För det var någonstans hit som dess pionjärer hoppades att den moderna discon skulle nå. Ja, mycket längre än till en tröjlogga faktiskt. Bianca Chandons klädlinje är bara toppen på ett isberg.

Det känns till exempel inte ett dugg märkligt att president Obama skriver en vacker eulogi till legendaren Frankie Knuckles vid dennes bortgång, eller att dagens housemusik fortsätter fylla dansgolv och arenor världen över (hur uppbruten ifrån sina garagerötter kulturen än tycks vara).

Housemusiken som vi känner den i dag är allmängods. Skiljelinjen mellan Paradise Garages ständige dj Larry Levan och, låt oss säga, Keith Richards är i dag försvinnande liten.

Såväl Levan som två dussin andra discodivor har gått från att vara fotnötter i historieböckerna till att bli hela kapitel.

Men med det har också kulturens subversivitet försvunnit. Världens discofiler i för små mössor och oansat skägg får protestera hur högljutt de vill. För den musik jag går ut och dansar till i dag hämtar sällan inspiration från Paradise Garages arv.

Istället kommer den från housemusikens fula bastard booty bass – och från de brittiska öarnas elektroniska klubbhistoria där drum’n’bass, choppage och grime står i centrum.

*****

På många sätt är det svårt att inte falla handlöst för booty bass eller ghetto house och juke som musiken också kallas. Det är den slumpartade fusionen, en olycka i arbetet, av tidig house och techno där enbart de mest primitiva beståndsdelarna fått fäste på vinylen.

Om housemusiken som spelades på Paradise Garage uppmanade lyssnarna att omfamna varandra oavsett kön, hudfärg eller sexuell läggning vill artister som DJ Deeon, Paul Johnson och DJ Assault bara att vi ska skaka på röven.

Men just därför är booty bass också problematisk. I musikens natur ligger en attityd, om än krasst ironisk, som angränsar till misogyni.

På tolvor från Dance Mania och Electrofunk Records är titlar som »We Got Ya Hoe«, »Kill The Bitch« och »Suck My Candy Cane« snarare regel än undantag.

Men även om det är lätt att avfärda booty bass för dess explicita vålds- och sexreferenser är det svårt att inte ta den för vad det är – okontrollerad hedonism.
Det är också därför booty bass aldrig riktigt fått sitt erkännande trots att kulturen föddes strax efter att acid house och techno tog sina första steg.

Den legendariske Detroit-producenten Juan Atkins avskydde till exempel booty bass av hela sitt hjärta. Där han själv via självklara klassiker som »Alleys of Your Mind« och »No UFO’s« riktade blicken mot rymden stannade artister som DJ Assault kvar på de gator som Juan Atkins var så ivrig att fly från.

Vill man så går det att påstå hur ghetto house går i direkt nedstigande led från bluesmusiken som den lät på Hastings Street i Detroit och på Chicagos Maxwell Street. Den elektriska rhythm & bluesen var precis lika snuskig, ohämmad och samtidigt bespottad av dåtidens puritaner.

Skillnaden var bara att John Lee Hooker var aningen mer förfinad när han sjöng om att vara tvungen att ha sitt »sugar, three times a day, oh, Lord, or then I don’t feel right«.

Men ingen har varit intresserad av att dra de parallellerna. Eller för den delen på allvar teckna arvet efter Dance Mania.

Inte förrän nu åtminstone. Det börjar så sakteliga dyka upp den ena retrospektiven efter den andra från dansmusikbolagen där Strut Records Hardcore Traxx: Dance Mania Records 1986-1997 och Dance Mania: Ghetto Madness är de mest framstående exemplen.

Kanske har booty bass vansinniga hastighet hindrat musiken från att samla damm, dess anstötliga texter från att bli torrt analyserad utifrån en musikhistorisk kontext tidigare?

Just Dance Manias arv må leva vidare genom dagens footwork-scen men utanför den har få omfamnat ghetto house lika förbehållslöst som Maya »Nightwave« Medvesek, en av samtidens mest framsynta producenter. På den mix hon nyligen sammanställde för musikmagasinet FACT har hon samlat musik av artister som DJ Funk och DJ Deeon. Den senare bjöd hon för övrigt in för ett samarbete på tolvan Hit It från förra året.

Kollegan Nina Kraviz har klarsynt nog sagt att hennes syfte som dj är att få det att verka som hon vevar Dance Mania-tolvor hela tiden.
Samma sak hade kunnat sägas av och om Actress, Traxman, Four Tet och en uppsjö andra dj:s.

*****
Om ghetto house är en av pelarna som underjordens dansmusik vilar på för tillfället är det bara att följa ljudet av trummor för att hitta resten.

En av de kanske bästa musikjournalistiska texter jag läst det senaste året var när magasinet The Quietus bad Londonproducenten Ben UFO att lista ett par skivor som betytt allra mest för honom.

Har du hört talas om etiketter som Offshore och Inperspective, Fretts singel »Runnin« eller är du bekant med skivbolaget Reinforceds drum’n’bass?

Inte jag i alla fall. Men vartenda nytt stickspår jag följde lät som planritningar till de flesta bass- och technotolvor jag älskat de senaste två, tre åren.

Framförallt är det DJ Clevers lilla Brooklynbolag Offshore som lämnat de mest bestående intrycken.

I början av 2000-talet skapade de sin egna djupt virtuosa version av drum’n’bass. Det skedde just innan dubstep inte var mer än ett tankekorn i Burials briljanta hjärna och precis efter att hela världen förutom de allra mest övervintrade rejvarna slutat lyssna.

Offshore har inte gett ut mer än en handfull singlar, samlingar och ep:s men nästan var och en av dem bildar tillsammans ett helt eget litet universum.

Vissa kallade stilen för choppage, ett namn som beskriver hur producenterna högg upp sina breakbeats och med en manikers tålamod omsorgsfullt pusslade ihop dem i nya intrikata utformningar.

Det är en klangvärld som inte har några gemensamma nämnare i dag förutom hos de mest visionära grime- och bassartisterna.

Precis som dagens spjutspetsetiketter PC Music och 1080p närde Offshore en fäbless för att paketera sina komplexa rytmmönster bland billigt kitschiga laserljud. Kalla det arsenik gömt i praliner om ni så vill.

*****

Ben UFO nämner den aldrig själv i sin exposé i The Quietus men jag är säker på att grimeartisten Terror Danjahs instrumentaler har en självklar plats i hans hjärta såväl som den bärbara hårddisken.

När Terror Danjah öppnade upp sitt arkiv på samlingen Gremlinz (The Instrumentals 2003-2009) lät det som början på allt men slutet på inget.

Ett par år senare skulle kollektiven Roadside Gs och Ruff Sqwad släppa liknande arkivrensningar som presenterade grime för omvärlden som något mer än hiphopens brittiska nästkusin.

Med Gremlinz visade Terror Danjah före någon annan var världens dubstepartister snott det mesta ifrån. De flesta låtar var lokala klassiker kring östra London i sin egen rätt, men utan lyrik ovanpå blev sambandet mellan grime, house och techno omöjlig att bortse från.

Precis som Offshores och Inperspectives drum’n’bass är Terror Danjahs mer orkestral. Han använder sig nästan uteslutande av oväntade, smått omöjliga vändningar i trumbreaksen än något vi varit vana vid från genrens traditionella palett.

Det är samtidigt också en sofistikerad fortsättning på den brittiska garagemusiken och en början på grimens mikrogenrer som purple och wonky.

Jorden har snurrat åtskilliga varv sedan dess och det har även den brittiska grimevärlden. Men det är svårt att tänka på något annat än Terror Danjahs produktioner när man lyssnar på Jokers senaste album Mainframe och spårar var hans mod och ideér att skapa långamt förförisk grimemusik kommer ifrån.

*****

House må ha hämtat sitt namn från Chicagos legendariska nattklubb The Warehouse. Men precis som rock och modernism har det, nästan utöver mitt eget medvetande, kommit att bli ett samlingsnamn för allt jag håller kärt.

Var ledtrådarna och ditt eget sökande leder dig behöver inte överensstämma med min väg. Dance Mania, Offshore Recordings och Terror Danjah råkar bara ha blivit föremål för min egen, högst personliga mytbildning.

Det är alltid lite roligare att kidnappa de slagord som kapitalistiska marknadskrafter vill göra till sina egna för tillfället.

Har man tur råkar man också dela stycken av dem med artister och skivbolag som Nightwave, Joker och 1080p.

Jag håller delvis med. Det är problematiskt när något fysiskt intellektualiseras och anpassas. Men jag är inte helt på Fredriks sida.

På årets Unsound-festival i Krakow, en av europas främsta musikhändelser för dansmusik och ny elektronisk musik, var det inte i första hand de artister som vräkte på med mest energi som gjorde starkast intryck. Ett band som King Midas Sound hade till exempel en ljudvolym i nivå med en raketmotor och överöste publiken med stenhårda beats. Men det dränkte mycket av musikens nyanser och Kiki Hitomis sång, hur mycket jag än älskar London-trion.

Istället var det de artister som lyckades kombinera det dansanta och intensiva med det avvägda som imponerade mest. Som Forest Swords urtida och skiftande elektronika ackompanjerad av fantastiska visuals. Eller Stellar Om Sources spattiga och täta maskinella rytmer. Eller Porter Ricks techno där ljudsjoken drevs fram av en bultande bas som växte i styrka under spelningen.

Gemensamt för dessa tre artister var att deras musik på Unsound framstod som en spegelbild av tankekraften bakom den. Ljudet av hjärnor som brottas med att genomföra idéer och att ta andra vägar än den enkla. Och hur viljan i att göra det också bidrar till något fysiskt och levande i resultatet – när idéerna förverkligas. Tänkande musik med kroppslig botten.

Nu sitter jag här med Om Units debutalbum Threads och slås av samma sak, trots att musiken inte har speciellt mycket gemensamt med nämnda artister.

Bakom Om Unit finns Londonbon Jim Coles. I början av sin musikaliska bana var han verksam inom turntablist-scenen och producerade alternativ hiphop som 2tall. För några år sedan bytte han inriktning, tog namnet Om Unit och gjorde en omtalad remix av Jokers låt »Digidesign«. Sedan dess har han gjort flera remixer, släppt EP:s på etiketter som All City Records, Civil Music och Goldies Metalheadz samt startat egna bolaget Cosmic Bridge.

Han har samarbetat med Travis Stewart från Machinedrum i Dream Continuum, ett projekt som går ut på att hitta beröringspunkter mellan 90-talets brittiska jungle och Chicago footworkgenren (resultatet kan höras på förra årets Reworkz E.P.). Samma idé har Jim Coles även utforskat under namnet Philip D. Kick.

Som Om Unit gör Jim musik i en något lägre hastighet. Ena stunden går den i ett makligt tempo på 90-100 bpm, i nästa stund höjs takten några snäpp. Men över lag har musiken en relativt långsam puls. Den är full av rymd och luft, det är synthmattor och ljud med mycket eko, ibland kryddat med röstsamplingar och slagverk. Den har även tydliga drag av dubstep med en wobblande och fet bas som dyker upp här och där.

På Threads samlas dessa uttryck. Men jämfört med de föregående singlarna och EP-skivorna, som under stundom varit något anonyma, finns här en annan direkthet och skärpa. Dels i produktionen, soundet är snyggt och fläskigt. Hela ljudbilden är som ett enda stort varmt ekorum. Och dels genom albumets gästvokalister. Röster som amerikanska Gone The Hero, MC Jabu från Young Echo-kollektivet och den brittiska poeten Charlie Dark anger en urban nerv som fördjupar perspektivet. Och på låten »The silence« sjunger den engelska soulartisten Jinadu innerligt över ett långsamt beat och en vemodig melodislinga.

Det är en fantastisk ballad som passar in i en tidsanda lika mycket som får en att lyssna noga. Det är en låt som sätter tonen för albumet och som gör att de delar som på papperet är tveksamma smälter in i en helhet. För här finns en flera drag av den jungle (en musik som Jim Coles växt upp med och älskar) och framför allt drum’n’bass som under 90-talet hängav sig åt atmosfär och svävande synthar. Här finns både ljud av åska och regn, svävande intros och låttitlar som »Healing rain« och »Deep sea pyramid«. Och vissa spår är på gränsen till att ligga för nära förlagan, som »Reverse logic«.

Men här finns också ett rytmiskt 90-talsdriv och ett mörker som har mer gemensamt med ett samtida elektroniskt sound. En slags dämpad och poetisk laddning som drar åt Burial ibland och i andra fall släpar sig framåt med tunga hiphop-beats. Det understryker ett verk av en producent som vill något större än att visa hur trogen han är sina förebilder.

Den brittiska dansmusiken har blickat tillbaka mot 90-talet den senaste tiden. Det har inte alltid inneburit något positivt. Men i Om Units fall är det så.

För Threads är inte korkad och kompromisslös skrevmusik. Det är inte heller ett överanalytiskt verk utan ruffiga kanter. Det är musik för ett uppgivet 10-tal byggt på lika delar känsla och tanke.

Threads släpps den 28 oktober på Civil Music.