Merja Kokkonen har försiktigt byggt upp ett sound som rymt många stämningar men som hela tiden varit fokuserat och fullt av integritet. Att hitta en så passande etikett som möjligt för musiken – lo-fi-elektronika, psykedelia eller acid folk – har egentligen inte varit väsentligt. Allt har ändå framstått som om Merja sitter på en formel för musikskapande som bara hon och ingen annan kan tyda. Med tiden har denna formel antagit nya former och fått hennes låtar att växa och öppna upp sig.

Med fyra album på Fonal Records, en skiva på Thurston Moores skivbolag Ecstatic Peace! och samarbetsprojekt som trion Hertta Lussu Ässä (som Merja har tillsammans med de finska artisterna Lau Nau och Kuupuu) är det senaste verket nu här – skivan S U U. Ett album som är inspelat i Berlin och som den danska elektronikaartisten Heidi Mortenson varit med och producerat.

Läge för ett gäng frågor över mail.

Jag älskar namnet Islaja. Vad betyder det och var kommer det ifrån?
– Ordet »Islaja« har egentligen ingen betydelse. Jag valde det för att det lät bra och för att ingen annan använde det. För mig ligger namnet bra i munnen när man uttalar det och det smakar lite som saltvatten från havet. När jag var liten brukade jag segla med min familj och då hörde jag väderleksrapporten flera gånger om dagen. En plats där man mäter vind och temperatur till havs heter Harmaja (Gråhara, på svenska). Det är en fyr som ligger strax utanför Helsingfors. Jag har alltid känt ett starkt band till den platsen. Namnet Harmaja är nästan som en slags storsyster till Islaja.

Ditt nya album S U U innebär något av en ny inriktning för dig soundmässigt. Musiken är mycket mer elektronisk jämfört med dina tidigare album som har en mer utpräglad lo-fi folkstil med enstaka elektroniska inslag. Hur kom det sig att du gjorde denna musikmässiga vändning?
– Jag köpte en Moog Voyager och detta (albumet) är vad som blev resultatet av det. Det är en naturlig del av min konstnärliga utveckling. Jag har aldrig haft som mål att göra lo-fi-musik. Jag visste helt enkelt inte hur man spelade in instrument och jag har alltid använt billiga skräpmikrofoner när jag gjort mina inspelningar. Det handlar bara om den utrustning man använder!! Liksom i idrott så uppnår du bättre resultat med bra och kvalitativ utrustning. Erfarenhet är bra också. Och träning.

Titeln på albumet, S U U, är finska för »mun«. Varför valde du detta ord som titel?
– Det är en bild på en mun på omslaget. Munnen är också viktig när du kysser, sjunger och biter. Som albumomslag ville jag ha ett foto på mig själv där jag kommer ut ur min egen mun. Jag vet egentligen inte varför jag ville det, det kändes bara rätt. Jag undrar vad Freud skulle sagt om det?

Du spelar i vanliga fall in din musik hemma i din lägenhet. Men S U U låter som att den är inspelad i en studio. Stämmer det?
– Det är kul att höra att du tror det men jag har faktiskt spelat in allt hemma. Det jag har ändrat är att uppdatera min utrustning. Denna gång använde jag mig även av en professionell person som kunde mixa, Heidi Mortenson.

Albumet är inspelat i Berlin där du också bor. Var det ett naturligt val att spela in där?
– Ja, uppenbarligen. I Berlin spenderar jag större delen av min tid, jag arbetar och lever där. Mitt liv och arbete går in i varandra. Jag gillar att kunna arbeta närhelst jag känner mig inspirerad, även om det är klockan tre på natten. Jag skulle egentligen kunna stanna i sängen medan jag spelar in för jag sover i samma rum som jag har min studio.

Den danska musikern och elektroniska artisten Heidi Mortenson har varit med och producerat och mixat S U U. Har du arbetat med henne tidigare? Finns det några likheter mellan er musik?
– Jag tycker inte att den musik jag gör liknar hennes men vi delar viss estetik och vissa preferenser. Vi har våra egna stilar men Heidi är också ljudtekniker så hon har ett väldigt bra öra.

– Vi blev vänner först och eftersom jag visste att hon gillade min musik så spelade jag upp en tidig version av »See No Sun« från albumet. Heidi hade en del intressanta idéer kring hur den skulle kunna förbättras. Hon tyckte att låten var bra men att den behövde en bastrumma för att bli ännu bättre. Det var så vi började samarbeta. Jag letade inte efter någon att göra det med, jag tycker att min musik inte behöver någon ytterligare producent. Men nu när albumet är klart och ute så medger jag att det var ett bra val att hon var med i arbetet med det.

Du har använt ganska många synthar och elektronisk utrustning vid inspelningen av S U U. Såsom Moog Voyager, Roland SH-101 och trummaskinen Metasonix D-1000. Det är mestadels analoga maskiner. Vad är det du gillar med analoga elektroniska ljud?
– Jag gillar det gryniga i det analoga ljudet. Jag gillar att beröra apparaterna som skapar ljudet, att vrida på knapparna och bli fysisk och ha ett kärleksfullt förhållande till dem. Ljudet i sig skiljer sig förmodligen inte alls från jämförbara synthar som man laddar ned plug-ins till. Men arbetssättet är annorlunda med hårdvara, med maskiner.

Har du någon favoritmaskin eller favoritsynth bland de maskiner som du använder i din musik?
– Moog Voyager är min absoluta favorit, men den är för tung och värdefull för att använda vid konserter. När jag spelar live använder jag en analog synth som heter Vermona Mono Lancet. Det är en synthesizer som ursprungligen byggdes i DDR. Den har ett ganska speciellt sound.

Nästan alla texter på S U U är på engelska. Tidigare har du nästan uteslutande skrivit texter på finska. Varför valde du att skriva på engelska denna gång?
– Jag började fundera på att sjunga på engelska för många år sedan efter att folk sade samma sak till mig gång på gång: »Jag förstår inte ett ord av vad du sjunger men det låter så vackert och mystiskt, vad är det egentligen du sjunger om?«. Denna gång ville jag bli förstådd. Självklart är det väldigt annorlunda att skriva på engelska jämfört med att skriva på finska. Inga mer esoteriska kodade meddelanden. Nu är det ganska basic, grundläggande engelska.

– Denna ändring var inte enhälligt välkommen men jag gillar att gå emot strömmen. Ett annat skäl var att jag ville utmana mig själv. Jag var också nyfiken på hur det kunde låta, om det skulle låta mindre »mig« om det. Och, en del av mig ville bara jävlas med de gamla Islaja-fansen.

Din musik har förknippats med mytologiska teman och någon slags naturbetonad mystik. Något som ofta har kommit från journalister och andra än dig själv. Med det sagt, har du något övergripande tema eller textmässigt koncept på S U U?
– Well, det är ganska personligt och ärligt. Jag bara skrev ned hur jag kände och ändrade texterna en del under arbetets gång beroende på vad som hände i mitt liv. Alla mina album är mer eller mindre dokumentationer av mitt liv, de är som koncentrerade dagböcker. Men självklart vill jag att lyssnarna ska skapa sina egna minnen och dagboksingångar med låtarna. När låtarna har getts ut tillhör de inte mig längre.

I låten »Skeleton walk« sjunger du »personal crisis hits me again, still my head is clear this time of the year«. Jag tycker att det är en både rolig och personlig rad. Gillar du att använda denna kombination av humor och personliga erfarenheter i dina texter?
– Ja, det gör jag. Jag gillar mörk humor. Jag tror att de flesta finländare har en stark känsla för självironi.

Du har släppt fyra fullängdsalbum på det finska skivbolaget Fonal Records och har varit en del av banden runt Fonal-kollektivet. Samarbetar du eller har du något kreativt utbyte med någon av dem i dag?
– Nej, inte längre, tyvärr.

Du är medlem i ett band med de finska artisterna Lau Nau (Laura Naukkarinen) och Kuupuu (Jonna Karanka). Vilken slags musik gör ni och har ni några släpp på gång?
– På grund av avståndet mellan våra städer och våra upptagna liv så träffar jag dem inte så ofta som jag skulle önska. Trion jag har med Laura och Jonna heter Hertta Lussu Ässä. Vi försöker att göra en konsert om året, men det är allt. Det är främst improviserad musik som vi spelar men ibland har jag en låt som låter lite som HLÄ och då sparar jag den till det. Jag försöker inte göra den till en Islaja-låt. Att spela musik tillsammans är bara en del av vår vänskap.

Vilka släpp och annat har du på gång med Islaja?
­­– Jag har ett samarbete på gång med VIBES, ett finskt konst/teater/performance-kollektiv, och musik till en film av Jaakko Pallasvuo. Annat som händer är en kort turné i Storbritannien och en sväng i Tjeckien. Senare i år blir det några spelningar i Japan. Nästa album har redan börjat puttra och arbetar jag tillräckligt hårt så blir det klart detta år. Jag tycker att S U U är mer tillgänglig än de tidigare albumen så förhoppningsvis kommer en ny publik att få upp ögonen för min musik. Jag känner en drivkraft att öppna upp mig och arbeta med andra musiker, producenter och artister.

Mer info om Islaja.

Inför en halvfull salong spelade Cass McCombs sin folkanstrukna popmusik med lika delar skevhet och skärpa. Ett par låtar in i konserten bad han ljudteknikern att dämpa belysningen på scenen. Sen framförde han ”County line”. Där, i en nästan helt nedsläckt lokal, blev låten om möjligt ännu mer vacker och rader som ”you never even tried to love me” rent skoningslösa. Soul mörk och obeveklig men också varm, som om Cass spelade den i enrum för var och en i publiken på Södra Teatern.

Cass McCombs har varit extra produktiv i år. I april kom femte albumet ”Wit’s end” och inom kort släpper han uppföljaren ”Humor risk”. Hade man plockat de främsta låtarna från hans skivor till en samling hade den överträffat det mesta i den amerikanska folkfåran. På ”Humor risk” finns flera sådana spår. Och flera briljanta texter som i en mening sammanfattar något både personligt och allmängiltigt i mänskliga relationer: ”everyone I know gossips endlessly, everyone I know suffers just like me”.

Lyssna på skivan här nedan. Den kommer att göra din vecka.

– På grund av det som hände i lustgården föds vi utan Gud. Vi har däremot ett behov av honom som vi fyller med religion, sprit, kvinnor, naturen. Jättebra grejer, eller mer negativa. Men vi vänder oss ofta till det som Gud har skapat snarare än till Gud själv. Man går och dyrkar ett träd i stället för den som har skapat trädet, säger han där vi sitter i ett dunkelt rum upplyst bara av ett par levande ljus och regnbågsskenet från fejkade kyrkfönster.

–  Jag tror verkligen att Gud vill ha ett förhållande med oss, och att han har gjort det möjligt. Jag tror på Bibeln, jag tror på Jesus, och jag tror inte att det finns något annat sätt att lära känna Gud än genom Jesus. Han är vårt botemedel.

”I want into him of my flesh I want out
I have been given to follow the sun
Forever round the throne
…
Judgement will not be avoided by your unbelief
By your lack of fear
Nor by your prayers to any little idol here
He owns all this cattle
He own all these hills
Forever round the throne”

Foto: Per Englund

Så gott som jämt används begreppet ”predikant” om David Eugene Edwards, med olika prefix. Väckelsepredikant, svavelpredikant. Hans spelningar är ”väckelsemöten”. Ord som ligger nära till hands givetvis, när det handlar om en bokstavstroende sångare från Klippiga bergens Colorado. Men som egentligen betyder rätt lite och beskriver något som inte är riktigt sant.

Även om gudsfruktan, paradislängtan och nådabön präglar all hans musik är budskapet aldrig förmanande. Snarare abstrakt, lite kollageliknande, som ihopfogade intryck av det outgrundliga mysteriet.

– Jag berättar för människor om det jag tror på, och det är väl det som är att predika. Men jag ser mig själv snarare som ett vittne. Min enda kraft är att tala om det jag tror på, om det jag vet, om det jag känner i mitt hjärta.

På Berns i Stockholm i början av sommaren sitter han på en stol framme vid scenkanten med gitarr eller banjo i knät och ett band bakom sig. Rituella rytmer rullar ovanpå en dov drön, en präriegitarr ekar ödsligt och Edwards mumlar en blandning av glossolali och gallimatias. Han vänder ögonen bakåt, visar vitorna, och viftar framför ansiktet som i ett försök att jaga bort demoner som tränger sig på.

– Jag sjunger om det jag tror på och det är så här det ser ut. Låtens berättelse dikterar situationen för mig och det är klart att det finns ett mått av dramatisering på scen. Jag kanaliserar ingen ande, det är inte schamanism, även om jag presenterar det så. Men jag försöker inte lura någon.

– Ibland kan jag sitta och tänka på något väldigt världsligt under tiden, precis som andra gör när de jobbar. Det är inte mer mystiskt än att köra bil i 140 kilometer i timmen och titta ut genom fönstret och låta tankarna vandra i väg medan man befinner sig i ett verkligt liv eller död-ögonblick.

Så mycket för väckelsemöte alltså. Men det är stämningsfullt, högtidligt, helt klart.

Snett bakom David Eugene Edwards på scenen står Pascal Humbert. Han är en snygg, gråcharmig man klädd i tajt skjorta över en tajt överkropp och nerstoppad bakom ett stort bältesspänne. Hans underarmar är starka och ögonen hela tiden fixerade på en punkt långt bortom salongens kristallkronor. Han spelar gothbas med en tyngd och skärpa som tar andan ur publiken.

De båda spelade ihop även i gruppen 16 Horsepower som splittrades för gott 2005. Redan fem år tidigare tog de en längre paus när en medlem tvingades lägga mer tid på sin hästfarm i Kalifornien och en annan ville dra sig tillbaka på sin ranch i Utah. Kvar blev bara Edwards som inte hade något annat än sin musik. Så han fortsatte på egen hand och gav ut tio låtar som Woven Hand på skivan med samma namn.

Teman för text och musik gick igen. Det handlar om konflikten mellan gudagåvan och synden, en ständigt pågående kamp mellan våra låga drifter och andens verk, med kroppen som slagfält. Samma spänning existerar ljudligen, ofta i närmast translika tillstånd: mellan lov och ångest, behagligt ljus och en domedag tecknad i allt fler nyanser av svart.

Nu 10 år senare har Woven Hand nyligen gett ut sin sjätte skiva, ”The treshingfloor”. Den är mer än någonsin en spräcklig etnoväv, med botten av cowboy och indian och mönster hämtade från områdena mellan Nordafrika och Himalaya. De fina trådar av europeisk och annan traditionell musik, även svenska folkklanger, som tidigare har broderats ovanpå har liksom vävts ner djupare i tyget.

David Eugene Edwards intresse för den gamla musiken, den verkligt gamla, fanns redan som barn. På biblioteket upptäckte han de enkelt kompade berättelser som hade spelats på det appalachiska höglandet från slutet av 1800-talet. Senare, och särskilt efter att han började turnera i andra delar av världen, växte intresset för folkmusik. Och folkmusiker.

Edwards och hans Woven Hand känner sig mer besläktade med ungerska Muzsikás, mongoliska Huun-Huur-Tu eller Tamikrests malinesiska ökenblues än med Rocken. De jammar gärna med andra och bjuder in till scenframträdanden och inspelningar. På ”The threshingfloor” hörs flöjt, oud och saz bland banjo och mandolin.

– Jag älskar ljuden från så många instrument som aldrig skulle bli påtänkta i rockvärlden, eller vad det nu är för värld vi gör musik i. Jag är inte ens intresserad av att vara i den världen. Vi vill göra musik för musikens skull, där det bara handlar om att skapa någonting tillsammans, precis som i all folkkonst.

Han är klädd helt i svart. Skinnjacka över en kortärmad skjorta, jeans, skinnstövlar, ett tjurhornssmycke i en läderrem runt halsen. En svart hatt i amishstil ligger intill honom. Han har en mjuk röst med en tobakspräglad andedräkt och dricker kola på glasflaska.

Och han ursäktar sig på förhand för att det kommer att låta pajigt när han förklarar varför äldre tider och de traditionella kulturuttrycken fängslar honom.

– Jag är intresserad av människor. Men jag är inte så intresserad av människans storhet och vad hon har byggt, av monument och slott. Jag är mer intresserad av den här mattan, säger han och pekar på den mörkt röda, handknutna matta som klär golvet.

– Den är troligen tillverkad i en gemenskap av människor, i ett samhälle med en enklare inställning. Enklare i den meningen att de inte behöver visa upp sig för någon och förhäva vad de har skapat.

Man har ofta sett tillbaka på historien, den nära eller avlägsna, med romantisk blick. Det var bättre förr, enklare tider, innerligare; hantverket var bättre, maten renare, gemenskapen större. Hippies reagerade mot hypermoderniteten, det kom en folkrevival. I dag växer idén om nedväxling, tagga ner på tempot i produktion och konsumtion, hitta tillbaka till ett läge där kvalitet och verklig omsorg står i första rummet.

– Jag älskar gamla grejer, instrument, miljöer, och det är möjligt att det var bättre förr. Jag vet faktiskt inte. Men jag är inte en person som önskar mig tillbaka till äldre tider. Mitt intresse för historien bottnar i Bibeln. Den är historien.

– Viljan att närma sig det förgångna går i cykler. Men just nu tror jag att vi har tappat kontrollen helt, över våra ansträngningar att göra världen till en, vad vi tycker, bättre plats, säger Edwards och går in i ett trådigt resonemang om sakernas tillstånd och människans inneboende ondska.

Ungefär: Med teknikens hjälp går det att kommunicera med någon på andra sidan jorden. Man kan också utöva socialt tryck på dem. Den som äger tekniken sitter alltså på makten. Oavsett upplevd individualitet blir man vallad någonstans. Sex miljarder människor är sammanlänkade i den globala byn, där det finns ett (1) riktigt sätt att tänka, saker man bara måste göra, förhållanden som bara måste förändras.

Han kallar det ett nytt Babels torn.

– Med vetenskapens hjälp kan vi skapa evigt liv, bota sjukdomar, åka till månen, vi vet hur man vårdar jorden, lagar mat och gör kläder. Allt det här ser ju bra ut. Men jag tror på något som heter Gud och att han har skapat allt det goda vi ser omkring oss. Han har givit det till oss för att dela på. Som vänskap och kärlek, saker som ligger nära själva skapelsen, sådant vi är skapade för att göra. Det har givits till oss. Vi har inte uppfunnit det.

– Men vi är inte nöjda med den gåvan, utan vill återskapa oss själva och göra oss oberoende av Gud. Vi hyllar oss själva som oberoende, vilket är precis vad Satan ville göra från första början. Det var därför han gjorde upprop mot Gud.

Man skulle kunna föreställa sig att Edwards människointresse, hur han värnar om kulturell pluralism, hans tal om en kärleksfull gud som så gärna vill lära känna oss, talar för en relativistisk moral. Men han är svartvit – eller kanske mest svart, ändå.

– Jag antar att min musik handlar om den gemenskap mellan människor som uppstår när man skalar bort allting och det enda som återstår är deras relation till varandra och till Skaparen. För all världens folk förenas i sitt själviska begär att vara gud, säger han och skakar på händerna så att silverringarna kring handlederna hamnar rätt.

– Det finns något som heter synd, något som heter ondska. Och Han kommer inte att låta det fortgå särskilt mycket längre. Han kommer att göra slut på det.

”Every man is evil, yes, and every man’s a liar
Unashamed with the wicked tongues
Singing in the black soul choir”

Första låtcitatet är från ”To make a ring” av Woven Hand.

Se David Eugene Edwards spela tre akustiska låtar för programmet ”All songs considered” och deras serie Tiny desk concerts i amerikanska public service-radion NPR.

Hur mycket vi än säger oss vara förberedda på dessa växlingar – hur mycket vi än vill se oss som ”förändringsbenägna” och ”flexibla” – så står vi ofta handfallna när vår tillvaro skakar i grunden. När livet plötsligt knuffar oss i en helt annan riktning än den vi stakat ut, faller vi handlöst.

Vissa av oss blir förstummade eller drabbas av panik. Andra gör allt för att försöka dölja den oreda de hamnat i.

Men frågar man Laura Veirs så borde vi göra tvärtom – öppna våra armar och omfamna det oförutsedda.

Den Portlandbaserade sångerskan och låtskrivarens senaste album ”July flame” är resultatet av hennes egen kamp mot det föränderliga.

På håll framstår verket som en ganska anspråkslös folkskiva om amerikansk högsommar med vibrerande landskap, pollen och varma kvällar i en lantlig idyll.

Men kryper man lite närmre blottar sig en skiva där inte bara Veirs finmejslade och direkta melodier har ett annat djup. Bland alla somriga bilder finns också funderingar kring just vår längtan efter något beständigt och tryggt. Och rädslan för att aldrig riktigt känna sig säker.

Något som blir extra tydligt i skivans titelspår.

”July flame
Sweet summer peach
High up in the branch
Just out of my reach

Can I call you mine?
Can I call you mine?”

– Det är en låt som handlar om den komplicerade sidan av kärlek, trånandet och att inte nå fram, och den är viktig. För ofta är kärlekssånger antingen smetiga och sentimentala eller bara olyckliga. Men denna placerar sig någonstans mitt emellan, säger Laura Veirs när jag ringer upp henne på ett hotell i Paris där hon vilar ut under en promotionrunda i Europa.

Laura Veirs har varit artist i tio år nu. Sedan det självbetitlade debutalbumet släpptes 1999, har hon undan för undan karvat ut en egen nisch med sin folkanstrukna, ibland smårockiga, vardagspop, distinkta röst och sitt målande berättande som inte sällan berör de där relationsfunderingarna vi alla går och bär på.

Tillsammans med sin producent och pojkvän Tucker Martine har hon varit den pålitliga rösten som målmedvetet fördjupat sitt hantverk på genomarbetade skivor, för de som förtjänar att höra dem.

På ”July flame” har hon också utökat antalet stämmor, då My Morning Jackets visionär och frontman Jim James gästar på ett flertal av låtarna.

– Han känner Tucker och jag tycker att han är en fantastisk sångare.

– Jag såg Monsters Of Folk nyligen och då sjöng han så att det lät som en flöjt, samtidigt som han kan nå de där höga ylande tonerna. Det var så roligt att se någon utnyttja hela sitt kunnande i ens eget vardagsrum, säger Laura Veirs och berättar att hela albumet spelades in i hennes bostad.

Att ”July flame” kom att handla om tillvarons föränderlighet är ingen slump. Laura Veirs har länge varit fascinerad av spänningsförhållandet mellan att släppa taget och att ha kontroll över sitt liv.

Och hon kom själv att göra upp med sina strävanden på ett meditationsläger.

– Jag har intresserat mig för buddhism länge och meditationen gjorde att jag fick perspektiv på min oro. Kan man bara sluta kämpa mot den och acceptera skiftningarna så blir man en mycket lyckligare person. Men det kommer med åldern också, att man blir vis.

Tycker du att det är ett svårt mål att leta efter det permanenta i sitt liv?
– Jag tror att djupa och nära förhållanden kan vara livet ut när det gäller vänskapsrelationer, och man kan även välja att leva med en partner under hela sitt liv. Det finns delar av stabilitet i den meningen, men över lag så finns det inget fast. Man kan bli överkörd av en lastbil och dö i morgon.

Ser du dig som en buddhist eller tilltalas du bara filosofin?
– Jag gillar idéerna, men jag praktiserar dem inte. Däremot använder jag en del av teknikerna som jag lärde mig från meditationen i min musik, som hur man sköter andningen innan och under en spelning. Att man ska andas djupt när man blir nervös, för kroppen kan inte bli orolig när man djupandas.

Snart kommer Laura även att få användning av sina andningskunskaper utanför scenen då hon ska bli mamma i april.

Musiken blev en del av Laura Veirs liv relativt sent. Inte förrän hon var runt 20 år började hon intressera sig för andra artister och att köpa skivor. Innan var hon en utpräglad friluftsperson som var kapten i skolans simlag, redaktör för skoltidningen, höll på med foto och andra uteaktiviteter.

Hur tror du det har påverkat din musik, att du inte föddes framför en grammofon?
– Förmodligen har det gjort att jag har skapat mig en egen röst och ett eget tilltal i ett tidigt skede av min karriär. Men nu när jag hört mycket annan musik så är det bra att bli inspirerad av olika artister, ibland lyssnar jag intensivt och ibland lyssnar jag inte på något alls, säger Laura utan att avslöja några namn.

Men det är inte bara andra artister som har haft betydelse för hennes skapande. På ”July flame” har den franska poeten och modernismförebilden/libertinen/beat-favoriten (välj själva) Arthur Rimbauds dikt ”The sleeper in the valley” omarbetats i en låt med samma namn.

– Jag har en bok med hans dikter som är översatt till engelska. Jag brukar öppna den och hitta en rad som leder in mig på ett nytt spår i mitt låtskrivande eller som avslutar en vers. Jag tycker att hans verk är ganska märkliga, mycket av bildspråket förstår jag inte, det är mycket mystik i det.

Den dikten handlar ju om en ung soldat som ligger orörlig med gapande mun i en vacker dalgång, där flera drömlika naturbilder ingår.
– Ja, jag tänkte på kriget… vårt krig i Irak och ville hitta ett annorlunda sätt att skriva om det, därför tyckte jag den dikten passade väldigt bra – att beskriva en död soldat i en dalgång och hur universellt det är.

Har du funderat på att skriva fler låtar om Irak-konflikten, men varit rädd för att bli för politisk i texterna?
– Jag tycker att politiska sånger är svåra och försöker undvika dem. Men det finns verkligen en plats för dem och det är bra att andra artister gör sådana låtar. Men jag tycker det är komplicerat att formulera budskapet på ett bra sätt, därför tog jag hans dikt.

Har du känt ett större behov att skriva låtar om den konflikten nu än tidigare?
– Jag har skrivit några politiska låtar tidigare, en per album, även om det kanske inte har framgått hos alla. Men det är något jag ständigt tänker på, hur man ska sätta saker i ett mer världsligt sammanhang, inte bara det personliga.

Vad tycker du om det som händer i Irak, som amerikan?
– Det är väldigt olustigt och stressande, jag kan inte fatta varför det fortsätter egentligen.

Följ Laura Veirs på turné i Europa, på hennes blogg.
Laura Veirs spelar på Mejeriet i Lund den 8 februari.
”July flame” är ute nu.