Snoop Dogg, Lou Reed och Mark E Smith är tyvärr inte med, men uppställningen är ändå så pass stark att det hela känns som något man drömt snarare än fått ta del av på riktigt. Att sedan själva serien och konceptet bakom Gorillaz är mindre intressant känns i sammanhanget sekundärt. Som komplement till denna dokumentär kan jag också varmt rekommendera Gorillaz framträdande på Jools Holland för några veckor sedan, där de spelade flera av låtarna med sina gästartister. Självklart ligger även de på uppe på Youtube.

Kanske för att min fantasilösa hjärna aldrig lyckats ta sig bakom Jamie Hewletts animerade apfigurerna. Eller för att hela projektet känts väldigt beräknande (vilket i och för sig kanske är själva poängen).

Hursomhelst så fick min tveksamhet sig en törn när jag läste gästlistan på nya albumet ”Plastic beach” som släpps i början av mars. Liksom förra skivan ”Demon days” har man skrapat ihop en hel radda med namnkunniga artister som bidragit. Eller vad sägs om Kano, Lou Reed, Gruff Rhys, svenska Little Dragon, Hypnotic Brass Ensemble och Mark E Smith (vilket för mig är skäl nog att köpa denna skiva). Nu räcker det ju inte med en bunt med stjärnor för att göra ett helt lag. Men det får i alla fall mig att bli exalterad över vad kapten Albarn har skapat med alla dessa röster och sin nyfikenhet för att blanda influenser och drag från vilt skilda stilar (bland annat har han under arbetet med albumet spelat in med National Orchestra for Oriental Arabic Music i Beirut.)

Första smakprovet är singeln ”Stylo” som kom förra månaden där Mos Def (som sagt att han kommer att få en egen Gorillaz-karaktär skapad efter sig som tack för sin medverkan) och Bobby Womack lånar ut sina röster. En ganska melankolisk och lunkande elektronisk poplåt med ett 80-talsbeat som inte gör några dramatiska vändningar, men som sprakar till i Labyrinths tunga remix. Lyssna, här.