2. FRKWYS Vol. 12: Robert Aiki Aubrey Lowe & Ariel Kalma – We Know Each Other Somehow
Ännu ett löjligt lyckat möte mellan två musiker, sammanförda av geniet Matt Werth. Efter att ha gett ut den fina Ariel Kalma-samlingen för ett tag sedan har Werth nu fört samman Ariel Kalma med Robert Aiki Aubrey Lowe. Den sistnämnda ger bland annat ut musik som Lichens och släppte en fantastisk tolva under eget namn för något år sedan.

3. Sarah Davachi – Barons Court & Qualities of Bodies Permanent
Två skivor av Sarah Davachi där Barons Court är hennes debutskiva som hon släppte efter ett par kassetter. Sarah är akademiskt skolad men musiken hon gör är likväl väldigt själfull. Hon använder instrument som Buchla 200, Music Easel, EMS Synthi, Sequential Circuits Prophet, flöjt och cello.

4. Alex Cobb – Chantepleure
Barons Court är utgiven på etiketten Students of Decay som drivs av Alex Cobb. Alex har nyligen släppt sin andra skiva i eget namn. Det handlar om drygt fyrtio minuter av vacker drone som du bör kolla upp om du gillar artister som Kyle Bobby Dunn.

5. Kara-Lis Coverdale – Aftertouches
Kara-Lis Coverdales debutskiva är väldigt fin – och hennes andra skiva Aftertouches är asbra. En perfekt blandning av Terry Riley, Steve Reich och Oneohtrix Point Never.

6. Rrose – Having Never Written a Note for Percussion
Rrose är, med all rätt, en mycket respekterad artist inom främst techno. Ibland ger hen sig på annan typ av musik, som på den senaste skivan som släppts på Furtherrecords. Där tar Rrose sig an James Tenneys Having Never Written a Note for Percussion. Det är två versioner, en studio och en live, dryga halvtimmen vardera. Mycket vackert.

Jag lyssnar på skivan ”Icon give thank” – samarbetet mellan Sun Araw, musikern M. Geddes Gengras och The Congos. En skiva som kom till när Cameron Stallones i Sun Araw och Geddes Gengras gästade de jamaicanska legenderna på deras hemmaplan och förenade musik från två olika horisonter.

Ett möte med lite av samma gränsöverskridande tanke som ”Tradi-Mods vs Rockers”-projektet för något år sedan. Amerikansk kepsprydd psykedelia möter roots reggae. Kalifornisk experimentlusta och egensinne möter falsettartad karibisk sång och lunkande rytmer.

I en skakig tunnelbanevagn i Stockholm är det en skön motsats till atmosfären i kollektivtrafiken. Det charmlösa och osympatiska i att ta sig till och från jobbet. Hur surheten sitter i väggarna på tunnelbanevagnar och bussar under tidiga morgnar.

Sun Araw och The Congos tar bort allt det smutsiga.

”Icon give thank” ingår i etiketten FRKWYS serie med släpp där unga artister paras ihop med äldre betydande föregångare. Denna gång har även en film spelats in, ”Icon eye”, som dokumenterar mötet på Jamaica som ägde rum i januari 2011.

Jace Clayton (Dj Rupture) skriver om inspelningen i ett fint reportage i The Fader nyligen, där han följer med Cameron Stallones och M. Geddes Gengras när de återvänder till Jamaica i slutet av förra året för att spela upp materialet för The Congos.

Utmaningen i projektet är att hitta en gemensam beröringspunkt. Att göra Sun Araws kantiga improviserade ljudbyggen hanterbara för The Congos stämmor. Cameron Stallones löser det genom att beskriva sina låtar som ”chants”, ramsor.

Och mycket riktigt präglas musiken på ”Icon give thank” av ett repeterande och mässande som faktiskt inte ligger så långt från The Congos egna vokala baktakter.

Ashanti Roys tenor, Watty Burnetts mullrande baryton och Cedric Mytons falsett upprepar fraser som ”let us sing this happy song” (”Happy song”) och ”give thanks and praise to the king” (”Thanks and praise”) och planterar låtarna i rootskulturen. Stämsången lyfter musiken, bär den framåt, med Mytons ljusa sång i spetsen.

Men ”Icon give thank” är långt mer än ett reggaealbum. Det är korsbefruktning när den är som bäst. Sun Araws improviserade musik, som ofta har något folkartat och arkaiskt över sig, smälter ihop med The Congos rytmkänsla och djup. Det är lika flummigt som organiskt och det fräser, bubblar och låter hela tiden. Efter en stund har allt formats till ett gytter där den sammanhållande punkten är just mässandet.

Skivans höjdpunkt är ”Invocation”, en långsam och taktfast hyllning till Rastarörelsen som med stämsången och ordrabblande växer till en fantastisk hymn. Tung, vaggande och himmelsk.

Filmen ”Icon eye” av Tony Lowe och Sam Fleischner, är en slags följeslagare till albumet. Men det är ingen hafsig DVD. Det är inte heller en dokumentär i vanlig bemärkelse. Vi slipper tröttsamma studiotagningar och mixerbord eller trista utläggningar om den ”kreativa processen”.

Filmen är en poetisk skildring av Jamaica och The Congos domäner och befinner sig på samma höga konstnärliga nivå som skivan.

Kameran följer med in i gruppens högkvarter i kuststaden Portmore utanför Kingston och tittar in i studion. Den möter andra lokala artister. Folk på gatan. Sena danskvällar och konserter. Ett mjukt kaosartat flöde av bilder och stämningar som växlar i takt med musiken.

Fokus är på Ashanti Roy, Watty Burnett, Cedric och The Congos. Cameron Stallones och M Geddes Gengras syns bara i korta sekvenser eller hörs i sporadiska meningar. The Congos-medlemmarna lagar mat, puffar, förbereder sig inför inspelningen med att lyssna på cd-freestyle. Betraktelser om livet, människan och Gud.

Och ljuden är hela tiden där.

Ljud från staden, från en grill, vågskvalp, vind, oväsen. Ljud som blandas med bitar från skivan och som tillsammans med bilderna skapar en rik och mustig helhet lika levande som ”Icon give thank”. Jag kan inte tänka mig en bättre och vackrare följeslagare till en skiva och ett mer fulländat samarbete.

Om några veckor släpper FRKWYS albumet och filmen. Ni bör, nej måste, köpa båda.

[soundcloud]http://soundcloud.com/igetrvng/frkwys09-happy-song[/soundcloud]