Trots att albumen saknar givna referenser till mars 2016 är det likväl fullt möjligt för mig att ta del av Ornette Colemans Science Fiction eller det bortglömda funkmästerverket Bomp av I.G., liksom att fördjupa mig i den sydafrikanska gqom-scenen eller låta Lady Leshurrs urbrittiska sånger gå på repeat dagarna i ända.

Dina fynd behöver inte heller förbli just dina. Det är så lätt, så simpelt, att göra dig hörd och försöka förklara varför omvärlden måste höra just det andra spåret på Bomp. Ändå blickar vi ohjälpligt mot en samtid som blir allt mer strömlinjeformad.

Samma album, samma artister, deras tv-framträdanden och singlar dominerar den svenska musikbevakningen vecka efter vecka. I alla fall ett tag innan de byts ut mot två-tre nya kolosser.

Att döma av den samlade aktiviteten på sociala medier, konsumentupplysningar i tv-soffor och kvällstidningarnas marginaliserade popsidor är vi enbart intresserade av popbandet Kent som snart, inte nu men snart, ska bege sig ut på avskedsturné. Och just det, Kanye Wests senaste alster The Life of Pablo är vi också intresserade av. Allihop av oss är faktiskt det, mest hela tiden. Det var all pop för i dag, tack så mycket.

Och jag är inte ens säker på att min lilla observation och den efterföljande irritationen grundar sig i diskussionen om det obskyras villkor gentemot det populära. Faktum är att jag tycker om det där bandet från Eskilstuna, och att jag inte alls har något emot The Life of Pablo. När jag tänker efter handlar det faktiskt inte alls om dessa artisters inneboende kvalitéer, eller eventuella brister på detsamma.

Det går faktiskt alldeles utmärkt att skriva långt om en annan miljonsäljande artist, vilken som helst faktiskt. Jag har ganska få ideologiska motsättningar till den saken.

Jag kan bara inte sluta fascineras av den kollektiva instinkten att springa åt precis samma håll så fort skiv- eller managementbolagen vevar igång ett nytt PR-maskineri. Att aktivt välja att skriva ett par rader om Freddie Wadlings senaste album måste fylla en större musikjournalistisk mening istället för att lägga ett nytt rop till kören, en artikel till över det som trendar just nu på Twitter. Och gud ska veta att jag också är skyldig till det.

Jag tror att det är just därför som jag i veckan beställde Lovefingers senaste bidrag till kassettserien Far Away Tapes. Trots att jag inte ens äger en maskin som klarar av att spela formatet.

Kassetten fungerar oavsett som en alldeles ypperlig påminnelse om varför dj:n Andrew Hogges bloggprojekt Lovefingers tillhör den allra bästa musikjournalistiken det här århundradet.

Från 2006 och nästan fyra år framåt laddade han varje dag upp en ny låt från sin gigantiska hårddisk och gjorde den tillgänglig för alla på Lovefingers. Genom musiken som sträckte sig hela vägen från Pools »Jamaica Running« till Magnus Ugglas »Sommartid«. Han ritade en alternativ historia genom dansmusiken.

Scenen var inte på något sätt Andrew Hogges egen uppfinning men han fick den stora massans öron att rikta sig åt disco, FM-rock, krautrock, blues och balearica som många aldrig brytt sig om, än mindre hört talas om. Det finns någon slags poetisk rättvisa i hur inflytelserik Lovefingers fortsätter att vara i skivbås på små barer världen över.

Jag vet att vi ofta överanvänder ordet »alternativ« här på Throw Me Away, ibland bara mellan raderna, men jag är alldeles övertygad om att det finns ett värde i det. Det finns ett värde i att publicera ett initierat samtal med Louise Hoffsten och fylla Mixcloud med marxistiska mixar med DJ Sneak och Robert Hood.

Om så bara eftersom ingen annan gör det.

Nedan finns ett par saker ni borde lyssna på. Nu ska jag göra plats på mitt skrivbord för Far Away Tapes kassett nummer 009.

Coco – »Big N Serious« (singel)

Kendrick Lamar – untitled unmastered (album)

Ondo Fudd – Blue Dot (tolva)

D-JaySremm – Trail Mix (mixtape)

Betonkust & Palmbomen II – Center Parcs (ep)

Four Tet – »Evening Side (Oneohtrix Point Never edit)« (låt)

Hashish – A Product Of (album)

Kamaiyah – A Good Night In The Ghetto (mixtape)

Jag brukar föreställa mig att klottraren antagligen känner en enorm uppgivenhet och ilska. Känslor som samtidigt är svårriktade. Jag funderar på hur denna person skulle kunna gå vidare för att få höras. Skriva en insändare? Är du seriös?

Ända sedan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen har jag inte känt mycket annat än fullständig alienation inför allt som heter partipolitik. Gapet mellan politiken och de människor jag möter i min vardag känns provocerande stort.

Under de mest uppgivna stunderna så tänker jag på den okända klottraren, vuxenvandrarna i mitt bostadsområde under fredagskvällar samt Rebecca & Fionas musik. Det i sin tur är en politisk handling på riktigt. Som förändrar nerifrån och upp.

1. West Norwood Casette Library – »Get Lifted (Karenn Remix)«
2. Stray – »Eazy Boy«
3. Four Tet & Terror Danjah – »Killer«
4. Jamie xx – »Girl«
5. Stray – »Chatterbox«
6. Karenn – »Lifesbleach«
7. Boddika & Joy Orbison – »Tricky’s Game«
8. Dapayk & Padberg – »Close Up (Exercise One Remix)«
9. Mathew Jonson – »Level 7 (Dixon Remix)«
10. Denis The Menace & Jerry Ropero* vs. Franceso Diaz  – »Time to Turn Around (DTM & JR Club Dub)«

dd elle’s två första yttringar till världen? John Talabots bortglömda demo som han inte så lite nonchalant kastar iväg? Eller kanske än mer den här fantastiska samlingen med väna atmosfäriska under som vår egen Daniel »Tatti«Persson rekommenderade i veckan?

Ja, så klart. För övrigt vet jag inte riktigt vad jag ska göra med Kieran Hebden. Han fortsätter att strö ut de mest egensinniga och geniala små snuttar av elektronisk magi som om de vore vårens sista snöflingor. Så värdefulla men så lätta att missa i väntan på något annat.

Apropå att kasta bort lysande material vind för våg, varför snackar vi så lite om KW Griff egentligen? Älskar ni inte Night Slugs (vår tids Pop Aural) så har vi inget mer att säga varandra.

(Förresten den här dokumentären om Chicagos rapscen måste ni bara se).

Men mest av allt älskar jag nog ändå superhårda (och hemliga) NY-rapparen Leikeli47s senaste mixtape. Det är ju fullständigt magnifikt.

Nästan, men bara nästan, lika stort som den här återkomsten från D4L’s (kommer ni ihåg dem?) Fabo. Det är lika koncist, lika andlöst utlämnande som den där första Alice Munro-samlingen jag just nu håller på att beta igenom varje kväll.

Sedan då? Den här kosmiska vaggvisan av gitarristen Mariam Ahmed? Självklart. Precis som månadens mest hypnotiska riffi beat.

Och när vi ändå har varandra på linjen:

Pinnacles by Four Tet

Daphni – Ye Ye by Caribouband

Rocketnumbernine – Matthew and Toby (producerad av Four Tet)

Rocketnumbernine – Matthew and Toby (Four Tet remix)

Bob Holroyd – African drug (Four Tet remix)

Lindstrom & Christabelle – Lovesick (Four Tet remix)

Eluvium – The motion makes me last (Four Tet remix)

Jon Hopkins – Vessel (Four Tet remix) by Four Tet

2. ”Plesetsk Cosmodrome” – Omar S (FXHE)
”Alex O Smith återvänder med ett av hans finaste släpp på ett bra tag, vilket säger en del.”

3. ”There Is Love In You” – Four Tet (Domino)
”Det har snackats om att han är tillbaka i gammal god form igen. Skitsnack. Four Tet är alltid i form.”

4. ”Phantasy Re Up” – Hounds Of Hate (Singel)
”En underbart konstig början på något mycket intressant från östra London/Kanadas Hounds Of Hate.”

5. ”Slave Riot” – Madlib’s Young Jazz Rebels (Stones Throw)
”Madlib i sitt rätta element.”

6. ”Tropical Soundclash!” – Sofrito Presents (Sofrito)
”Ännu en fantastisk tolva från hans grymma serie med afrikanska edits.”

7. ”Pomegranates” – Various Artists (Finders Keepers)
”De encyklopediska konnässörerna bakom Finders Keepers Records botaniserar i guldgruvorna med den bästa och mest skruvade iranska popmusiken från förr.”

8. ”Midtown 120 blues” – DJ Sprinkles  (Mule Musiq)
”Terre Thaemlitz ambient house-mästerverk spelas fortfarande mycket hemma hos mig.”

9. ”Heartland” – Owen Pallett (Domino)
”Owen skulle kunna skapa något vackert av i princip vadsomhelst, men här, uppbackad av Prags Symfoniorkester, är hans vision nästintill fulländad.”

10. ”It’s you” – E.S.P. (Underground)
”En gammal goding – ett fint tips från Morgan Geist via Jeremy i Junior Boys – som låter fräsch än i dag.”

Caribou from Throw Me Away at Letsmix.com.

”Swim” släpps den 21 april. Den 1 maj spelar Caribou på Strand i Stockholm.

På den tysk-franska technoartisten Pantha du Princes tredje album, och första på Rough Trade, ”Black noise” som släpptes för någon månad sedan fanns också ett Panda Bear-samarbete: ”Stick to my side” är elegant organisk techno där Noah sjunger stämsång med sig själv mot en fond av stråkar och studsiga beats. Igår släpptes också en tolva med remixer på ”Stick to my side” där inte minst Four Tet åter igen visar upp sin mest inspirerande sida. Obligatorisk lyssning. Köp tolvan t.ex. här.  

Lyssna:

Stick to my side / Pantha du Prince feat. Panda Bear

Stick to my side [Four Tet remix] / Pantha du Prince feat. Panda Bear

Det har snackats en del om Burial-samarbetet (”Moth/Wolf cub”) och dubstep tidigare. Men egentligen är det bara att konstatera att vår engelska ljudgud fortsätter att leda in sin musik på de där stigarna där få andra rör sig: Minimalistiska beats som studsar fram mellan varm elektronika, knaster och en och annan gitarr.

Lika sinnrikt som vackert avskalat, och nu något mer dansant än tidigare vilket bara är en fördel. Jag hatar ordet tidlös. Men om man skulle skicka ut Four Tets musik i rymden och fånga in den om 50 år, så är jag säker på att den skulle kännas lika nytänkande som i dag. Lyssna här.

När Four Tet slog igenom i början av 00-talet var det med en nyskapande syntes av electronica, folkmusik och hiphop. En ny genre var född: Folktronica.

Album som ”Pause” (2001) och ”Rounds” (2003) är två av musikens mest representativa och lysande exempel. Samtidigt var Kieran Hebden, som Four Tet egentligen heter, något av en wonderkid. Hur kunde en kille på runt 20 år skapa sådan intelligent och emotionellt mogen musik? Tanken slår mig när jag återvänder till de tidiga skivorna.

Men just när Four Tet fulländat sitt uttryck till form och innehåll, försvann han både ur stereon och medvetandet.

Albumet ”Everything ecstatic” från 2005 gjorde aldrig något större avtryck och under åren som följde knuffades Four Tet än mer ut ur radarn av en ny klubbmusik som tolva för tolva skulle utvecklas till någonting så mycket mer modernt och intressant: Dubstep.

Men så i år fanns plötsligt Burial, den största auteuren av dem alla, vid Kierans sida. Resultatet blev en av årets mest omistliga tolvor (”Moth/Wolf cub”), där de båda lyckades behålla sina patenterade sound men samtidigt skapa något nytt. Några månader senare kom den egna tolvan ”Love cry”. Inte så mycket dubstep förvisso, utan snarare minimalistisk och organisk techno med ett funkgroove.

De där knixiga dubsteprytmerna fanns däremot på engelska Joy Orbisons lika imponerande remix av nämnda låt. Ungefär samtidigt läckte en rasande snygg Four Tet-remix av Hot Chip-mannen Joe Goddards ”Apple bobbing”, komplett med upphackade röstsamplingar från den sensuella r’n’b-stjärnan Cassies ”Me and you”.

Dessa beståndsdelar gör sammantaget att 2009 framstår som året då Four Tet både återskapar sig själv och går mot en ny formtopp. Nya albumet ”There is love in you” släpps i januari. Trots det är Kieran lite avig när jag ringer.

För mig är det här året något av en storartad comeback för dig, med Burialtolvan, ”Love cry” och Goddard-remixen. Känns det så?
– Hm, jag har varit väldigt upptagen de senaste tio åren. Jag är alltid involverad i en eller två skivor per år, och har hållit en rätt jämn takt. Så nej, för mig är det inte någon comeback.

I början av decenniet beskrev många din musik som folktronica, men när man lyssnar på dina nyare grejer är det inte riktigt samma varma sound?
– Jag har alltid ändrat stil och inte brytt mig så mycket om vad folk har velat sätta för etiketter på min musik. Ofta vill man att jag själv ska beskriva det med någon genrebeteckning men det har jag ingen större lust med. Folk får kalla det vad de vill.

Foto: myspace.com/sirbizirb

Jag skulle ändå säga att det är mer dansorienterat nu. Beatet är mer framträdande.
– Ja, det är ju en annorlunda rytm nu jämfört med de tidigare grejerna, mer uptempo, tydligare och rakare beats. Jag är helt klart mer influerad av housemusik nu. Då var jag mer inne på hiphop och sånt.

Har dina influenser förändrats mycket?
– Jag har alltid lyssnat på en massa olika musik. Det är klart att man påverkas av nya fenomen, om det så är big beat eller dubstep.

Dubstep har varit en välkommen injektion i klubbmusiken. Den är fortfarande spännande och någorlunda underground, med anonyma artister och låtarna i fokus.
– Visst. En av fördelarna med att bo i London är att man kan ta del av nya klubbscenerna, det är här det händer. När jag var tonåring kom drum’n’bass, sen UK garage och nu har vi dubstep. Speciellt under det senaste året tycker jag att dubstep har utvecklats från det typiska mörka, tunga soundet till något mer varierat, där artister som Joy Orbison och Floating Points har gjort sina egna grejer. Det känns fräscht och spännande just nu. Och eftersom det låter allt mer varierat blir också dubstep en mindre relevant genrebeteckning.

Förutom Joy Orbison och Floating Points, har du några andra favoriter just nu?
– Well, de två sticker verkligen ut i år, varje tolva de släppt eller remixat imponerar djupt på mig. Rent allmänt gillar jag mer houseinfluerad dubstep, som har en rå klubbig Londonkänsla. Roska till exempel, som jag, tillsammans med Joy Orbison, bad att remixa ”Love cry”.

Bland dina egna remixar finns det framför allt en som jag är svag för: Beth Ortons ”Carmella”. Har du haft några tankar på att producera ett helt album för Beth eller någon annan liknande artist?
– Beth och jag gjorde faktiskt en hel del tillsammans, vi jobbade på ett album. Tyvärr blev vi aldrig färdiga. Annars har jag producerat skivor för andra, som James Yorkstons andra album ”Just beyond the river”.

Tycker du att klubbscenen i London är bättre nu än för fem eller tio år sedan?
– Nja, det händer alltid något spännande i London. Det är lätt att bli nostalgisk och pessimistisk och tycka att det var bättre förr. Men de som säger det är folk som slutat klubba. De som går på klubbarna lever alltid i nuet. När viss dansgolvsmusik börjar uppmärksammas i större medier är det alltid ett tecken på att det mest hängivna klubbfolket redan gått vidare till andra, nyare stilar. Det gäller bara att upptäcka dem.

Din tolva med Burial tycker jag själv är en av årets singlar. Kan du säga något om hur de två låtarna kom till, vem ringde vem och så vidare?
– Vi gick ju i skolan tillsammans, så vi har känt varandra ett bra tag och pratat länge om att göra något ihop. Låtarna tog lång tid att få färdiga eftersom vi inte skickade dem fram och tillbaka mellan varandra via mail utan jobbade på dem tillsammans i studio – när vi hade tid att ses. Men till slut släpptes skivan och det var verkligen kul, folk verkar ha gillat den. Men för oss båda var det en skön sidogrej, avslappnat och roligt.

Kan man se fram emot fler låtar från er tillsammans?
– Nej, nu har jag fokuserat helt på mitt kommande album. Men man vet aldrig om vi gör något mer ihop i framtiden.

Det nya albumet, ja. Hur skulle du beskriva det?
– Som jag sa har jag mest lyssnat på renodlad dansmusik den senaste tiden, som house och techno, och det hörs i min musik. Det är åtta rätt långa låtar. Hm, jag vet inte riktigt vad jag ska säga mer om det.

Four Tets nya album ”There is love in you” släpps på Domino den 25 januari. Förhandsbeställ här.

Lyssna på Four Tets dj-mix här.