Under vintern har han gjort ny musik, musik som han nu släpper i form av mixtejpet Riches of the Poor. Här finns inga upprivna bankgarantier, bara försiktigt smattrande lo-fi-soul för vårens skull.

Vi är glada att få presentera det här hos oss, och vi är glada över det faktum att Erik de Vahl låter lika ren som nysmält snö varje gång han tar sats för en ny falsett.

Jag har ägnat ganska mycket tid åt Erik de Vahls musik under året, av ett antal skäl. Det finns få inspelningar jag har lyssnat på så noga som den gospelballad som är »Ur dina händer«. Och jag har så svårt att läsa hans text, en enkel kärlekssång, som någonting annat än en strikt politisk vaggvisa i rakt nedstigande led från McCarthys »Red Sleeping Beauty«.

Nåväl. På Interpunkteringsfel (ett blandband af Erik De Vahl), ett mixtejp gjort inför lanseringen av sin nya kassett, ringar de Vahl in sitt musikaliska suniversum: från Värmlandskören och Lars Forsell till Tori Kudos japanska orkester Maher Shalal Hash Baz och den amerikanska poplåt som är The Whispers »Knowin’«.

Och Erik de Vahls kommande kassett bekräftar bilden av en musiker i ett kreativt stim. Han har förmågan att låta enskilda fragment, närmast liknande skisser, att bilda en fullt fungerande helhet bryggd på lika delar samplad gospel och hembyggt knaster.

Kassettens avslutande spår, »He won’t fail me« klättrar långsamt upp mot ett mässande crescendo.

Under året har de Vahl undvikit varje musikpolitisk selling point han har kunnat finna. Istället för att, som traditionen bjuder, släppa ett album varannat år finns poängen nu istället i den jämna strömmen. Spring 2012 gavs ut i 58 numrerade exemplar. Hans nya släpp ges ut på kassett. Nycklarna till hans musik finns lika mycket i hans blogginlägg och i Spotifylistor som på hans album.

Och det är när han på ett ofullbordat Youtubeklipp når falsetten i en inspelning av Loleatta Holloways »Our love« som tiden slutligen stannar.

Under de första fyra minuterna knyts säcken ihop, tillsammans med en återhållen bitterhet över att inte riktigt ha räckt till hela vägen.

Den påminner om “Oh lord”, en väldigt vacker sång som spelades in 1981av Brian och Dennis Wilson, men som aldrig gavs ut. Där sjunger Brian Wilson att han är ledsen för att allting blev som det blev och för att ingenting blev som det skulle. Hans bror Dennis dog två år senare i en drunkningsolycka.

Första delen av “So long you pretty thing” närmar sig samma tema; den bärs fram av någon som inte längre räcker till. Spårets sista minuter liknar den sista sidan i en bok, där författare tackar de som hjälpt dem under processen.

Och Jason Pierce vet exakt vilka han vill tacka när han till tonerna av en dånande gospel markerar ett avslut: Musiken som spelades högt på radion, alla drömmarna, diamantringarna och ”all that rock and roll can bring you”. 

De här låtarna borde inte fastna så hårt på mig vid just den här tidpunkten. Jag befinner mig någon annanstans i livet. Jag kommer att släppa en bok under senhösten. Jag har ett nytt förhållande. Jag har vänner som jag aldrig behöver göra mig till för. På många sätt befinner mig exakt där jag drömde om att befinna mig för tio år sedan.

Jag borde enligt konstens alla regler alltså bara lyssna på, typ, den danska eurodiscoakten Whigfield.

Men när Jason Pierces röst slutligen tystnar, när bara “Ur dina händer” av Erik de Vahl återstår av  den egenhändigt snickrade spellistan, är det som att någonting släpper. Det är natt mot lördag när jag börjar att gråta hejdlöst.

Just de känslor som “So long you pretty things”, “Oh lord” och “Ur dina händer” behandlar är som fastklistrade mot min hud. När livet var ett skämt var det liksom lättare att låta Whigfields “Saturday night” ta över hjärnan och kroppen. Bara för att glömma den malande ångesten, rädslan för att få stryk och en OCD som ännu inte var behandlad.

Men nu, när jag befinner mig på den plats som jag så länge har famlat efter, har jag saker att riskera. Plötsligt räds jag de brinnande broarna.

Det är den rädslan som jag påminns om när Erik de Vahl sjunger att “allt det som du kämpat för och fått, var så väldigt stort för mig” till ett arrangemang som hela tiden verkar vara på väg att spricka.

Några andra som stod upp för socialismen var det brittiska åttiotalsbandet McCarthy. Deras kanske mest älskade låt, ”Red sleeping beauty” från 1986, är en protest mot Margaret Thatchers regering och en av de starkaste popsinglarna från hela åttiotalet. Ett svenskt band tog sitt namn efter låten och den spelades också in av Manic Street Preachers. Nu har den också tolkats av Erik de Vahl i en version som faktiskt tar andan ur mig en smula. Erik kommer inte att få någon miljonpublik den här gången heller, men det finns en skönhet och ett personligt uttryck i den här inspelningen som ytterst få i Sverige kommer i närheten av.

Red Sleeping Beauty by erkdv