Vilka utformar samtidens kritik? Vems tolkningsföreträde gäller? Är det okej att vara medelklass och lyssna på popmusik?

Jag är helt för att syna populärkulturen i dess sömmar. Att samtala om musik kan ibland vara precis lika givande som att dansa till den. Jag skulle till och med gå så långt till att påstå att utan en ständig kontextualisering av popmusiken vore min kärlek till den haltande.

Problemet blir bara (precis som en välkänd TMA-skribent orerat om vid ett flertal tillfällen) att en generation av begåvade pennor allra helst tar ställning MOT snarare än FÖR något. Det märks i debattartikel efter debattartikel i kölvattnet på varje nytt stort albumsläpp och vid varje stundande storkonsert på Friends Arena.

De kulturyttringar vi älskar förtjänar att problematiseras. Ändå jag har svårt att försvara kritiken av den kärlek, det hopp och de drömmar som låt oss säga Beyonce, Daft Punk eller ens Bruce Springsteen representerar.

I alla fall för att kritiken jämt är så väntad. Det är som ett tåg vi vet ska anlända enligt tidtabellen.

Att enbart kritisera utan att lyfta fram ett alternativ blir i längden… ja, rätt odynamiskt. Den som ständigt sällar sig till backlashen utmanar sällan lika mycket som hen med passion.

Eller jag vet inte. Jag tror bara att jag vill luta mig mot matkritikern och Pixar-kreationen Anton Egos ord i filmen Råttatouille (2007):

»In many ways, the work of a critic is easy. We risk very little, yet enjoy a position over those who offer up their work and their selves to our judgment. We thrive on negative criticism, which is fun to write and to read. But the bitter truth we critics must face is that, in the grand scheme of things, the average piece of junk is probably more meaningful than our criticism designating it so. But there are times when a critic truly risks something, and that is in the discovery and defense of the new. The world is often unkind to new talent, new creations. The new needs friends.«

Det enda relevanta som tenderar att sägas kommer vanligtvis inte snett bakifrån utan snarare från hen som befinner sig mitt i den. Hen som verkligen är up all night to get lucky.

Men visst, något måste hålla debattens kugghjul rullandes (och ja, jag inser givetvis ironin i att jag genom den här lilla texten gett mig in i den lek jag kritiserar.)

Med det sagt – här är ett par alternativ vi älskar på Throw Me Away:

Fuck Buttons – The Red Wing

Gangsta Boo – It’s Game Involved 

Karl X Johan – »Never Leave Me«

Abdelaziz Stati – The Heavyweight Champion of the World of the Jarrrrrrrrrra Style

Hodgy Beats – Untitled EP 2

Matt John – The Keys Album

Kristofer: Ni valde att arbeta med den legendariske house-DJ:n Andrew Weatherall som producent till albumet ”Tarot Sport” som släpptes i oktober. Var ni bekanta med hans musik sedan tidigare?
Andrew: Han gjorde en remix åt oss redan under förra albumet (av sången ”Sweet love for planet earth”, reds. anm), och var väldigt bra på att hantera vårt material, så vi tyckte att det vore en god idé att göra ett helt album ihop.

Kristofer: Hur menar du?
Andrew: Jag antar att remixen på ”Sweet love” var avgörande. Han höll den väldigt nära dess ursprungliga kärna men lyckades samtidigt ta materialet åt ett nytt spår. Och det var vad vi sökte när vi började fundera på vem som skulle producera ”Tarot sport”.

Kristofer: Jaha. Var ni bekanta med hans material från 1990-talet, eller var han ett ”nytt” namn för er?
Benjamin: Jag kände till honom, men jag tror att Andrew är den som hade den egentliga kollen.

Alla tittar på Andrew. Andrew tittar någon annanstans.

Kristofer: Ni släppte ”Tarot sport” i oktober. Vad har ni gjort sedan dess?
Andrew: Vi har turnerat i tre månader. (Tystnad).

Adrian: I Sverige har albumet fått lysande kritik. Blev ni överraskade av responsen?
Benjamin: Ja, definitivt. Vi hade aldrig trott att detta skulle bli något vi kunde göra dagligen. I början gjorde vi det bara för att det roade oss och för att vi gillade att experimentera med olika ljud. När vi släppte vårt första album åkte vi på turnéer som kostade mycket, men att nya skivan har blivit så uppskattad är fantastiskt.

Adrian: Hur är det att leva på musiken då?
Benjamin: Det är mycket hårt jobb, men vi klarar oss.

Kristofer: Ni träffades på en konstskola 2004. Stämmer det?
Andrew: Vi har känt varandra sedan vi var ganska unga, men vi började göra musik tillsammans 2004.

Kristofer: Vad gjorde ni innan det?
Benjamin: Vi träffades faktiskt genom ett skateboardintresse.

Adrian: Ni var båda skateboardåkare?
Benjamin: Ja, vi åker inte längre men vi har funderat väldigt mycket på att börja igen.

Kristofer: Vad är det ni gillar med det?
Andrew: Det totala adrenalinruset när man landar, haha.

Adrian: När du kraschar eller sätter ett trick?
Andrew: Ärligt talat, man lär sig faktiskt ett par saker genom att åka skateboard. Det är ju ingen lagsport utan en ganska ensam grej även om man utövar det bland andra som åker, och det uppskattar jag väldigt mycket.

Benjamin: Ja, det är det fina med det. Och när man försöker att göra ett specifikt trick, och har övat i flera månader, så är belöningen fantastisk när man väl sätter det.

Andrew: Det är det där adrenalinruset igen, haha. Vissa gör ju det faktiskt för det, de hoppar nedför trappor och så. Men jag har aldrig åkt av den anledningen, jag gillar mer den estetiska sidan av det.

Benjamin: Ja, och det tekniska.

Foto: Robin Haldert. Andrew Hung.

Adrian: Finns det några paralleller mellan att skejta och att stå på scenen?
Benjamin: Jag har aldrig tänkt på det så. Vi har ju inga bestämda roller när vi uppträder, vi gör olika saker på scenen eftersom vi har mycket utrustning som vi grejar med. Så det kanske inte finns någon direkt likhet, i alla fall inte just nu.

Adrian: Om vi ska prata om året i stort musikmässigt, vad har ni lyssnat på?
Benjamin: Nyligen har jag varit mycket inne på Stars Of The Lid. (ambientgrupp från Belgien, reds anm)

Kristofer: Gillar ni ambientmusik och artister som jobbar med ljudlandskap?
Benjamin: Ja, åtminstone om det görs som Stars Of The Lid, deras mjuka och orkestrala gitarrstycken berör mig verkligen.

Adrian: Vad har ni lyssnat på mer?
Andrew: Jag har varit inne på mycket techno, som Detroit-techno och en del tyska grejer, som Köln-scenen och artisterna på Kompakt. Men de jag lyssnat på mest är nog Underground Resistance.

Kristofer: Åh, jag älskar dem. Har ni sett några filmer eller läst böcker som ni vill lyfta fram?
Andrew: Jag såg tre filmer på raken på vägen hit, ”Star trek”, adrenalinruset är helt sjukt, haha. Sedan ”G.I. Joe” och den tredje kommer jag inte ihåg.

Benjamin: Andy är en lite av en actionkonnässör. Vad var det för land vi befann oss i när vi såg ”Terminator 2”, dubbad utan textning..?

Adrian: Det låter som Tyskland.
Benjamin: Ja, men lyckligtvis kunde Andy fylla i replikerna åt mig, ord för ord, haha.

Kristofer: Har ni en fäbless för actionfilmer?
Andrew: Nja, jag tittar inte så mycket på film egentligen. Det blir mest när vi flyger och det gör vi ju ganska mycket. När man sitter i ett litet, trångt utrymme måste man koppla bort, och då blir det att man tar upp datorn och kollar.

Adrian: Kollar du också på film när ni är ute och reser, Benjamin?
Benjamin: Nej, inte så mycket. Jag har sett ganska mycket på ”Curb your enthusiasm”.

Kristofer: Har du dvd-boxen?
Benjamin: Nej, den har jag inte.

Kristofer: Den borde du köpa, den är fantastisk, och väldigt stor (Måttar med händerna så att alla ska förstå exakt hur stor den är).

Andrew och Benjamin mumlar något ohörbart.

Adrian: Om ni skulle välja något album eller någon låt som ni gillat under året, vilka skulle det bli?
Benjamin: Black Meteoric Stars skiva gillade jag väldigt mycket.
Andrew: Ja, särskilt spåret Dreamcatcher.

Kristofer: Den släpptes på DFA.
Benjamin: Mmmm.

Kristofer: Ni tänker inte göra någon julsång då?
Benjamin: Hmm, kanske. Vi har ungefär fem dagar ledigt så vi kanske hinner.

Adrian: Något som man trasha julfesten med.
Benjamin: Ja, den skulle garanterat bli förstörd i alla fall.

Kristofer: Annars kan ni ha Andrew Weatherall som DJ på juldagsfesten.

Alla skrattar men med himlande ögon.

Adrian: Vad händer nästa år då? Planerar ni för ett nytt album?
Benjamin: Vi har inga planer alls. Vi får se. Det kommer väl definitivt bli någon form av turné men exakt hur den ser ut vet jag inte.

Kristofer: Ni kan åka på en samkvämsturné med kanadensiska Holy Fuck.
Benjamin: (Suckar). Well, du är inte den förste som säger det. Ska du inte fråga om Fucked Up ska med också?

Kristofer: Förlåt. Jag kunde inte låta bli.

Adrian: Vilken är årets största besvikelse då?
Andrew: Att vara vid liv.
Benjamin: Årets största besvikelse var den där kommentaren.

En timme senare gör Fuck buttons en brilljant spelning på Strands scen. De ser ut som två mentalt galna morrande monster som med sänkta ryggar utstöter gutturala apljud över den episka rocktechnon.

Duon är inte bara Finlands allra finaste oljudsexport, utan kan också – om man vill – ses som något av Fuck Buttons högljudda och mer experimentella storebrorsa. Mika Vainio och Ilpo Väisänen har släppt ljudskapelser, både i det distade och mer försiktiga registret, sedan mitten av 90-talet. Allt är inte bra, men när finnarna levererar gör de det en masse.

Lyssna bara på albumet ”Katodivaihe/Cathodephase” från 2007 och ni fattar vad jag menar. Kaskader av vitt oljud varvas med mer konkreta övningar och tassande elektronika som är vacker i all sin enkelhet. Allra finast blir det i ”Hinaaja” där en hotfull och hamrande oljudsvägg antar proportioner av överjordisk kraft – helt i nivå med Fuck Buttons ”Surf solar”.

Och live ska Pan Sonic vara något i hästväg. Eller vad sägs om nedanstående totalkross på Decibelio-festivalen i Madrid 2006? Finsk galenskap lika vacker som en Aki Kaurismäki-film.

Nytt album med Pan Sonic kommer i januari nästa år på Blast First Petite. Inte missa.