Sommaren 2013 handlar det om albumet Rekviem av den snart 27-åriga Silvana Imam från Stockholm.

Hennes tolkning av det vi kallar för hiphop är vacker, märklig, abstrakt och fullständigt unik. På nio spår lyckas hon bättre än någon annan definiera vår tid som den är just här och nu. I gränslandet mellan det urbana nattlivet och ett andligt medvetande representerar Silvana Imam något helt nytt. Jag älskar det.

Rekviem är ett aldrig sinande flöde av kärlek och sex, ångest och glädje. Som lyssnare får det mig att sträcka mig några decimeter längre än vad jag trodde var möjligt. Den får mig att höja en knuten näve. Rekviem må vara latin för vila men den ger mig kraft.

– Jag utgår alltid från mig själv och jag går ju igenom det folk går igenom, säger Silvana Imam när vi hörs över telefon.

– Och jag tänker att om jag utgår ifrån mig själv så inspirerar jag. Nu vill jag inte göra anspråk på det, absolut inte. Jag säger till exempel inte att »jag är lesbisk« eller »jag är queer« eller »politisk«, för det är så jag är naturligt. Men folk kan nog känna igen sig i mina erfarenheter ändå.

Det är också ett djupt personligt verk som vecklar ut sig likt en inre världskarta över Silvanas liv. Uppväxt med hiphop och poesi i ett hem med föräldrar från Syrien och Litauen har hon djupa intressen för såväl zenbuddhism, som queerteori och psykologi. Något som också hörs i skivan som släpptes i maj.

Har då Silvana Imam hunnit njuta av sitt verk ännu?

– Det känns jättebra. Det är skönt att få ut den och att den fått så bra respons. Jag vill spela och turnera med den men det är också så att jag tröttnar fort på saker och ting (skratt). Jag är en rastlös själ och vill göra nya grejer. Men jag måste lära mig att ta det lugnt.

– Jag skissar på nya grejer hela tiden men jag kan absolut njuta.

Hur var arbetsprocessen med skivan?
– Den tog runt två år att göra. När jag började arbeta så tänkte jag inte ens att det skulle bli ett album. Typ »okej, men jag gör en låt här, en låt där«. Sedan samlade jag bara ihop dem. Så det var inte planerat att det skulle bli ett album utan det växte till det.

Fanns det en specifik vision för skivan innan du gick in i studion eller växte det fram allt eftersom?
– Jag har alltid en vision om hur jag vill att det ska låta rent soundmässigt. Skivan är ganska lugn och stämningsfull, skymningsmusik eller vad man ska kalla det. »Rekviem« betyder vila så det bygger på den stämningen.

Blev det som du ville i slutändan?
– Absolut. Hela albumet har ett speciellt sound och det var just DET soundet jag var ute efter.

– Det är lugnt men pushigt på något sätt.

Dina texter är väldigt poetiska och bildliga. Har du ett intresse för poesi och litteratur?
– Jag skrev dikter när jag var liten och var väldigt intresserad av ord, vilket jag är än i dag. Jag håller på med ord, jag fastnar vid ord och jag tänker på ord. Jag tänker på hur de skrivs och hur de ska kombineras med varandra.

Var kom det intresset från?
– Jag har nog haft det intresset sedan jag var liten när min mamma köpte rimlexikon och synonymordböcker till mig. Men då hade jag sagt att jag ville ha dem, inte att hon helt random kom hem med dem.

– Jag har nog också genom min pappa fått upp intresset för ord och dikter. Han pratade mycket om dikter och sjöng alltid med till vissa ord som (den libanesiska sångerskan) Fairuz sjöng när jag var liten.

– Sedan började jag lyssna på hiphop i väldigt ung ålder. När jag var sju år fick jag min första skiva och det var Fugees The Score. Den fick jag faktiskt av min granne. Det var hennes sons skiva och jag hade lånat den. Efter ett tag ville hon ha tillbaka den men då köpte hon en ny till mig. Jag började lyssna på texterna, jag har alltid varit intresserad av raptexter. Jag lärde mig hela skivan utantill.

Är det hiphop som varit den röda tråden?
– Ja, verkligen. Allting har jag relaterat till rap.

Skulle du kalla din musik för politisk?
– Bra fråga. Jag har försökt ducka för det ämnet (skratt), men musiken blir politisk eftersom jag är som jag är. Jag är invandrare, kvinna, lesbisk och jag rappar. Och allting är politik på något sätt, men jag har aldrig tänkt »nu ska jag göra en politisk låt«. Det blir så naturligt när jag går igenom, typ diskriminering eller whatever. Den är relaterad till samhällsproblem på något sätt.

Rekviem brinner långsamt men intensivt. I texterna flyter impressionism ihop med Raekwonskt projicerade filmsekvenser. Silvana driver sitt flow liksom i förbigående, med rak rygg, och tar nya konstfulla steg som om det vore det mest naturliga i världen.

Rekviem är också det bästa svenska debutalbum jag hört på jag vet inte hur många år. Energin som driver de allra bästa debuterna – oavsett vilken konstform det än må vara – har en tendens att få oss att omvärdera, revidera och ersätta det vi en gång älskade med något nytt och bultande att hålla nära.

Vem har du inspirerats av i din rapstil?
– Grejen är att jag är mer bekväm i min röst nu. Jag har lyssnat mycket på Eminem och han är grym. Men han skriker mycket och har en väldigt hög tonart, vilket jag också hade i början. Jag har det i »Silverlinan« som är en jättegammal låt som jag spelade in för två år sedan. Och den tycker jag skiljer sig väldigt mycket från hur jag rappar på de nya låtarna.

– Jag har blivit mer bekväm i min röst i hela den här Rekviem-processen. »Framsäte bältet av« är till exempel väldigt olik »Silverlinan« rent röstlägesmässigt, så jag har förstått att jag inte behöver rappa så högt. Att jag kan lugna ned det.

Har du märkt att din röst förändrats efter albumet?
– Jag släppte en ny låt på Soundcloud som heter »Blue Sky« och jag känner att jag får in nya känslor och stämningar hela tiden. Jag överraskar mig själv. Jag får till en känsla, ett ljud som sker när jag är i stunden, i känslan när jag skriver.

Finns det någon artist, konstnär eller författare som påverkat dig särskilt mycket?
– Eckhart Tolle! (författare, reds anm.) Jag tycker han är grym. Och sedan Eminem, Fairuz och Kanye West.

Jag läste att du studerat psykologi. Har det påverkat ditt artistskap på något sätt?
– Ja, zenbuddhismen tillsammans med psykologin, alltså den som jag har riktat in mig på i min utbildning, den har påverkat mig. Den har fått mig att skriva med ett öppet sinne.

– Jag är ganska abstrakt. Jag försöker måla en bild av en känsla – jag är tydlig i bilden men inte exakt i vad det är jag pratar om. Jag vill att du ska tänka på någonting som du kan relatera till när du lyssnar på den.

På låten »Satan i en ny dress« rappar du »hon är avantgarde«. Vad är avantgarde för dig?
– Avantgarde för mig är att stå utanför samhällsnormen och vara framför, att vara steget före helt enkelt.

Är det ett mål du strävar efter?
– Ja, absolut.

Finns det någon sinnesstämning som är särskilt bra för dig när du skapar?
– Jag är inte förbannad men mer öppen. Att ha alla sinnen öppna, att inte känna mig instängd. Oftast skriver jag bättre när jag är ensam. På natten skriver jag som bäst.

Silvana Imam arbetar för tillfället på en ny ep, samt en ännu obetitlad singel i samarbete med Little Jinder som släpps i september.

/

Att vandra över Kairos gator är att översköljas av ljud. Från de breda boulevarderna i medelklassens Mohandiseen till de skuggiga bostadskvarteren på Zamalek, genom labyrintiska gränder i Boulaq och kring de stora moskéerna, och bland familjerna i kvällarnas folkvimmel på någon av de centrala huvudgatorna.

Så den musik jag har tagit med mig hit i hörlurar, som sällskap och soundtrack – av en slump på årsdagen för revolutionen – utplånas lätt bland tusen tutor och miljoner röster. I den unikt urbana mixen av plåtslagningsslammer och 500 samtidiga böneutrop.

I stället möter jag musiken ute på gatorna, i vilken riktning jag än rör mig. 20 miljonersstaden utmed Nilens stränder har länge haft rollen som arabvärldens kulturella centrum och har präglat den arabiska populärmusikens innehåll och sound under 100 år. Och det är fortfarande hit som regionens konstnärssjälar med ambitioner söker sig för att slå igenom. Ett Mellanösterns Hollywood, om man vill.

Som mest vital var den musikaliska utvecklingen under några decennier kring 1900-talets mitt. En tid av hopp och ett gemensamt sökande efter en ny nationell identitet, när arabvärlden slog sig fri från kolonialmakterna.

Sångerskan Oum Kalthoum, kort och gott känd som Damen eller Österns stjärna, är i det närmaste synonym med den arabiska musikens renässans och modernisering. I Kairo lever hon gott vidare, snart 40 år efter sin död. Delvis som musealt kulturminne men också som den vardagsmusik som är en del av stadens ljudbild, och som alla tycks ha en relation till.

På ett plan bryr sig unga här lika lite om Oum Kalthoum som Stockholms 18-åringar bryr sig om Taube, eller ens Abba. Men hon är en ikon – med ett bokstavligen ikoniskt utseende, i sina svarta solglasögon och hårt uppknutna hår – med samma fortsatta relevans som, säg, Astrid Lindgren.

Kalthoum överskred gränser för vad en kvinna förväntades vara och göra, inledningsvis bara genom att sjunga offentligt och göra det möjligt för kvinnor att uppträda. Och fortsättningsvis genom att i vissa av sina sånger skicka trånande kärleksförklaringar från kvinna till man.

I Naguib Mahfouz episka Kairotrilogi, som utspelar sig från 1910-talet och några decennier framåt i det konservativa området kring moskéerna al-Ahzar och al-Husayn, är den kvinnliga musikern mest ett sexobjekt att åtrå och längta till. Hon är en obeslöjad kvinna att underhållas och fängslas av, men också att faktiskt umgås med, att samtala med, sjunga med, och – om man är en tillräckligt skicklig charmör – älska med.

Sångerskan, eller om det råkar vara en oudspelare, åtrås för sin kropp och respekteras för sin sinnlighet och konstnärlighet, för sin röst och förmåga att levandegöra poesi och texter ur Koranen. Men hon avfärdas också som en lösaktig hora utan karaktär och moral, vars leverne å andra sidan inte heller kastar någon skugga över mannens egen heder och ställning.

När Oum Kalthoum på 1950- och 60-talen stod på sin karriärs topp hade samhället förändrats radikalt. Hon blev den fria arabvärldens fixstjärna, tömde gatorna i mångmiljonstäder med sina radiosända helkvällskonserter en gång i månaden, en divapersona med folkliga rötter och täta band till de nationalistiska revolutionärerna.

I en komisk scen i filmen ”18 days” – en episodisk skildring av de januari- och februaridagar förra året när egyptiska folket revolterade och gjorde sig av med Hosni Mubarak – stänger en skräddare in sig i sin lilla lokal och stannar där, när han tror att kriget kommit till Kairo.

När han efter några dagar bestämmer sig för att börja spela in dagbok på band och behöver kassetter, tvingas han välja mellan att spela över en läsning av Koranen, en synd givetvis, ett Mubaraktal, det vågar man bara inte, och några av Oum Kalthoums gamla sånger, en grym hädelse.

För hon är uppe där, med profeten och presidenten. Ikonisk och älskad av närmast religiösa mått.

Jag har lätt att förstå hur hennes röst fängslade, och fortfarande inte har släppt greppet. Hon sjunger på en frekvens som skjuter rakt in i ryggraden som rysningar, och med en sentimentalitet och melankoli som fyller hela bröstkorgen med en diffus längtan. En vemodigt själfull röst från baryton till sopran ovanpå orkesterns lågmälda sväng, som lätt tränger igenom de raspiga konsertinspelningarna.

Hennes låtar är långa och repetitiva. Ord och fraser dras ut, smyckas subtilt och improviseras i samspel med publiken. De arabiska texterna går mig förbi men det är helt uppenbart att de talar om en kärlek som innehåller lika mycket av lidande som lycka, ett tillstånd av längtan snarare än tillfredsställelse.

Efter Oum Kalthoums död 1975 togs hennes plats över av två andra kvinnor, algeriska Warda och libanesiska Fairuz, båda fortfarande aktiva i dag, 72 och 77 år gamla. Och båda mycket typiska för den arabiska musikens största stjärnor, med stora och emotionella röster som i fina förflyttningar i ton och intonation klär såväl svaghet och styrka i ord.

De har båda varit med och moderniserat den arabiska musiken mot kortare och mer direkta poplåtar och låtit den blandas upp med västerländska genrer.

Fairuzs ”Al Bostah” är i originalutförande folkligt svängig men har också gjorts om till storslagen och lättflygande disco. Wardas ”Wahashtouni” har ett ethiojazzigt groove med djupa svajande stråkar och i fantastiskt vackra ”Hekayti Maa el Zaman” gör 60-talets soulballader några snygga entréer.

Liksom Oum Kalthoum är de båda nära knutna till den sociala och politiska situationen i sina respektive hemländer, vilket bidragit till deras popularitet. Warda engagerade sig redan som 14-åring i 1950- och 60-talens arabiska vår och för Algeriets frigörelse. Och Fairuz lyckades under Libanons 15 år långa inbördeskrig ställa sig över motsättningarna mellan landets olika grupper.

Själv syrisk-kristen tog hon aldrig parti utan blev en röst för alla, med universella och naturlyriska sånger om det enkla livet på landet, om doften av jasminblommor och fikonträd, om Libanons skönhet.

Bland dem som genomled kriget och dem som flydde det anses hon bära landets själ inom sig, och i dag är hennes musik en söt madeleinekaka tillbaka till barndomen och det gamla livet.

Men Fairuz och Warda är också en del av det moderna Kairos ljudvärld. Warda hör jag till exempel på svårt sjaskiga Bussy Cat, ovanpå ett litet café en bit upp i downtown. Den 32-åriga stridsvagnschauffören Omar översätter några rader ur texten från arabiska åt mig – den handlar om kärlek. Han blundar och låter musiken sjunka in.

Sedan berättar han för mig hur ensam han känner sig i storstaden, där han nu är på permis. Han berättar hur han längtar tillbaka till Sinais vidunderliga öken och dess utspända, klara stjärnhimmel, hur han hoppas hitta någon att gifta sig med under det kommande året. Och att alla kvinnor innerst inne älskar att bli misshandlade.

En stund senare blåser han mig på ett par hundra spänn.

I dag vårdas arvet från Oum Kalthoum via Fairuz och Warda kanske framförallt av Amal Maher. Den 27-åriga egyptiska sångerskan är snygg och helylle och den allra mest populära och bäst säljande kvinnliga artisten just nu, älskad för sin klassiska vackra röst. Att dansa till, gråta till och sitta som fastnaglad till, som musikbloggaren Hani Almadhoun beskriver den.

Som tonåring blev hon känd för sina tolkningar av Oum Kalthoums sånger och hon framträdde i den såpa om stjärnans liv som visades på egyptisk tv kring millennieskiftet. Fortfarande djupt förankrad i musikhistorien glider hon på förra årets comebackalbum mjukt mellan den traditionella arabiska storbandspopen, så som den lät under 50-talet, via schlagerballader till globala dansgolvsproduktioner.

Och den mainstreampop som strömmar ur mobiler på caféerna, eller från de små bergsprängarna som fästs på mopederna i Kairo, tycks liksom ha närmare till äldre musik jämfört med den som gym, 7-Eleven och stadshotell spelar här hemma. Musik på traditionella instrument och melodier nära dem som mormor och farfar lyssnade på.

Åtminstone låter det så i mina öron, när jag sitter på en plaststol på en trottoar kanske en kilometer från Tahrirtorget och försöker läsa, medan ett tonårspar sjunger med i låt efter låt från telefonens dåliga små högtalare, och veckans sista böneutrop ljuder strax ovanför mitt huvud.