Hur min var? Tackar som frågar, jo jag lyckades äntligen ta mig igenom Richard Flanagans The Narrow Road to the Deep North, vandrade på samma stenprydda strand som fru Vogler och syster Alma, spelade gamla Studio One-singlar och kunde precis som alla andra inte släppa taget om Elena Ferrante.

Det jag däremot inte gjorde var att besöka någon konsert. Inte en enda. Hävdar någon motsatsen kommer jag förneka det så länge som det är mänskligt möjligt. Ty det mest subversiva varje medveten person kunde göra sommaren år 2016 var att välja bort livemusik i alla dess former.

Konserter är passé. Det är för kreti och pleti. För Svenne Banan-folket i neonfärgade solglasögon på Big Slap, och åldrade rockmän på Way Out West. Modernism kräver en annan utväg.

Vad baserar jag denna uppnästa elitistiska syn på, frågar sig vän av ordningen? Kanske är jag bara proppmätt på recensioner, specialbilagor, instagramfoton och liverapporteringar som följer i samma stund som ett par strålkastarljus tänds någonstans i vårt avlånga land.

Kanske har jag sakta övertygats om att konserter inte har något att göra med popmusik. Liveformatet är bara en del av ett kapitalistiskt menageri som ersatt den fysiska skivhandeln. Jag förlorade respekt för tidigare husgudar som Ben UFO, Ellen Allien och Four Tet när de föll för frestelsen att riva av ett par sets under jord i Rättvik. Är inte ens naturen fridlyst från VIP-områden och fotodiken längre?

Det är banne mig inte underground.

Den rättrogne lyssnar bara på obskyr grime och trap som fortfarande inte lyckats ta sig utanför dess respektive regionala gränser. Kanske även på bortgångna röster som ännu inte hunnit förvandlas till hologram på Coachella.

Allra mest älskar jag Compton Whites deput-ep. Inte så mycket för musiken som för att jag inte har en aning om vem som döljer sig bakom artistnamnet. Ett faktum som borde göra det komplett omöjligt från hen att ta plats på en scen inom den närmaste tiden.

Här följer ett par saker jag ägnat min tid åt i sommar och som jag aldrig vill möta i ett annat forum än mitt eget vardagsrum:

Zomby – Ultra (kommande album)

Gqom Oh! x Crudo Volta Mixtape (samling)

Noname – Telefone (mixtape)

Ice Kid feat. Wiley – »So Unique« (albumspår)

Compton White EP (ep)

AIR (återutgivning)

Gucci Mane – Everybody Looking (mixtape)

Mambos Levis D’Outro Mundo (samling)

NHK yx Koyxen – Doom Steppy Reverb (album)

Cam & China (album)

Shackleton with Ernesto Tomasini – Devotional Songs (tolva)

Giggs – Landlord (album)

Fat White Family – »Breakin Into Aldi« (låt)

Complete Walkthru (kassett)

Shy Glizzy – Young Jefe 2 (mixtape)

Trim – 1-800 DINOSAUR Presents (album)

Grime 2015 (samlingsalbum)
Den bästa grimen 2015. Samlingsalbum av Elijah och Skilliam. Thanks fam.

Lucy Cliché – Drain Down (ep)
Australiens technoscen förtjänar mer uppmärksamhet. Mycket drone och punk:

Strict Face – »Alice (Victoria Kim Bootleg)« (låt)
DJ-duon Victoria Kim är Sydney via Seoul. Ballroom möter UK riddim möter K-Pop & koreansk rnb. Fastnade för denna extra mycket.

MA Deejay – »Gomenasai instrumental« (låt)

Lisa Ullén Quartet – Borderlands (album)
Fantastisk explosiv frijazz av Sveriges viktigaste jazzmusiker Lisa Ullén.

Mix – Formation

1. Champion ft. Four Tet – »Flip Side«
2. Jamie xx ft Four Tet – »SeeSaw (Club Version)«
3. Shlohmo – »Ten Days of Falling (Jacques Greene Remix)«
4. Kelela – »A Message (DJ Spinn Teklife Remix)«
5. Lc – »Ally«
6. Fatima Al Qadiri – »Power«
7. Pinch ft. Riko Dan – »Screamer«
8. Dusky – »Bitter Lake (Original Mix)«
9. J:Kenzo – »Rum Punsch«
10. Wen ft. Riko Dan – »Play Your Corner (Walton Remix)«

Nu har Lucy Siame hittat en ny fas i sitt skapande. Efter tre album och tio år som artisten Lucy Love är det dags att gå vidare. För drygt ett år sedan startade hon sitt nya alter ego Baby Blood. Med inspiration från hiphop-genren trap, modern r&b och skumma ljud har Lucy sänkt tempot i musiken. Hon vill hitta mer luft och utforska drömska ljudlandskap och obskyra sinnesstämningar.

I slutet av 2015 kom det första smakprovet från Baby Blood i form av »Figurine«. En långsamt tung låt som för tankarna till artister som Holy Other och FKA Twigs. Den öppnar upp till ett hav av eko där nedpitchad sång glider fram över vackra och förvrängda synthljud.

I videon till låten framträder Lucy Siame med en mask över ansiktet och rider på en häst i ett diffust och lilafärgat landskap. Hon utför samurajliknande rörelser i slow motion. Allt är starkt men också anonymt. Det ligger i linje med Baby Bloods koncept. Efter att ha varit en artist som många känt till vill Lucy nu skapa distans till publik och utomstående. Hon vill att konsten ska gå före personen bakom den.

Samtidigt styr hon allt själv. Hon sjunger, komponerar och producerar all musik. Och det med enkla medel. En bärbar Mac, en massa effekter och en liten USB-mikrofon (som i vanliga fall används till skype och nätverksspel) är de enda instrumenten. Med det småskaliga formatet letar sig Lucy fram och försöker fånga det som hon saknat på senare tid i sin musik – det oförutsägbara, levande och det som inte låter snyggt och välproducerat. I den sfären vill hon att Baby Blood ska leva och verka.

Din första låt »Figurine« är mörk och atmosfärisk r&b med en hel del skumma ljud. Hur kom det sig att det blev detta sound?
– Jag kände att jag ville ner i tempo. Normalt ligger min musik på 120-130 bpm men nu ville jag göra något som befinner sig runt 95-100 bpm. Det blir en helt annan vibe då. Det finns mer luft och utrymme där och då blir andra element, som virveltrumma och hi-hat, viktigare. Med Lucy Love har jag aldrig gjort en låt som varit långsammare än typ 119 bpm, så det är stor skillnad. Men jag gillar den långsamma och sömniga känslan. Samtidigt finns det en framåtrörelse, man ska inte somna. Det finns lite karibiska influenser i det.

Är du influerad av trapsoundet?
– Ja, men inte den här partybetonade EDM-trapmusiken, utan mer urban hiphop. Inte så mycket rave.

Du har släppt en video till »Figurine« som du regisserat själv. Kan du berätta lite om den?
– Videon har varit ett stort projekt. Den visualiserar den artist som jag försöker skapa med Baby Blood. Tanken var att göra något där mitt ansikte inte är med, något konstigt som samtidigt är vackert. Jag funderade på vilka musikvideos jag gillar med andra artister och hittade en video med SZA och hennes låt »Babylon«. En video där hon går ut i en sjö och försvinner under vattenytan, man ser bara hennes ansikte i tre sekunder. Jag gillar den konstiga viben i videon. Det ser lite trashigt ut men miljön är väldigt fin.

– Från den fick jag inspiration till att spela in en video i en liten by utanför Köpenhamn som heter Dragør. Vi filmade den i en gammal flyghangar som nazisterna använde under andra världskriget. Jag lånade en häst av en kompis och gjorde kostymer. Jag kom på saker till videon i samband med att vi filmade. Så brukar jag inte jobba, jag brukar veta precis vad jag ska göra. Men denna gång hade jag bara ett par grejer att göra något av; en häst, en mask och lite ljus. Och så körde jag på det.

Du har beskrivit videon som att det feminina möter det maskulina i en slags tidlös miljö. Är du intresserad av att utforska dessa båda delar i Baby Blood-projektet?
– Ja, det är något jag tänker på hela tiden för jag tycker att vi lever i ett väldigt fyrkantigt samhälle. Allting handlar om det som är för tjejer och för killar. Allt delas upp väldigt mycket och vi har inte så många förebilder. Det måste finnas plats för olika identiteter. Ett sätt som jag jobbar med för att skapa det utrymmet är att pitcha min sång. Jag förvränger den och gör den androgyn.

– Lucy Love i Danmark rör sig i mainstreamfåran, jag finns på instagram och facebook och allt det där. Kändisar i Danmark måste vara så personliga. Jag kan göra intervjuer där frågorna handlar om vad jag handlar när jag går och köper mat. Varje gång jag är på tv är det aldrig för att jag ska uppträda med min musik utan för att prata om jag samlar på Star Wars-figurer eller något liknande. Det blir så trivialt och jag tröttnade på det. Jag vill att det ska handla om min musik och min konst. Därför startade jag detta projekt för att kunna fokusera på det konstnärliga – så kan skvallret och allt det andra hålla sig hos Lucy Love.

– Det har blivit så vanligt att man ska kunna öppna upp sitt liv och att alla ska få ta del av det. Så är det i alla fall i Danmark. Det är det fans vill ha, de vill komma nära. Men jag vill ha lite avstånd till publiken och skapa distans. Jag tycker det är viktigt att kunna känna mig som en artist. Därför har jag en mask på mig i Baby Blood. Jag har ju haft scenkostym tidigare men nu har jag bestämt att man aldrig ska se eller möta Baby Blood utan mask och förklädnad. Oavsett sammanhang.

Är inte det lite motsägelsefullt eftersom många vet att det är Lucy Love som döljer sig bakom masken?
– Jo (skratt). Jag har uppträtt med Baby Blood några gånger och vid soundcheck har jag haft masken på mig. Vissa har inte tagit mig seriöst och velat att jag ska ta av mig den, men det är inte det som är grejen! Folk måste förstå att det inte är samma person – det är inte Lucy Love – när de ser Baby Blood. Jag tycker det är intressant att leka med folks uppfattningar. I Danmark träffar man ofta människor som menar att man inte ska tro att man är något.

Det finns en jantelag i Danmark?
– Ja, verkligen.

Din kostym i videon är väldigt häftig, det är som en mix av en riddarkostym, superhjältedräkt och östasiatiska influenser. Du har gjort dina egna kostymer till Lucy Love. Vad har du tänkt kring Baby Bloods kläder?
– Temat är lite »jorden runt på 60 dagar«. Det är inslag från många olika kulturer. Den största inspirationen kommer från Västafrika och Benin. Jag var där för ett tag sedan. Där finns en tradition där folk går ut i skogen och stannar i en månad för att sy en kostym av allt möjligt som de hittar. Man vet inte vilka dessa personer är. Sedan kommer de tillbaka till sin by. Då har man en ceremoni och dansar, en voodooceremoni i »komma tillbaka från döden«-anda. De dräkterna är helt galna. Man fattar ingenting när man ser dem och det går inte att se vilka som bär dem.

Det låter som väldigt fascinerande kostymer?
– Ja, det är en väldigt eklektisk stil, det går inte att se att dräkterna är från ett afrikanskt land. Det liknar något som skulle kunna vara med i Vogue. De ser inte ut som något som är egentillverkat. Jag har även inspirerats av Mexiko och Japan.

Kostymen du har i videon liknar en kimono till viss del?
– Ja, jag är ett stort fan av kimonos. Jag har väldigt många. Jag har mycket prylar och samlar och sätter ihop grejer från olika håll. Jag gillar att de scenkostymer jag bär har ett tydligt uttryck, det är viktigt.

Du har länge arbetat minst lika mycket med det visuella som med musiken. Varför är det så viktigt för dig att ha ett starkt visuellt uttryck?
– Jag tror att det är det jag är bäst på. Jag är konstnär egentligen och det är det jag har ägnat större delen av mitt liv åt. När jag började med Lucy Love gjorde jag kostymerna och allt visuellt kring det var min ingång till musiken. Jag ville inte bara vara en som stod på en scen och sjöng och sedan gick av – jag ville vara ett helt universum. Jag är bra på att förmedla mina uttryck och det jag har inom mig – jag är bra på att visualisera det. Det finns musiker som uppträder som sig själva och det är inget fel med det, men för mig måste det finnas något mer.

Du vill ta till vara på möjligheten att stå på en scen och göra något mer än att uppträda som en vardaglig människa?
– Precis. Det beror på att de artister jag gillar, som Grace Jones, Prince, David Bowie och Planningtorock, även är konstnärer. Så vill jag att Baby Blood också ska vara. I ett konstsammanhang kan det vara ett performance och i ett vanligt musiksammanhang så är fokus på det musikaliska. Det kan skifta fram och tillbaka och jag gillar att ha de olika möjligheterna.

Vad tycker du är fördelen med att se det du gör som ett konstprojekt istället för att du bara ser dig som artist?
– Det är det enda sättet för mig att jobba på. När jag gick på konstfack i Danmark så fick jag höra att Lucy Love inte var konst. Det tog mig tre år att motbevisa dem om det.

– Konst handlar om kontext. Jag använder redskap som jag inte tror att man hade använt om man hade varit en singer/songwriter. Då hade det handlat mer om vilka tonarter och harmonier man skulle använda sig av. Jag tänker mer utifrån att jag arbetar med en stor utställning. Att de singlar och album som jag släpper ska kunna ses som ett samlat verk i en lång exposé. Det tycker jag är intressant, jag ser framåt och funderar på hur jag vill att min musik och konst ska vara om ett eller två år.

Baby Blood

Du har studerat konst i både Malmö och Danmark. Vilken skola läste du på i Malmö?
– Jag läste estetisk linje på gymnasiet i Lund. Sedan gick jag på en folkhögskola som heter Östra Grevie som ligger en bit utanför Malmö och pluggade bild. Efter det kom jag in på Det Fynske Kunstakademi i Odense.

Var det där som de tyckte att Lucy Love inte var konst?
– Precis, de undrade om jag inte skulle sluta med det och börja arbeta med »riktig konst«.

Jag har läst att ditt examensjobb, som du presenterade 2011, kom att handla om Lucy Love. Stämmer det?
– Ja. När jag började där var Lucy Love mer på undergroundnivå men efter ett år så blev jag spelad i radio och var med på tv. De på skolan menade att det bara handlade om reklam, de förstod inte vad det hade med min utbildning att göra. Jag förklarade att jag jobbade med musikvideos, scenografi och var art director för det jag gjorde med Lucy Love, men de tog det inte på allvar. Det sista projektet som man gör där är ett projekt som löper under ett år med en utställning som avslutning. Mitt upplägg var en stor konsert som krävde mycket utrymme, tid och pengar. Jag gjorde scenografin, scenkläderna, hade med dansare och gjorde 3D-videos som var med i showen. Då fattade lärarna vad jag höll på med (skratt).

Det krävdes att du gjorde en sådan totalupplevelse för att de skulle förstå?
– Precis. De andra gjorde »fina« konstverk som ställdes ut och visades under en månad. Mitt examensjobb var den här konserten, under en kväll. Men det var fett, jag fick mycket erkännande och bra kritik för konserten. Jag tror att det var då det gick upp för lärarna att det jag höll på med var konst. Men det var en lärare som försökte få mig utslängd från skolan.

Var det en person med väldigt traditionell syn på konst?
– Ja, fast egentligen var han inte alls traditionell i sitt synsätt. Men just med min grej så sneade han ur, han tyckte att det jag gjorde var för lätt.

Han ville att det skulle vara svårt för att det skulle betraktas som konst?
– Ja, jag skulle måla för att han skulle ta det på allvar, för det var det jag började med. Efter att jag gick där så har MØ och en mängd andra musiker gått på skolan. Så det verkar inte vara svårt att bli tagen på allvar som artist där nu. Men det tog tid.

Du gjorde ett viktigt arbete där, du öppnade portarna för en bredare syn på konst?
– Ja, och det är ju en lång tradition med musiker som utbildat sig till konstnärer och tvärtom, det är inget nytt. Men i Danmark hade ingen gjort en konsert som slutprojekt innan mig så det var kul att jag var först.

Har tiden på konstskolan präglat det du gjort med din musik efter att du tog examen där?
– Ja, jag tycker det. Jag skapade ett självförtroende och en vilja där till att se möjligheter i alla möjliga sammanhang. Även om de på konstskolan var tveksamma till mina projekt så var de öppna för att jag ville jobba med videos till exempel. Utbildningen var inte enbart fokuserad på måleri och skulptur utan det fanns chans att prova på olika medier. På så sätt lärde jag mig att arbeta i Final Cut för att göra musikvideos, jag lärde mig Illustrator och flera andra program.

– Det har lärt mig att se det konceptuella i musik. Jag drar paralleller till de konstnärer och designers som jag gillar i det jag gör. Jag blir oftare inspirerad av konstnärer än artister som Rihanna.

Vilka konstnärer och designers har varit viktiga för dig?
– Alexander McQueen har jag inspirerats mycket av. Det var väldigt tragiskt med hans död, men han är ett exempel på någon som gör kläder som man absolut inte kan ha på sig. Det är ju en del av designindustrin – att det är konstnärer som gör något som ska se bra ut på bilder, i böcker och på de stora modeveckorna men som inte går att sälja i affärerna. Därför gör de kläderna utifrån en liten del av de designade verken. Det är lite så jag tänker. Att jag kan göra en musikvideo som är helt galen och så kan man ta bitar från den att ha med i livesammanhang eller på skiva. Därför tycker jag att konstnärsrollen i designvärlden är intressant, att det också handlar om ett hantverk.

Du gillar tanken med haute couture?
– Precis. Det har egentligen ingen poäng, det går ju inte att sälja något som har tagit tre tusen timmar att sy. Vem kommer att köpa det? Det skulle vara Lady Gaga i så fall som kanske får låna det.

– Jag gillar även konstnärer som Jeff Koons, Damien Hirst och Mark Ryden och jag samlar på böcker och tecknade serier.

Det har kommit flera artister de senaste åren inom pop och elektronisk musik som är lite mer konstnärliga. Björk har ju funnits länge, men jag tänker på FKA Twigs och liknande artister. Vad tycker du om den »rörelsen« inom popmusiken?
– Jag tycker det är skitkul. Jag blev helt blown away av FKA Twigs. Jag tycker det är genialt att hon har gått från att vara bakgrundsdansare i musikvideos till att sjunga, producera, göra videos och skapa konst. Man blir fascinerad av hela hennes värld och man vill bara ha mer.

– Hon har blivit stor på sina egna villkor och i hennes eget tempo vilket jag gillar. Hon har inte bara exploderat och finns överallt, utan det har tagit lite tid. Det har snackats lite om henne, sedan har det kommit en video och då har folk förstått att det är något speciellt och konstnärligt. Jag tycker det är fett att hon är så kommersiell men samtidigt så konstnärlig att man knappt fattar vad som händer. Jag är ett stort fan av henne. Hon ser ut som en docka. Jag har sådana dockor som liknar henne hemma, jag samlar på många grejer.

Samlar du på särskilda dockor alltså?
– Ja, jag samlar på asiatiska modedockor, jag har jättemånga dockor.

Var får man tag på sånt? Är det på eBay?
– Japp, och när man är i USA och Frankrike.

När började du samla på dockor?
– Jag började för sex år sedan, när jag började tjäna pengar på musiken. Jag gillar att ha en massa prylar att ställa upp i ett skåp och kolla på. Man kan ta fram dem och sätta tillbaka dem igen. Jag får idéer av alla mina prylar. Det är klart att jag kunde ha sålt mycket av det på eBay. Men för mig handlar det om att ha den där boken eller dockan att kunna plocka fram och titta på.

Så det är både kul att ha prylarna samtidigt som de funkar som kreativa verktyg?
– Ja, det är samma som de som samlar på vinylskivor som ju har en visuell sida, men det här är roligt också. Det finns hur mycket som helst vad gäller dockor. Det finns en jättestor marknad för det i Tyskland, Frankrike, England och Asien. Det är där det produceras. Jag är fan av det mesta.

Har du funderat på att göra en Baby Blood-docka?
– Jag har faktiskt tänkt på det. Det vore en dröm att göra en figur och tecknade serier kring Baby Blood. Det är ett stort beslut och det kräver en del men en dag ska jag göra slag i saken. Men det är nog ingen som skulle vilja köpa dem i Danmark. Jag måste få fans i typ Tokyo om jag ska kunna sälja dem (skratt).

Du har varit artist i snart 10 år, du har vunnit en P3 Guld i Danmark och turnerat mycket i utlandet. Vad har du lärt dig av denna period som du har varit verksam som artist?
– Jag tycker jag har lärt mig hur snabbt musikbranschen skiftar. När jag började så var det Myspace som var det enda som fanns. Men i dag finns Twitter, Facebook och så många olika kanaler. Det känns som att tiden går mycket snabbare i dag. Har du en nyhet så brukar den hålla en halv dag. Sedan kommer någon annan med en större nyhet. Pressen på artister är större i dag, att man måste vara redo hela tiden att kunna instagramma.

– Jag har lärt mig att det är viktigt att bara göra det som man själv tycker känns bra. Det handlar inte om att posta fem grejer om dagen för att folk ska gilla ens musik. Man måste ha någonting att visa eller säga, men det är svårt. Det är en stor efterfrågan i flödet hela tiden, från fans och andra. Inom elektronisk musik så är det ett väldigt högt tempo. Det görs så mycket elektronisk musik och varje dag har det släppts något nytt. Så jag har lärt mig att hitta mitt eget tempo och släppa grejer när det känns rätt. Att inte vara för påverkad av marknaden. Jag har tidigare försökt att ha en marknadsstrategi men det funkade inte.

– Sedan är det fett att när man gör grejer själv så kan man göra allt väldigt snabbt. Om man vill släppa något så behöver man inte vänta två år som brukar vara fallet om man ligger på ett stort skivbolag. Denna gång tog det en vecka för mig att hitta ett skivbolag. Jag hade skrivit »Figurine« och så pratade jag med min manager Kettil som fixade kontakt med ett skivbolag och en vecka senare hade jag skrivit på ett kontrakt. För dem tog det en månad att släppa låten. Normalt tar det sju till åtta månader att släppa en låt.

Ditt skivbolag heter The Big Oil Recording Company. Vad är det för bolag?
– Det är ett independentbolag som drivs av tre unga killar i 20-årsåldern. De är riktigt duktiga och vet jättemycket om musik. De har släppt mest punk innan och de har inte släppt någon tjej tidigare så jag är den första kvinnliga artisten hos dem. De är pigga och inte traditionella musikbranschmänniskor. Jag gillar att de är unga, nyfikna och vet vad som händer. Det passar väldigt bra för Baby Blood.

Vad kommer att hända härnäst med Baby Blood?
– Min plan är ett släppa en EP under våren. Sedan tar jag det därifrån. Med Lucy Love hade jag planer som innefattade flera album och där varje skiva tog ett och ett halvt år att göra. Så är det inte nu. Förutom ep:n ska jag ut och spela och se vad som händer, jag har inte någon riktig plan. Men jag gillar det, det är spännande.

Det är väl det som är din tanke, att inte ha någon uttänkt strategi?
– Precis. Sedan har jag rättigheterna till musiken så det handlar inte om att jag måste snacka med någon från bandet och kolla vad den tycker. Det handlar bara om mig själv, om jag vill jobba med någon så gör jag det. Det ska vara öppet och inte stramt så folk är peppade och jag är glad. Förhoppningsvis blir det större och att jag får spela på några nya ställen som jag inte varit på tidigare. Det hade varit en dröm att få göra det.

/

Mer Baby Blood här och här.

Efter Dizzee Rascals Boy in da Corner väntade vi andaktigt på att grime skulle erövra hela jäkla världen. Det här var ju bara början. Men på sitt fortfarande så omvälvande debutalbum åstadkom Dizzee Rascal egentligen allt hans kollegor någonsin drömt om, revolutionen kom av sig. Inte ens Dizzee själv lyckades återuppfinna hjulet.

Istället var det dubstep som tog sig hela vägen från östra Londons regnvåta trottoarer till första parkett på de elektroniska dansfestivalerna. Paradoxalt nog finns det också något befriande med att det blev så.

Grime hann aldrig bli urvattnad. Det låter fortfarande så stolt, så genuint brittiskt på allra bästa vis medan dubstep… ja vad är det ens längre? Själv ser jag bara Skrillex rakade pannben och hör någon yra om »drops« så fort jag läser ordet i skrift.

Grime-scenen fick gå tillbaka in i sig själv och formulera om anledningarna till varför det är den viktigaste subkulturen som fötts på de brittiska öarna sedan jungle och drum’n’bass.

Att så många artister dykt upp just här och nu är på många sätt en självuppfyllande profetia. Samtidigt som storbolagens skivkontrakt inte nödvändigtvis är slutmålet för de flesta artister har förskjutningen från knastriga piratradiostationer till etablerade satellitkanaler som Rinse FM, Mode och NTS skapat intresse och stabilitet för grimemusiken.

Men det är inte nödvändigtvis någon av scenens största fixstjärnor som bäst inkarnerar allt det som är grime i dag. För det måste man gå till Last Japan, eller Marco Giuliani som han egentligen heter.

Att kalla 25-åringen för en ny talang vore direkt missvisande. Last Japan har trots allt släppt musik sedan 2010 – en handfull tolvor och förra årets album Ride With Us på egna etiketten Circadian Rhythms. Men precis som sina kollegor har han fått verka någorlunda ostört utanför de mest besatta dansmusikkretsarna under många år.

Men 2015 känts allt mer som Last Japans år. Vare sig det gäller hans allt mer inflytelserika mixar eller fullkomligt knäckande remixer exponerar han all den experimentlusta som genomsyrar grime.

I hans musik går det att gräva fram fragment av alla beståndsdelar som utgör inte bara grime utan hela dagens brittiska danskultur – drum’n’bass, UK garage, 2step och bass. När brittiska The Guardian i en artikel för en tid sedan kallar honom för »a bass encyclopedia« har de helt rätt.

Själv skyr Last Japan genrebeteckningar men ser sig ändå som en del av dagens grimescen.

– Jag antar att jag passar in där någonstans men jag vet inte exakt var. Det är så otroligt mycket som händer inom scenen. Och det är roligt att vara en del av något som tar form för tillfället och som driver på brittisk musiken i en bra riktning. En del av musiken som fanns innan grime börjar också komma tillbaka.

– Det var inte förrän jag läste på högskolan som jag började gå på raves och till slut fastnade för dubstep, drum’n’bass och grime. Jag var inte gammal nog att komma in på klubbar innan dess och jag lyckades aldrig få tag i något falskleg. Det påbörjade en helt ny fas i mitt liv faktiskt. Innan dess var jag mest inne på rockmusik.

När började du intressera dig för elektronisk musik?
– En kompis gav mig Justices album † och jag minns att jag spelade det oavbrutet. Jag tänkte att det skulle vara enklare att skapa elektronisk musik på egen hand istället för att försöka få ihop reptillfällen med ett band. Och det var egentligen därifrån som det utvecklades till att jag släppte musik och började dj:a.

– Helt ärligt försöker jag bara göra musik som jag själv gillar. När man bor i London så utsätts man för så många olika sorters musikstilar att det nästan tvingas på en.

Hur skulle du beskriva Londons klubbscen för tillfället?
– Det är väldigt stökigt, på ett bra sätt. London är den sortens stad där man inte träffar på samma människor vareviga helg. Klubbarna växlar hela tiden mellan många olika dj:s som i sin tur lockar olika sorters publik. På det sättet är scenen väldigt levande. Men å andra sidan stängs väldigt många klubbar för tillfället och det är väldigt tråkigt att se. Så det finns både bra och dåliga saker med London just nu. Dansscenen känns väldigt utbredd för tillfället men vi behöver mer klubbar.

– Om du inte haft turen att ha slagit stort, vilket väldigt få gör, så måste du ha ett vanligt nio-till-fem-jobb. De flesta dj:s i London måste turnera runt om i England. Men det gör samtidigt scenen väldigt konkurrensbetonad.

Det går att se Last Japan som långt mycket mer expansiv och mångfacetterad för att grime ska vara den enda hyllan vi sorterar in honom i.

Musiken rymmer så många uttryck och sparkar vilt omkring sig i alla riktningar för att någon ska kunna bända fast den i marken och genrebestämma vad Last Japan egentligen »är«.

I sammanhanget är det kanske också oviktigt. Men ingenting är så synonymt med grime just nu som innovation. Och London så klart, för grime är fortfarande den brittiska huvudstadens angelägenhet i allra högsta grad.

– Min musik är nog ganska »gritty«. Jag vill att den ska låta som det stökiga London. Även om du inte kommer från staden ska du få känslan av staden. Jag försöker alltid att visualisera min musik som soundtracket till en film men utan att sväva för långt bort från klubbscenen.

Hur ser din arbetsprocess ut?
– Jag pressar inte mig själv att göra en eller tre låtar varje dag utan jag låter lusten styra. Om jag har en idé i huvudet och tycker att den estetiskt passar i ett projekt jag sysslar med för tillfället så sätter jag mig ner och försöker få fram allting. Men jag inspireras egentligen bara av att vara i London.

– Just nu lyssnar jag på all sorts möjlig musik – soul, r’n’b, reggae och även lite rockgrejer. Jag hämtar influenser här och var. Och jag gillar en hel del samtida klassiska kompositörer. Som Hans Zimmer, jag älskar verkligen hans grejer.

Vad väntar inom den närmaste framtiden?
– Jag har en video på gång med en mc som heter AJ Tracy och så jobbar jag på ett projekt med Blackwax som ska släppas på Circadian Rhythms. Nästa år blir det nog att jag släpper en ny ep på Coyote Records.

För det var någonstans hit som dess pionjärer hoppades att den moderna discon skulle nå. Ja, mycket längre än till en tröjlogga faktiskt. Bianca Chandons klädlinje är bara toppen på ett isberg.

Det känns till exempel inte ett dugg märkligt att president Obama skriver en vacker eulogi till legendaren Frankie Knuckles vid dennes bortgång, eller att dagens housemusik fortsätter fylla dansgolv och arenor världen över (hur uppbruten ifrån sina garagerötter kulturen än tycks vara).

Housemusiken som vi känner den i dag är allmängods. Skiljelinjen mellan Paradise Garages ständige dj Larry Levan och, låt oss säga, Keith Richards är i dag försvinnande liten.

Såväl Levan som två dussin andra discodivor har gått från att vara fotnötter i historieböckerna till att bli hela kapitel.

Men med det har också kulturens subversivitet försvunnit. Världens discofiler i för små mössor och oansat skägg får protestera hur högljutt de vill. För den musik jag går ut och dansar till i dag hämtar sällan inspiration från Paradise Garages arv.

Istället kommer den från housemusikens fula bastard booty bass – och från de brittiska öarnas elektroniska klubbhistoria där drum’n’bass, choppage och grime står i centrum.

*****

På många sätt är det svårt att inte falla handlöst för booty bass eller ghetto house och juke som musiken också kallas. Det är den slumpartade fusionen, en olycka i arbetet, av tidig house och techno där enbart de mest primitiva beståndsdelarna fått fäste på vinylen.

Om housemusiken som spelades på Paradise Garage uppmanade lyssnarna att omfamna varandra oavsett kön, hudfärg eller sexuell läggning vill artister som DJ Deeon, Paul Johnson och DJ Assault bara att vi ska skaka på röven.

Men just därför är booty bass också problematisk. I musikens natur ligger en attityd, om än krasst ironisk, som angränsar till misogyni.

På tolvor från Dance Mania och Electrofunk Records är titlar som »We Got Ya Hoe«, »Kill The Bitch« och »Suck My Candy Cane« snarare regel än undantag.

Men även om det är lätt att avfärda booty bass för dess explicita vålds- och sexreferenser är det svårt att inte ta den för vad det är – okontrollerad hedonism.
Det är också därför booty bass aldrig riktigt fått sitt erkännande trots att kulturen föddes strax efter att acid house och techno tog sina första steg.

Den legendariske Detroit-producenten Juan Atkins avskydde till exempel booty bass av hela sitt hjärta. Där han själv via självklara klassiker som »Alleys of Your Mind« och »No UFO’s« riktade blicken mot rymden stannade artister som DJ Assault kvar på de gator som Juan Atkins var så ivrig att fly från.

Vill man så går det att påstå hur ghetto house går i direkt nedstigande led från bluesmusiken som den lät på Hastings Street i Detroit och på Chicagos Maxwell Street. Den elektriska rhythm & bluesen var precis lika snuskig, ohämmad och samtidigt bespottad av dåtidens puritaner.

Skillnaden var bara att John Lee Hooker var aningen mer förfinad när han sjöng om att vara tvungen att ha sitt »sugar, three times a day, oh, Lord, or then I don’t feel right«.

Men ingen har varit intresserad av att dra de parallellerna. Eller för den delen på allvar teckna arvet efter Dance Mania.

Inte förrän nu åtminstone. Det börjar så sakteliga dyka upp den ena retrospektiven efter den andra från dansmusikbolagen där Strut Records Hardcore Traxx: Dance Mania Records 1986-1997 och Dance Mania: Ghetto Madness är de mest framstående exemplen.

Kanske har booty bass vansinniga hastighet hindrat musiken från att samla damm, dess anstötliga texter från att bli torrt analyserad utifrån en musikhistorisk kontext tidigare?

Just Dance Manias arv må leva vidare genom dagens footwork-scen men utanför den har få omfamnat ghetto house lika förbehållslöst som Maya »Nightwave« Medvesek, en av samtidens mest framsynta producenter. På den mix hon nyligen sammanställde för musikmagasinet FACT har hon samlat musik av artister som DJ Funk och DJ Deeon. Den senare bjöd hon för övrigt in för ett samarbete på tolvan Hit It från förra året.

Kollegan Nina Kraviz har klarsynt nog sagt att hennes syfte som dj är att få det att verka som hon vevar Dance Mania-tolvor hela tiden.
Samma sak hade kunnat sägas av och om Actress, Traxman, Four Tet och en uppsjö andra dj:s.

*****
Om ghetto house är en av pelarna som underjordens dansmusik vilar på för tillfället är det bara att följa ljudet av trummor för att hitta resten.

En av de kanske bästa musikjournalistiska texter jag läst det senaste året var när magasinet The Quietus bad Londonproducenten Ben UFO att lista ett par skivor som betytt allra mest för honom.

Har du hört talas om etiketter som Offshore och Inperspective, Fretts singel »Runnin« eller är du bekant med skivbolaget Reinforceds drum’n’bass?

Inte jag i alla fall. Men vartenda nytt stickspår jag följde lät som planritningar till de flesta bass- och technotolvor jag älskat de senaste två, tre åren.

Framförallt är det DJ Clevers lilla Brooklynbolag Offshore som lämnat de mest bestående intrycken.

I början av 2000-talet skapade de sin egna djupt virtuosa version av drum’n’bass. Det skedde just innan dubstep inte var mer än ett tankekorn i Burials briljanta hjärna och precis efter att hela världen förutom de allra mest övervintrade rejvarna slutat lyssna.

Offshore har inte gett ut mer än en handfull singlar, samlingar och ep:s men nästan var och en av dem bildar tillsammans ett helt eget litet universum.

Vissa kallade stilen för choppage, ett namn som beskriver hur producenterna högg upp sina breakbeats och med en manikers tålamod omsorgsfullt pusslade ihop dem i nya intrikata utformningar.

Det är en klangvärld som inte har några gemensamma nämnare i dag förutom hos de mest visionära grime- och bassartisterna.

Precis som dagens spjutspetsetiketter PC Music och 1080p närde Offshore en fäbless för att paketera sina komplexa rytmmönster bland billigt kitschiga laserljud. Kalla det arsenik gömt i praliner om ni så vill.

*****

Ben UFO nämner den aldrig själv i sin exposé i The Quietus men jag är säker på att grimeartisten Terror Danjahs instrumentaler har en självklar plats i hans hjärta såväl som den bärbara hårddisken.

När Terror Danjah öppnade upp sitt arkiv på samlingen Gremlinz (The Instrumentals 2003-2009) lät det som början på allt men slutet på inget.

Ett par år senare skulle kollektiven Roadside Gs och Ruff Sqwad släppa liknande arkivrensningar som presenterade grime för omvärlden som något mer än hiphopens brittiska nästkusin.

Med Gremlinz visade Terror Danjah före någon annan var världens dubstepartister snott det mesta ifrån. De flesta låtar var lokala klassiker kring östra London i sin egen rätt, men utan lyrik ovanpå blev sambandet mellan grime, house och techno omöjlig att bortse från.

Precis som Offshores och Inperspectives drum’n’bass är Terror Danjahs mer orkestral. Han använder sig nästan uteslutande av oväntade, smått omöjliga vändningar i trumbreaksen än något vi varit vana vid från genrens traditionella palett.

Det är samtidigt också en sofistikerad fortsättning på den brittiska garagemusiken och en början på grimens mikrogenrer som purple och wonky.

Jorden har snurrat åtskilliga varv sedan dess och det har även den brittiska grimevärlden. Men det är svårt att tänka på något annat än Terror Danjahs produktioner när man lyssnar på Jokers senaste album Mainframe och spårar var hans mod och ideér att skapa långamt förförisk grimemusik kommer ifrån.

*****

House må ha hämtat sitt namn från Chicagos legendariska nattklubb The Warehouse. Men precis som rock och modernism har det, nästan utöver mitt eget medvetande, kommit att bli ett samlingsnamn för allt jag håller kärt.

Var ledtrådarna och ditt eget sökande leder dig behöver inte överensstämma med min väg. Dance Mania, Offshore Recordings och Terror Danjah råkar bara ha blivit föremål för min egen, högst personliga mytbildning.

Det är alltid lite roligare att kidnappa de slagord som kapitalistiska marknadskrafter vill göra till sina egna för tillfället.

Har man tur råkar man också dela stycken av dem med artister och skivbolag som Nightwave, Joker och 1080p.

Mix: The Queen Is In

1. Alex Smoke — »GreenMan«
2. Percussions — »KHLHI«
3. West Norwood Cassette Library — »Missing You«
4. Percussions — »Ascii Bot«
5. Bok Bok ft. Kelela — »Melba’s Call«
6. Mosca — »Vinny (Flamingo)«
7. A1 Bassline — »Some Things«
8. DVA — »Mad Hatter«
9. Flowdan — »Ambush«
10. Terror Danjah — »Bruzin VIP«
11. Joker — »Head Top«
12. DJ Spinn — »All My Teklife«
13. Ikonika — »Tug Zone«
14. Snoop Dogg & Dam Funk – »Do My Thang (Teklife Remix)​«

Själv har jag fördrivit kvällarna med att bada ensam i en havsvik, titta oproportionerligt mycket på gamla Frasier-avsnitt jag redan kan varje replik av, investera i saker jag kanske inte borde utifrån en mager vikarielön och lyssna på Patrick Cowleys samlade verk (som till exempel Soul Jazz Records verkligen borde samla ihop i en vacker liten låda).

Och så har jag hängett mig åt ett par andra fina saker. Här är en bråkdel av dem.

Bok Bok feat. Kelela – Grime Mix (livespelning)
En sen kväll i Peckham i sydöstra London för några veckor sedan gick Night Slugs-grundaren Bok Bok in i ett dj-bås med ambitionen att spela precis vad som föll honom in. Bok Bok fastnade i det som en gång lockade honom till dansmusiken – grime. Vid sidan om stod sångerskan Kelela och sjöng så vackert hon bara kunde.

The Djoon Experience compiled & mixed by Black Coffee and Joe Claussell (samling)
Just när jag läst färdigt en alldeles fantastisk artikel om gänget bakom Body & Soul och housescenen i New York på 1990-talet damp den här ned som ett brev på posten. Det här är så deep det kan bli från Johannesburg till New York, Berlin och vidare. Magiskt.

Katherine Boo – Behind the Beautiful Forevers: Life, Death and Hope in a Mumbai Undercity (roman)
Sommarens enda nödvändiga läsning.

dBridge – Move Way (tolva)
Ända sedan starten i ett belgiskt 1980-tal har bolagets motto »In order to dance« stått präntat på R&S Records släpp. Det måste ses som en lite småironisk programförklaring. R&S Records sysslar ju inte med popmusik ämnad för dansgolvet. De är lite för introverta, lite för konstiga för det. Drum’n’bass-producenten dBridges lysande dubtechnodebut på etiketten följer logiskt nog precis samma utstakade spår.

King Krule – Six Feet Beneath The Moon (album)

Yoga Records (skivbolag)
När ni är klara med (den i och för sig välförtjänta) hajpen av EM Records borde ni verkligen söka er vidare till etikettens japanska bröder med det fantastiska namnet Yoga Records. Ted Lucas förlorade 70-talsalbum är enbart det yttersta lagret i en makalös katalog.

Francis Bebey – Remix EP (tolva)
Hurra! Pilooski, Caribou och Young Marco förvandlar den kamerunske musikern Francis Bebey till en housestjärna som borde göra Frankie Knuckles grön av avund.

Yung JR – »Raggamuffin« (låt)
Yung JR vet att alla flickor egentligen bara letar efter de hårdaste raggamuffins från Kingston. Det sötaste jag hört i sommar.

Forest Swords – Engravings (album)
Förstås alldeles lysande som Tatti uttryckte det tidigare i veckan.

Tirzah & Micachu – »I’m Not Dancing« (låt)
Veckans bästa fuck off.

Stalley – Honest Cowboy (mixtape)
Stalley är sparsmakad. Nya tejpen är kort men koncis och de tio spåren innehåller enbart två solida gästframträdanden i form av Scarface och ScHoolboy Q. Ohio-rapparen har uppenbarligen fattat grejen.

Visionist & Fatima Al Qadiri – »The Call« (singel)
Jag kan inte vara säker men jag är ändå rätt övertygad om att det är precis såhär det känns att simma runt i sjöarna under Plutos glaciärer.

Bob Dylan – »Pretty Saro« (singel)

Ett smart pr-trick eller bara en frustrerad symbolisk handling av en artist som aldrig varit bekväm med att anpassa sig efter kostymernas principer? I en färsk intervju i Guardian säger Wiley själv att svårigheterna med att komma överens med skivbolaget om hur ”The elusive” ska låta och vilka låtar som ska vara med på albumet, gjorde att han tillslut inte hade något annat val än att ge bort låtarna. Att överlåta bestämmanderätten till fansen som nu sammanställt sina egna ”album” utifrån materialet på Grimeforum.com måste ses som en ren kärleksförklaring till rötterna. Men Wiley menar att det också finns en slags kreativ reningsprocess i själva handlingen: ”I’ve got all this music sitting on hard drives, and in the end it started to make me feel sick. I thought, let me give it away, and then move on to make the greatest music I’ve ever made.” Hur man än ser på det så är det i alla fall en storslagen gest från en kreatör vars rastlöshet aldrig tycks avta. Gå in på Grimeforum.com, och tanka ned filerna, där också originalmaterialet finns att hämta. Nu vet du i alla fall vad du ska lyssna på när det regnar i sommar.

Men det är även en stad med en betydande r’n’b och hiphop-tradition. Och en påfallande bred sådan: Å ena sidan topplistnamn som Will Smith och Boyz II Men, å andra gangstarappionjären Schoolly D och The Roots. På senare tid har även en yngre generation av r’n’b-artister, som Musiq Soulchild och Jazmine Sullivan, förstärkt Philadelphias ursprung och status på musikkartan som en stad där rösten står i fokus.

Därför är det inte så konstigt att dubstep- och grimekreatören Starkey lever på mer än bråkiga beats och skruvade ljud. Flera av låtarna på Philadelphiaproducentens kommande skiva ”Ear drums and black holes” – varav några av dem är albumets starkaste – bärs fram av vokala inslag från såväl amerikanska MC:s som den brittiska elektronikasångerskan Anneka.

– Folk i Philadelphia vill känna ett mänskligt element i den elektroniska röran. Jag använder inte speciellt mycket effekter på rösterna, jag vill att folk ska kunna höra rösten, memorera den och nynna med till den, säger Starkey på telefon från sin lägenhet.

Stars (feat. Anneka) by Starkey from Ben Curzon on Vimeo.

Det vokala är en del i Starkeys musikaliska bygge som han snickrat på sedan mitten av 00-talet. Ett bygge som han kallar för ”street bass”, och som minst lika mycket handlar om tung bas och ett omfamnande av källarvänliga stilar som grime, dubstep och ghetto house. Starkeys musik har den unika egenskapen att både kunna framkalla känslan av ett mörkt dansgolv och lågfrekventa rytmer som går rakt in i magen, och stunden precis efter en avslutad klubbkväll då man hämtar andan på trottoaren bland trasiga ölflaskor och snabbmatsförpackningar i väntan på en taxi.

Att Starkeys uttryck är djupt urbant är därför knappast en överdrift. Och det urbana går även igen på ”Ear drums and black holes” vars tema uppehåller sig kring rymden och det dystopiska.

– Frasen ”Black holes” i titeln handlar lite om hur jag skriver låtar och hämtar inspiration från soundtracks och sci-fi-filmer som ”Logan’s run”. Hur man såg på framtiden bakåt i tiden.

– Men det övergripande temat är det okända och det vi inte kan förutse, i en urban, apokalyptisk kontext. Vad skulle hända om en stor katastrof inträffade i New York, London eller Stockholm? Storstadsmiljöer är alltid förknippade med undergång, du tänker aldrig på det när du är ute på en bondgård till exempel.

Gäller detta även för Philadelphia?
– Ja, det är en av städerna i USA där det sker flest mord. Det är mycket våld och vapen och ekonomiska klyftor här, och man kan se det på folks ansikten. Det är många som uttrycker smärta och frustration. Det är lite deprimerande.

– Samtidigt är Philly mitt hem och det är ljuden från staden och vad som händer som får mig att gå igång. Folk som gör musik här har ett annat driv än i andra städer i USA. Det finns inte speciellt många små eller halvstora klubbar. Utbudet består mest av stora ställen och underjordiska ravefester och det får folk att jobba hårt för att skapa sig en fanskara. Sedan har vi ju (den amerikanska) fotbollen också, när det är en Philadelphia Eagles-match kommer ingen på spelningarna. Vi måste helt enkelt kämpa hårdare för vår kreativitet och för att komma någonstans.

Starkey har inte alltid varit Starkey. Innan han började göra mångskiftande dubstep, kallade han sig för Aunt Jessica och experimenterade med breakbeat, triphop och ”downtempo stuff” tillsammans med en MC och sångerska. Men det var när han studerade i London i början av 00-talet som han fick upp ögonen för grime och UK Garage. Tillbaka i Philadelphia började han anordna fester med de engelska beatsen i fokus. Han träffade dj:n Dev79 och gick med i dennes crew Seclusiasis, ett kollektiv av producenter, radiomakare och artister som alla jobbar för att sprida grimen, dubstepen och de gatuförankrade beatsens budskap i sin hemstad.

Att artistnamnet kom att bli Starkey har även det en brittisk koppling. Liksom Aunt Jessica är namnet taget efter en av karaktärerna i The Beatles-filmen ”Magical Mystery Tour”, en herre vid namn Mr. Richard Starkey (Ringo Starrs riktiga namn, en karaktär som också spelas av Ringo.) Något som ter sig fullkomligt naturligt då Starkey hyser en stark kärlek till det engelska popundret, framför allt till den ”Femte Beatlen” George Martin.

– Han förändrade hela producentrollen då han tog saker som var underground och omvandlade dem så att de funkade i mainstreamfåran. Det var ju även fallet med Beach Boys men jag har aldrig gillat dem lika mycket.

Delar du den inställningen, att producera musik för en bredare massa med udda byggstenar?
– Ja, fullständigt. Jag vill göra skivor med stora hiphopartister. Det är ju mainstream bara för att folk säger att det är det. Men man ser fler undergroundartister som samarbetar med stora namn i dag eftersom marknaden har förändrats med fildelningen och bloggarna. Jag tror att det har gjort att marknaden har en annan inställning till musikskapandet.

– Lyssnar du på låtstrukturerna på mitt nya album så är det väldigt grundläggande sånger, det är produktionen som skruvar till dem, så på ett sätt är jag redan där.

Vilken stor artist skulle du vilja samarbeta med?
– Drake, han är den största just nu, eller kommer att bli åtminstone. Han och hans management förstår hans position och hur man ska bygga en fanskara. Annars hade han aldrig fått en Grammy-nominering för en låt. Det är sättet man bygger en hajp i dag.

Men till skillnad från många storbolagsartister som omger sig med en mängd producenter, låtskrivare och a&r-människor, är Starkey en DIY-artist. En musiker som gått den långa vägen och som är klassiskt tränad och har spelat piano sedan liten grabb. Så till den grad att han har önskat att han skulle vakna upp en dag och inte kunna något om musikteori och noter.

Är det så störande?
– Alltså, det glider alltid in på det. Många som inte är klassiskt skolade tänker inte på det, men för mig kan det bli för mycket. Jag försöker till och med stämma om mina synthezisers så att jag ska spela på fel tangenter. Men jag gillar ändå att analysera musik och dess teori, för jag tror att jag måste kunna förstå en viss del av musiken. Annars skulle jag inte klara mig.

Starkey heter egentligen Paul Geissinger.
”Ear drums and black holes” släpps den 19 april och är uppföljaren till albumet ”Ephemeral Exhibits”. Båda ges ut på Planet Mu.
Starkey har även gett ut en mängd singlar, tolvor och remixar, varav flera på sitt eget bolag Slit Jockey Records.
Medverkar på Mary Anne Hobbs senaste samlingsalbum ”Wild angels” med låten Gutter music V.i.p.