Strax syns konturerna av en åtta personer stark kör. Xenia sjunger låtens sista rad: »it will slowly wear down« och hela lokalen lyses upp av ett vitt ljus. Musiken ökar i intensitet, trummorna spelar i marschtakt och Xenias röst förenas med körens stämmor.

Det är en vaggande och stark sång. Den tar sats från det lågmälda och vemodiga och växer till en taktfast och storslagen hymn. Det blir en lovsång till musiken och den kollektiva kraften i framförandet. Ett stycke som är lika mörkt som hoppfullt. Den fyller hela lokalen som om den vore finalen i en kyrkokonsert.

Framträdandet ägde rum på Stora Teatern i Göteborg i slutet av april i år. Sedan dess har mycket hänt. Xenia Kriisin har spelat runtom i landet under sommaren, på festivaler som Knarrholmen och Clandestino Botnik Festival. I slutet av september släpptes så hennes debutalbum Hymn. En skiva med tio låtar där Xenias röst och cittra, Johan Hjalmarssons trumspel och en improvisationskör utgör stommen.

Hymn är en stark debut, arrangemangen är självklara och låtarna påfallande helgjutna. Musiken har drag av folk, gospel och sakral popmusik. Allt smälter samman i Xenias säkra och starka röst. Det är hennes album från första till sista tonen.

Xenia Kriisin är baserad och verksam i Göteborg. Hon inledde sin musikaliska bana i olika band inom jazz- och improvisationsmusik och studerade på Göteborgs högskola för scen och musik. Efter att ha gått två år på improvisationslinjen hoppade hon av för att arbeta mer självständigt. 2010 började hon göra musik som Xenia Kriisin.

Till en början var det tänkt som ett soloprojekt men i dag ingår även Johan Hjalmarsson och en kör med tre sångerskor i konstellationen. Och Xenia vill utveckla det ytterligare. Ljuskonstnären Rasmus Persson, som medverkade på spelningen på Stora Teatern, är tänkt att bli en stående inslag under spelningar framöver.

Jag ringde upp Xenia för att ta reda på mer.

I en intervju i Nöjesguiden för två år sedan säger du att det krävdes en ganska lång tid av självrannsakan för att komma fram till det du gör nu. Vad är det du har rannsakat hos dig själv?
– Det handlar om olika saker. Att jag är en ung kvinna i Sverige, att jag är musiker, en kvinnlig musiker. Det är en mognadsprocess att växa upp. Framför allt när jag började skriva eget material så blev det att jag rannsakade den jag är. För att kunna musicera och sjunga så måste det vara ärligt, att det är min röst. Man sjunger med hela kroppen och hjärtat, rösten för mig är ett känsligt instrument.

– Så det är rannsakan på alla möjliga sätt. Att hitta min röst och vem jag är i musiken. Vad ska jag skriva om, vad kan jag utelämna och vad är bara mitt? Det har också varit en process om vad jag är villig att ge publiken.

Har du varit tveksam inför att bli artist?
– Jag har alltid känt en stark vilja av att stå på scen. Även om jag inledde mitt liv med scenskräck så har jag ändå alltid tvingat mig upp på scenen. Och det måste ha något att göra med att jag känner mig väldigt hemma där. Det är en nerv som jag alltid har gillat.

Men du har brottats med scenskräck?
– Ja, gud ja.

Har du det fortfarande?
– Nej, inte på det sättet. Jag känner nervositet och pirr i magen och att kroppen börjar skaka, men jag har övat under de år jag stått på scen. Jag ser varje konsert som mitt sätt att utvecklas. Replokalen finns också men det är inte alls på samma sätt. Att lära sig att tygla adrenalin och att vara helt fri och följa sina impulser kan man bara göra på scen.

Man läser till och från om artister som har scenskräck eller som kämpat mot det. Vad innebär det mer konkret?
– Det är nog väldigt olika från artist till artist. För mig handlade det om att det är så blottande, att sjunga och använda min röst har alltid varit väldigt känsligt. För mig uttryckte det sig i det fysiska, jag kunde bli illamående och darrig och det märktes i rösten. Har man varit i den situationen en gång är man livrädd för att hamna där igen, framför allt när man inte kan kontrollera kroppen för då kan man inte heller kontrollera sin röst.

– Man tappar kontrollen och det vill ingen göra. Det är min röst liksom, det är den jag är och det jag har. Tappar man det så är det svårt att vilja ta sig upp dit igen.

Du började som ett soloprojekt men sedan har det växt och involverar i dag flera personer. Skedde det ganska tidigt eller tog det tid?
– Det tog ett tag. Innan hade jag spelat i många olika konstellationer och varit väldigt beroende av mina medmusiker, både på scen och i replokalen. Så det här var en motreaktion till det, att allt jag gjorde då ville jag kunna göra helt själv. Jag började kompa mig själv och skrev mycket musik. Jag satt hemma på kammaren med min cittra och skrev. Sedan vågade jag mig upp på scenen och hade några spelningar för att vänja mig och se hur det kändes.

– Sedan fick jag ett gig i Göteborg i Palmhuset. Då bestämde jag mig för att ta med Johan (Hjalmarsson, reds anm.) på trummor. Det var lite av ett startskott, efter det var det extremt svårt att gå tillbaka till att spela ensam. Jag gjorde några sologig men det var en så otrolig skillnad. Jag märkte hur mycket jag hade saknat att spela och musicera med andra. Jag har stora partier med improvisation i min musik och att få skapa med någon annan innebär att jag kan få mer frihet och det blev så mycket större på många sätt.

– Så då blev det en duo med Johan. Sedan var det en annan spelning i Malmö och då tog jag med kören, för första gången. Då visade det sig att det funkade också, de lyfte låtarna så bra. Det föll sig naturligt att slå ihop båda delarna, Johan med trummorna och kören. Det har varit en stor grund i skivan.

Foto: Ove Andersson

Nu har du släppt ditt debutalbum, Hymn. En skiva som jag tycker pendlar mellan å ena sidan det rytmiska och vilda och å andra sidan det stillsamma. Är det en kontrast som du arbetat med medvetet?
– Skivan har, även om den är väldigt fri, väldigt tydliga komponenter. Det är slagverk och rösten, tillsammans kan man göra det hur litet och maffigt som helst. De musiker jag arbetar med är totalt fria och kan hantera alla situationer och det har jag utnyttjat. Alla sångerskor är improvisationssångerskor och det har varit enkelt att ge dem fria tyglar mer än att de bara ska tänka rytmiskt. Det är likadant med Johan som också har en bakgrund i improvisation.

– De möjligheter som de skapar gör att man vill ha med allt det på skivan. Jag älskar riv och klös, jag älskar när det är starkt och bombastiskt och att få skrika ut. Men jag gillar också det djupa och avskalade och där man kanske fokuserar mer på texter och svävande melodier. De sidorna är lika starka hos mig.

Stora delar av skivan är inspelad live i studion. Är det mycket som är improviserat?
– Ja, vissa partier i låtarna är det. Men jag har velat få fram viktiga delar i text och musik också, melodier som jag tycker är viktiga. När man hör det live är det mycket som kan hända. Men på skivan har jag velat hålla det ganska rakt och presentera det på ett sätt som gör det rättvist.

De lugna delarna på albumet är andaktsfulla och sakrala. Det finns också två låtar som heter »Psalm« och »Psalm II«. Inspireras du något av kyrklig musik?
– Ja, det gör jag. Jag är inte alls religiös eller troende men är väldigt fascinerad av religion. Det har jag alltid varit, det har funnits perioder när jag var liten då jag ville vara religiös. Jag har varit avundsjuk på det lugn som en religion kan skapa hos en människa. Bibeln står hemma i min bokhylla och den har jag bläddrat i många gånger för jag tycker att den har ett väldigt vackert språk. Budskapet är kanske inte är något jag håller med om men det finns en historia i den som är fascinerande.

– Det jag inspireras av främst är bildkonsten, framför allt inom kristendomen. Det finns ingen skrift som är så illustrerad som Bibeln, inte bara i bild. Det har följt med hela samhällsutvecklingen. Jag tycker det är väldigt spännande hur stor inverkan religionen har haft på samhället. Man kan tycka vad man vill om religion men det är en väldigt stor del av industrialismen, och i uppbyggnader av städer, i konst och arkitektur. Som Michelangelo, allt i hans konst är baserat på religion.

– Jag kan förstå det på ett sätt, för jag kan tänka mig att religion var lika fascinerande då som nu. Jag har alltid dragits till den bildkonsten och på något sätt finns den fascinationen också i min musik och mina texter.

Är någon i din familj religiös?
– Nej, men intresset kommer därifrån. Det var där jag läste konstböcker som berörde det. Och ikonerna stod i bokhyllan, det diskuterades i min familj och det har bara fortsatt. Jag kan inte förklara varför, men man får sina hang-ups.

– Jag tycker det är så intressant, även om jag inte köper det. Mycket som skapats utifrån det är så vackert. Men mycket ondska och krig och en kvinnosyn som är dålig har kommit ur det också – det funkar inte för mig. Men lika mycket som jag granskar det och tar avstånd från det så dras jag till det, och framför allt då konsten.

Det är det som är intressant, när man har kluvna känslor inför något så dras man till det.
– Ja, det är verkligen så. Jag tror på vetenskap och kan bli livrädd när jag tänker på döden och existentiella problem. När jag inte förstår varför jag är här och vad jag gör här. Så läser man en skrift där allt är så självklart. Den kontrasten är något jag funderar mycket över, jag är kanske lite fanatisk.

Fanatiskt fascinerad av religion?
– Ja, jag vet inte. Det har fastnat och det kan man höra mycket i mina texter.

Ja, det känns som att det är ett tema som kretsar kring skapelse och död på skivan. Varför blev det så?
– Jag har dragits till Bibeln. Jag har inte läst hela men jag har läst skapelseberättelsen. Det är en så otroligt romantisk bild som samtidigt är helt sinnessjuk. Jag vill inte skända alla troende, jag respekterar dem såklart. Jag vill väcka frågor och kunna diskutera det på ett sätt, och jag vill känna att jag kan kritisera men att alla förstår att det är utifrån mig. Jag sjunger mycket om skapelseberättelsen och hintar på något sätt om kvinnoförtrycket i den. Att skapelsen utgår ifrån mannen och allt det onda som Gud straffade kvinnan med när hon syndade.

– Jag vill kunna diskutera det eftersom jag är väldigt insatt i genusfrågor och vill leva i ett jämställt samhälle. Jag vet att religion har extremt mycket med det att göra. Jag sjunger mycket med en ironi, det finns en låt som slutar med »hallelujah« på skivan (»Psalm II«). Det uttrycket är för mig inte detsamma som att man tror utan det har en annan betydelse. Jag vill att folk ska lyssna på det jag gör på ett öppet sätt. Jag vill att det ska väcka tankar utifrån det jag tror på och fascineras över. Men även en längtan till en trygghet som man kanske känner inom religionen som inte jag känner på samma sätt. Jag vet inte vad som händer när jag förtvinar bort från den här jorden.

Tänker du ofta på existentiella saker?
– Absolut, jag tänker på livet och döden och hur vackert men skört livet är. Och vem blir inte knäpp av det? Jag tror inte att jag är ensam om det, jag tror att alla har de frågorna. Det kan skapa en extrem kris men också en lycka som man inte kan beskriva. Något som kan kännas religiöst även om man inte själv är det. Det kan skapa en sorg där man tillber något utan att man tänker på det, som att säga »snälla Gud, hjälp«. Det gör en knäpp men jävligt kreativ på något sätt.

Musikaliskt går skivan lite åt gospelhållet med körerna, samtidigt känns det som att det finns lite folkmusikinfluenser. Är du influerad av folkmusik något?
– Ja, jag har haft en period då jag lyssnade mycket på Joni Mitchell och Joan Baez och amerikansk folktradition från 60-talet. Joni Mitchell har varit med så länge jag kan minnas så det är absolut en stor del av mina influenser. Folk kan bli lite knäppa när de hör min musik, de hör folkmusik, sakrala grejer, lite soul och lite experimentellt. Då brukar jag säga att eftersom det här är mitt debutalbum och det är tio noga utvalda låtar så är det en extremt liten del av 26 år av musik där jag har genomgått allt från Spice Girls till Ella Fitzgerald.

– En period lyssnade jag bara på soul och på alla gamla souldivor som Aretha Franklin. Sedan Joni Mitchell och även jazz, som Billie Holiday. Jag har också lyssnat mycket på Beyoncé, det är återkommande sångerskor vilket är en röd tråd. Det är spannet av musik som jag influerats av och albumet är något slags slutresultat. Jag har även lyssnat på konstig improvisationsmusik och där jag sysslade mycket med att göra ljud, så det är en kompott. Det är mina levnadsår och det man vuxit upp med.

Något som är centralt på skivan är cittran. Hur länge har du spelat cittra och vad gillar du med det instrumentet?
– Cittran är en stor del av skivan och det var den som gjorde att jag startade mitt soloprojekt. Jag fick den av Johan (Hjalmarsson), han hade snappat upp att jag var intresserad av den. Jag tittade på klipp på Youtube från 60-talet eftersom det var många amerikanska folkmusiker som använde sig av cittra och liknande stränginstrument. Jag tyckte att det lät så otroligt vackert. Så fyllde jag år en period efter det och då hade han köpt den till mig. Jag var tvungen att börja pilla på den och så började jag lära mig att spela.

– Det är ett väldigt enkelt instrument, det är lätt att få bra ljud i den för att den är stämd i ackord. Men jag var tvungen att lära mig hur man stämmer det snabbt om jag skulle kunna spela med den live. Hur man byter strängar och hur den funkar i olika temperaturer, det är ett instrument som lever.

Den stämmer om sig ganska lätt?
– Ja, herregud. Jag hatar den vid många tillfällen, det är fruktansvärt. Jag vill kasta den i marken ibland. Den reagerar så mycket på temperatur och klimatskillnader.

Vad är det du gillar med ljudet? Det är ett ganska hårt ljud som samtidigt är vackert.
– Precis så är det. Det är ett ganska rått instrument. Den låter som en änglakör fast det känns som den har levt ett helvetiskt liv, det hör man också i det. Det är ett instrument med en otrolig historia. Det har använts över hela världen och funnits hur länge som helst. Sedan älskar jag stränginstrument och det levande i den typen av instrument. Det är ingen synth, den har en själ och jag måste vara vän med den. Den måste få tid och omvårdnad – man skapar verkligen en relation till instrumentet. Det är inte bara ett vackert ljud, det är ett vackert ting med många bottnar.

Johan Hjalmarsson är med och producerar din musik och spelar även trummor med dig, hur länge har ni arbetat tillsammans?
– Vi har varit med i olika band och konstellationer sedan 2008 kanske. Vi är ett par och har varit tillsammans i åtta år. Under den perioden har vi utvecklats både musikaliskt och individuellt, och tillsammans som människor. Vi är två musiker under samma tak som hela tiden skapar och det har gjort att vi har ett samarbete som är helt otroligt. Det har vuxit sig starkare och vi lär känna varandra mer och mer.

– Vi samarbetar inte bara med den här musiken utan även visuellt. Johan har varit med och gjort musikvideon till »Blackout« och vi har gjort hemsidan tillsammans. Omslaget till skivan har jag gjort artworket till och Johan har designat det. Vi producerade båda skivan och han har mixat den och lagt ned hela sin själ i projektet. Ju mer vi har gjort det här tillsammans desto bättre spelar vi tillsammans. Jag känner vad han ska spela, jag behöver inte ens se honom i ögonen. Det är ett samarbete som är väldigt viktigt för mig. Det är inte så många som man samarbetar så bra med.

Du arbetar med andra projekt också, som ett arbete med musik för barn. Vad handlar det om?
– Vi är fyra musiker och en dansare som har gjort en barnföreställning, vi heter Skeppsbrott och föreställningen heter Kartan upp och ned. Den riktar sig till barnfamiljer och barn som är mellan 5-10 år. Det är ett projekt som ligger mig varmt om hjärtat. Vi åker runt på skolor, i parker och där vi får spela den. Det är originalmusik i den. Att uppträda inför en barnpublik är helt fantastiskt, det är en helt annan publik som man växer mycket inför.

– Vi pratar om improvisation för barnen och vi hittar på och de fattar direkt och vi sjunger tillsammans, det är inga hämningar. Det lär man sig otroligt mycket av, det är kul att spela för olika åldrar. Eftersom jag frilansar så gör jag olika projekt, i det sjunger och skriver jag texter på svenska och det känner jag att jag har i mig.

På tal om svenska, du sjunger på svenska på skivan, i låten »Psalm«. Hur kommer det sig att det är på svenska bara i den låten?
– Det föll sig naturligt, det är en sorts psalm som jag har skrivit. Det var under en period som jag läste mycket texter i psalmer och även i bibeln. Jag var fascinerad över språkets uppbyggnad och själva historien i det skrivna. Jag hade skrivit på engelska i den låten fram tills då engelskan övergår i svenska. Det bara kom. Jag satt ute vid havet på en klippa och hade med mig Bibeln, haha.

– Det kändes som ett avslut i låten som jag inte hade kommit fram till innan. Det var nog mycket saker jag inte fick sagt på engelskan som jag kunde uttrycka på svenska. Att sjunga på svenska har varit väldigt svårt, det ligger så nära mig själv. Men där ville jag göra det.

Hymn är utgiven på Luxury. Mer info om Xenia Kriisin här.
Den 22 januari spelar Xenia Kriisin på Debaser Ballroom i Stockholm.

Filmen är en nästan lika oväntad framgångshistoria som Rodriguez karriär. Med små resurser och enkla medel berättar Malik Bendjelloul om hur de två sydafrikanerna, Stephen ”Sugar” Segerman och Craig Bartholomew Strydom, undersöker ryktet om att Rodriguez är död, får reda på att det inte stämmer och slutligen hittar honom i Detroit. Hur de får honom att komma till Sydafrika och göra comeback inför tusentals fans. Och hur Rodriguez, nästan 30 år efter att han avslutat sin karriär, får uppleva ett idolskap han varit helt ovetande om.

Fotot är vackert, berättandet är genomarbetat och sökandet efter Rodriguez återges med en spänning som skulle platsa i en välgjord deckare. Så har filmen också fått priser på välrenommerade festivaler som Sundance och Tribeca Film Festival under året.

Men ”Searching for Sugar Man” är också historien om en enkel och hemlighetsfull person. En man vars liv präglats av hårt slit och enkla förhållanden, men också en stark dragning till att skriva låtar och spela gitarr. Viljan att genom musiken försöka visa att det går att komma någonstans även om förutsättningarna inte är de bästa.

Till slut blir hans historia uppmärksammad.

Jag ringer upp Malik Bendjelloul och ber honom berätta mer om arbetet bakom filmen.

Vad tror du drev Stephen ”Sugar” Segerman och Craig Bartholomew Strydom i deras sökande efter Rodriguez?
– Att det var en artist som var lika känd som Jimi Hendrix (i Sydafrika, reds. anm.) och lika död som honom. Det fanns olika historier om hur han dog, det funkade inte. Man kan bara dö en gång och på ett sätt. Hur dog Rodriguez? Det var det som fick dem att börja leta.

Hur ville du förmedla historien i filmen?
– Vi ville berätta den ur det sydafrikanska perspektivet, att följa de här människorna som letade efter en död man. Och skildra hur de faktiskt hittade honom. Rodriguez hade jobbat som rivningsgubbe i hela sitt liv i stor fattigdom i Detroit, och kände inte till att han samtidigt var större än Rolling Stones i Sydafrika. Den berättelsen utifrån det sydafrikanska perspektivet, att det var ett fullständigt mysterium som måste lösas, tyckte jag var en otroligt spännande historia.

De personer som medverkar i filmen, som skivproducenterna som jobbat med Rodriguez, pratar om honom som en mystisk person med speciell dragningskraft. Märkte du det när ni träffade honom?
– Han var väldigt hemlighetsfull, han var extremt svårintervjuad. I början var det ett problem, man vill alltid ha svar och folk som fläker ut sina hjärtan. Men det blev en väldigt fin karaktär i filmen, den här hemlighetsfulla mannen som inte avslöjade så mycket. Det är vackert tycker jag.

Och det präglade filmen också?
– Ja, absolut.

Varför är han hemlighetsfull tror du?
– Jag vet inte, han har alltid varit det. Han brukade uppträda med ryggen mot publiken i början av sin karriär. Han har alltid solglasögon på sig, är alltid svartklädd och har en svart hatt. Nu börjar han dock bli lite mer synlig.

Hade du lyssnat på honom innan du stötte på historien?
– Nej. Först historien, sen musiken.

Hur blev ditt förhållande till honom i samband med filmen?
– I början var det väldigt svårt. Han uttryckte väldigt tydligt att han inte är någon filmstjärna och att jag inte kommer att få honom att göra massa grejer framför kameran. Efter ett tag blev det lättare och lättare, och vi kom närmare varandra. Vi filmade i fyra år. Under den sista inspelningen var han otroligt annorlunda, mycket mer lätt. När kameran var på var han nervös, men han ville verkligen göra filmen. Att den skulle bli klar, eftersom vi hållit på så länge.

– Någonstans ville han verkligen att hans historia skulle berättas.

Verkade han stolt över sina två skivor, ”Cold fact” (1970) och ”Coming from reality” (1971)? Att han hade skapat något?
– Ja, det tror jag. Producenterna sade åt honom att han var bättre än Dylan, och de hade jobbat med artister i Dylans storleksordning. Som Marvin Gaye, Stevie Wonder och The Temptations. De visste vad de pratade om. Han kunde inte försörja sig som musiker, så han jobbade som rivningsarbetare. Men han slutade aldrig spela, han satt alltid hemma och spelade gitarr under alla år så han var väldigt duktig. Han gick omkring med en gitarr på ryggen som han aldrig spelade på för det var ingen som frågade honom.

Hans jobbarkompisar i Detroit säger i filmen att han tog sitt arbete väldigt seriöst. Slog det er också?
– Ja, han hade någon sorts idé om att livet får det värde som man själv tillskriver det. Man kan förhöja vardagen om man bara ser den ur rätt perspektiv. Han hade en annan möjlighet att uppleva livet på ett förhöjt sätt. Han tar saker på allvar.

En journalist i filmen som intervjuat Rodriguez berättar hur svårpratad han kunde vara. Han hade till exempel frågat honom vad han tyckte om att han hade haft en stjärnkarriär utan att veta om det, och inte fått någon respons alls. Var ni med om det också?
– Ja, han pratar inte gärna om sådant. Han är väldigt tacksam och glad över det som har hänt, men det är inte direkt så att han fläker ut sitt hjärta om det.

Har det något med hans arbetarbakgrund att göra?
– Jag vet inte, han har ju läst filosofi. Han har en universitetsexamen i filosofi. Det kanske har något med det att göra.

Det här var tänkt att bli ett inslag i Kobra från början. Hur kändes det att det utvecklades till ett sådant stort projekt?
– Det var spännande men också läskigt. När jag jobbade på Kobra innan var jag en vanlig anställd med månadslön. Nu jobbade jag under fyra år utan att få en krona. Samtidigt var jag väldigt kär i projektet. Så man kom ganska långt på det, på att fortsätta.

Fick ni filmstöd?
– Ja, vi fick filmstöd som räckte till resor och fotografen fick lön, men det fanns inte så mycket kvar efter det. Det är oftast så att den som gör filmen använder alla pengar som ges till produktionen. Så jag levde på vatten och bröd under denna tid kan man säga.

Du sa att du blev kär i projektet, vad var det som du föll för?
– Det var att historien var som en äkta saga, det var så enorma proportioner. En man som har det hårdaste liv man kan leva. En grovarbetare på timlön i en av USAs fattigaste städer, miljön var som en ruinstad. En helt otrolig plats. Och parallellt med det, utan att han vet om det, är han på andra sidan jorden en av tidernas mest berömda artist. Att jämföra de två bilderna. Och också att han faktiskt fick se det med egna ögon, han kom dit. Det var som ”The Truman show.”

Arbetade ni medvetet med sagoformatet vad gäller bildspråket? Att ni ville få det att likna en saga?
– Absolut. Jag och fotografen pratade mycket om att vi ville ha en förhöjd känsla, att försöka maxa bildspråket så mycket man kunde med våra enkla medel. Vi hade inga resurser. Men att man ändå försökte göra så mycket man bara kan av möjligheterna. Med animationer och sagolika element som det finns en del av.

När ni kom till Detroit, du sa att det var som en ruinstad. Vad tänkte ni när ni kom dit?
– Vi blev chockade. Man kan gå på en gata och varannat hus är en fullt fungerade villa med en bil utanför och varannat hus är en nedbrunnen ruin där dörrarna är trasiga och fönstren sönderslagna. Det är en mycket märklig plats.

Och Rodriguez bodde i ett av de vanliga husen?
– Ja, fast det var ett mycket enkelt hus. Han köpte huset för 50 dollar 1970, och han bor kvar där än i dag.

Vad tänkte han om det, att det var så enkla förhållanden?
– Han funderade nog inte på att flytta, han har bott där i 42 år. Har man bott där så länge och är 70 år gammal så tänker man nog inte på att flytta bara för att känna på något nytt. Han bor där liksom.

Hur var stämningen i staden och när ni träffade hans arbetskollegor? Det känns som att alla har lite samma bakgrund som Rodriguez.
– Ja, precis. Det är en speciell stad och speciella karaktärer som man träffar på Detroits gator. De är rätt tuffa och har levt hårda liv, man ser det i deras ansikten. Samtidigt har de en otroligt poetisk sida. Jag blev väldigt imponerad av hur folk beskrev sin stad och hur de pratade om Rodriguez. Det skapade en filmisk känsla, den här spökstaden som Detroit känns som.

Var de som en del av spökstaden?
– Ja, de berättade hur Rodriguez gick runt på nätterna vid de mest ödsliga platserna där man bara inte går. Detroit är en sådan stad där ingen går, det är ju något av bilens huvudstad, det finns knappt fungerande trottoarer. Och han (Rodriguez) gick överallt,  och alltid med en gitarr på ryggen. Alla undrade vad han gjorde och vart han var på väg? Den historien hörde vi om och om igen. Alla visste vem han var för att han alltid gick omkring.

Berättade han varför han alltid var ute och gick med gitarren?
– Jag frågade honom en gång och han svarade något med, ”a busy mouse doesn’t worry”. Han måste ha något att göra, vara upptagen med saker. Att gå är bra för huvudet. Han kanske inte riktigt gjorde det han ville i sitt liv, och för att lugna sina nerver… Varför tar man en promenad egentligen? Man får ett lugn av det kanske.

Ett mästerligt detektivarbete låg bakom att Rodriguez hittades. Var det något liknande ni gjorde när ni letade upp personerna kring honom och de som arbetat med honom?
– Ja, det var ett arbete att få tag på alla. Men alla kom verkligen ihåg det, man tänkte att producenterna inte skulle komma ihåg det. Att de hade gjort mycket mer berömda saker än Rodriguez som var ett fiasko. Det brukar man kanske inte lägga på minnet. Men alla minns det som om det var igår, att det var den största talangen de någonsin jobbat med. Och det största mysteriet att han inte blev större.

Den fråga som kvarstår efter filmen är var pengarna från skivförsäljningen i Sydafrika tagit vägen. Vet du det?
– Det är det ingen som vet. Det är ganska många bolag inblandade och ganska komplicerat, det skulle krävas en jurist som grävde tag i det för att få fram sanningen.

Tror du att någon har skott sig på Rodriguez?
– Ja, det har säkert någon gjort, vem vet jag inte. Men inte nog med att han inte fick några pengar, han fick inte ens reda på det. Det är ett extremt fall.

Du har fått fina reaktioner på filmen, jag läste någonstans att du hade fått ett mail från Bob Dylan.
– Ja, han gillade den. Han såg den i våras, i mars, det var kul. Jag trodde han skulle vara en grumpy gubbe som inte skulle tycka om den.

Hur kändes det när du fick mailet?
– Det var lite som att cirkeln hade slutits. Rodriguez jämfördes ju med Bob Dylan när han kom, att han påminde om honom. Att Dylan faktiskt hade hört honom och tyckte om honom känns fulländat.

Det är en saga och en berättelse om en artist som försvinner. Vad tror du det är som lockar med den här typen av historier?
– Det är väl mysteriet som finns i alla deckare, att försöka lösa ett mysterium. Det är en lockande tanke som finns hos alla, oavsett om man är journalist eller inte. Det är en tydlig dramaturgi i det, att man hittar ledtrådar, lägger ihop ett plus ett och lägger pussel. Och så till slut så hittar man svaret.

När Dungen nu är tillbaka med sitt nya album ”Skit i allt” känns det som att man har fått rätt. Inte för att man förut haft fel. Men för att bandet har tagit inspiratörer som Bo Hansson och Kebnekajse i handen och gett sig ut på egna strövtåg när världen runtomkring varit i upplösning och famlat efter något att gripa tag i. Nu står man stadigt, mer fulländade än de flesta.
Man har ”skitit i allt”, som Gustav Ejstes säger för att beskriva Dungens och hans egen inställning till omvärlden:

– Man har hämningar hit och dit, men man gör vad man vill, ”the don’t give a fuck style”.

”Skit i allt” har samma dynamiska och utforskande anda som vi är vana vid med Dungen. Samtidigt är det något av det mest raka och kärnfulla som bandet har släppt ifrån sig. Förutom i någon enstaka avstickare (”Högdalstoppen”), är albumet befriat från jamartade utflykter och rockbetonat stök. Istället har ett vackert vemod och skimrande melodier polerats fram där Reine Fiskes gitarr bryter in välavvägt och Anna Järvinen tittar förbi med smekande gästsång i låten ”Brallor”.
Textmässigt känns de småkluriga ordlekarna igen. Det är fraser som ”tiden går men läker inga sår” (”Nästa sommar”) och ”ringde nästan varje dag till en telefon, ingen som svarar” (”Marken låg stilla”). Eller ”kall november på tv, och de sa det är Sveriges mörkaste tid” (”Min enda vän”), som får en politisk dimension vid sidan av novemberrusket.
Gustav Ejstes ord skildrar en vardag och verklighet som inte blir roligare än den vi ser framför oss.
Men själv är han inte speciellt intresserad av att berätta om sin agenda bakom lyriken.

– Man får frågor om texter, och vad de säger utomlands eftersom de är på svenska. Men det jag har lärt mig är att det inte spelar någon roll. Ibland kan det bli fel när folk undrar. De blir besvikna och hade inte väntat sig att det skulle handla om det som jag berättade.

Gustav Ejstes växte upp i den lilla orten Lanna i Västergötland. Hans föräldrar är yrkesmusiker, pappan folkmusiker och mamman kantor. Tidigt tog Gustav fiollektioner hemma, men ”revolterade” vid 10-11 års ålder och började lyssna på hiphop. Lite senare hittade han tillbaka till folkmusiken, dels genom riksspelmannen Johnny Soling från Orsa som han studerade hos.
Sedan dess har de båda genrerna legat Gustav Ejstes varmt om hjärtat och inspirerat hans musikaliska utveckling på olika sätt.

Förutom Jonny Soling, hur kom det sig att du hittade tillbaka till folkmusiken?
– Det var via alla skivor man lyssnade på när jag var liten. Musik man hör i ung ålder sätter någon slags prägel. Sen förtränger man det, men så blir man som sina föräldrar ändå tillslut, haha. Men nu lyssnar jag mycket på hiphop, jag är tillbaka i tonåren. Allt går i cykler.

Madlib är en av dina främsta influenser. Du har sagt att du känner igen dig i hur han jobbar, att han samplar från många olika genrer?
– Ja, den öppenheten är väldigt inspirerande. Sedan är det en klyscha att säga det, men han använder verkligen samplern som ett instrument och tar otippade grejer i låtarna. Han gör ny musik av gamla beståndsdelar totalt hämningslöst, som country, soul och så vidare.

– Det var väl det som var grejen med hiphop från början, när Grandmaster Flash blandade James Brown med Kraftwerk för att han hade en sån smak. Det är det där mottot igen, ”skit i allt”, kör på bara.

Du har sagt att du vill lära dig scratcha. Har du lyckats med det?
– Nja, det är lite som med fiolen, det är ett livsprojekt. Men jag gjorde en rolig grej i somras med det gamla dj-crewet Scratchaholics från Stockholm. Jag hade med mig 1210 Jazz på en festival och vi gjorde ett hiphop-set. Sen har jag jammat lite med Mika Snickars och 1210 Jazz (som utgör Scratchaholics). Vi har kört den där orkestrerade skivspelarmusiken där en gör trummor, en lägger bas och en fraser. Det går ju att lägga beats på sina egna låtar och köra samplings- och loopbaserat, men det blir ändå inte hiphop. Det handlar mer om en stämning. Scratchmusiken har inget med Dungen att göra men det är ändå… allt är musik.

Dungen live, Big Sur, Kalifornien, med Robin Pecknold från Fleet Foxes.

Men hämtar du inspiration från scratchandet till det du gör i Dungen?
– Ja, undermedvetet i alla fall. Men när man sitter vid pianot så är det det språket som gäller, det är en annan grej.

Jag läste att det var brittiska duon Coldcut som var ditt första möte med hiphopen.
– Ja, men det var flera grejer. Jag minns första singeln med Public Enemy som jag hade, ”Brothers gonna work it out”. Farsan blev galen, men jag höjde volymen. Men även Soul Corner med Mats Nileskär på P3, det blev en ögonöppnare och framför allt det här tonårsmaneret, att man hittade något som var ens eget. Om man får barn någon gång så ska man inte tro att de kommer att bli musiker, haha.

Vad är det som du inspireras av när du lyssnar på folkmusik?
– Jonny Soling hatar att snacka om ”folksjälen”, att man föds till folkmusiker och lär sig av sin far. Han tycker att det är skitsnack, och jag håller med honom. Visst, det är fin musik, men att låtar från Dalarna skulle vara mer i moll för att det är ett sådant landskap, all sådan romantik är trams. Men det som är grymt med Jonny är att han kör sin repertoar på 20-25 låtar, och det har han gjort i 30 år. Det är enkla melodier men han gör något med dem, finner nyanserna och hittar hantverket i fiolspelet. Det är väldigt inspirerande. Han spelar de här Orsalåtarna som är ganska enkla men han gör det så delikat och utvecklar det hela tiden. Han tröttnar aldrig på det, för det finns alltid något som man kan göra något spännande av.

– Scratch är också en sådan grej. När man scratchar finns det bara ett fåtal ljud att jobba med som är som scratchens akustiska gitarr. Vad kan man göra med de ljuden? Det är bara att utveckla dem.

Har du känt någon gång att du å ena sidan valt att göra den här musiken med Dungen för att du älskar den, men att du någonstans skulle vilja rätta dig lite mer efter ”det publika”?
– Nu har vi hållit på i tio år, visst är man kaxigare nu än när man var 20-21 år. Men det är klart att man blir påverkad, man vill ju vara omtyckt. Fast det här med popmusik som ska träffa alla… jag glömmer aldrig min farfars föreläsning för mig när han hade sett Snoddas i Malung Folkets park. Han sa, ”han var som folk är mest”, som något slags recept på folkligheten.

Var det något du ville revoltera mot?
– Nej, inte för just den sakens skull. Men det känns värre om man har gjort något som… om man ser på ”Stadsvandringar” som kom ut på ett stort bolag. Det var ju ingen som tvingade en att göra något men samtidigt fanns det hintar hit och dit för att de ville sälja skivan. Efteråt kändes det lite som att man gjort grejer som man kanske inte valt själv.

Men har det aldrig känts som att ni komplicerar för mycket? För det är ju krävande musik ni spelar.
– Det är det här med att göra det enklaste. Man är ju musiknörd och man vill att det ska vara något som man själv går igång på. Men att spela det enklaste man kan, det är fan inte så lätt. Jag är jävligt imponerad av folk som kan styra upp popmusik på det sättet.

Dungen är: Gustav Ejstes, sång, producent, Reine Fiske, gitarr, Mattias Gustavsson, bas, och Johan Holmegard, trummor.
”Skit i allt” är ute nu och finns att köpa hos Subliminal Sounds.
Dungen spelar i Malmö, Göteborg och Stockholm i december.

Var det nära att du inte skulle släppa fler skivor?
– Nej, men jag hade en massa annat och det behövdes någon som tog tag i det.

Hur har det känts att släppa in andra i ditt universum?
– Skitbra. De är ju inga främlingar, Goran och jag var med i Titiyos band. Sen har jag gjort lite inspelningar med Goran och hans egna projekt. Och han har ju släppt mina skivor på sitt bolag Headspin så det blev lite av en labelfest.

Du har haft en del enstaka vokala inslag i din musik tidigare men denna gång är det helt instrumentalt. Hur kom det sig?
– Vi lämnade det åt sidan, det kändes schysst att bara fokusera på musiken. Jag hade väl inget att säga heller, haha.

Varför har du inte sjungit så mycket tidigare?
– Jag har inget direkt behov av att sätta ord på saker. Karl-Jonas (Winqvist, Blood Music bland annat, reds anm.) hjälpte mig att skriva en text till första albumet. Då är det lite kul om det finns något färdigt som man kan sjunga men jag har aldrig varit någon som skriver texter.

Varför då?
– Jag är fruktansvärt dålig på att lyssna på dem, det är ett fåtal artister vars texter jag lyssnar på. Som Povel Ramel och Bill Callahan. Men jag missar ju en del musik på grund av det, man kanske borde vara lite mer uppmärksam.

Men Povel Ramel och Bill Callahan är ju bra artister i det avseendet.
– Ja, Bill Callahans senaste gillar jag mycket. Hans lyrik är skönt finurlig. Och Povel är ju allmänt skön, med sina ordlekar och torra humor. Jag har växt upp med det och lyssnar inte så mycket på det i dag, men det finns där i bakgrunden.

Tidigare i år var du i USA och spelade med El Perro Del Mar och Victoria Bergsman. Var det där skivan tog form?
– Nej, den växte fram förra sommaren. Då jag var där också och spelade med The Field och körde runt i hela USA typ, 1800 mil på en månad i en fullpackad familje-SUV. Då passerade vi alla de här platserna, stränder i Florida, sumpmarker i södern och öknen upp till glaciärerna i Aspen. Då köpte jag en gitarr och gjorde riff som jag skickade till Johan Berthling.

Kan man se det som en roadbetonad skiva alltså?
– Nja, så ser jag det inte riktigt. För mig finns det en koppling till olika ställen. Låten ”Finders capers” är till exempel en macka som jag uppfann på ett fik i Santa Barbara. Jag försökte få med den på menyn. Det är ett rågbröd med dijonmajonäs och salami, sen lägger du kapris mellan och så gömmer du det med ytterligare ett lager salami. Och sen tar man paprika och groddar på toppen. Grejen är att hitta kaprisen, och du får gärna behålla den.

Är det ditt sätt att äta den?
– Nej, det är nog mitt sätt att vara Povel Ramel, haha.

Men var det under den turnén som du kom på att du skulle skriva låtar?
– Nja, vi hade bokat en tid i studion när jag kom hem så jag var tvungen att göra material. Så det blev en del mysiga skisser som skickades fram och tillbaka.

Hur var det att spela med The Field? Kombinerade du din gitarr med hans elektroniska grejer?
– Nej, jag ingick i hans band så jag stod bakom en synth. Han gjorde en trio av sitt soloformat, han ville bli av med laptop-turnerandet. Men det var kul, vi gjorde skitmycket spelningar, året innan var vi ute i Europa också. Och en gång blev vi deporterade från USA, vi hade inget arbetsvisum. Så det var bara att åka hem.

Precis innan en spelning?
– Ja, vi skulle uppträda på Coachella så det var riktigt risigt. Vi kom till Chicago och sen fick vi bara vända, vi åkte hem och fixade med visumen så att vi kunde åka tillbaka. Vi var där några månader senare, då utgick vi från Montreal. Där fick vi ställa in spelningar varje dag tills vi fick visumet och till slut var det bara tre spelningar kvar. Varje dag ringde man och sa att vi inte kunde komma. Myndigheterna var väldigt misstänksamma, de kollade upp allt om vilka vi var.

Terroristnojan.
– Ja, det är helt sjukt. Varje gång jag är där efter det får jag gå in på en ”second inspection”.

Så du kommer inte så lätt in i USA efter det?
– Jo, nu har jag visum men de har registrerat den incidenten, så varje gång de scannar mitt pass så lyser det rött. Åker man mellan Kanada och USA är det så många gränskontroller man måste passera, det blir lite drygt när man spelar med Sarah och Victoria för det är det bara jag som fastnar. Det är lättare när man spelar med Axel (Willner, The Field, reds anm.) för då är hela gänget bovar, haha.

Hur upplevde du den sidan av det amerikanska systemet?
– Det känns helt meningslöst, det är ju inte så att man åker dit och tjänar storkovan direkt.

Tillbaka till skivan. Påverkade ditt spelande i The Fields technovärld hur låtarna blev?
– Nej, det vet jag inte… På något sätt är det ju lite samma sorts musik, det är ganska monotont och maler runt ett tema ganska många gånger. Det som var speciellt var att det var sådan tidspress, jag satt i baksätet när jag inte körde och plinkade på gitarren.

Förutom ”Finders capers”, hur är skivan i övrigt kopplad till olika platser i USA?
– Titlarna är tagna från den resan, men musiken är fortfarande någon slags amerikansk folk blandat med något annat.

Du har blivit jämförd med John Fahey tidigare ganska ofta. Men på skivan känns det även som att det finns lite indisk och mellanösternkänsla med flöjterna. Hur kom det sig?
– Det är först och främst musikernas avtryck. Per ”Ruskträsk” spelade på en pakistansk flöjt om jag köpte i Pakistan när jag var där och spelade med Victoria Bergsman, den kanske styrde honom i den riktningen.

Det har också snackats en del om minimalism och att man kan hitta den i din musik. Det känns som den är tydligare nu, mer förädlad. Vad har den betytt för din musik?
– Det är ju en låt som kretsar kring en Steve Reich-aktig gamelan, ”One piece concept”. Det är för att det är så trevligt, jag gillar monotona marimbor som ligger och maler. Det funkar bra med min gitarr.

Men kan du känna ett släktskap med det monotona i minimalismen? Jag har fastnat för violinerna i ”Finders capers” bland annat som jag inte riktigt kunde placera.
– Det är inga violiner utan en nyckelharpa, sen har jag med en vevlira som en störskön snubbe som heter Harald Pettersson spelar, en folkmusiker som är gammal i gamet. Det blir ganska mycket bordunmusik av det, när man kan ligga på en ton genom hela rasket. Det är ju minimalism, man kan göra en massa saker med en bordun (en oförändrad, låg ton som ackompanjerar en melodi, reds anm.). Man kan färga den, göra den dynamisk.

Var kommer det ifrån?
– Det finns inom mycket folkmusik, det ligger bland annat nära didgeridoo och sådana instrument, det ska man nog i och för sig hålla sig undan, haha. Men det är skönt att börja med en sådan förbannad motor som bara går, den kan ligga i bakgrunden så kan man göra saker på sidorna.

Du har ofta befunnit dig i bakgrunden i ditt artistskap, dels när du varit kompmusiker hos artister som Jenny Wilson och Tape. Men även när du själv står för komponerandet, du skriver och regisserar musiken men sjunger sällan. Är den positionen ett medvetet val?
– Ja. Jag har inget behov av att stå längst fram, jag vill göra musik liksom, det räcker. Fortfarande gör jag ju spelningar solo men det är inte så ofta jag uppträder, jag var i Istanbul för ett tag sen. Då gör jag det helt själv för att det är smidigare och billigare, då blir det bara gitarrbaserat. Så många av de här nya låtarna kan bli svåra att framföra utan att ha med sig några medmusiker. Vi håller på att boka spelningar tillsammans med Little Children i november, då kommer det att bli med ett litet band.

Hur är det att uppträda solo med gitarr?
– Det är olika. Jag spelade på Roskilde en gång, det var ganska störigt. Man hörde nåt band som spelade på någon större scen, det kändes lite meningslöst. Men mindre ställen föredrar jag. I Istanbul spelade jag på ett litet kafé, det var som att uppträda i ett vardagsrum inför folk som var intresserade, då var det mycket roligare.

Är du självlärd?
–Jag spelade trumpet i musikskolan och sen har jag tagit några gitarrlektioner. Min farsa är gitarrlärare och bygger även gitarrer, han har lärt mig grunderna i fingerpicking när jag var ung, som hos Doc Watson och Fleetwood Mac. Sen hörde jag John Fahey, fast det var ganska sent. Då kände jag att det var fräschare än det traditionella för det är både traditionellt och experimentellt och det är ju lite det jag gör. Jag skulle vilja göra en total soloskiva men det slutar alltid med att jag tar in en massa andra instrument. Ska man göra en riktig skiva med bara en gitarr någon gång så måste man anstränga sig, annars tangerar det till att bli så traditionellt.

Jag har läst att din pappa bygger bouzoukis (mandolinliknande stränginstrument).
– Ja, han tillverkar det och mandolor. Det var så jag kom i kontakt med stränginstrument, han byggde min första elgitarr och flera av mina andra gitarrer så på så sätt har han haft ett finger med i min musik.

Andreas Söderström debuterade som Ass 2006 med albumet ”ASS”. Han har även släppt skivan ”My get up and go just got up and went”.
”Salt marsh” är ute nu och finns att få tag på via Headspin Recordings.
Andreas planerar att spela in en skiva med instrumentalmusik tillsammans med Johan Berthling och Per Eklund från El Perro Del Mar.
Mer info om ASS, här.