”Solla Solla: Maestro Ilaiyaraaja And The Electronic Pop Sound of Kollywood 1977-1983″ tecknar den indiska filmmusikkompositören Ilaiyaraajas produktion på två album. Eller en del av produktion ska tilläggas. Den i dag 68-årige Ilaiyaraaja, The Maestro som han ofta kallas av sina fans och medmusiker, har under sin 34-åriga karriär komponerat över 4500 sånger, gjort musiken till drygt 950 filmer och är fortfarande i högsta grad verksam. Att Finders Keepers väljer att fokusera på inledningen av hans karriär är inte så oväntat. 70-talets till synes outsinliga källa av gränsöverskridande musikuttryck hade sina centrum inte bara i Mellanöstern utan i flera delar av Asien. Men det var också under denna period som den indiska filmmusiken närmade sig den västerländska musiken på allvar. Och en stor del i detta hade Ilaiyaraaja.

Foto: Bollywoodhungama.com

I Kollywood, den tamilska filmindustrin i södra Indien som anses vara landets andra största filmcentra, blev Ilaiyaraaja en stor förnyare i slutet av 70-talet. Han kom från en lantlig bakgrund och hade växt upp med tamilsk folkmusik, men också läst en del västerländsk klassisk musik i Madras (numera Chennai) och även studerat klassisk gitarr i London. I ett av hans första verk, musiken till den tamilskspråkiga filmen ”The parrot”, kom detta att avspeglas. Ilaiyaraaja använde sig av modern filmmusiksorkestrering för att bearbeta tamilsk folkpoesi och tamilska folksånger vilket resulterade i att det västerländska sammanflätades med det regionala.

Ilaiyaraaja kom att återkommande använda sig av klassiska stråkarrangemang och harmonibyggen i sin musik. Hans arbetssätt och arrangemang influerade musikskapare i andra delar av landet och bidrog till att den indiska filmmusiken breddades på uttryck. Ilaiyaraajas öppenhet breddade även hans egen palett; i sina kompositioner lät han disko, bossa-nova, rock, doo-wop och psykedelia samsas med indisk folkmusik och instrumentering. Synthar, saxofoner, elgitarrer och trummaskiner korsades med stora indiska orkestrar utrustade med stränginstrument som veena, blåsinstrument som nadaswaram och tabla.

Ilaiyaraajas sätt att hitta idéer till musiken var minst lika okonventionellt, och gick ut på att han såg en filmscen en gång och skrev därefter ned noter som han delade ut till sina musiker som skred till verket.

När jag lyssnar på ”Maestro Ilaiyaraaja And The Electronic Pop Sound of Kollywood 1977-1983″ är det både det spontana och djärvt banbrytande som lyser igenom. Lite för ofta brukar sådana här återutgivningar av bortglömda eller förbisedda ljud från 30-40 år bakåt i tiden bli slarvigt etiketterade som ”pysch-funk”. Men att kalla denna samling för något sådant vore att gravt förminska den. Det här är musik som vibrerar av korsbefruktning och en glädje som får den att studsa fram som vore den självklar dansmusik. Visst, det är funkigt, sexigt och febrigt, men framför allt är det i ett gränsland mellan galenskap och genialitet. Ilaiyaraaja är en skolad kompositör som skiter i alla regler och kastar sig hejdlöst och handlöst (fast förmodligen med full kontroll) mellan kaotisk rock, elektroniska infall och traditionell musik, och som färgar musiken med den ena fantastiska sångaren efter den andra. Hans filmmusik är rena magin.

Lyssna på nedanstående två låtar och även den efterföljande, ”Rakkamma Kaiya Thattu” från filmen ”Thalapathi” (1991), som 2003 blev framröstad i en internationell BBC-omröstning till en av världens tio mest populära sånger genom tiderna. Och beställ sedan bums denna fina samling från Finders Keepers.

Mer info om Ilaiyaraaja, här.

Miles Whittaker och Sean Canty i duon från Manchester har känt varandra nästan lika länge som de samlat på skivor. Den förra har tidigare gett ut dubdoftande musik under namnet MLZ och ingår även i elektronikabandet Pendle Coven. Den senare är en av entusiasterna bakom återutgivningsetiketten Finders Keepers. Med Demdike Stare förenar man ett intresse för gamla skräckfilmssoundtracks, analoga ljud, musik från Mellanöstern, slagverk och udda biblioteksskivor, och klär det i en ockult kappa (med namnet taget från en omtalad häxa från Lancashire).

Ut kommer en musik som är organisk, fylld med rymd, och som lika mycket tangerar mörk ambient och Basic Channel, som angränsar till något mer svårdefinierat och otuggat. I många stunder är det bara ett intimt möte mellan två skiventusiaster som är befriat från alla ansträngningar om att vara nyskapande, och som just därför resulterar i en sådan bländande och rik ljudvärld. I en intervju i Factmag från i våras beskriver de sig själva som “Specific moments of space and time derived from vinyl records, signposts to our tastes in music and film.” Men jag skulle också vilja framhålla den smältdegel av olika uttryck som Demdike Stare är, och som man gör till något som lever av egen kraft, oberoende av ockultism och tröttsamt mörker.

Snart släpps de tre vinylalbum som Demdike Stare gav ut under 2010 – ”Forest of evil”, ”Liberation through hearing” och ”Voices of dust” – som en trippel-cd med ett gäng bonusspår under namnet ”Tryptych”, på engelska Modern Love. Men även duons album ”Symbiosis” från 2009 är väl värd att ägna sin totala uppmärksamhet åt. I väntan på vilken väg Miles Whittaker och Sean Canty kommer att ta härnäst.

Finders Keepers.

Andy Votel, Dominic Thomas och Doug Shipton startade Finders Keepers i England 2005. Alla hade varit involverade i musikbranschen sedan tidigare, och antingen producerat, dj:at eller varit delaktiga i andra skivbolag. Andy och Doug hade gett ut samlingen ”Folk Is Not A Four Letter Word” på Delay 68 Records, en underetikett till Cherry Red.
Med Finders Keepers ville man ta ett bredare grepp. Nivån sattes redan med det första släppet, en återutgivning av konceptalbumet ”L’Enfant Assassin Des Mouches” av den franska kompositören och Serge Gainsbourg-kollaboratören Jean-Claude Vannier. Albumets bredd – allt från psykedelia, jazz och avant garde-rock till klassiska arrangemang och bisarra körer – kom att bli signifikativt för bolaget.

I dag har man gett ut så spridda genrer som filmmusik från Lahore, turkiska protestsånger, walesisk folkmusik, ungersk 60-talsfunk, udda soundtracks och biblioteksskivor om engelska grevskap.
Ett myller av stilar där den röda tråden är hängivenheten och kunskapen som genomsyrar varje släpp. Skivorna kommer i genomarbetade omslag med utförliga liner notes som placerar artisten eller produktionen i en såväl kulturell som samhällelig kontext utan att bli utstuderat ”undervisande”.
För Finders Keepers är det viktiga att överbrygga barriärer som kulturella olikheter, berättar Doug Shipton.

– Andy Votel kom på fraserna ”B-Music” och ”Second class sound”, begrepp som hänvisar till musik som på papperet inte borde vara bra men som är jämbördig med det som den allmänna uppfattningen anser vara bra musik. Till exempel, en turkisk, fransk, polsk eller pakistansk skiva kan alla ha de rätta egenskaperna för att vara en kvalitativ skiva (vad det nu kan vara, dansvänlig, musikaliskt fulländad, nyskapande). Men på grund av det enkla skälet att musiken framförs på ett annat språk eller har inslag av ”etniska” influenser faller den utanför den klassiska popmusikkanonen. Därför är det andan i de nämnda fraserna som vårt bolag grundar sig på.

Sångerskan Sarolta Zalatnay, en framträdande figur på den ungerska rockscenen under 60-talet, nu utgiven på Finders Keepers.

Vid sidan av Finders Keepers är Doug Shipton och hans kollegor engagerade i andra musikaliska projekt som är mer eller mindre relaterade till bolaget. Andy Votel är tillsammans med Damon Gough grundaren av Twisted Nerve. En ”tvillingetikett” till Finders Keepers som inte bara ger ut Goughs alter ego Badly Drawn Boy utan även folkartister som Voice Of The Seven Woods. Votel är också en av initiativtagarna till B-Music Collective. Ett artist, skivsamlar och konstnärskollektiv – där Dominic Thomas och Doug Shipton ingår – som är verksamma i Manchester men som också gästar andra brittiska städer med sina ambulerande musik- och klubbkvällar.

Finders Keepers har även nått ut till andra musiker med sina släpp. Flera dj:ar och producenter har plockat samplingar från skivorna. Och man har arbetat med artister som Erykah Badu, Madlib och Percee P, som introducerat Finders Keepers för en bredare publik.

Själva strukturen av bolaget är anpassad efter det man ger ut, med flera underetiketter och serier, som ”B-Music”, ”Compacta Series”, ”Disposable Music” och ”Bird”. Ett tydligt exempel på hur Chris Andersons ”långa svans”-teori ser ut i praktiken.
Doug Shipton reder ut förgreningarna.

– Eftersom vi ger ut så mycket och i så många olika format är det viktigt att folk kan ta del av släppen som individuella enheter. Vinyl är väldigt viktigt för oss och vi tycker om att ge ut mycket dj-vänliga släpp som kanske bara funkar som 12”:or eller singlar (Compacta Series, bland annat).

– Men för att sammanfatta; B-Music-etiketten är vår amerikanska gren där vi ger ut Finders Keepers och Twisted Nerve-släpp; Bird Records är sångerskan Jane Weavers hemvist för kvinnliga samtida folkartister; Cache Cache är en ny etikett för svårfångade potentiella dansgolvsklassiker och malplacerad kosmisk popmusik från det sena 70, 80- och 90-talet; och Disposable Music är en tolvtumsserie med skivor som producerats specifikt för film, tv- och radioindustrin.

Den geografiska paletten är bred. Ett av de områden som Finders Keepers riktat förstoringsglaset mot är Lahore i Pakistan. En stad som i skuggan av Bollywood-industrin i Indien producerat en mängd filmer, framför allt under 60- och 70-talet, som i efterhand fått beteckningen ”Lollywood”. Popmusiken hade här en central position och nu har en del av den getts på Finders Keepers samlingsalbum, ”The sound of Wonder”.

The Tafo Brothers, Lollywoods första rockband. Utgivna på Finders Keepers serie Disposable Music.

Ett annat exempel är Iran. Samlingen ”Pomegranates” plockar fram några av de finaste delarna av den persiska funken, folkmusiken och popen från 60- och 70-talet på en alldeles strålande samling.
Albumet blev möjligt via samarbetspartnern Mahssa Taghinia i USA och hennes vän Arash Saedinia. Båda har iranskt ursprung och hade en vilja att presentera det persiska poparvet för en europeisk publik, så till den grad att de letade upp upphovsmännen för låtarna och fick deras godkännande.
”Pomegranates” var med andra ord ett ganska smidigt projekt att genomföra. I andra fall tar det betydligt längre tid.

– Vi försöker alltid göra vårt yttersta för att de som sitter på rättigheterna till låtarna (inte sällan artisterna själva) ska få den ersättning de har rätt till. Vi gör mycket detektivarbete via ett stort kontaktnät som vi har knutit till oss. Och vi har gjort en del resor och har entusiaster över hela världen som vi använder för att leta upp musiker och gamla skivbolagschefer. Ibland räcker det med ett par telefonsamtal för att sammanställa ett album, andra gånger tar det år av obesvarade mail, fruktlösa resor och lösa trådar innan man uppnår resultat.

Selda Bagcan, frispråkig sångerska i Turkiet under 70-talet, vars folkmusik här har fått skitiga psykedeliakanter. Finders Keepers har gett ut hennes självbetitlade album ”Selda”.

Hur mycket är er research ett sätt att lära sig mer om andra musiktraditioner?
– För mig är det en stor del. Jag gillar att fördjupa mig i vilket samhälleligt och politiskt klimat som skivorna skapades i och hur det påverkade musiken. Jag tror att det också är en stor del av det som gör utgivningarna så speciella. Vi släpper inte turkiska eller pakistanska skivor med turkiska och pakistanska lyssnare i åtanke. Därför måste vi inkludera ett sammanhang och en kontext som hjälper folk att förstå albumets betydelse och historia, liksom den aktuella artisten.

Två Finders Keepers-släpp: Lollywood-samlingen "The sound of wonder" och science fiction-kraut av duon Horst Ackerman och Heribert Thusek.

Intresset för återutgivningar av bortglömd eller tidigare förbisedd musik har växt kraftigt under de senaste 5-10 åren, i takt med fildelning och nätets expansion. Stor del i detta har bolag som Strut, Soundway Records, Sublime Frequencies och Finders Keepers.
Även om skivbolagen är små och upplagorna begränsade tror Doug Shipton att själva utvecklingen har påverkat vårt lyssnande, om än i liten utsträckning.

– Det finns en publik därute som är tillräckligt passionerad för att förstå var musiken kommer ifrån, hur den skapades, vilka som var involverade och så vidare. Men sen finns det alltid de som ”konsumerar” musiken på en mer grundläggande nivå, med det inte sagt att de uppskattar musiken mer eller mindre än någon annan.

– Jag antar att en del av det vi gör är att presentera ett fönster för folk vilket genom de kan få ett annat perspektiv på musik. Men det finns ingen garanti för att det perspektivet är detsamma som vårt eller någon annans som tar del av dessa skivor. Men du kommer definitivt inte att ges den möjligheten genom att titta på MTV.

Kommande på Finders Keepers:
En samling med den Tamilska filmmusikmakaren Ilaiyaraaja. Man jobbar även på sin första bok och DVD-titlar.
Finders Keepers
B-Music US
B-Music Collective