av Emma Forrest, ur Florence + The Machines booklet för Ceremonials.

When we first came here
we were cold and we were clear
with no colors on our skin
we were light and paper-thin.

Han är försenad. Men det gör inget, jag väntar gärna. Inne i
mörkret betraktar jag honom på avstånd. Sätter hakan i handen tills handen
somnar. Byter position. Tvinnar håret runt mitt finger. Försöker att inte bli
otålig. Säger att jag gärna väntar igen. Jag har ju ändå inget annat för mig.

Förutom att du står utanför i kylan och väntar på mig.
Hängivna du. Hungrig är du antagligen också. Men du stör inte. Du väntar bara.

Det blir äntligen hans och min tur. Det tar två minuter
innan mitt språk brister. Mina kinder brinner. Jag lutar mig närmare så att han
enkelt kan röra vid mig. Jag kastar med håret. Låter hans komplimanger skölja
över mig. Skrattar hysteriskt. Blir nervös. Vi drar ut på den lilla tid vi har
tillsammans.

Du har inget emot att vänta ändå. En kyss och du förlåter
mig.

And atom to atom
oh, can you feel it on me, love
and a pattern to pattern
oh, can you see it on me, love
atom to atom
oh, what’s the matter with me, love?

Tjugo minuter senare äter vi och du märker det redan på restaurangen.
Mitt kroppsspråk är tydligast i hela Gamla Stan. Jag är förälskad. Men du betalar för maten.

Tell me what you want me to say.

Den natten kan jag inte sova. Dagen efter tar jag bussen
eftersom jag vet att den kör förbi hans hotell. Jag hoppar inte av, så desperat
är ingen. Men jag trycker ansiktet mot glaset och hoppas på att kanske få se
honom en sista gång.

What a thing to do, what a thing to choose
but no, in some way I’m there with you
up against the wall on a Wednesday afternoon.

Två dagar efter och jag låser in mig i köket för att få
prata ostört med honom. Meningslöst tjattrande. Du förstår men du säger inget.
Hängivna du.

You can call it what you want
you can call me anything you want
you can call us what you want
you can call me anything you want

På den tredje dagen kommer vi hem en kväll. Berusade. Du
blir arg på mig redan i hissen. Trettio sekunder senare står vi i hallen. Du
står med ryggen vänd mot mig. Jag flinar. Det bubblar i min skalle. Vad du
pratar om minns jag inte. Jag lyssnar antagligen inte. Jag ger dig bara svaret
på min ängslighet de senaste tre dagarna. Säger att det räcker nu. Efter fem år
så är det slut. Och så ler
jag. Ditt ansiktsuttryck mjuknar.

Cause I am done with my graceless heart
so tonight I’m gonna cut it out and then restart
cause I like to keep my issues strong
It’s always darkest before the dawn.

Det är där vi slutar. Du lovar att inte gråta ett skvatt
natten till den artonde september. Jag är vaken hela natten så jag vet att du
håller vad du lovar. Det gör
du alltid. Hängivna du.

’Cause they took your loved ones
but returned them in exchange for you
but would you have it any other way?
Would you have it any other way?
You could have it any other way.