Det fanns en tid, inte senare än för fyra-fem år sedan, som något djupt instinktivt hade beordrat mig att boka första bästa tågbiljett till den svenska västkusten för att försöka närvara vid signeringen.

Moz betydde (surprise!) en gång i tiden allt och lite till för mig. Det enda som stoppade en tatuering av hans namn inristad på min arm var avsaknaden av ett par tusenlappar och kanske en liten dos våghalsighet.

Men den där obevekliga passionen försvann lite någonstans på vägen. Såväl i sviterna efter ett plågsamt uppbrott då Morrisseys texter lite för väl ringade in saker jag fortfarande inte vill bli påmind om och som en följd av förmågan hos popvärldens mest imponerande käkparti att återkommande leverera allt mer tveksamma åsikter.

Djupt ifrågasatta uttalanden som jag noterar inte ens nämnts i en bisats kring den efterföljande bevakningen av Morrisseys nedslag på Akademibokhandeln i Göteborg.

Vad vet jag, kanske är kritiken redan så vedertagen och behöver inte dras upp igen. Jag är inte så sugen att slänga mig in i ett nytt inlägg om skillnaden om konstnären/konsten.

Inte när jag samtidigt, av en ren slump, läser hur en styrelseledamot i Clinton Hills bostadsrättsförening i New York starkt motsatt sig den namninsamlingslista som kämpat för att en vägkorsning i Brooklyn-området ska namnges efter Christopher Wallace, mer känd som Notorious B.I.G.

Motiveringen löd att »han började sälja droger vid 12 års ålder, han hoppade av från skolan vid 17 år och han arresterades för droger och vapenbrott (…) 1996 greps han i North Carolina för narkotikainnehav. Han dog en våldsam död. Fysiskt var mannen inte precis en förebild för ungdomar«.

När en av musikhistoriens främsta poeters livsgärning avfärdas så lättvindigt vill jag bara låta just konsten tala. Så även för Morrissey.

Men i slutändan är allting ändå en påminnelse om hur vissa artister mer än andra reduceras utifrån var de kommer ifrån, utifrån misstagen de gjort och vilka »de egentligen är«.

Och hur det så sällan är bleka brittiska popstjärnor som döms hårdast.

På torsdagskvällen, på klubben Park Lane, är Londontrion fokuserade och bygger ganska omgående upp ett driv som håller sig genom hela konserten. Dominic Butler sköter dator och analog synth och breder ut en elektronisk matta, Nik Colk använder en stråke på elgitarr och samplade ljud när hon inte sjunger atonalt, och Gabriel Gurnsey håller drivet uppe med ett tajt och rytmiskt trumspel.

Kalejdoskop-artade projiceringar följer musiken och skapar en snygg visuell upplevelse och en känsla av ett liveset som är i konstant rörelse. Något som den dansvilliga publiken förstärker framför scenen.

Factory Floor har beskrivits som »post-industri« men i mina öron är musiken en självklar och spännande vidareutveckling av krautrocken.

Bandet lägger tonvikt på det monotona men riskerar inte att fastna i några stilbildande föregångare. De är mästare på att skapa en egen puls som har mycket mer gemensamt med renodlad dansmusik än rock. En musik som aldrig försvinner ut i flippade sidospår utan som hela tiden är komprimerad och hård. På Park Lane ger bandet prov på det i låtar som senaste singeln »Fall back«. Varje liten beståndsdel av energi kramas ur musiken. Effektfullt och kraftfullt på samma gång.

Senare samma kväll är det DJ Rashad & DJ Spinns tur att stå för underhållningen. Som pionjärer och affischnamn inom Chicago Footwork-genren är de efterlängtade både av de som vill hänge sig åt den hypersnabba dansstilen och de som vill se dem uppträda. Duon arbetar på bra bakom skivspelare och mixar och ger ett set med stökiga beats och några stänk rap.

Det oförutsägbara, impulsiva och smått anarkistiska som utmärker footworkmusiken, och som DJ Rashad förmedlar så bra på album som Teklife volume 1 – Welcome to the Chi eller tolvan I don’t give a fuck, sätter tonen för spelningen. Det är dekonstruerad ghetto house, snabba och störda trummaskiner och upprepande röstsamplingar i ett intensivt tempo.

DJ Rashad & DJ Spinn är aktiva bakom sin utrustning och manar på publiken som svarar med dans. Men till och från blir musiken väl svävande. Mycket beroende på en klen ljudvolym och att spelstället på ett av Göteborgs finare hotell för tankarna till en konferenslokal. En mer ruff inramning hade setet mått bra av.

På sina två utmärkta singlar, Death to stories/Of the unpolitical och Raging river, är Könsförrädare ganska skitiga och avskalade. Live är de om möjligt ännu mer avskalade. På Jazzhuset på fredagen gör de lågintensiv och mollstämd rock som kryper fram och parkerar i ens medvetande. Samtidigt besitter musiken lika mycket laddning som på skiva, om inte mer.

Frontpersoner Jannine Sandström Oja och Alina Björkén sjunger starkt och fokuserat, texterna är rakt på och Alinas gitarrspel svarvar fram melodier på ett lika sparsmakat som väl avvägt sätt. I en fullpackad lokal framför Könsförrädare övertygande versioner av låtar som »Raging river« och »Death to stories« och får med sig publiken. Med mer spelvana kommer Luleåkvartetten att lyfta materialet ytterligare. Jag ser verkligen fram emot debutalbumet Curse all law som släpps i slutet av september.

Pissed Jeans framträdande på Park Lane under natten till lördag kränger fram och tillbaka. Efter ett par låtar verkar det avbrytas. Gitarristens axelband går sönder. Medlemmar lämnar scenen och kommer tillbaka. Alla verkar lite för packade för spelningens bästa. Men så sparkar det igång. Bandet kastar sig in i repertoaren, det är kaotiskt, furiöst och vältrar sig fram. Pissed Jeans och publiken är en och samma organism. En amöba. Folk stagedivar och moshar. Och sångaren Matt Korvette är kvällens ledsagare.

Matt tar av sig sin skjorta och stoppar ned den i byxorna. Han trasslar in sig i scendraperiet och stoppar även ned delar av det i byxorna. Han grimaserar, åmar sig och snubblar fram på scenen. Han skriker att en kväll i Göteborg kan spenderas på H&M. Han är som ett barn. Eller som en enda stor nerv som reagerar på allt. Att han är sångare i ett band som spelar tung och brötig noiserock med influenser från 80-talshardcore och tidiga Mudhoney och The Jesus Lizard skapar en intressant dynamik.

Framför allt gör det att Pissed Jeans cyniska stökrock får en spänning som tilltalar. Det känns som att i princip vad som helst kan hända under kvällen. Mot slutet kommer det upp en person på scenen och blottar sin nakna röv. Konserten avrundas med att Matt tar över gitarren och lämnar mikrofonen till publiken, utan basist och gitarrist. En osannolik och lysande konsert på alla sätt.

Pissed Jeans på Park Lane under Way Out West.

]]> https://www.throwmeaway.se/personligt/nykraut-footwork-och-stokrock/feed/ 12 https://www.throwmeaway.se/intervju/hjartat-i-beatet/ https://www.throwmeaway.se/intervju/hjartat-i-beatet/#comments Wed, 24 Apr 2013 08:27:20 +0000 http://www.throwmeaway.se/?p=29588 Hannes Westberg har levt med klubbkultur i runt 20 år. I början av tonårstiden sökte han sig till svartklubbar och fester i dunkla lokaler i Göteborg. Ett intresse för techno och elektronisk musik växte fram som utvecklades i ett skivsamlande som i sin tur ledde till arrangerande av egna fester. Hannes bakgrund som punkare och politiskt engagerad fick en naturlig plats i en kultur som var tillåtande, öppen och progressiv.

I juni 2001 får engagemanget ett plötsligt avbrott vid demonstrationerna under EU-toppmötet i Göteborg. Hannes Westberg skjuts av polis efter en Reclaim the Streets-fest och döms senare till fängelse för våldsamt upplopp.

Dokumentären Göteborg dansar och ler av Erik Nordin, som nyligen sändes i Musikguiden i P3, följer denna utveckling. Det är en berättelse om hur rejvkulturen kom till Göteborg via två engelsmän, får fäste genom utomhusfester och skogsrejv och stöter på polis och myndigheters motstånd några år in på 90-talet. En klubb- och technoscens omvandling från att vara kreativ och spontan till att bli uppdelad och avstannad, såväl i Göteborg som i andra delar av landet.

Genom Hannes Westberg och klubbprofiler som Robert Leiners erfarenheter och minnen väcks denna period till liv i dokumentären. Och får även en koppling till dagens förutsättningar, och Hannes verksamhet nu.

Jag ringer upp Hannes för att prata om fria zoner, danstillstånd och huruvida händelserna under EU-mötet 2001 haft någon påverkan på dagens klubbkultur.

Du var punkare innan du kom in i rejv- och klubbscenen i Göteborg?
– Ja, det kan man säga. Jag lyssnade på mycket punk och via industri kom jag in på elektronisk musik och började gå på festerna. Det överlappade en del också, det var många från punkscenen som var involverad i technoscenen. Det fanns en del beröringspunkter.

Hur startade ditt musikintresse?
– Jag har alltid varit väldigt intresserad av musik. Det var energin i punken som lockade mig mest, ungefär samtidigt lyssnade jag mycket på hiphop. Det var lite samma attityd, det var enkelt för alla att ta del av.

Du var ganska ung när du kom in i musiken?
– Ja, jag var pre-pubertal, runt 11-årsåldern. Där började ett visst politiskt engagemang också, men även att jag var med och ordnade fester.

Hur var ditt första möte med rejvkulturen i Göteborg? I dokumentären berättar du att du stötte på den vid Packhuskajen.
– Ja, just det. Bland annat i Tullpackhuset som ligger inte långt från Packhuskajen. Där var jag samtidigt lite engagerad i olika elevorganisationer som höll till i samma hus. Dels var det där och sedan var det på Moment H, som hade fester väldigt tidigt i samma område. De gick jag alltid på.

Var det en klubb, Moment H?
– Det var Håkan, en dj som på den tiden gick under namnet Moment H men som nu kallar sig för Håkan Momenth. Han hade ett gäng klubbar, den mest kända var nog Knüller Club som bland annat höll till på Franska Klubben i Göteborg och i diverse andra svartklubbslokaler.

– Jag smet in på de svartklubbar jag lyckades ta mig in på. Det fanns otroligt många svartklubbar och scener i Göteborg på den tiden, från tidigt 90-tal och fram till runt 1995-96. Dels var det LPC på Första Långgatan (en av de första riktiga rejvklubbarna i Göteborg, reds anm.) och grejerna på Tullpackhuset och sedan Moment H, som gjorde att jag blev intresserad.

Var det i sin linda då när du stötte på det?
– Ja, det kan man säga. Göteborg var väldigt tidigt ute. Åren 1988-1989, innan jag var ute på banan, var det fortfarande något slags mellanläge där man spelade all möjlig musik och slängde in en housemix här och där. Någonstans runt 1992-93 började det utkristallisera sig som en riktig scen med elektronisk musik. Det var då de första dj:arna började profilera sig.

Var det en blandning av pophits och funk till mer renodlad techno som spelades om vart annat?
– Ja i början, men när jag började gå på mina första fester runt 1993-94 så var det rena house- och technofester. Det fanns en scen för det, även för stora utomhusfester som de tidiga Sunrise-festerna. Det var renodlade technofester.

Hur kom det sig att det var så mycket svartklubbar där i början? Fanns det många som var engagerade och ville göra saker utanför ramen?
– Jag vet inte om det var ett medvetet val, men det var en annan stad och en annan attityd då. Det fanns mycket tomma lokaler mitt inne i staden och delar av stadsdelen Haga var fortfarande »lediga«. Myndigheterna brydde sig inte så mycket. Det fanns en kreativ miljö och utrymme. Folk valde inte att ordna svartklubbar – det fanns helt enkelt möjligheter till det. Mellan Järntorget och Masthuggstorget var det säkert tio olika svartklubbar under en period. Dessutom hade de flesta ställen öppet till tre så det fanns ett behov av att kunna ha öppet längre.

Det fanns inte många ställen som var öppna efter tre?
– Jag är lite osäker där, jag kom inte in på de ställena ändå. Men jag tror att i princip alla ställen i hela staden stängde vid tre, så det var också en del av det. Genom åren har det blivit en enorm upprustning av innerstaden, en gentrifiering och att de rev alla gamla lokaler som man kunde vara i. Det försvårade möjligheterna. Och sedan kom ravekommissionen i mitten av 90-talet. Det blev spiken i kistan.

Om man ser till kulturen i England så dök den upp i lagerlokaler och sedan flyttade den ut på landet när myndigheter och polis fick upp ögonen för den. Var det så i Göteborg också?
– Ja, man kan helt klart se en sådan utveckling. Sedan tror jag att svartklubbarnas död också bidrog till att det blev mer utomhusfester. Man blev skjutsad eller fick ta taxi ut i skogen, till skogsfester, som tog över mycket när många av svartklubbarna försvann.

Vad tyckte du om den scenförändringen? Blev det en annan typ av fester då?
– Inte till en början. Genrerna var inte så tydliga. Technomusiken var mer organisk och »icke-linjär« och det som skulle komma att kallas för trance hade mer rymt. Det var inte så separerat och många dj:ar kunde spela det mesta, mycket acid och sådant. Det var när goa-trancen dök upp som stilarna började splittras. Deep house blev deep house, techno blev techno och trancemusik blev goa-trancemusik. Den scenen blev stor på skogsrejven, och den har jag aldrig känt mig som en del av.

Varför gillade du inte det?
– Jag gillade den inte estetiskt och smakmässigt. Det är två ganska olika traditioner känns det som, rejvscenen och goatrancemusiken. Det blev en genreindelning som jag inte gillade.

Var goatrance backpacker-musik?
– Ja, det var mycket neon. Framför allt är det så klena kickar i trance, jag gillar bas. Sedan var det en sådan öppen och fri stämning på de första festerna jag var på, både vad gällde vad folk spelade, vilka som kom och åldersmässigt. Efter ett tag tyckte jag att det blev mycket mer uppdelat. Man kunde lättare se att det var en viss typ av människor, en viss ålder och en viss klädstil och alla dansade ungefär likadant. Man tappade lite av den öppna anarkistiska vibben som fanns innan. Det blev tuffa hierarkier och fokus på »häftiga dj:ar« och folk som tyckte att det var coolt snarare än att de levde och hade kul.

Det känns som ett fenomen som många subkulturer drabbas av förr eller senare, uppdelningar och revirpinkande?
– Precis, och det tycker jag går emot själva essensen i den musik och kultur som jag gillar. Det ska vara en tillgänglig kultur för alla. När man känner att man måste bete sig eller klä sig på ett visst sätt och dj:n spelar samma låtar på samma sätt så tappar det väldigt mycket av charmen.

– Som tur var fanns det andra svartklubbar att gå på och annan musik att upptäcka för mig. Någonstans där började mitt intresse för att spela elektronisk musik växa. Jag ville själv söka upp grejer som jag gillade men som jag inte tyckte att jag hittade på festerna.

När var det här?
– Runt 1995-96. Då började jag intressera mig mer för elektronisk musik på alla sätt. Den första gången jag hörde Dopplereffekt och den typen av elektro var det stort. Jag lyssnade på mycket acid och även lite hårdare industri- och technotongångar. Jag kom snabbt in på Birmingham-technon, Underground Resistance och Detroit i samma veva, Black Nation Records. Och även Giorgio Moroder.

– Det var en tidig klubb i Göteborg som hette D-Delay som startade någon gång runt 1996. Jag var med och hjälpte till vid deras första eller andra fest. Jag kom in på den även om jag var lite ung, den var på onsdagar. Där utvecklades mitt musikintresse väldigt mycket. Det var efter det som jag började köpa skivor, sedan dess har jag varit en vinyl junkie. Jag blev mer involverad och gick på djupet med det, mycket på grund av att jag var missnöjd med det jag hörde på de stora rejven.

Flera klubbprofiler och dj:ar medverkar i dokumentären, som Robert Leiner, Ingrid Engarås, Jean-Louis Huhta och Luke Eargoggle. Vilken betydelse har dessa haft för dig?
– Moment H var den killen som gjorde att jag började ordna fester. Han var så engagerad och gjorde så mycket bra svartklubbar vilket inspirerade mig. Sedan var det Jim, en engelsk dj, som rent stilmässigt har influerat mig mest. Jean-Louis Huhta har jag följt sedan Anti Cimex och LPC (Lucky People Center), jag tycker allt han gör är fantastiskt. Robert Leiner har gjort så mycket och slitit på gräsrotsnivå.

– Det handlade väldigt mycket om en kultur av delaktighet och inte så mycket om fokus på personer. Det var inte fokus på att den och den spelade, det var mer en speciell stämning som var inkluderande. Alla de har lagt ned mycket engagemang och tid genom sin kärlek till kulturen snarare än en vilja att bli känd. Det saknas lite i dag, i denna överexponerande tid.

Hannes i sin förra studio.

Du gick med i Syndikalisterna och engagerade dig politiskt också.
– Ja, jag var involverad i många av de tidiga Tullpackhusfesterna och var engagerad i Ungdomens hus. Och även Moment H:s fester hade en viss ton av det, det var många som var engagerade i båda delarna. Det gick lite hand i hand, svartklubbsmiljön och det politiska. Man var engagerad politiskt, sedan gick man på fester och blev trakasserad av snuten.

– Detroit-technon har element av det, det är en social progressiv rörelse. Sedan har du den engelska rejvrörelsen som är kopplad till Reclaim the Streets-rörelsen. Så för mig har det alltid funnits självklara beröringspunkter.

Vilka paralleller finns det mellan det politiska och musiken?
– För mig är det en personlig resa. Man ska akta sig för att definiera en konstform allt för tydligt. I Göteborg tror jag att det fanns en känsla av underground och ett motstånd mot etablissemanget på ett annat sätt än i Stockholm, där var det mer Frihetsfronten runt Docklands.

– Det handlar om hur man väljer att organisera fester och profilera sig, att man gör det utanför samhällets ramar. Det blir friare.

En sorts utomparlamentarism alltså?
– Ja, för mig finns det en motsvarighet till det inom den elektroniska scenen. Att man väljer att göra saker själv, att man lätt kan bli delaktig själv och att man gör det på egna villkor. Att man inte ber om tillstånd eller lov utan bara gör det.

– Det är en slags fri attityd gentemot musiken också. När man är på en klubb händer det något, man måste kanske anpassa sig till krögarnas önskemål. Desto bättre musik man spelar desto mindre säljer man i baren för folk vill inte lämna dansgolvet. Det är skönt att kunna köra en låt på sexton minuter, det försvinner lite grann när man flyttar in på klubbar. Miljön som man har fester i påverkar musiken, det är härligt om man kan hålla det så fritt som möjligt i sitt uttryck. Därför är jag emot en klubbifiering av musiken. Nu känns det som att mycket musik som görs skapas för att vara så menlös och oförarglig som möjligt istället för att vara ett fritt kreativt sökande.

Du har jobbat som klubb- och dj-bokare på olika ställen i Göteborg under de senaste tio åren, utöver de utomhusfester och rejv som du anordnat. Du har bland annat varit bokare och programansvarig på Röda Sten. Jag antar att du har upplevt skillnaden mellan att vara i en fysisk lokal gentemot ett öppnare sammanhang?
– Ja, det går inte riktigt att få samma fria stämning på en klubb, men det beror på hur man gör det också. Jag gillar all klubbmusik med mycket bas i, och jag tycker det är ett problem vad gäller elektronisk musik att vara på ett ställe som stänger 03.00. Festen måste få hålla på till den är slut. Tyvärr lever vi ett klimat i Sverige där det inte är tillåtet, så det upplever jag som en begränsning.

–Vad gäller just Röda Sten så är det en väldigt speciell lokal. Vi lyckades faktiskt få ett par tillfälliga fem-tillstånd där och körde artister som A Guy Called Gerald, Coki och Kromestar. Då funkade klubbgrejen rätt bra.

Det fanns droger i rejvkulturen när den växte fram. Tror du att drogerna hade varit mindre omfattande om media inte rapporterat så ensidigt om det och smutskastat kulturen?
– Ja, det är jag övertygad om. Jag upplever att jag fått se den förvandlingen. På de festerna jag gick på var det inte alls det som lockade. Jag kommer inte ihåg om det ens fanns barer på de första festerna, det var så mycket annat än alkohol och droger som var intressant – det var energin. Visst fanns det droger men det var väldigt många som inte tog några, och det berodde också på vilka fester man gick på.

– På många ställen var det ganska nyktra dansgolv. Sedan blev det en extrem hajp och fokus på droger och då upplevde jag att folk verkligen sökte sig till det på grund av det. Det blev mycket mer neurotiskt. Men det var aldrig någon som kom fram till mig och erbjöd droger under den tiden. Så där spelade media en stor roll.

– Man kan ta graffiti eller vilken annan subkultur som helst, när man blir utsatt för den typen av repression får det olika konsekvenser. Det är en otrevlig och icke önskvärd utveckling. I rejvkulturens fall resulterade det i att man sökte sig mer under jord, jag som var lite yngre fick jobba mycket för att leta upp festerna. Sedan misstänkliggjordes folk som man inte tyckte passade in, det blev en slags begränsning.

I dokumentären berättar du att man stod och spanade efter civilpoliser på festerna, att det blev en ganska olustig stämning.
– Ja, man började kolla väl mycket på vad folk hade för kläder på sig och att man inte pratade med främmande människor som kom fram till en. Tvärtemot det som jag tyckte var så skönt med kulturen, att det var en inbjudande atmosfär. Det var väldigt ensidigt, jag har aldrig sett det som att det handlat om ett krig mot droger utan det är ett krig mot kulturen i sig. Den rör sig utanför de etablerade ramarna, eller gjorde i alla fall på den tiden. Det är helt okej att dra i sig svindyrt kokain och lyssna på E-type, men att äta billig ecstasy och lyssna på bra techno är förbjudet. För mig har det där helt att göra med hur kulturen är organiserad, snarare än någon slags moralisk grej mot droger.

Vissa droger är okej men andra är det inte?
– Ja, men framför allt i vilket sammanhang man tar dem, och vilka det är som gör det. Om man är en tät företagsledare, eller en technoentusiast som gillar mer udda lokaler att ta del av musiken i. För mig är det ett krig mot kulturen och ett krig mot alternativ. Dels grundat på oförstående i någon mån, men det handlar också om en sorts ryggmärgsreflex där man vill rensa bort allting som inte passar in.

– När det misslyckas, som det alltid gör förr eller senare, så blir det snarare mer etablerat på olika sätt. Men det sker ändå en uppdelning i vad som anses vara okej kultur och inte okej kultur. Om man har graffitimålare som är reklamare eller om man har graffitimålare som gör det gratis. Det är samma med politik och demonstrationer, seriös och oseriös kultur och fin och ful kultur och vem som bestämmer det. För mig har det alltid handlat mer om det än om droger.

Det är intressant att de där strukturerna finns kvar, även om nätet finns i dag som möjliggör att man kan organisera sig snabbare. Men i verkligheten är det ofta samma gamla visa.
– Ja, definitivt. Därför tycker jag att det är roligare och mer intressant att titta på det som rör sig lite utanför, i marginalen. Det behöver per definition inte handla om vänster och höger på den politiska skalan, utan vad som är progressivt, nytt och intressant.

Utifrån det, ser du dig som en person som går åt ett mer anarkistisk håll än att du befinner dig på vänster/högerflanken?
– Jag ser mig definitivt som vänster och med ett anarkistiskt driv. Men det är inte någon politisk parollverksamhet jag sysslar med, jag vill bara göra schyssta fester där folk kan röja och vara sig själva, oavsett vad de gör annars. Den friheten värdesätter jag väldigt högt och är beredd att kämpa för.

Är det din form av socialism? Eller vill du inte beteckna dig med någon -ism?
– Nej, jag brukar akta mig för det. Men att kämpa för fria zoner, det är oerhört viktigt. Det kan vara en fri zon att det just är oberoende av höger och vänster. Det är viktigt att det finns icke-kommersiella fria zoner där man kan söka sitt eget uttryck, det saknas väldigt mycket i vårt samhälle.

Varför är de så viktiga?
– Det är bara där man kan hitta verklig frihet och kreativitet. Det finns knappt något utrymme kvar för kreativitet och spontanitet och platser där människor kan träffas på bättre villkor än att man bara ska ingå i någon konsumtionscykel. Att folk ska hitta inspiration till och leva sitt liv som de vill istället för att passa in i olika mallar. Och det är framför allt förbannat mycket roligare också. Annars får man bara en standardiserad skitkultur som ska säljas och köpas.

En tydlig symbolhandling mot denna kultur och framför allt politiken som låg till grund för den var demonstrationerna under EU-toppmötet 2001. När du tittar tillbaka på det i dag, vad tänker du då?
– Jag tycker att det är lite av samma tankar som går igen där. Jag tycker att Reclaim the Streets-rörelsen har varit grym, även om den inte finns nu i samma utsträckning och form. Men den var ju väldigt stor i England och inriktad på att aktivera folk på ett roligt och kreativt sätt. Den sammanföll med Criminal Justice Bill (ett tillägg i  lagstiftningen i England som infördes i början av 90-talet, i syfte att på olika sätt motverka vissa former av »anti-socialt beteende«, reds anm).

– Det är den mest absurda lagen i västerländsk historia där man försökte förbjuda »repetitiva takter på offentlig plats«. Men det är intressant att se att nu, när musiken flyttat in på klubbar och blivit en stor del av Londons ekonomi, har musiken legaliserats. Det är lite lustigt att se den svängningen.

– När det gäller det som hände 2001 så tycker jag det handlar om samma sak. Polisen var livrädda för det innan mötet, de förstod att det var ett evenemang som skulle dra folk till innerstaden i Göteborg. Det var folk från förorten och från alla möjliga platser som skulle ta sig in till staden på ett helt annat sätt än annars. Polisen tyckte att vi inte skulle affischera ute i förorten, och menade att det var mest en grej för innerstaden. Det handlade ju om EU, resonerade man.

– Men på det sättet som Reclaim the Streets organiserade sin del i demonstrationerna tyckte jag var oerhört viktig – det skrämde slag på myndigheterna. Det enda vi gjorde var att dansa, och vi hann knappt ens med det. Det visar vilken kraft det finns i musik att samla folk.

Så det fanns en tydlig rädsla från polis och myndigheters roll inför mötet att folk skulle samlas till sådana fester under demonstrationerna?
– Ja, det var väldigt uttalat. De var framför allt rädda för att det skulle samlas andra människor än de vanliga svenssons som de tyckte att de hade koll på och som var medelklass. Och det var inte populärt. Men jag tyckte det var en grym grej, det var synd att det inte fick hålla på så länge. Det var väl bara en kvart det varade innan polisen omringade festen.

– Det finns en oerhörd rädsla för den okontrollerbara kraften som finns i musik, det rymmer en frihetskänsla i sig att kunna dansa och röja. Det är något som det etablerade samhället aldrig kommer att förstå eller kontrollera. Bara det är inspirerande.

Nu kommer jag inte ihåg förloppet riktigt, men var det Reclaim the Streets-festen som blev starpunkten för de ökade motsättningarna mellan demonstranter och polis under den helgen?
– Nej, det här hände på fredag kväll och redan på torsdag morgon hade polisen omringat Hvitfeldtska gymnasiet. Så det var kravaller redan från torsdag morgon. Reclaim the Streets-festen hände halvvägs in i helgen.

Så polisen hade lagt ribban dagen innan?
– Ja, det är så jag ser det. Det var de som styrde bråken i Göteborg i ganska stor utsträckning, de regisserade det hela ganska hyfsat och planerade det lång tid i förväg. Det är min bestämda uppfattning.

Tycker du att klubbscenen och klubbkulturen ändrades något efter demonstrationerna den helgen? Eller är det långsökt att göra en sådan koppling?
– Ja, det är lite långsökt. Men samtidigt har polis och myndigheter intagit en annan attityd. Nuförtiden går de inte in och stoppar utomhusfester på samma sätt, eller för den delen svartklubbar. Det är faktiskt en markant skillnad. När vi gick på fester 1995-96 och såg blåljus så sprang man därifrån och gömde sig, det var en jävla hets. Men i dag är det ingen som bryr sig, polisen dyker upp och kollar runt lite och så drar de därifrån. Nu tycker inte jag man ska vänja sig vid att ha poliser på sina fester, men det är definitivt en annan mentalitet och det tror jag är ett resultat av 2001.

En positiv konsekvens?
– Ja, det tycker jag. Bara för att man samlar folk utan tillstånd så gör man inget olagligt. Och stör man ingen ska man få vara ifred helt enkelt. Då finns det ingen anledning att bråka med polisen, om man inte behöver.

Du satt i fängelse en tid efter händelserna och släpptes sedan och fokuserade då på musiken. Blev fokuset förstärkt efter denna period?
– Nej, det kan jag inte påstå. Det var mer att det blev ett avbrott i allting. Jag hade varit engagerad länge och hade velat göra grejer länge. Men jag köpte skivspelare ganska snart efter att jag kom ut ur fängelset och började dj:a och gjorde något jag längtat efter.

– Jag hade varit involverad och hjälpte till på min första klubb runt 1995-96 och sedan hade jag gjort lite smågrejer och fester här och där. Men sedan blev det mer regelbundet. Jag började arrangera grejer på mer reguljära ställen. Jag var bara 19 år så jag hade inte haft chansen att göra så mycket i eget namn innan.

Hade du någon pseudonym som du använde när du dj:ade?
– När jag dj:ar kallar jag mig Kali-Ma! Eller bara Dj Kali. Och klubben Effektverket har jag kört länge.

Var kommer Kali-Ma! ifrån?
– Det är från Indiana Jones. Jag hade massa olika dj-namn i början och sedan var det någon som skrev upp det namnet som min pseudonym utan att fråga och det har hängt med sedan dess.

Effektverket är ett jävligt bra namn, har det hängt med länge också?
– Ja, sedan 2005 egentligen men jag firade ett inofficiellt femårsjubileum i höstas så från 2007 har det varit ett namn jag använt. Sedan har jag gjort andra grejer och klubbar, till exempel inom hiphop och reggae. Effektverket har varit ett samlingsnamn för det jag gjort.

Du har en studio. Producerar du musik också?
– Jag blev tyvärr av med min studio i somras. Jag har inget ställe just nu, och jag har inte producerat något heller förutom lite hemmasnickrande på Logic. Men det kommer. Jag har aldrig släppt något.

Har du en tanke på att släppa något?
– Min första kärlek är att dj:a och jag har velat bli bra på det. Det tycker jag att jag är nu och då måste jag släppa något för att få komma ut och spela. Så det är planen.

Vad är det som har varit det lockande med att dj:a?
– Det är förbannat roligt. Jag har samlat på vinyl sedan mer än femton år tillbaka, jag har varit manisk i samlandet. Det var en naturlig utveckling av det. Jag började samla på skivor och fördjupade mitt musikintresse för att jag inte hörde den musik jag ville höra när jag var ute. När jag hade samlat på mig tillräcklig mycket skivor tyckte jag att det saknades klubbar som bokade den musiken, så då bestämde jag mig för att göra det själv. Det uppstod ett behov hos mig och då gick jag in i det själv.

Och du har alltid varit fäst vid vinyl?
– Ja, jag är ingen ljudnörd men jag gillar omständigheterna kring det. Det kräver engagemang och det finns en kultur kring det. Det är många människor som jag träffat bara för att jag har skivor med dem eller att jag träffat dem i skivaffärer och snackat med dem, hela den personliga anknytningen. Man bygger upp en hel kultur kring det. Det ökar kontinuiteten också, det är mycket slit och släng med det digitala. Jag köper inga grejer som jag inte vet att jag kan spela om fem-tio år. Det blir som att man gör kvalitetskontroller.

Och det kan man göra med vinyl på ett annat sätt än med cd-skivor och digitala filer?
– Ja, det finns en annan hållbarhet i det. Man bygger ett nätverk och en kultur som är väldigt viktig för att musiken ska leva vidare. Sedan har man lärt sig oerhört mycket genom att sätta sig in i de olika skivorna, bara genom människorna man träffar och ansträngningen man gör. Jag har fortfarande kontakt med folk som man stött på när man köpt en specifik skiva, som man kommer ihåg vad man pratat om vid det tillfället. Det hänger kvar. Jag har svårt att se att den typen av levande kultur kan utvecklas kring mp3:or.

– Jag tycker inte det finns så många bra digitala dj:s över huvud taget faktiskt. Och de som är det har ofta varit jävligt bra vinyl-dj:s från början.

Vad tycker du om de nya unga producenterna och dj:arna från England och USA till exempel, som står bakom laptops?
– Det är jävligt tråkigt att kolla på, det blir stelt och saknar dynamik. Mycket är slarvigt producerat och funkar för stunden. Logic släpper en ny app och plötsligt låter allt som släpps likadant för att ett halvår senare låta väldigt daterat. Det är helt klart ett problem.

– Jag spelar mycket dubstep och sådant, men ofta är de personerna jag diggar de som har koll på analoga synthar och som ger ut sina grejer på vinyl. Men det viktigaste är att det låter bra, jag är inte snobbig och förkastar ingen för att de inte spelar vinyl. Det är dyrt som fan och alla har inte den möjligheten. Det beror helt på, man kan ju inte producera »Windowlicker« (Aphex Twin) på analoga synthar.

– Men jag tycker att folk använder teknik bara för att de är lata istället för att utveckla sina talanger. En dj är en person som spelar skivor helt enkelt. Om du drar in en laptop och massa andra kontroller så är det bättre att du gör mashups, använder dig av egna låtar och gör mer av ett liveframträdande och pushar gränserna med tekniken istället för att luta dig tillbaka och trycka på »synk«.

Där allt redan är färdigmixat och förinspelat?
– Ja, och är det inte det så är det svårt att veta. Det saknar ofta en nerv.

Men du försöker spela vinyl så ofta du kan?
– Jag spelar alltid vinyl, jag tror att jag aldrig har mixat ihop två cd-skivor, det har inte ens hänt av en slump. Det låter kanske snobbigt men jag älskar vinyl och kör bara det.

I dag känns det som att de vinylspelare som finns till de vanliga standardiserade dj-spelarna på klubbar blivit »cd-ställ« eller en yta där man ställer sin öl.
– Ja, det är jävligt irriterande. Ibland går det nästan inte att spela. Man kommer till en del ställen som har så slitna eller eftersatta skivspelare att allt hoppar, nålarna är utnötta och man står och spelar och det låter inget bra. Folk lämnar dansgolvet och man bara »jag kan det här egentligen, men det går inte!«.

– De senaste två åren har folk frågat om jag kan köra från cd-spelarna istället, men jag kan inte det. Det är synd och jag tycker att kvaliteten på dj:andet har gått ner så in i helvete. Nuförtiden är det något som folk gör gratis på vägen till ett annat jobb. Folk gör klubbar och spelar gratis bara för att synas, på vägen till ett reklamjobb. Det har gått inflation i det. Att dj:a är omständligt och kostar lite pengar och det krävs engagemang och driv för att verkligen göra det fullt ut.

– Med det sagt – några av de bästa dj:arna jag känner till är producenter som Surgeon och Dave Clarke och de kör bara digitalt. Men de har också varit jävligt bra dj:s tidigare. Surgeon använder verkligen teknologin på ett nytänkande sätt och det låter skitbra.

– Jag gillar även mycket tidig industri och skum musik, som Throbbing Gristle och sådana grejer. Sådant tror jag inte att många moderna dj:s stöter på på samma sätt, det är sådant man hittar i vinylbackar när man letar efter andra grejer.

Tycker du att klubbkulturen i Göteborg har utövat inflytande på den elektroniska musiken och klubbarna i stort över landet?
– Nej, det tror jag inte. Det är en så otroligt bred kultur med så många olika stilar, och det har väl haft sin del i påverkan. Men jag tror det är svårt att hitta några generella riktlinjer. Det fanns ju tidiga scener på andra ställen i Sverige än bara i Göteborg.

Om du ser till Göteborg då, lever den andan som fanns när klubbkulturen växte fram kvar i staden i någon bemärkelse?
– Det tycker jag definitivt. Vi har mycket av svartklubbstänket kvar, folk vägrar att betala för att se stora akter på stora ställen och går mycket hellre på ovanliga ställen. Vill man tjäna pengar så drar man till Stockholm. De som stannar kvar har ett annat driv och en annan rastlöshet som leder till en viss typ av engagemang och attityd. Så det finns kvar en sorts undergroundvibb här, Sveriges lilla Detroit, haha. Både inom techno och annan musik.

I dag är det mycket diskussion om danstillstånd och att man ska ha det för att anordna klubbar.
– Ja, det är en helt absurd lag som inte har någon som helst förankring i verkligheten. När övergår en bar i en danstillställning? Att man över huvud taget kan få för sig att man har rätten att kräva ett sådant tillstånd? Det handlar om att dansa! Ett fundamentalt mänskligt behov, ofta sker det spontant dessutom. Att tro att man ska kunna kontrollera det på det sättet är orimligt. Det härstammar från någon slags moralpanik från dansbaneeländet. Jag saknar ord för att beskriva det absurda i det.

– Det är också tragiskt att Sverige är så dåliga på att ta till vara på den enorma talang som vi har. Vi är världskända och har några av världens största dj:s som turnerar över hela världen, men här hemma är det Friends Arena eller get the fuck out som gäller. Och det är ett resultat av de här lagarna och den extremt repressiva hållning som vi har gentemot alternativ kultur. Sverige är inte ett tolerant land på något sätt. Det finns en rädsla och en moralpanik och ett kontrollbehov som heter duga och som resulterar i dessa bisarra lagar som borde försvunnit för femtio år sedan. Det är en stor förlust för landet.

Man blir ängslig från etablissemangets håll när det är något som sticker utanför den svenska modellen.
– Precis, och det krävs inte mycket för att göra det. Labyrint är ju ett exempel på det nu som har samma problem, med inställda spelningar och polishets. Och det är många som kan vittna om samma sak. Det är historier, kulturella uttryck och människor från utkanten som plötsligt tar plats och syns och då reagerar vita medelklassverige med paranoia och extremt övervåld om man kan kalla det så.

– Det är tragiskt för det sätter en standard och skickar ut väldigt fel signaler. Det är en känsla av att man inte hör hemma här och inte har någon plats. Man alienerar ungdomar, ungdomskultur, stämplar människor och krossar drömmar.

Vad tror du om framtiden för en lag som danstillståndet?
– Det är dödsdömt för länge sedan, det går inte att stoppa den kraft som finns i dansen och den ambition och drift som många har. Det är jobbigt nu innan det faller, men det är klart som fan att det inte håller i längden. Det är bara att jämföra med Tyskland och för den delen också England. De har släppt de värsta morallagarna och för dem är det en stor pr-vinst och mycket ekonomi i det. Ett exempel är det brittiska konsulatet som sponsrar rejvfester i de forna öststaterna för att sprida anglosaxisk kultur. Tyskland är i dag världens hippaste och toleranta land, det var knappast det landet associerades med på 70-talet. Nu frekventeras gamla lokaler som gaskamrar av homosexuella, studenter och vänsterfolk.

– Det har varit en otrolig vinst för dem och en stor förlust för oss – att vi är så extremt kulturellt repressiva, konservativa och bakåtsträvande. Det får konsekvenser på andra plan, inte bara vad gäller musik och kultur. Det skapas ett väldigt trist klimat som styrs av rädsla istället för av förståelse och glädje.

– Det är fan bättre att kidsen går på rejvfester på Tullpackhuset än att de springer på kasinot (Tullpackhuset inrymmer numera Casino Cosmopol, reds anm).

Du tröttnar aldrig?
– Nej, jag kan inte leva utan det här så jag kommer att fortsätta oavsett vad som händer. Det är därför jag håller på, jag skulle sakna det så mycket annars. Det är inget alternativ för mig att inte göra det. Och det är jag inte ensam om. Så där går dem bet.

Mer om Effektverket, här.
Lyssna på Göteborg dansar och ler, här.

Här lär vi känna honom som musikälskare och klubbarrangör. Trailern är gjord av John Boisen/ Is This It, som också stod bakom Hellströmfilmen 2 steg från Håkan. Vet att Erik slitit hund med dokumentären och ser mycket fram emot att höra den, producenter är Märta Myrstener och Marcus Morey Halldin.

Gbg dansar och ler sänds strax efter 21.00 i P3 och finns sen att lyssna till på webben i en månad.

Ps. Igår släpptes äntligen Nord & Syds debutalbum! Nord & Syd – Som En Människa

2. ”Feel it all around” – Washed Out
”Jag vet inte hur han gör sin musik, vill inte heller veta. Vet bara att det gungar alldeles underbart.”

3. ”Cassette” – The Crêpes
”Två goa gubbar gör go musik, lätt och vackert. Tycker om hur hela skivan känns så himla naiv och lekfull. Jag kan verkligen se framför mig hur de sitter där borta på västkusten och skojar. Ser fram emot uppföljaren, som enligt dom själva ska vara ´mycket bättre´…”

4. ”Kao Bang” – Indochine
”En och annan luftgitarr brukar dyka upp kan erkännas.”

5. ”Dancing in the city” – Marshall Hain
”Den får tala för sig själv. Den är för mig oemotståndlig.”

6. ”Horchata” – Vampire Weekend
”Hörde den här häromdagen, tror jag gillar den. Tycker att produktionen är en aning svajig men ändå lekfull och hoppfull. Blev sugen på ’Horchata’. Kanske är den lite töntig?”

7. ”One in a million” – Steve Miller Band
”Det finns ett ställe i den här låten som jag bara älskar, ungefär 3.10 in i låten då han sjunger youoou. Vilken pipa.”

8. ”Kullens Fyr” – Björn J:son Lindh
”Dan Lissvik skickade den här till mig för ett tag sedan. Tycker om den luftiga flöjten.”

9. ”So long” – Paul Bryan
”Jag har lyssnat jättemycket på det här albumet, tycker mycket om hans uttal då han sjunger. Hans röst är som fluffiga små moln med en liten hård brasiliansk kant.”

10. ”Let’s go (The two of us together)” – Nite Jewel
”Såg henne spela i San Francisco i somras. Starkt och vackert. Tycker tyvärr att skivan inte lever upp till hur fantastisk hon är live. Sången på albumet är alldeles för låg, live var sången långt fram och bar upp alla andra instrument. Nästan hypnotiskt minns jag.”