Det skulle till och med kunna påstås att startskottet, dess alldeles egna stormning av Bastiljen, skedde exakt tre minuter och trettiofem sekunder in i Kanye Wests låt ”Monster” från 2010. Just där kliver en självantänd Nicki Minaj in på scenen och ställer inte bara huvudartisten Kanye och de två andra gästerna Jay-Z och Rick Ross i sin skugga, utan egentligen hela den övriga rapvärlden.

”Pull up in the monster automobile gangster
With a bad bitch that came from Sri Lanka,
Yeah, I’m in that Tonka, color of Willy Wonka,
You can be the King but watch the Queen conquer.”

Precis som AZ gjorde 1994 på Nas-låten ”Life’s a bitch” och Eminem på 2001 års Jay-Z-låt ”Renegade”, stjäl Nicki Minaj rampljuset från de självklara stjärnorna bara genom att vara bättre, fyndigare och snabbare. Hon tänjer sin röst i alla riktningar, vrider ut och in på sina rim och nästan spottar ut sina verser likt en jamaicansk dancehall-deejay. Under de här sekunderna är Nicki Minaj världens bäste rappare och ingen kan faktiskt säga emot. Och hon är kvinna.

Är man benägen att rita små teoretiskt röda linjer (och det är man ju) är det omöjligt att bortse från att det här på allvar var början till en feminisering av den kommersiella hiphopen. Som nu på något sätt börjar nå sin hamn.

Strö ut det här halvårets bästa och mest kvalitativt överlägsna släpp på rad, räkna dem och du finner att artister som Azealia Banks, Angel Haze, Iggy Azalea, Kelow och just Nicki Minaj för den delen, ligger bakom majoriteten av dem.

Som de allra flesta musikrevolutioner under 2000-talet har den här inte heller skett under kulissen av hysteri, dunder och fyrverkeri. Istället har den tagit sin form bara genom en smärre skiftning av perspektivet. Det är lika mycket en evolution som revolution. Det är naturligtvis särskilt anmärkningsvärt eftersom just hiphopen länge framstått som en nästintill ointaglig fästning.

Utifrån den traditionella historieskrivningen sägs hiphopen vara innovativ och progressiv, något som också stämmer till en väldigt hög grad. Hiphopen har en inneboende politisk styrka som egentligen ingen annan musikalisk genre kommit i närheten av under de senaste 25 åren. Den har varit ett medel för social förbättring, gett röst åt miljontals av tidigare osynliga människor och sakta men säkert blivit en gränsöverskridande konstform över alla nationsgränser.

Men från den raffinerade gangstarappen vidare till den socialt eftertänksamma ryggsäckshiphopen och över den druckna södervarianten som fyllt dansgolv med ett lika snuskigt beat som refräng, så har den hela tiden varit en ständigt manlig utlevelse.

Popmusik i allmänhet och hiphop i synnerhet har sedan begynnelsen varit mannens spelplats och haft hans världsåskådning som central tematik för det mesta den tagit sig för. De bakomliggande orsakerna till hiphopens maskulina berättartradition är inget mysterium. Den styrs av lika långt bakomliggande patriarkala strukturer som det mesta i vårt samhälle.

Det har så klart funnits en drös tjejer som har rappat genom åren – vissa av dem djupt inflytelserika likt Queen Latifah, MC Lyte, Missy Elliot, Foxy Brown, Lauryn Hill och Lil’ Kim. Några av dem har till och med vägrat att anpassa sig inför den manliga hegemonin och istället spelat inom exakt samma ramar som sina manliga kollegor.

Problemet har snarare varit att strålkastarljuset konstruerats på tok för snävt för att fler än en tjej åt gången ska kunna få stå i det. Ett slags medvetet osynliggörande.

Titeln ”Den kvinnliga rapparen” har i det närmaste varit en trofé som vördigt fått föras vidare från en artist till en annan genom decennierna. Tyvärr har vi också sorgligt nog fått se dem försvinna en efter en. Foxy och Lauryn bland drogrykten och kreativa återvändsgränder, Queen Latifah till en skådespelarkarriär i Hollywood medan MC Lyte stått utan skivkontrakt i flera år.

Men spåren de efterlämnat har aldrig varit tydligare än just här och nu.

Till skillnad mot sina föregångare har den nya vågen av kvinnliga rappare (om vi nu verkligen ska kalla dem det) alla stigit in i rampljuset ungefär samtidigt. Men likt företrädarna har de inte någon egentlig rörelse att knyta sig till. Det finns ingen scen eller för den delen stad som har blivit en ny utgångspunkt.

De har heller inget gemensamt i form av stil, utförande eller framtoning. Och det är så klart också hela poängen. Ingen har egentligen en tanke på att klumpa ihop dem men den här gången spelar verkligen avsändaren roll. Inte för att de alla råkar vara kvinnor – utan för att de inte är män. För att de är så fruktansvärt bra. Den traditionella hiphopnormen är faktiskt inte svårare än så att bryta.

Uppluckringen av den heteronorma hiphopvärlden syns som bekant också inte minst i Frank Oceans utkomst som bisexuell och Lil’ B:s texter och albumtitlar som “I’m gay (I’m happy)”. Men det här är också något annat. En återupprättelse för gamla pionjärer som redan från början vägrade att skriva under på den tilldelade och marginaliserade kvinnorollen i hiphopen. 

Det kanske bara är en slump att de här begåvade rapparna slår igenom just nu. Jag har faktiskt ingen aning. Allt jag vet är att jag inte hör någon annan artist vara lika vidöppet sårad, arg och orädd i sina texter just nu som Angel Haze. Det finns heller ingen rapvirtuos som är lika trygg med sin ryggmärg fastnitad i dansmusiken som Azealia Banks.

När en generation av manliga rappare verkar mest intresserade av att gräva ner sig i en mörk underjord, återanvända beprövade formler eller nöja sig med halvhyfsade comebackalbum påminner Kelow och Nicki Minaj oss om att hiphop faktiskt är som bäst när den avlossar verser lika överrumplande och majestätiska som ett perfekt hoppskott – svävande och tyngdlösa.

Det är allt som behövs.

James Blake sjunger: ”My brother and my sister don’t speak to me, but I don’t blame them.”

Att James Blake i verkligheten är enda barnet i sin familj är irrelevant. Blakes kontext spelar ingen roll. Men det gör däremot min. Det är en så kärnfull rad att den, upprepad som ett mantra, växer till en hel berättelse i mitt huvud. Nyfikenheten och fantasin börjar måla upp bilder om vad som kan tänkas ha lett till den nuvarande situationen mellan berättarjaget och hens syskon.

Eller stryk ”hel”, det blir en nästan-hel berättelse som avbryts när den är som mest intressant, som en novell av J.D. Salinger eller sista avsnittet av The Sopranos. Eller ett intensivt förspel som avbryts när bådas blod rusar som allra mest. Man lämnas vaken och spänd, vill fortsätta men kanske inte borde. Så känner jag när jag lyssnar på ”I never learnt to share”.

Att James Blake har inspirerats av Joni Mitchell märks inte minst i hans känslosamma ”A case of you”-cover. Men också i hans sätt att skriva låttexter. Det är samma sobra men fantasieggande språk som lämnar mig precis där jag är som mest intresserad och inspirerad. Men där Blake har en sparsammare, närmast haikuliknande stilistik – vänlig för tolkning – har Mitchell, kanske världens främsta låtskrivare, ett långt mer expansivt tillvägagångssätt. Hon lyckas bygga hela landskap i ”A case of you” och ändå lämna mig vid intressets rand:

“I met a woman
she had a mouth like yours
she knew your life
she knew your devils and your deeds
and she said:
‘Go to him, stay with him if you can,
but be prepared to bleed’”.

Vem sjunger hon till? Vem är det som sjunger? Vem är kvinnan med munnen som känner till hela den dedikerades liv och gärningar – systern till den låten är dedikerad till, kanske?

Det har länge spekulerats i låtens mening och många har utgått från Mitchells liv vid tidpunkten. Men jag tror det är att leta på fel ställe. Jag tror att man inte behöver leta alls. Det är ens egen kontext som blåser liv i de här 41 år gamla raderna – precis som min egen gör det med James Blakes enda rad på en cykel någon gång under 2011.

Jag tänker på mitt eget liv, människor jag känner. Det är i kravlösa låtar som dessa, som inte fordrar någon förkunskap om artisten, som man kan finna mest tröst. Till dem kan man gå och inte vända tillbaka på ett tag. Som i Fredrik Wikingssons berättelse om den nyligen dumpade tjejen som uppslukades av Joni Mitchells album ”Blue” i ett torp, ”medan festen pågick runt henne i en hel sommar”.

Men en låttext kan också förändras med vetskapen om artistens egen kontext. Jag tänker först på Drakes ”Look what you’ve done”. Drake skriver en lång, ingående och lite kryptisk berättelse riktad, likt ”A case of you”, till en ”you” som det inte framgår vem det är. Inte helt olikt Joni Mitchell. Först passerar låten mig obemärkt förbi. Men sakta fångar jag upp små textbitar av skenbart personlig karaktär och blir nyfiken.

Jag utforskar låtens ”you”, som visar sig vara två olika personer, och undersöker därmed också låtens ”I”. Det är med vetskapen om att första versen handlar om Drakes mamma och andra om hans morbror (som dör några månader innan albumet ”Take care” släpps) som ”Look what you’ve done” växer till förra årets bästa låttext.

Drake rappar om hur han dömer sin mamma för hennes rökning och hon säger att han är precis som sin frånvarande far och ”you love me and I love you, and your heart hurts, mine does too, and it’s just words and they cut deep but it’s our world, it’s just us two”. Han målar upp en scen mitt i sitt livs kanske viktigaste relation och jag är där och tänker och känner samma saker och tusen andra saker men med en kärnpunkt: ur Drakes perspektiv. Jag sugs helt in i världen som bara är för dem två och lämnar inget av mig själv där. Det är befriande.

Ett mer aktuellt exempel, även om låten är äldre, är Frank Oceans ”Songs for women”. När Frank nyligen berättade om att hans första kärlek är en man, twittrar journalisten Mårten Michanek samma dag ett citat från ”Songs for women”. En rad:

”All these songs for women, they’re songs for you baby. For you.”

Det blir en uppenbarelse för mig. Från att ha varit en fin men lite klyschig r&b-låt om ”baby, jag vet att jag håller på med många tjejer men den här är till dig” (lex ”Best I ever had” av Drake) handlar den nu om Frank, ej heterosexuell r&b-man som inte vågat komma ut ännu. Och som därför dedikerar alla sina låtar om kvinnor till killen han spenderar en sommar med. Hans första kärlek.

Det har den ju egentligen alltid handlat om.

Det är en rad som nu blottlägger hur starkt heteronormen fortfarande sitter i samhället och i mig. Och jag skäms för att jag så oreflekterat och slappt tolkar låten genom heteronormativa filter. Jag tänker att jag inte är den enda. Och hoppas sen att jag är en av få.

Men jag välkomnar uppenbarelsen, blir glad av den, låter den skölja genom min – jag lovar jag lovar! – öppensinnade, toleranta, genusmedvetna och politiskt korrekta men alltjämt dumma och heteronormativa hjärna. Och jag hoppas att den förändrar mig och min tolkningsvärld till nästa gång.

Så enkelt kan det vara, men vi ska nog inte anklaga Lil Wayne för populism. Publiken skrek säkert lika högt kvällen efter i, typ, Düsseldorf. För det här är Da Drought 3-Lil Wayne: ”säljer om några månader en miljon skivor på en vecka”-Lil Wayne, faktiskt-världens-bästa-rappare-Lil Wayne. Han finns överallt, inte minst hos mig.

Längre bort i spektrumet av mitt musiklyssnande vid samma tidpunkt finns Ben Hudson, en brittisk 29-åring som ingen vet vem det är. Men han och hans band The Library sticker ut som en av tio ”favourite underground Myspace acts” som Kanye West har valt ut på Myspace i egenskap av något slags gästredaktör. Mr Hudsons musik tar mig direkt i besittning.

Jag har nyss flyttat till Paris och tusen tankar irrar runt varje dag. Nytt land, ny stad, nytt språk, ny boendesituation. Och ett ansträngt distansförhållande ovanpå allt. Det är underbart och svårgreppbart. Men Mr Hudson & The Librarys debutskiva ”A tale of two cities” från 2007 sätter saker i perspektiv, det blir något konstant att återkomma till. Närmast kommer låten ”Everything happens to me”.

Mr Hudson kastar upp ett silverrep av melankoli, virar runt min fot och drar mig sakta nedåt mot marken.

Det är först långt senare som jag förstår att det här är en tolkning av en standard från 1940 med samma namn, först framförd av Frank Sinatra och sedan av namn som Ella Fitzgerald, Nat King Cole och Chet Baker. Men den känns så självklar i Mr Hudsons version och i symbios med resten av skivan, att man inte slås av tanken att den kan vara annat än hans egen. Mr Hudson och hans band har på ”A tale of two cities”, i något slags modern jazztradition, en inneboende experimentlusta och faiblesse för eviga och vackra musikaliska värden som krockar med oväntade arrangemang. En oljetrumma som kantar en låt här, en smygande baktakt där.

Att Hudson själv har nämnt influenser som just Ella Fitzgerald, Chet Baker och Billie Holiday i samma andetag som André 3000, Phoenix och Dizzee Rascal, känns knappast som koketterande med en ”öppen musiksmak”. Snarare en fullt logisk historieskrivning som föregår musiken han själv gör.

Innan ”A tale of two cities” producerar Ben Hudson under flera år hiphop och grime i Birmingham. Det hörs i musiken han gör som Mr Hudson: det är beats som ligger i grunden och om han inte samplar själv ser han till att hacka upp bandmedlemmarnas instrument och röster (men pianot lämnas alltid orört och rent). Körsångerskan Joy Joseph är oumbärlig i det hela. Men framförallt trummorna har ett tydligt hiphopdriv, även i gitarrballader som ”Cover girl”.

Texten i ”Cover girl” kan diskuteras. Den handlar om en kvasigenusmedveten vit riddare – eventuellt släkt med Bruno Mars – som klumpigt rider in och ska rädda en stackars hjälplös flicka från patriarkatets snäva ideal. Hon kanske inte är någon omslagsflicka men hon är minsann fin som hon är!

Texten tar emellertid en vändning när Hudson just i slutet ändrar refrängen till ”I’ll never be a gentleman, just facing facts, my face isn’t right. You’ll never want a gentleman, when you’ve seen me in this light.” En naiv förhoppning: idealen finns överallt och tränger oss alla, kom igen så släpper vi dem.

Och sådär håller det på genom ”A tale of two cities”. Substantiella texter över varierade, spännande poplåtar. Omedelbart attraktiva. En aktuell referens är Frank Ocean. Också hos honom finns en grund av hiphop och r’n’b som gärna övergår i rena poplåtar. Frank Ocean gjorde dessutom på sin ”Nostalgia, Ultra” en version av Mr Hudsons ”There will be tears”.

Mr Hudson värvas kort efter Kanye Wests Myspace-utnämning till att jobba med honom på vad som skulle bli ”808s & Heartbreaks”. Där hjälper han till med att sjunga, komponera och skriva några av skivans starkaste låtar. Framför allt ”Street lights” – som om The Radio Dept. flugits in till Kanyes Honolulu-studio en regnig dag.

Mr Hudson börjar sen rusta inför nästa album, ”Straight no chaser” (2009), nu som soloartist. Kanye West tror på sin nyfunna musa: ”I believe Mr Hudson has the potential to be bigger than me, to be one of the most important artists of his generation”.

Mr Hudson svarar genom att försvara West när hans användande av auto-tune på ”808s & Heartbreaks” ifrågasätts: ”I’ll definitely use A LOT of auto-tune on my album”, säger han i en livechat med sina fans. Den första singeln släpps samma månad som ”808s & Heartbreaks”.

Det fina med ”There will be tears” är dels den utsökta auto-tunen som flätas in och ut i flera stämmor. Dels den uppgivna texten som destilleras i den lakoniska refrängen: ”There will be tears, I have no doubt. There may be smiles, but a few. And when the tears have run out, we’ll be blue, blue”.

Men kanske framförallt är styrkan det på ytan simpla, upphackade, lite brusiga beatet, de repeterande mollackorden. En engelsk ung man som sjunger om kärleken i fyra nyanser av grått. Mr Hudson gjorde James Blake tre år innan James Blake. Till och med upplägget i videon liknar det i videon till ”The Wilhelm Scream”.

Resten av ”Straight no chaser” är tyvärr långt ojämnare än James Blakes debut och bleknar i synnerhet bredvid ”A tale of two cities”. Det finns ytterligare ett par bra spår, som ”Stiff upper lip” och ”Central park”, men ”There will be tears” tornar upp sig omöjligt högt bland dem alla. Mr Hudsons uttalade mål var att göra en simplare skiva än ”A tale of two cities”, med mer direkta pophits. Men mest låter det ängsligt och lite förvirrat.

I dag då? Mr Hudson fortsätter att arbeta med Kanye West och olika projekt på Wests bolag G.O.O.D. Music (där Hudson också har kontrakt). Han har hjälpt till att skriva någon Kid Cudi-låt här, något med Big Sean där. Annars tas han mest fram i rampljuset för att emulera Alphaville och Sandra Richardson/Cassius så att det ska låta bättre än en uppskalad sampling. Ett deppigt öde för en så potent popmusiker, men hopp finns. Hudson har berättat att han jobbar på sitt tredje album där han vill ha ett mer engelskt och smutsigt sound, ”so that you’ll have to get the Hoover out after you listen to it.”

Han blir nog aldrig större än Kanye West, inte en av sin generations viktigaste artister. Men han förtjänar bättre än att ses som ”killen som sjunger på den där töntiga Jay-Z-låten”.

Frank Ocean är en del av kollektivet Odd Future Wolf Gang Kill Them All. Med tanke på den här musiksidans primära målgrupp vore det respektlöst av mig att presentera dem närmare än så (jag implicerar här, att ni redan känner till gruppen och varför vi(ce) gillar dem).

Hur som helst borde ni läst om dem bara den senaste veckan, då både engelska NME och svenska PSL slagit stort på Tyler, The Creator inför hans kommande skiva. Men redan innan hade en annan av medlemmarna, Earl Sweatshirt, förfört överraskande många hipsters i USA.

Med sin ringa ålder (16, clumsy and shy) som kontrast till texterna, som handlar om droger, skateboards och våldtäkt. Till exempel.

Foto: oddfuture.com

Låt oss konstatera en sak innan jag fortsätter det här:

Jag tycker i allmänhet om hiphop. Jag älskar texterna, musiken, hur rösterna låter när de springer på orden. Jag älskar hiphop för att den är stark. Och jag älskar att den är tjurig, bångstyrig och ouppfostrad. Jag är dessutom en av de som har övertygelsen att rappare (observera här att detta innefattar både rappande tjejer och rappande killar) i allmänhet är lika kvinnofientliga eller sexistiska som ditt lokala indierockband, bara det att den senare genrens medlemmar gör ofattbart mycket tråkigare musik.

Odd Future Wolf Gang Kill Them All är inget undantag. Jag ser fram lika mycket mot Tylers skiva som din gemene musiktrendsetter.

Men jag är medveten om att jag ibland är en av få.

Som när Jay-Z träffade Bono från U2 för första gången och han upptäckte att inställningen inte är konsensus. Hiphop är trots sitt totala kommersiella övertag på MTV, för många fortfarande förenligt med killar som tar droger och våldtar tjejer och sen inte ens kan sjunga. Eftersom Jay-Z äger halva USA gav han ut en bok till Bono och dennes gelikar, den hette ”Decoded.”

”Decoded” är inte en dålig bok – men det är inte en bok som är speciellt intressant för mig.

Jag tycker att Hova är bra som musikartist. För mig är Jay-Z musiken, texterna, låtarna javafan lyriken; inte en hybrisdrabbad kompis till föräldrarna-typ som sitter och pekar på sina egna punchlines och avkodar dom åt oss; “Kolla vad jag gjorde där! Var jag inte smart?”

I Chris Rocks stand up “Never Scared” säger han: ”I fucking love rap music. But I’m tired of defending it”. Lite så känner jag först när jag lyssnar på Earl Sweatshirts debut “Earl”. Men plötsligt märker jag att det inte behövs. Earl är redan en etablerad i Viceland, en galen och knasig karaktär med mycket destruktiva drag. Hur coolt är inte det?

Okej, så det finns en hel del vita övre medelklasskillar med en felfri känsla för Burberryrockar som sitter och nynnar med i texter som handlar om att dra in tjejer i bilen och våldta dem.