Du ser en löpsedel om en man som plötsligt mördat hela sina familj i ett lugnt villaområde. Grannarna beskriver det som ”obegripligt”. Man misstänkte ingenting. En kort bild av hur ondskan snabbt slog till. Och sedan tänker du inte mer på det.

Men det finns förstås alltid en berättelse bakom kvällstidningsartikeln. Om ett längre förlopp med början och slut. Skulle ondska helt enkelt kunna vara en möjlig konsekvens av orsak och verkan? Yttre omständigheter snarare än inre. En reaktion snarare än ett evigt tillstånd?

I så fall bär vi alla på ett slumrande våld.

Det var ungefär sådana frågor som Erik Enocksson och vännen och regissören Jesper Ganslandt diskuterade en kväll för några år sedan, under ett ”grisigt mingelliknande spektakel” i Brunogallerian på Götgatan i Stockholm. På några decimeters håll fick de skrika varandra i öronen för att höras över musiken.

Ganslandt berättade om ny filmidé han hade. Skitbra, fantastiskt, du måste köra, tyckte Enocksson.

– Det kändes så jävla genialt i sin enkelhet när Jesper började prata om ”Apan”. Föreställningen om vad ondska är sitter så djupt. Att det skulle kunna finnas i oss alla är fruktansvärt stigmatiserat. För det innebär ju att kontext är allt. Och vi har inte en jävla aning om vad som kan komma ut på andra sidan, säger Erik Enocksson.

Det var långt innan det fanns en historia eller manus och efteråt började båda jobba med det där samtalet på var sitt håll.

Jesper Ganslandt skrev och regisserade det som skulle bli en av de allra bästa svenska filmerna någonsin. En fullständigt förkrossande skildring av hur en vanlig man med ett vanligt jobb i ett vanligt hem vaknar upp på badrumsgolvet, med blod på händerna och ångest och ånger över bröstet. Och hur han det kommande dygnet irrationellt och i lågintensiv panik försöker fly bort från det egna, inre avgrundsdjupet.

Blundar han blir mörkret bara ännu tydligare.

Utan att saken hade diskuterats började Erik Enocksson skissa på musik till filmen. De två hade gjort i princip allt tillsammans tidigare. Han började göra problemformuleringen till sin egen, och ville pröva sin gamla, kanske enkelspåriga bild av ondska. Och inte minst det konventionella sättet att gestalta den: dödsmetall, skräckfilm, stora gester och sökta effekter.

– Det finns otroligt fasta formler för hur man skildrar ondskan. Jag ville dra ner det till något väldigt avskalat men ändå kraftfullt. Jag ville se om det gick att använda sig av de här schletna uttrycken men göra något mer nyanserat. Något mindre lättköpt och aggressivt. Något som inte bygger mot ett crescendo.

– I stället skulle det hela tiden leda till antiklimax. Ingenting som exploderar utan musik som ligger och maler och bara rinner ut i sanden. Jag ville använda stora stenar för att bygga något mindre.

I praktiken innebar det distad bas och Korgsynthen Polysix – inget annat. En helt ny ljudvärld för Enocksson som tidigare arbetat med akustiska och organiska instrument, som gitarr och orgel i ”Farväl Falkenberg” och rösten i ”Man tänker sitt”.

De sju titellösa spåren på ”Apan” bär en känsla av enslighet, av ödslighet, av att vara mycket ensam i något mycket stort. Musiken är storslagen och mäktig och på samma gång karg och kall, ogästvänlig, med ett slags nervositet som är svår att ta på men ständigt närvarande.

Ibland med ett dovt och nedtryckt mullrande vid botten, medan ljusare och mer ordnade former rör sig vid ytan. En tät spänning mellan hot och trygghet. Andra gånger uttrycker den minimalistiska kompositionen mer direkt ilska och våld. Korta uppstötningar som bara råkar och måste tränga igenom, eller mer sammanhängande och med bestämdhet.

Precis som filmen ”Apan” är musiken kompakt i sitt mörker.

När antiklimax och musikalisk askes tvingade ner melodierna till ett minimum blev själva det trånga ramverket ett slags tema och en kontinuitet i sig. Trots att Erik Enocksson själv ser just ”Apans” fåtoniga grundmelodi som det vackraste han har skrivit spelas den under hela verket bara en och en halv gång. Att stryka melodin var det främsta och svåraste jobbet. Och det han är mest nöjd med.

Foto: Fasad AB

Enocksson jobbade med sin tolkning av de där frågorna om ondska parallellt med tillkomsten av filmen. Men han spelade inte upp den för någon, utan våndades snarare över hur den skulle tas emot. Medveten om att den gestaltning som han hade bestämt sig för kanske inte korresponderade med Ganslandts.

Och när han väl tvingades visa upp sitt material hade båda två för rätt länge sedan insett att det skulle bli en film utan musik. Ändå gjordes två versioner: en med, en utan. Och det blev allt tydligare hur två sidor av samma berättelse, två skildringar av ondskan – en yttre och visuell och en om känslotillståndet och historien bakom – motverkade snarare än förhöjde varandra.

1 plus 1 blev inte 3 utan 0. Jesper Ganslandt kallar resultatet ”baktungt” och ”outhärdligt”, Erik Enocksson för ”patetiskt” och ”plågsamt”.

– Det är ett skolboksexempel på vad musik gör, hur den spelar mot sympatier på ett enormt kraftfullt vis. Och på något sätt upplevde jag det som oärligt i den här filmen.

– Även om musiken till slut inte skrevs till filmen utan separat från den, så är varje ton och varje melodi vägledande på ett sätt som är rätt ocharmigt och äckligt. Det blir till och med ännu tydligare i det här fallet, eftersom den versionen kom till efteråt.

Den stränga återhållsamhet som präglar Enockssons del är grundläggande också i filmen. Skådespelaren Olle Sarris oansenliga uppsyn och de minsta möjliga gesternas spel, Fredrik Wenzels foto som naglar sig fast i huvudpersonen Kristers rygg som ett flåsande och plågat samvete, den fullkomliga och spända actionlösheten. Det är ett sparsamt och mycket exakt berättande över bara 75 minuter.

Och på dvd-utgåvan finns faktiskt den ratade mixningen att jämföra med. En Alternativ version med specialskriven musik där flera av styckena är fylligare och smutsigare inspelningar än dem som nu givits ut på skiva. Musikläggningen är följsamt försiktig och egentligen aldrig i onödan. Ibland fungerar det utmärkt. Men det finns bland bilderna liksom inga hålrum för musiken att sjunka ner i. I stället lägger den sig ovanpå.

De surrande musikspåren understryker filmens fysiska känsla av flykt, som är stark och påfrestande i sig. Skorrande distorsion blir Kristers vrålande bröstkorg. Men det händer också något med perspektiv och sympati. Det där genomsnittliga tegelhuset med träpaneler och familjefoton och vardagsrumsmöbler i skinn – här fyllt av blod och tystnad – blir på något sätt tittarens eget hus. Fyllt av egna minnen och associationer.

Det blir sorgligt i stället för otäckt.

– I film underställs alltid musiken det visuella, vilket är sjukt eftersom den är så avgörande. Men den är inte rationell. Det är det som gör att vi gång på gång låter oss styras. Det här händer aldrig i verkliga livet men vi köper det som form helt okritiskt när vi ser på film. Det är fantastiskt att det starkaste instrumentet för att styra människor hela tiden går under radarn.

– I ”Apan” tycker jag att man ser den funktionen och så fort man gör det blir det äckligt och vulgärt. Eftersom filmen är så speciell måste vi vara ännu mer aktsamma än tidigare. Det var a och o att den inte kändes sökt. Det mäktiga är när den kan vara plågsam ändå.

Filmen är dessutom mycket snyggt ljudlagd i sin slutgiltiga version och saknar knappast musik. I stället framträder de realistiska ljuden som närmast musikaliska i den ordknappa dialogens mellanrum.

Avlägset trafikbrus och t-banetåg, dovt brummande på insidan av den där moderna kombin som utgör all trygghet som finns kvar. Kråkor och kajor, en hårt strilande dusch. En subtil men intensiv närvaro av den yttre världen som stänger in och tränger sig på Krister, som gradvis tvingas kapitulera inför fakta.

Den enda uttryckliga kopplingen mellan film och musik är William Byrds psalm ”Ave Verum Corpus”, som framförs av Botkyrka kammarkör under en kvällsandakt i en av filmens sista scener. Krister vandrar in i kyrkorummet till synes planlöst och slår sig ner i en bänk. Han blundar och ber Fader vår, du som är i himmelen, helgat vare ditt namn. Innan han fortsätter till en leksaksbutik.

I Enockssons händer blir körstycket ett slags hård och högstämd scifi-schablon med associationer till Wendy Carlos moogversion av ”Funeral Of Queen Mary” i ”Clockwork Orange”. Med psalmens hela allvar och budskap om synd, lidande och förlösning intakt. Det är också en av höjdpunkterna på den ”Apan” som gavs ut som genomskinlig LP i slutet av sommaren. Två år efter att filmen gick upp på bio.

Som komplement och fortsättning är skivan lysande.  ”En annan aspekt av samma apa”. Visuell och skrämmande med Kristers kamp i bakhuvudet. Även om den – helt tydligt – inte behövs så målar den utanför kanterna och låter tittaren associera vidare om ett längre skeende. Om bakgrunder och orsaker.

– Filmen är en berättelse om en man som har slaktat hela sin familj. Men den är så öppen i alla ändar. Det räckte inte för min del. Det går inte att sitta med det så länge om man inte kan dra någon egen lärdom.

– Under ett helt år gick jag dagligen in i hörlurarna och drog på distortionen, liksom satt i mörkret. För mig var det avgörande att det fanns något ljusare. Jag var tvungen att ta reda på vad “Apan” betyder för mig.

Nu har jazzpianisten Bobo Stenson rippat idén rakt av och ställer ut flygeln och sina två triomedlemmar i den täta urskogen för en timmes konsert.

De börjar i den blågrå, fuktiga gryningen, via en het eftermiddag och spelar fram till dess att ljuset inte längre orkar in under barren och de får tända läslampan.

Helt plötsligt flyter en vit häst upp och nickar försiktigt med i groovet, Senare kan trummisen Jon Fält inte hålla sig utan börjar ad lib:a med stockarna på en kådakladdig granstam.

Det är snyggt och det går att se i SVT Play fram till den 24 november.

Allting har kretsat kring ”Man tänker sitt” och Enocksson, som var där som ljudtekniker och inget annat, har lämnat projektet bakom sig. Kanske blir det en film, kanske inte – en tanke som för övrigt präglade hela inspelningsperioden. För honom själv spelar det egentligen inte så stor roll. Han har inget större intresse av att se materialet; han har redan sett det på plats, om och om igen.

Samtidigt finns känslan att de senaste månaderna har inneburit en viktig, andlig resa, både för honom själv och de andra. Eller andlig resa förresten? Det låter pretentiöst och överdrivet. Samtidigt var det precis det. Bara det att få stå i ett svinkallt, mörkt träsk tillsammans med filmens huvudperson Sebastian, med lera upp över anklarna, och känna att andra människor gör helt andra saker nu. Bara att få göra det där tillsammans, det var fan härligt.

För regissörerna Henrik Hellström och Fredrik Wenzel var arbetet med filmen idén om ett annat sätt att leva, resultatet av ett behov av förändring. Från instängdhet och förställning till frigörelse och glädje. Att lägga sin energi på rätt saker, det vill säga det som känns bäst för en själv, snarare än för andra.  De hade vid samma tidpunkt känt ett liknande behov av att slå sig fria från sina sociala ”masker”.

De hittade den amerikanska filosofens Henry David Thoreaus 150 år gamla texter om att hitta sanningen om sig själv, hos sig själv. Och började formulera idéer både för sitt eget umgänge med andra – och varandra – och för det manus som blev ”Man tänker sitt”.

Erik Enocksson kom in i projektet mycket senare, till själva inspelningen, och delade inte de andras behov och motiv. Han upplevde Thoreaus ”Skogsliv vid Walden” som ett jävla dravel. Riktigt överskattad. Även om det fanns några få brännpunkter – korta meningar med samma skärpa i dag som på 1800-talet. För honom kändes det mest kul att jobba i den nya konstellationen. Och han kände sig nyfiken på vad han upplevde som regissörernas, och vännernas, viktiga agenda.

Pressbild

I det gemensamma huset fanns ett antal regler. Ingen skulle behöva vara trevlig bara för att rädda den goa stämningen, man behövde inte göra sig till, inte vara artig, inte ställa upp på saker för andras skull. Det var kanske inte alltid en särskilt munter stämning men å andra sidan en lugn och behaglig samvaro. Harmonisk och inspirerande, tyckte åtminstone Hellström och Wenzel.

Tillsammans skapade de ett gemensamt tillstånd som passade Erik Enocksson bra. Han brukar kräva lite mer tid och eftertanke och håller sig gärna på sin kant. Den stora skillnaden här var att ingen heller tvingade honom in i en annan rytm. Så snarare än regler för hur man skulle vara, saknades just regler. Hans inledande skepsis blev till ny ro. Dessutom gillade han att tillvägagångssättet under hela projektet var så förbehållslöst.

Själv hade Erik Enocksson sällan en aning om vad de faktiskt höll på med. Ibland tyckte han att han närmade sig något slags förståelse, att han kunde formulera idén i några enkla meningar, för att vid inspelningarna nästa dag vara helt borta igen. Det kändes ungefär som att vara full. Men om det nu inte gick att förstå, hade det då ens ett värde?

Där på hösten, när hans jobb som ljudtekniker var över, var han helt tillfreds med att det kanske inte skulle bli någon film. Och skulle det bli en – det var ju ändå föresatsen – skulle den vara musiklös. Skönt, eftersom han ändå hade mycket på jobbet plus att ”Farväl Falkenberg” – som Erik Enocksson också var en del av – gick upp på bio just då, vilket gjorde hösten till en turbulent period. Han visste inte heller om han alls kunde göra musik igen.

Han kände en trötthet över sitt eget sound och sätt att komponera. I efterdyningarna av sommarens inspelningar, och egentligen även av ”Farväl Falkenberg”, insåg han att han ville ändra på en del saker. Inte minst sig själv.

– Den där tiden var en jävla resa och väldigt viktig för mig som vuxen människa. Den har format mig och idén om hur jag är och vill vara. Tidigare hade jag en väldigt romantisk bild av hur en människa ska vara och känna.

– Det handlar till stor del om att acceptera misslyckanden och hur de ter sig i andras ögon, vilket tidigare har varit fruktansvärt för mig. Det handlar om att erkänna att även jag har fula sidor, som till och med kan äckla andra, och att de inte gör mig till ett monster. Jag kanske är självisk eller så kan man se det som att jag ger mycket till mitt eget behov. Det handlar om den balansen, att se mig själv som en mer komplex och mångfacetterad människa än jag har låtit mig vara, säger Erik Enocksson.

När det bestämdes att ”Man tänker sitt” ändå skulle ha musik påbörjades en process som pågick i två och ett halvt år. Musiken blev ett sökande och en bearbetning av den senaste tidens intryck, möten med aktörer och med förhållandet till regissörerna Henrik Hellström och Fredrik Wenzel. Klichéer för en musiker eller konstnär, kanske, påpekar Enocksson helt riktigt. Å andra sidan fullt uppriktigt.

– Jag lyckades släppa mitt panikartade grepp om saker omkring mig och tvingade mig att närma mig något som jag upplevde som väldigt svårt, rent musikaliskt. Jag satte mig vid pianot och bara klinkade på en ton. Jag är inget geni på heltid. Jag kämpade för att fortsätta med det jag gjorde, även om jag ledsnade. Jag hittade ett värde i det.

Det var Fredrik Wenzel som lämpade över ett gäng inspirationsskivor när den egna gnistan saknades. Tyska operor, körmusik och black metal. Det där sista träffade rätt och kändes helt i linje med den tro och andlighet som Enocksson tyckte att ”Man tänker sitt” innehöll.

Idén om ett renodlat black metal-soundtrack föddes men stektes. I efterhand ser Erik Enocksson på den som sitt absoluta lågvattenmärke. Det skulle ha blivit sökt och manierat; det skulle ha saknat den uppriktighet som regissörerna hade i sitt arbete. Det skulle ha känts och hörts.

Så det blev ett körverk stället. Med texter som satts samman av fragment från litteratur och musik som följt med under filmens tillblivelse. Thoreau, den amerikanske poeten Walt Whitman, norsk andra vågen-black metal.
– Borrar man in sig i både klassisk musik och black metal blir det väldigt påtagligt att de är närbesläktade. De sätter igång samma sorts processer i mig eftersom de är laddade med precis samma högtidligthet och brist på distans.

”Den blomstertid nu kommer”, snarare än ”Ave Maria”, har varit riktmärket. En vacker melodi laddad med barndomens och somrarnas frihet; den återhållna euforin i sången som lovade stora t-shirts i stället för en stor, illasittande kavaj.

Och faktum är att resultatet inte är så långt därifrån under stunder, typ när sångstämmorna spelar mot den kalla orgeln på botten av ”Haec silva odi”. Det är en protestantiskt kärv, enkel och mycket vacker psalm.

Enkelheten går igen i all Erik Enockssons musik och skapar en nästan omedelbar igenkänning. Det är ornamenterat men simpelt, nästan minimalistiskt. ”Man tänker sitt”-kompositionens huvudnummer är dess enklaste delar – i sitt allra renaste uttryck i epilogen. En knarrande, ensam orgel spelar meloditemat utan bas och utan diskant. Det är en skör melodi så som den låter utan förställning och tillägg.
– Min flickvän gillar att ha mycket kryddor i maten. Jag gillar salt och peppar. Få intryck som jag håller kvar länge, förklarar Enocksson.

För sig själv uppfyller Erik Enockssons komposition alla kriterier för vad ett körstycke är. Det är sakralt, stämningsfullt, mässande. Men lyssnar man till det parallellt med traditionell körmusik uppenbarar sig skillnaderna.

Bara det att kören består av endast en sångare – Enocksson själv – som spelat in sin röst i stämmor, i lager på lager. Och att det smutsiga och skeva inte bara är fullt tillåtet, utan en tillgång.

– Min röst är inte gjord för skönsång och i det här sammanhanget upplever jag det som väldigt uppfriskande. Det jag tycker är ointressant med körverk och annan klassisk musik är att det inte finns något utrymme för misstag. Jag tror inte att de tillåter sig det. I så fall är det ett skämt som går över mitt huvud.

I grund och botten handlar det om att kunna relatera. Så för att närma sig det klassiska, som är främmande och onaturligt med Erik Enockssons musikaliska bakgrund, måste det kombineras med något välbekant. Det vill säga den enkla, bondska bristen på bildning och raffinemang.

– När mina förfäder gick till mässan hade de inte en aning om vad de hörde. På sin höjd kunde de urskilja ”amen”. Jag var lockad av idén om att skriva ett helt verk som ingen kan förstå, att göra det på ett dött språk. Det blir som att framföra det för döva öron, där det enda som går fram är ton och betoning.
– Jag ville jobba med det uttalade, det vokala, men sakta röra mig mot något mer primalt och gutturalt, där orden börjar svikta och snarare bli grymtningar och andningar. Den rörelsen var min dramaturgi.

De efterhängsna störningsmomenten bryter den vackra ytan, som sällan tillåts vara helt slät. Lite som de små brott mot ordningen som filmens fyra huvudpersoner tycks vara tvingade att begå för att inte implodera.

– Jag tror inte att någonting kan vara perfekt och nu har jag till och med börjat omfamna det som inte är det. Det är hemligheten: det är inte avsaknaden av mörker och fulhet som skapar karaktär, utan det är tillkortakommandena som skapar den människa vi ser framför oss i spegeln. Det är någonting som jag har förstått i musiken länge. Men på ett personligt plan är det pinfärskt.

Erik Enocksson

• Ålder: 31

• Läser: ”Jägarna på Karinhall” av Carl-Henning Wijkmark, ”Millenium” av Tom Holland

• Lyssnar: Burial Hex’s ”Initiations”, Chicagojazzens kommande ”Misantropi för nybörjare”

• Ser: The Tudors, Planet Earth

• Tidigare är ”Farväl Falkenberg” (soundtrack, 2006), ”Harsh and stubborn that river bends” (7″, 2008) och ”With its dark tail curled ’round the garage” (album, 2008) utgivna på skiva.

• Erik Enocksson har också gjort musik till filmer som ”Nabila” (2003) ”Handläggare P327JUM” (2008) – och till Jesper Ganslandts nya ”Apan”, som dock är utan musik. Hösten 2008 visades konsertfilmen ”Skinnskatteberg” på Folkets Bio.