Hur min var? Tackar som frågar, jo jag lyckades äntligen ta mig igenom Richard Flanagans The Narrow Road to the Deep North, vandrade på samma stenprydda strand som fru Vogler och syster Alma, spelade gamla Studio One-singlar och kunde precis som alla andra inte släppa taget om Elena Ferrante.

Det jag däremot inte gjorde var att besöka någon konsert. Inte en enda. Hävdar någon motsatsen kommer jag förneka det så länge som det är mänskligt möjligt. Ty det mest subversiva varje medveten person kunde göra sommaren år 2016 var att välja bort livemusik i alla dess former.

Konserter är passé. Det är för kreti och pleti. För Svenne Banan-folket i neonfärgade solglasögon på Big Slap, och åldrade rockmän på Way Out West. Modernism kräver en annan utväg.

Vad baserar jag denna uppnästa elitistiska syn på, frågar sig vän av ordningen? Kanske är jag bara proppmätt på recensioner, specialbilagor, instagramfoton och liverapporteringar som följer i samma stund som ett par strålkastarljus tänds någonstans i vårt avlånga land.

Kanske har jag sakta övertygats om att konserter inte har något att göra med popmusik. Liveformatet är bara en del av ett kapitalistiskt menageri som ersatt den fysiska skivhandeln. Jag förlorade respekt för tidigare husgudar som Ben UFO, Ellen Allien och Four Tet när de föll för frestelsen att riva av ett par sets under jord i Rättvik. Är inte ens naturen fridlyst från VIP-områden och fotodiken längre?

Det är banne mig inte underground.

Den rättrogne lyssnar bara på obskyr grime och trap som fortfarande inte lyckats ta sig utanför dess respektive regionala gränser. Kanske även på bortgångna röster som ännu inte hunnit förvandlas till hologram på Coachella.

Allra mest älskar jag Compton Whites deput-ep. Inte så mycket för musiken som för att jag inte har en aning om vem som döljer sig bakom artistnamnet. Ett faktum som borde göra det komplett omöjligt från hen att ta plats på en scen inom den närmaste tiden.

Här följer ett par saker jag ägnat min tid åt i sommar och som jag aldrig vill möta i ett annat forum än mitt eget vardagsrum:

Zomby – Ultra (kommande album)

Gqom Oh! x Crudo Volta Mixtape (samling)

Noname – Telefone (mixtape)

Ice Kid feat. Wiley – »So Unique« (albumspår)

Compton White EP (ep)

AIR (återutgivning)

Gucci Mane – Everybody Looking (mixtape)

Mambos Levis D’Outro Mundo (samling)

NHK yx Koyxen – Doom Steppy Reverb (album)

Cam & China (album)

Shackleton with Ernesto Tomasini – Devotional Songs (tolva)

Giggs – Landlord (album)

Fat White Family – »Breakin Into Aldi« (låt)

Complete Walkthru (kassett)

Shy Glizzy – Young Jefe 2 (mixtape)

Trim – 1-800 DINOSAUR Presents (album)

Det har rätt varit underhållande att på bekvämt avstånd följa mottagandet av skivan i såväl svensk som brittisk och amerikansk press. Pendeln har svingat vilt, fram och tillbaka med full kraft.

Kvintetten från London är rockens räddare! De är motbjudande! Nej, Fat Whites är »british rock’n’roll’s final hurrah«! Bandet vältrar sig i simpelt effektsökeri! Titta, de speglar ett Europa sargat av kraftig social nedgång och pinat av högerpolitiska vindar!

Jag är beredd att skriva under på samtliga påståenden, vilket förmodligen medlemmarna i Fat White Family också är. Gruppen är precis allt vi vill att de ska vara. Om inte annat än för att uppnå allt det rockmusik egentligen borde vara. Och det handlar mer om att förvirra och förvilla än att få oss alla att nöjt nicka instämmande åt varandra.

Trots att Songs For Our Mothers må vara ett djupt trasigt verk – hafsigt komponerad på primitiva trummaskiner och distad elektronisk kakafoni – skär det ändå igenom allt motstånd. Inte för att Fat White Family råkar vara så värst mycket bättre än alla runtomkring sig, utan för att bandet inte skyr några medel. De har förstått bättre än någon annan att musik är mer än bara ett par toner och röster, några verser och en refräng. Mer än bara yta utan innehåll.

I en höggradigt konservativ samtid gör de allt, precis allt, för att alienera så många lyssnare som möjligt. Hur förklarar man annars ett tonsatt kammarspel av Ike och Tina Turners destruktiva äktenskap (som makabert nog döpts till »Hits Hits Hits«)?

De döper sina låtar efter Josef Stalin och Nazitysklands propagandaminister Joseph Goebbels. Att de sedan framför sina texter i sluddrig falsettsång för att få oss att lyssna ännu mer koncentrerat gör det givetvis ännu roligare. Samtidigt pratar sångaren Saul Adamczewski gärna och ofta i intervjuer om Adolf Hitler samt den kopiösa mängd droger bandet knaprar i sig på regelbunden basis.

Det är givetvis effektsökeri men med ett väldigt klart mål och medel. För det är själva grejen med bandet. The Fat Whites är »post«-allting. Post-pubrock, post-punkrock, post-lofi, post-post-rock. De har på eget bevåg vridit tillbaka klockan till år noll. Bara för att de vet att vi behöver det så desperat.

När varje konstyttring följs av en svart retuscheringspenna, ständigt redo att omsorgsfullt radera alla spår av provokationer, påminner Fat White Family oss om att allt vi ser och hör inte nödvändigtvis måste behaga. Och för säkerhets skull är bandets egna uppviglingar så svulstigt uppblåsta (herregud vem sjunger ens om döda gamla nazister?) att ingen som lyssnar kan undgå att bli kränkt.

Med emfas stryker de gång efter gång under frågan om vad konst är och vad den måste få vara. De bankar in frågeställningen om exakt hur skitig rockmusiken får vara innan den övergår från att vara äkta till att äckla. Samtidigt balanserar gruppen på den tunna lilla knivseggen som hela tiden hotar att göra dem till en tonsatt Charlie Hebdo-teckning.

Det går att tycka så vansinnigt mycket om det här albumet, men precis som elchocksterapi är Songs For Our Mothers någonting omskakande, någonting farligt, någonting omöjligt att oberört stå vid sidan av.

Fat White Family är det allra sämsta och det bästa som hänt rockmusiken. Det är själva poängen.