Men så har Anna von Hausswolff aldrig varit en artist som stryker lyssnare och publik medhårs. Hon har aldrig tagit enkla vägar i sin musik. När hon öppnat dörrarna till sin värld har det varit en utmaning att möta den. Som att kliva in i en parallell dimension där Annas sång och starka melodier varit en slags fristad. Och samtidigt ett sökande efter något tidlöst och existentiellt i motsats till nutidens slit och brist på eftertanke.

I början hade detta sökande en mer avskalad och akustisk musikalisk form. Den blev sedan mer orgelbaserad, för att på Anna von Hausswolffs senaste skiva The Miraculous bäras fram av gitarrer och rocktyngd. Och det märks på Babel.

Anna von Hausswolffs band med två gitarrister (Karl Vento och Joel Fabiansson), en trummis (Ulrik Ording) och en keyboardist (Filip Leyman) sätter ramen för kvällen, med Anna som självklart centrum. Sittandes på ett litet podium med sin synth blir hon något av en kantor som leder en kraftfull mässa. Hon och bandet är i perfekt harmoni och får musiken att explodera gång på gång under kvällen.

Nya låtar som »Discovery« och »The hope only of empty men« imponerar med episk storslagenhet. »Deathbed« från andra albumet Ceremony är ett långt och stämningsskapande nummer som växer för varje minut. Och »Evocation«, en av många höjdpunkter på The Miraculous, vräker ut en mullrande matta över publiken innan den övergår i ett improvisationsartat parti (med triangel!) som är helt fantastiskt.

Anna von Hausswolff lever sig med i varje ton och ackord. Hon hamrar på sin synth, headbangar och vaggar med i musiken. Hon är manisk bakom bakom tangenterna och bygger tillsammans med bandet upp translika tillstånd under konserten. Det är förlösande och får publiken i den fullsatta lokalen att lika andäktigt som hängivet följa det som händer på scenen.

I näst sista låten »Stranger« skiftar tonläget. Låtens akustiska prägel ger lite luft och lugn. Anna kliver ned från sitt podium och går runt på scenen och sjunger. Hon rör sig försiktigt, som för att låta oss andas lite.

Detta för att sedan bjuda på »Come wander with me/Deliverance«, en knappt elva minuter lång ljudupplevelse. Ett kontrollerat kaos med oljud, gitarrer och en hamrande tyngd där Annas röst drar allt framåt. Det är som att befinna sig i en undervattensström där olika krafter rycker i en men där man till slut kommer upp till ytan.

En starkare final på en konsert var det länge sedan jag. Men så är Anna von Hausswolff en artist vars obändiga vilja och musikaliska sinne få andra svenska artister kan mäta sig med i dag.

På sitt kommande, tredje album, The Miraculous, fortsätter Anna von Hausswolff på det storslagna temat. Skivan är inspelad i konserthuset Studio Acusticum i Piteå. Centralt i musiken är Orgel Acusticum, en orgel som invigdes 2012 och som med sina 9000 pipor (där vissa av piporna befinner sig under vatten) är Sveriges största konserthusorgel.

– Jag hade tittat på bilder, läst om den och förstått att det skulle bli en mäktig grej att ta sig an. När jag kom till lokalen var en kille som heter Claudio där. Han är son till Gerald Woehl som byggt orgeln, och han var på plats under hela inspelningsperioden.

– Det var när han gick igenom orgeln och vi gick in i pipverken som jag förstod hur komplicerat och komplext instrumentet var. Att orgeln var byggd för att klara av klassiska orgelkompositioner och även mer experimentell musik. Att de försökt bredda paletten i orgelbyggandet, säger Anna von Hauswolff.

Arbetet med orgeln var inte helt enkelt till en början. Det visade sig att det stora orgelljudet åt up de andra instrumenten i studion. Anna fick använda sig av en synth för att spela in sitt band och därefter lägga orgelns partier.

Trots det är The Miraculous en skiva som präglas av en påtaglig livekänsla. Bandet är närvarande i musiken och gitarrerna och trummorna samspelar mer intimt med orgeln.

Första singeln »Come Wander With Me/Deliverance« är en över tio minuter lång låt. Den inleds med rena och folkdoftande orgelackord och övergår till en malande ljudvägg i nivå med ett band som Swans. Det är en låt som är talande för albumet. Det rena och stämningsfulla formar en tydligare helhet med det tunga och rockiga. Anna von Hauswolffs röst skär rakt igenom ljudet som en kniv och gör att musiken känns fullständigt avgörande. The Miraculous är ett soundtrack inte bara för hösten utan även för det svåra och fantastiska i att vara människa.

Foto: Anders Nydam

Jag träffar Anna von Hausswolff i Köpenhamn där hon bor sedan ett par år tillbaka. Vi sitter på hennes favoritfik, kaféet The Log Lady med Twin Peaks-influerad inredning, och pratar om tematiken i hennes musik. Sagor är ett återkommande ämne i Annas arbete. I projektet Hydras Dream, ett samarbete som hon gjorde 2014 tillsammans med kompositören Matti Bye, tolkar duon författaren H.C. Andersens klassiska saga Den lilla flickan med svavelstickorna.

Även på nya albumet kretsar innehållet kring en saga, om än inte lika uttalat. Denna gång handlar det om en plats som är en sorts samlingspunkt för historier och berättelser som figurerat i Annas familj och släkt genom åren. En plats som har påverkat henne sedan hon var liten och som hon har döpt till »The Miraculous«. Platsen menar hon har hjälpt henne att tänka utanför ramarna.

– Jag känner till så många berättelser som min familj och släkt berättat för mig sedan jag var liten. Jag vet fortfarande inte vilka av dem som är sanna och falska. Det är hela tiden en ovisshet kring vad som faktiskt har hänt. Det är den ovissheten som jag är fascinerad av. Det gör att min egna fantasi börjar skapa egna historier kring den här platsen.

En annan viktig influens på The Miraculous är boken Källan (1961) av svenska författaren Walter Ljungquist. Det är en berättelse om en mystisk källa och samtidigt en historia om ett rikt naturlandskap och människans gåtfullhet. Anna läste boken när hon var ute på turné. Det var under en period då hon satt i en van 7-8 timmar om dagen, kom till spelstället, spelade och sov för att sedan sätta sig i vanen och åka till nästa ställe.

Källan handlar om några barn som befinner sig på gränsen till att bli ungdomar. De gör en sista resa innan inträdet i vuxenlivet för att söka efter en källa.

– Resan som de här barnen gör är omtumlande och samtidigt fascinerande. Det är i det subtila som den stora dramatiken finns. När barnen tar sig genom vissa platser, ser vissa saker eller känner lukten av något specifikt som får dem att associera till något annat. De tar sig framåt till en plats och det är en massa parallella saker som händer. All frustration som kommer med sökandet och även den besvikelse som uppstår när man inte finner det man letar efter. Historien och framför allt naturen som Walter Ljungquist skriver om påminner mycket om naturen i »The Miraculous«.

Vi pratar om moderna sagor inom tv och film. Som tv-serien Bron och Roman Polanskis film Tess. Anna såg den nyligen på Cinemateket i Köpenhamn och blev uppslukad av historien. Framför allt av slutscenen där ett kärlekspar tagit sig till Stonehenge för att få sina sista sekunder med varandra innan de skiljs åt.

– Scenen är en sådan fin symbolik för tanken kring romantik och hoppet i att man ska hitta den stora kärleken. När man tänker på Stonehenge så får man galet många associationer. Det blir så effektfullt när man placerar en saga i en film på den här väldigt fysiska platsen. Det gör något med platsen – jag skulle inte kunna åka dit i dag och inte tänka på Polanski.

– Det är fantastiskt med film att det är ett så visuellt verktyg. Det är lite samma sak som det jag vill få fram i min musik.

Anna von Hausswolff flyttade till Köpenhamn 2010. Efter att ha släppt Singing from the Grave och »spelat sönder sig« behövde hon miljöombyte. Hon flyttade in hos sin syster Maria som redan bodde i staden. Anna inledde något av en eremittillvaro där hon gick till samma kafé varje dag och satte sig och skrev till klockan fem på eftermiddagen. Resultatet blev andra albumet Ceremony som släpptes 2012.

Turnéer och intensivt spelande i såväl Sverige som utlandet (Europa, USA, Kina) följde. Men basen i Köpenhamn övergav hon inte. I dag har Anna rotat sig i staden och studerar parallellt på Konstakademien – Det Kongelige Danske Kunstakademi – där hon går fjärde året och har tagit en Bachelor-examen. Nu har hon gjort ett studieuppehåll för att fokusera på The Miraculous. Albumet släpps i Skandinavien på Annas egna nystartade etikett Pomperipossa.

Hur trivs i Köpenhamn?
– Jag trivs jättebra. Det känns som att jag hittat en plats där omgivningen inte har några idéer om vem jag är. Göteborg har jag växt upp och bott i under större delen av mitt liv. När jag åker dit och träffar gamla vänner så utgår de ifrån att jag är exakt likadan som jag var när jag var 16-17 år. När jag träffar de här vännerna kan jag lätt glida tillbaka till den gamla Anna. Det som är skönt med Köpenhamn är att jag kan vara precis den jag är. Jag har byggt upp min egen identitet här istället för att andra har byggt upp den åt mig.

Gör det att skapandet och skrivandet blir enklare?
– Ja, det är enklare att fokusera och tänka framåt. Sedan blir jag väldigt lugn av Köpenhamn. Jag blir stressad när jag åker till Stockholm och Göteborg funkar inte längre för mig. Jag har många vänner där som jag gillar, men varje gång jag åker över bron (Öresundsbron) så känner jag hur lugnet kommer över mig.

Du har ett eget skivbolag nu, Pomperipossa. Har du startat det bara för släppet av The Miraculous?
– Nej, det är ett skivbolag som kommer att släppa en massa andra artister. Första släppet, förutom The Miraculous, blir en kille som heter Kristian Berg som gör minimalistisk dronemusik under namnet Berg. Han släpper en kassett i slutet av oktober eller början av november. Allting som jag gör med bolaget är första gången för mig. Det är första gången som jag beställer kassetter, första gången som jag är i kontakt med ett vinylpresseri och så vidare. Man känner sig som en idiot. Men då får man förklara för folk att man är nybörjare och att det bara handlar om att jag vill ha svar på mina frågor.

Så det blir släpp på kassett, vinyl och digitalt, med inriktning på experimentell och minimalistiskt musik?
– Ja, det kommer att vara fokus på musik som jag upplever som ett risktagande. Jag har svårt att förstå vad experimentell musik är för något. Enligt traditionen är det väl noise, drone och spoken word. Men nu känner jag att det experimentella finns i så många andra genrer också. Så för mig handlar »experimentell« mer om risktagande musik.

Tycker du att du själv tar risker med din egen musik?
– Ja, om man ser till hur jag spelar och komponerar så tar jag risker. Jag försöker alltid få fram en känsla av att det antingen kommer att gå åt helvete eller att det kommer att bli fantastiskt. Hela upplägget med Orgel Acusticum och att vi gjorde livetagningar i studion var ett risktagande. Att spela in på en piporgel var ett risktagande. Just det där när man är osäker och att man spelar med en slags osäkerhet, men att man gör det med största inlevelse, i det skapas något intressant.

Känner du det inför varje konsert?
– Ja, jag känner det hela tiden. Jag blir aldrig helt trygg i mig själv som liveartist. Det är alltid ett slags nervspel som man har innan man ska uppträda. Sedan går man på scenen och då är det som att alla rädslor om dåtid, framtid och vad folk kommer att tänka släpper. Det handlar bara om nuet. Ordet risktagande finns inte då. Det är bara att släppa på kontrollen och sluta tänka på kroppen.

/

The Miraculous släpps den 13 november. Den ges ut på Other Music i USA, på City Slang i Europa och på Pomperipossa i Skandinavien.

Releasefest för The Miraculous äger rum på Saint Vitus i New York den 12 november. Mer info om det här.

Anna von Hausswolff turnerar i Europa i december, spelar på Dramaten i januari och uppträder tillsammans med Göteborgs Symfoniker i april 2016. Mer info om livespelningar här.

Anna har även spelat in albumet Källan, ett verk som hon skrev till en spelning i Lincoln Cathedral i England 2013 (den första konsert hon gjorde med en orgel). Nu har verket färdigställts i Studio Acusticum och kommer att släppas 2016.

I december kommer uppföljaren, Motions of Large Bodies. En skiva som utvecklar bandets musik och för in den på nya stigar.

Ljudbilden är luftigare och inte lika kompakt. Den ger plats för fler nyanser i musiken. Slagverken och trummorna är tydligare och växer fram metodiskt och pulserande istället för att kasta sig fram som hockeytacklingar. Synthar och elektroniska ljud har tillkommit och breddar Selvhenters utforskande av instrumental musik. Motions of Large Bodies är en utmanande och ständigt spännande lyssning. Den svänger lika mycket som den överraskar. Första spåret »Golden boy« är till exempel vacker och gnisslande dissonans som bärs fram av ett afrobeat-komp.

Jag mailade med Anja Jacobsen, trummis och slagverkare i Selvhenter, för att ta reda på mer om nya albumet. Men också för att kolla läget i de andra projekten som är kopplade till Selvhenters musikkollektiv och skivetikett, Eget Værelse. Och för att fråga om trummor.

Låten »Golden Boy« från Selvhenters kommande album Motions Of Large Bodies.

Hur gick inspelningen av Motions Of Large Bodies till? Skiljde den sig något från när ni spelade in Frk. B Fricka?
– Inspelningen av Motions of Large Bodies (MOLB) liknade till viss del inspelningen av Frk. B. Fricka. Till exempel hade vi kört flera av låtarna live under en ganska lång tid innan vi spelade in dem. Men det finns också flera skillnader. När vi gjorde MOLB hade vi blivit mer erfarna och hade därför en bättre överblick över hela processen. Det gav oss tid till att arbeta mer med pålägg och detaljer under inspelningen. Albumet spelades in i vår egen studio i vår replokal (i Mayhem i Köpenhamn) medan Frk. B. Fricka kom till i en studio på ett annat ställe i Köpenhamn. Vi befann oss i vår hemmamiljö vilket gjorde att inspelningen gjordes i en lugn atmosfär.

– En annan skillnad var att vi hade Aske Zidore som inspelningstekniker och producent på albumet. Vi hade en uttalad vilja att arbeta med honom eftersom han har erfarenhet av att producera flera olika musikstilar, så som pop, rock och experimentell musik. Vi ville ha ett mer glamoröst ljud på albumet, mer »producerat«, för att det skulle bli en kontrast till det råa distade ljudet som vi ofta arbetar med.

Om man lyssnar på låtarna på albumet så får man känslan av att det är mindre drone-partier och mer fokus på slagverk, »rena ljud« och rytmiska mönster. Håller du med om det?
– Som jag ser det så är en av de nya komponenterna i vårt sound en mer nyanserad ljudbild med mer utrymme för lekfullhet i många olika riktningar. Men samtidigt tycker jag att vi lyckas hålla ihop allting genom en slags energi, ett fokus eller en »rörelse« i alla sånger. Jag känner också att det nya albumet är mer filmiskt än förra skivan som var mer riffbaserad. Jag tycker faktiskt att nya albumet är väldigt drone-baserat också. Ett nytt inslag är att vi använder keyboards och synthar i en del av låtarna vilket kompletterar blåset och violinen på ett annat sätt.

Låten »Stirb langsam« på albumet måste vara en av de tyngsta och långsammaste låtarna ni har gjort. Den låter som en blandning av tidiga Earth och ett riktigt tungt doom-band. Hur skrev ni denna låt?
– Det är svårt att komma ihåg alla detaljer kring låtarna. De brukar vanligtvis växa fram utifrån en improvisation eller utvecklas från en idé som någon i bandet har. I detta fall tror jag det handlade om att vi fascinerades av den långsamma och nedskurna strukturen och tog fasta på det genom hela låten.

Ni har influerats av olika kulturella teman tidigare, som Samuraj-estetiken när ni startade Selvhenter. Arbetade ni kring något musikaliskt eller konceptuellt tema på Motions Of Large Bodies?
– Musiken på MOLB är musik som vi har arbetat med och spelat live under de senaste åren så det är en produkt av den processen antar jag.

Musiken på båda era album är i stort sett instrumental. Har ni någon gång funderat på att använda sång i era låtar?
– Ja, det har vi och vi har också testat det. Vi hade en manskör som var med på en av våra konserter. Och vi har även spelat till en dansföreställning där sång ingick i framförandet. Men över lag är Selvhenters musik instrumental eftersom vi är intresserade av att utforska det området gemensamt i bandet.

Hur kom det sig att du började spela trummor?
– Jag började spela trummor för att jag tyckte det var kul, jag gillar rytmer väldigt mycket. Att spela trummor är ett jättebra sätt att kombinera din hjärna och din kropp i en slags fysisk matematisk upplevelse. Det är väldigt stimulerande och det gör mig lycklig.

Du har sagt i en intervju att du gick i rytmträning när du var liten, mellan 3 och 12 år. Kommer du ihåg hur det var?
– Ja, jag hade en väldigt bra lärare och pedagog som heter Lotte Kærså. Hon har skapat en hel skola i Danmark om hur man arbetar med barn, musik, lek och rörelse. Jag älskade att komma till hennes lektioner varje vecka. Det var väldigt roligt och vi som var med hade alla stor frihet att röra oss och leka och använda vår fantasi.

Berätta lite om trumsetet som du spelar på. Består det av delar från olika set eller kommer varje del från samma trumset?
– Mitt trumset är ett Slingerland-set från 1970-talet. Det är gjort av mahogny. Virveltrumman är en Pearl-virvel och är inte från det ursprungliga trumsetet. Jag köpte cymbalerna av en man i Berlin som hade hela sin lägenhet full av gamla instrument. Bongotrummorna har jag också köpt i Berlin. Sedan har jag en gong från Japan och en annan gong från USA, de är båda tillverkade i Kina. Träblocken och koskällan som jag använder har jag köpt i Danmark. Jag älskar ljudet som mina trummor har, det är väldigt varmt och rikt.

Har du någon favoritdel av trumsetet?
– Jag gillar bongotrummorna mycket. När de blandas in med resten av trummorna ger de en extra gnista till uttrycket.

Tycker du att trummor är ett bra instrument att spela för att kanalisera vardaglig tristess och frustration?
– Jag tycker att varje slags musikaliskt uttryck kan vara bra för att få ut och omvandla känslor, oavsett om de är negativa eller positiva, till ren energi. Att skapa ett uttryck som är lika med en person som lever.

Förutom Selvhenter så har du soloprojektet Frk. Jacobsen som släppte tolvan Lobsters 2013. Hur skulle du beskriva musiken?
– I Frk. Jacobsen arbetar jag med både musik och texter och skruvar till vardagliga upplevelser med hjälp av något obskyrt och abstrakt – som i en dröm. Jag använder ofta drömmar som utgångspunkt för texterna. Jag arbetar på detta sätt även med musiken då jag blandar popinslag med mer abstrakta element. Dessutom är jag mycket fascinerad av nordafrikanska och arabiska rytmer och sångstilar.

– Frk. Jacobsen skiljer sig från Selvhenter på många sätt. En av dem är strukturen; Selvhenter är ett band där varje medlem bidrar med lika stor del i musiken medan Frk. Jacobsen är ett soloprojekt. En annan skillnad är fokuset på sång och texter i Frk. Jacobsen och, såklart, instrumenten. Jag använder elektroniska trummor, sampler, gamla keyboards och bas i min musik. Selvhenter har ett mer organiskt sound. Men det finns också likheter. Om man är bekant med varje medlem i Selvhenter så kan man nästan höra varje persons estetiska uttryck i musiken. Därför går det att höra en del av Frk. Jacobsen i Selvhenter, framför allt om du lyssnar på en del av slagverksrytmerna.

Frk. Jacobsens sound är lekfullt och du använder din röst på olika sätt. Hur är det att göra musik där din röst har en central del?
– Det är fantastiskt. Jag gillar framför allt att utforska rytm och röst och jag älskar att experimentera med rösten. Detta är också orsaken till att jag startade gruppen Valby Vokalgruppe 2008. Där är rösterna själva grunden till musiken medan instrumenten (keyboards) ligger ovanpå rösterna.

Arbetar du med Frk. Jacobsen enbart på egen hand eller samarbetar du med andra musiker?
– Jag gör musiken men när jag spelar live så är vi fyra musiker: Rohat Everløff (bas), Irmelin Gram-Hanssen (keyboard, slagverk och sång) och Lil Lacy (keyboard, slagverk, cello och sång). Jag spelar slagverk, sampler, keyboard och sjunger.

Är de andra projekten som ingår i Eget Værelse-kollektivet, som Ymers Pizza och Valby Vokalgruppe, på gång med nytt material?
– Valby Vokalgruppe har nyligen skrivit en hel del nytt material för en DaDa-show på Arken Museum of Modern Art (strax utanför Köpenhamn). Vi har tillräckligt med material för ett nytt album som vi planerar att spela in våren 2015. Ymers Pizza arbetar med nytt material just nu och planen är att spela in detta någon gång under 2015.

Anja Jacobsen lyssnar på The Lake Radio. Följande tolv låtar har hon samlat i en mix – en bländande samling som omfattar allt från den amerikanska multiinstrumentalisten Yusef Lateef, den etiopiska sångerskan Kuku Sebsebe och den kanadensiska rapparen Honey Cocaine till Roy Orbison.

Anja Jacobsen/Selvhenter mix for TMA by Adrian Hörnquist on Mixcloud

1. »Harendong Hideung« – Umay Mutiara
2. »Part I: Attaining peace« – J.D. Emmanuel
3. »Third Movement: Moderato« – Yusef Lateef
4. »The Ugly One With The Jewels« – Laurie Anderson
5. »Willow’s song« – Paul Giovanni
6. »Anarejm« – Kuku Sebsebe
7. »All Day« – Jan Steele/John Cage
8. »Icey Bitch« – Honey Cocaine
9. »Mine Øjne de skal se« – Lis Sørensen
10. »Transfiguration« – Alice Coltrane
11. »She’s a mystery to me« – Roy Orbison
12. »A/0« – Illdjinn

/

Motions Of Large Bodies släpps den 5 december på Eget Værelse. Releasefesten äger rum på Mayhem, Ragnhildgade 1, Köpenhamn.

I slutet av april 2015 uppträder Selvhenter med den danska performanceartisten Sara Hamming i ett performance av Hamming i Helsingör.

Selvhenter kommer att åka ut och spela från maj 2015 med fortsättning under sommaren.

Mer info om Selvhenter, se Eget Værelse eller den danska musikbloggen och forumet Passive/Aggressive.

Läs TMA:s intervju med Anja Jacobsen från 2013.

Jag lyssnar på Noveller. Sarah Lipstates musik är rogivande på samma slags sätt som en stad i kvällsmörker. Den är precis och koncentrerad men har samtidigt ett tempo. Den sätter igång tankarna och gör att man färdas till något som är obestämbart men inte främmande. Det finns en trygghet i musiken som bara kan komma från en artist som har full kontroll över sitt uttryck. Den gör att ens lyssning hela tiden är skärpt samtidigt som nyfikenheten är hög.

Sarah Lipstate är baserad i Brooklyn. I sitt soloprojekt Noveller utgår hon från elgitarr och effektpedaler. Hennes musik bygger på lager på lager av ljud som varierar i täthet och intensitet. Ibland är uttrycket skör ambient som skissar upp tunna gitarrlandskap. Ibland är musiken kraftfullare med distorsion och ljud som breder ut sig och tar över.

I Novellers musik finns släktskap till såväl Brian Eno som senare kollegor som Ben Frost och Jefre Cantu-Ledesma. Men i Sarah Lipstates ambienta och drone-artade ljud finns en variation som är ständigt spänningsskapande. Skiftningarna i musiken fungerar som en bultande basgång som binder ihop allting. Lyssna bara på ett av Novellers senaste album, utmärkta No Dreams, från 2013 och ni förstår vad jag menar.

Sarah Lipstate inledde sitt musiklyssnande med Sonic Youth och gick därifrån vidare till No Wave-scenen och avantgarde-kompositörer som Glenn Branca. Innan hon ägnade hela sin uppmärksamhet på Noveller var hon medlem i banden Cold Cave och Parts & Labor. Sedan 2009 har hon släppt ett gäng egna album, startat skivbolaget Saffron Recordings, samarbetat med musiker som basisten David Wm. Sims från The Jesus Lizard och uppträtt med Lee Ranaldo.

Sarah Lipstate har även medverkat i projekt som Rhys Chathams A Crimson Grail och Glenn Brancas Symphony No. 13 (Hallucination City) där en mängd gitarrister i stora ensembler framfört specialskriven musik för ett gigantiskt format. Dessutom har Sarah komponerat filmmusik och gjort egna kortfilmer.

Läge för ett gäng mailfrågor alltså.

Kommer du ihåg ditt första möte med musik?
– Jag har ingen aning. Men jag kommer ihåg den första gången som min pappa spelade ett vinylalbum för oss. Det var en skiva med John Denver och Mupparna. Jag tyckte att vinylspelaren var riktigt cool och pappa gav den senare till mig tillsammans med hans lilla samling med LP-skivor.

Kommer du från en familj med musikintresse eller där det finns musiker?
– Nej. Jag är den enda musikern i familjen. Tursamt nog fick mina föräldrar mig att börja ta pianolektioner när jag gick i andra klass i grundskolan. De uppmuntrade mig även att gå med i skolbandsverksamheten som fanns när jag gick i mellanstadiet. Så även om musik inte fanns i familjen sedan tidigare tyckte mina föräldrar att det var viktigt för mig att ta musiklektioner och låta mig bestämma själv om det var något jag ville hålla på med.

Vad lyssnade du på när du började med musik?
– Jag älskade Sonic Youth och ett band från Dallas som heter Toadies. De var mina favoritband när jag var yngre.

Hur kom det sig att du började göra ambient och atmosfärisk musik med en elgitarr och effektpedaler?
– Jag spelade noiserock-artad musik när jag var 19 år och gick i college, men mina grannar ringde hela tiden polisen när jag repade in mitt garage tillsammans med en trummis. Därför började jag med tyst improviserad gitarrmusik i mitt sovrum. Noveller växte fram ur dessa mer stillsamma gitarrexperiment.

Vad betyder namnet Noveller? På svenska är det samma ord som för »short stories«
– Det betyder ingenting. Jag gillade bara hur det låter när man säger det. I början använde jag namnet Novella och ändrade det efter ett tag genom att lägga till »-er« som ändelse.

Dina första album, som Red Rainbows och Desert Fires, är ganska skitiga och låter lite lo-fi. På senare skivor som Glacial Glow och No Dreams är ljudbilden större och även mjukare. Hur skulle du beskriva din musikaliska utveckling?
– Det har mestadels att göra med mina inspelningsmöjligheter och min kunskap om efterproduktion och mixning. Jag har alltid spelat in min musik på egen hand så i takt med att jag lärt mig mer om att producera har kvaliteten på mina album också växt.

Du skapar musik som istället för att ha strukturen av en poplåt med vers och refräng bygger på lager av ljud och oljud. Vad är det som är så tilltalande med att arbeta med drones och atmosfär?
– Jag är inte speciellt intresserad av ordinära låtstrukturer. Det får andra artister hålla på med.

Har du bara arbetat med gitarr som instrument på dina inspelningar eller har du använt andra instrument, som violin, bas eller piano?
– Noveller startade som ett gitarrprojekt men i samband med albumet No Dreams inkluderade jag synth och piano i mina kompositioner. Jag gillar att bygga ut mitt sound och samtidigt behålla fokus på gitarren.

Jag har läst att du har använt saxar på gitarren när du uppträtt. Vad är bra med att använda saxar som instrument?
– Jag använde saxar på en låt för ett tag sedan. Det skapar lite av samma effekt som när man spelar med en slide på gitarren. Det är metall på strängar. Det producerar ett trevligt skimrande ljud.

Du har arbetat med film vid många tillfällen under din karriär. Dels har du gjort filmmusik till flera kortfilmer och dels har du gjort egna kortfilmer som har visats på South By Southwests filmfestival och på filmfestivaler i Japan och Singapore. Finns det några likheter mellan dina sätt att arbeta med film och musik?
– Min arbetsprocess är väldigt likartad. Med film arbetar jag med 16-millimetersfilm och målar och syr direkt i filmen. Det är ett experiment för du vet inte hur det kommer att se ut förrän du sätter den i projektorn och tittar på den. Det är väldigt mycket trial and error.

Du har medverkat i större grupper med gitarrister, som Rhys Chathams verk A Crimson Grail för 200 gitarrer, Ben Frosts Music for 6 Guitars och Glenn Brancas Symphony No. 13 (Hallucination City) för 100 gitarrer. Hur var dessa olika framträdanden?
– De var alla fantastiska upplevelser för mig och formade mycket av det jag gör som sologitarrist. Jag hade turen att vara med i några av dessa ensembler när jag var ganska ung och det gav mig självförtroendet att göra saker på egen hand och genomföra egna projekt.

Hur är det att vara en del av en större grupp av musiker där merparten av dem spelar samma instrument som du? Det måste vara en stark kontrast till när du uppträder som soloartist med Noveller?
– Ljudet är mycket mer kompakt när det är 100 personer som spelar gitarr samtidigt jämfört med när en person gör det. Men det är trots allt inte så olikt.

En sång från ditt kommande album Fantastic Planet, »Into the Dunes«, gick nyligen att höra på Allmusic.com. Hur låter albumet?
– Det nya albumet har en del synthstrukturer och även inslag av piano och sång. Jag tycker de nya ljuden är spännande och det ska bli fantastiskt att resten av världen ska få höra det.

Du planerar ett släpp tillsammans med J. G. Thirlwell (Foetus, Wiseblood, Manorexia). Kan du berätta lite mer om det samarbetet?
– J. G. Ville samarbeta med mig vid ett liveframträdande på The Stone i New York city (avantgarde-scen) tidigare i år och jag tyckte det var spännande att få möjlighet att spela med honom. Vi skrev flera kompositioner för det framträdandet. Han spelar synth och jag spelar gitarr men gitarren är mycket processad och bearbetad, mer än vad den är i Noveller. Vi blev efterfrågade att göra andra spelningar så vi utvecklade materialet och bestämde oss för att det skulle vara grymt att spela in ett album. Vi bör vara klara med inspelningen i slutet av året.

Kan du nämna fem album som har haft stor betydelse för din musik?
– Brian Enos Taking Tiger Mountain (By Strategy) och Another Green World, Glenn Brancas The Ascension och Sonic Youths Daydream Nation och Goo.

Tycker du om att turnera eller är det tröttsamt och stressigt? Jag läste att du var flygrädd för ett par år sedan, har du samma rädsla i dag?
– Jag tycker det är väldigt jobbigt att turnera men det är nödvändigt för jag älskar att spela för människor över hela världen.

Har du några andra projekt på gång förutom det nya albumet och samarbetet med J. G. Thirlwell?
– Jag har en del filmprojekt som jag arbetar med som kommer att bli intressanta. Jag älskar att skriva musik för andra människors filmer. Det är något av min passion.

/

Fantastic Planet släpps den 26 januari 2015 på Fire Records.
Mer om Noveller och Sarah Lipstate här och här.

Noveller spelar på Skrammel på Inkonst i Malmö den 13 november (med Ela Orleans [UK/POL] och Leda), på Koloni på Studio Chanslös i Göteborg den 14 november (med Ela Orleans [UK/POL] och Death And Vanilla) och på Mother på Fylkingen i Stockholm den 15 november (med Ela Orleans [UK/POL], Morbida [IT], Kali Malone [US] och Marta Forsberg).

Med en bakgrund i olika goth- och punkband och efter en period på konstskola bestämde sig M. Lamar för att fokusera sina krafter på sitt soloprojekt. Hittills har han släppt två album, Negro Antichrist och Speculum Orum – Shackled to the dead. Musiken hämtar influenser från avantgardemusik från 1900-talet, blues, spirituals och black metal.

Det senaste arbetet, Surveillance Punishment & The Black Psyche, är ett musikteaterverk som ännu inte getts ut på skiva. Det kretsar kring den övervakning som M. Lamar menar att svarta i USA utsätts för i dag. Och hur svarta kroppar sexualiseras. Verket bygger på ett rättsfall från 1947 där en svart pojke dömdes till döden för mordet på en äldre vit man, en man som pojken haft en förmodad sexuell relation med.

M. Lamar spelar piano uttrycksfullt och hårt. Han ömsom hamrar in tonerna och ömsom smeker pianotangenter. Han tecknar en avgrundsdjup och mörk opera där han själv spelar huvudrollen. En person som vill utforska sin egen historia och greppa hopplöshet och förtvivlan.

M. Lamar har uppträtt i Sverige flera gånger. Inför hans senaste besök i Stockholm i november tog jag en pratstund med honom över Skype.

Cradle of Filth var ett av de band som fick dig att börja lyssna på black metal. Hur kom det sig?
– När jag var ung så var Cradle of Filth något av en inkörsport till black metal. På ett sätt föraktar jag dem nu, även om jag gillar Danis röst (Filth, vokalisten i Cradle of Filth, reds anm.). Det var den som fick mig att intressera mig för dem. Han har en ljus, skrikig röst som jag fortfarande gillar. Men nuförtiden lyssnar jag på band som Burzum. Eller musik som faller inom drone-genren, som Stephen O’Malley och hans projekt med Boris och det han gör under namnet KTL. Har du hört dem?

Nej, inte KTL.
– De släppte ett album förra året som har ett otroligt vackert stycke med en orkester. Många pop- och rockband och även en del black metal-grupper använder orkestrala inslag så att det låter ganska cheesy och Disney-artat. Men Stephen O’Malley lyckas göra något konstnärligt med det, framför allt i den låten, »Phill 2«. Det är något i droneljudet som är rogivande men också intensivt.

– Jag är intresserad av musik som är intensiv men som bara består av ett par toner och som har en spirituell karaktär. När du är på en Sunn O)))-konsert så är det både en fysisk och spirituell upplevelse. Detsamma gäller för Burzum, det är något med blast beatsen och gitarrerna i hans musik som är väldigt meditativt och andligt.

– Jag brukar alltid skämta om det, att jag gillar hans musik även fast han är rasist. Men rasister kan göra bra musik de med, Wagner är ett exempel på det.

Hade du några tankar på att starta ett black metal-band? Du var ju med i några punk- och gothband i början av 2000-talet.
– Ja, den musik vi gjorde i de banden gick hela tiden mot det hårdare. Jag tränade min röst att sjunga operamässigt då och det gick inte direkt stick i stäv med black metal. Jag tror att jag aldrig hittade rätt personer att starta ett black metal-band med. Och nu har jag det här soloprojektet.

– När jag var ung var jag intresserad av opera och Wagner-aktig musik. Jag tycker att metal, även sådant som Iron Maiden, har en episk sida. Om man går tillbaka till Black Sabbath så finns alla de mörka delarna i deras musik, som det doom metal-artade och det psykedeliska. Det är den typen av metal som jag är intresserad av. Jag gillar även Cecil Taylor, han är en frijazzpianist. Känner du till honom?

Nej.
– Han är nog en av viktigaste pianisterna inom frijazzen. Han lever fortfarande och är säkert runt 90 år (84 år, reds anm.). Han bor i Brooklyn fast i ett annat område än där jag bor. Är man intresserad av den mer avantgarde-betonade delen av black metal så bör man kolla upp honom. Han är en jazzmusiker i grunden men han spelar på ett väldigt eget sätt och använder alla toner på pianot. Han spelar rytmiskt och slagverksartat. Att se ett klipp med honom på Youtube är en renande och fysisk upplevelse. Hans stycken kan vara mellan nio och femton minuter, det är som att lyssna på en lång låt med Sunn O))).

Så han är en stor influens för dig?
– Absolut. Jag upptäckte honom på universitetet och det var en uppenbarelse. Jag gick en klass med inriktning på afroamerikansk musik och läraren visade en video med olika musiker som pratade. I början av videon syns en man i rosa hatt och med väldigt pråliga kläder. En svart man som förmodligen är queer och som pratade om musik på ett underbart sätt, det var Cecil Taylor. Jag hade inte hört hans musik då så jag letade upp honom på nätet och insåg vilket geni han är. Han har en djup existentiell förståelse för musik.

Foto från: mlamar.com

Du har sagt att en av anledningarna till att du behandlar slavhandeln och dess historia i dina texter är för att du ska kunna förstå din egen historia bättre. Har detta hjälpt dig något?
– Det jag gör handlar om ett utforskande i stil med det som författaren Toni Morrison gör i sina romaner. Och det hjälper mig definitivt att förstå mig själv bättre, var jag kommer ifrån och min morfars bakgrund som sharecropper i Alabama i början av 1900-talet (ofta svarta lantbrukare i amerikanska Södern under slutet av 1800- och början av 1900-talet som odlade grödor åt vita markägare och fick en del av intäkterna från skörden som betalning, reds anm.).

– Morfar växte upp i en sådan miljö. Det jag gör hjälper mig att förstå hans posttraumatiska stresssyndrom som han led av och som han förde över till min mamma. Jag uppfattar posttraumatiskt stressyndrom som ärftligt. Personer med judisk bakgrund brukar se på PTSD på samma sätt, att det är något man överför till sina barn. Så min musik är ett sätt för mig att känslomässigt hantera det, såväl som intellektuellt.

Ditt senaste verk som du uppträtt med, Surveillance Punishment & The Black Psyche, handlar om den övervakning som du uppfattar är riktad mot svarta personer i USA i dag. Kan du berätta om bakgrunden till detta arbete?
– Stycket bygger löst på berättelsen om Willie Francis. En svart 16-årig pojke som dömdes till döden för att ha mördat en äldre vit man, Andrew Thomas, som Willie hade jobbat för och som det påstods att han hade en sexuell relation med. Stycket är i jagform och är en tidsresa som börjar 1947 och som sedan går tillbaka till år 1847. Det är en person som styr berättelsen – jag – men det kan gälla för andra svarta män också.

– Med stycket vill jag ställa frågor om vad det innebär att vara en svart person i en vit koloniserad stat. Jag tror att det är en relevant fråga i vilket samhälle som helst, för vi är alla olika raser som existerar tillsammans. En fundamental fråga är därför vilken kunskap vi har om oss själva och varandra. Det är viktigt för mig och andra svarta människor, men det är också en universell sak, på en samhällelig nivå. Vad innebär det att existera tillsammans?

Du har pratat om att övervakning kan ses som något som är sexualiserat, vad menar du då?
– Det finns något vouyeristiskt i själva tittandet. Man kan se det på ett allmänt plan utifrån en polisstat. I New York finns det något som heter »stop-and-frisk«. Det går ut på att polisen kan stoppa fotgängare och visiterar dem om de misstänker dem för någonting. Jag antar att vem som helst kan bli stoppad av polisen om man väcker misstanke. Men de har riktat in sig på färgade män, som svarta och latinamerikaner, i en oproportionerlig utsträckning.

– För mig finns det en stark sexualiserad sida av det. Om du verkligen vill ta på någon så måste du stanna personen ifråga och göra det. Ett annat exempel är det sätt som svarta idrottspersoners kroppar framställs på, som inom basketsporten och NBA, vilket ofta är sexualiserat. Det är nog det bästa exemplet.

På vilket sätt då?
– På många sätt kan NBA liknas vid plantagekulturen som fanns i USA. Även om det börjar ändras så är ägarna till en övervägande del av lagen vita män. Och de anställer till största delen svarta män. Även om dessa män tjänar stora pengar så är själva strukturen lik den som rådde i plantagerna.

– Det finns något i hur vit överhöghet fungerar som handlar om exploatering, som att svarta människors kroppar värderas högre än deras intellekt. Det finns en pornografisk sida av kroppar som visas upp i hela sin perfektion, vilket ofta är fallet med svarta kroppar.

Du har sagt att plantagen existerar i dag.
–  Ja. Det är lite talande att folk, framför allt svarta, var väldigt exalterade när Barack Obama blev president. Det har alltid funnits svarta som har lyckats bli framgångsrika i ett system som är korrupt. Även under slaveriet, där det fanns slavar som var villiga att göra vad som behövdes för att komma framåt i systemet. Så för mig handlar det mer om att det är själva systemet som är fucked up och bristfälligt. Naturligtvis är folk mindre rasistiska i dag än under slaveriet men jag tycker att samma slags rasism och samma sorts strukturer finns i dag. Systemet i sig har inte förändrats i grunden. Det är som med det patriarkala systemet.

– Svarta har alltid varit en del av det kapitalistiska vita patriarkala systemet. Vi var slavar under en period och i dag är vi del av ett arbetande system fast på en annan nivå, ibland sker det arbetet i fängelser. En av de saker jag försöker göra med Surveillance Punishment & The Black Psyche är att fokusera på svarta män i en fängelsekontext. I USA sätter vi fler människor i fängelse än någon annan stans. Fängelseindustrin genererar mycket pengar och får mycket ekonomiskt stöd och där finns också mycket gratis arbetskraft. I USA:s konstitution står det att ingen får hållas i slaveri förutom om man begått ett brott. Den stora ironin är att de flesta som sitter i fängelse i USA i dag är svarta män. Så därför menar jag att plantagen fortfarande existerar.

– Den grundläggande berättelsen om USA är en historia om ras. Så mycket av det som händer politiskt, kulturellt och socialt här handlar om de svarta och de fruktansvärda orättvisorna från slaveriet och det arv som finns kvar efter det. På ett plan kan man säga att mitt arbete handlar om ras. Men jag skulle säga att det i grunden handlar om vad det innebär att vara amerikan.

Inom populärkulturen i USA är ras också ett återkommande ämne. Quentin Tarantinos senaste film Django Unchained utspelar sig under slaveriet och följer en befriad slav, (spelad av Jamie Foxx) som söker sin fru (spelad av Kerry Washington) som tagits tillfånga av en plantageägare. Filmen fick kritik, bland annat av Spike Lee som menade att slaveriet är inget man gör en spaghetti-western av. Vad tycker du om filmen?
– Jag håller med Spike Lee. Om man vill prata om övervakning och sexualisering av den svarta kroppen så är den filmen ett perfekt exempel på det. De som är nakna i filmen är Kerry Washington och Jamie Foxx. Och musiken… Tarantino brukar vara ett geni när det gäller musiken i sina filmer men denna gång framstår den bara som billig underhållning. Kan du föreställa dig att någon skulle göra en film om förintelsen som bara är ren underhållning? Det är otänkbart.

– Jag tycker att filmen är ren skit och den gör mig genuint förbannad. Varför får vi inte se Leonardo DiCaprio naken och upp och nedvänd med blottad kuk i filmen till exempel? Vi får se de svarta kropparna i filmen på det sättet men inga vita kroppar. För mig säger det allt om rasfrågan i USA och de djupa problem som finns.

Kritiken mot filmen försvann ganska snabbt, åtminstone här i Europa. Recensenterna konstaterade mest att detta var ännu en Tarantino-film med allt vad det innebär. Det var inte många som utvecklade den kritik som fanns.
– Det är märkligt, tittar man på de Oscarsnomineringar som filmen fick så var inte Jamie Foxx nominerad. De som vann var vita, den tyska skådespelaren (Christoph Waltz, reds anm.) fick pris för bästa biroll och Quentin Tarantino för bästa manus. Denna film som utger sig för att handla om svarta och slaveriet handlar egentligen om Tarantinos fantasi om slaveriet och den fetisch han har för svart kultur. Det är hans »negrofili« som visas upp och att han i slutändan är en wigger. Så har det varit ända sedan Pulp Fiction.

– Tarantino är intressant om man pratar om vit överhöghet. Tittar man på hans karriär så ser man tydligt det problem som finns med approprieringen av svart kultur, till exempel inom jazz. Tarantino ser svarta män som förkroppsligandet av det hårdkokta och coola. Han kan inte se de traumatiska sidorna av vad det innebär att vara svart, han kan inte se bortom swagen. Det är som en skämtteckning, ungefär som den karaktär som Samuel L. Jackson spelar i filmen.

– Allt handlar om coolhet. Och i vissa fall stämmer det. Miles Davis var till exempel en av de främsta artisterna som stod för den coola perioden inom jazzmusiken. Men det finns en annan sida – den blåa sidan som kommer från djup känslomässig tortyr och det katastrofala som ligger bakom den. Tarantino vill inte att de delarna ska störa hans fantasi om den svarta kulturen, inte ens i en film om slaveriet.

Foto från: mlamar.com

Din musik är influerad avantgardemusik från tidigt 1900-tal, negro spirituals och black metal. Jag tycker att den i sin kärna är stillsam även om mycket handlar om förtvivlan. Är stillhet något du strävar efter?
– Det är en intressant fråga. Jag ser mitt arbete ur ett meditativt perspektiv, att jag mediterar över de ämnen och teman som jag tar upp… Är du en depressiv person, Adrian?

Nej, inte kliniskt deprimerad, även om jag inte direkt är en »happy camper«. Är du depressiv?
– Nej, jag har inte fått den diagnosen i alla fall. Men anledningen till att jag frågar är för att när man upplever djup förtvivlan så kan man hamna i ett tillstånd då man inte kan röra sig. Man kan inte lämna sin lägenhet och man känner sig bortdomnad. Ibland försöker jag återspegla det i min musik, samtidigt som alla de här andra sakerna pågår omkring. Jag föreställer mig hur det skulle vara att befinna sig på ett slavskepp och jag försöker känna skräcken i det. Vad innebär det att vara inpressad i ett trångt utrymme under flera dagar, ovanpå flera lager av kroppar varav flera kan vara döda? Hur reagerar man på sådant? Jag föreställer mig att det innebär en skräck och en djup hopplöshet som kan vara väldigt tyst och stilla.

– Jag har inte varit i en sådan situation men jag har upplevt förtvivlan som varit stillsam i mitt liv. När jag var ett barn och innan jag började läsa om slaveriet så kände jag det, djupt i mig. Ibland kan man känna det utan att veta om det, utan att det har en logisk koppling.

– En av anledningarna till att jag gör musik som är i grunden icke-kommersiell är ett motstånd mot kommersialisering, objektifiering och exploatering. Men det är också ett sätt för mig att fundera över vad den sortens maktlöshet handlar om.

Du har sagt att konst inte är demokrati eller en tävling i popularitet. Är det svårt att ha den inställningen i det du gör?
– Nej, det är väldigt enkelt. Jag är en stark och självständig person. Vi kan dö närsomhelst, jag kan gå ut på gatan och något hemskt kan hända och jag dör. Vill jag att folk ska säga om mig när jag är borta att »han gjorde många glada och han hade känsla för det som var populärt och hade en marknad.«? Eller vill jag att man ska säga »den här artisten gjorde inträngande och djupsinniga saker både tematiskt och musikaliskt«?

– Om man ska bli populär och appellera till marknader så måste man utgå ifrån det specifika ögonblicket och vilken konst som funkar för stunden. Om man ser till popmusiken från 90-talet är det en engångsprodukt och poänglös i dag. Men om man ser till artister som Nina Simone eller Odetta Holmes så har folk en djupare relation till deras musik, det känns som att den betyder något. Jag vill inte låta arrogant och säga att det jag gör har en större betydelse, men mitt mål är att det ska ha det. Jag strävar efter en storhet som inte har något att göra med framgång och det kortsiktiga.

När man ser dig live så känns det som att det är lika mycket ett performance som en vanlig konsert. Hur stor del är performance och hur stor del är livemusik?
– Jag vet inte vad performance-konst är och skulle inte kalla mig för en performanceartist. Jag ser mig som en teatralisk musiker/artist/sångare. Mycket av det som influerade mig när jag var liten var operasångerskor som Maria Callas och Jessie Norman och där fanns hela tiden en tydlig teatralisk sida av musiken. Det gäller även för en artist som Patti LaBelle eller en gospelsångerska som Marion Williams. Och inom den europeiska operatraditionen finns det något storslaget i framträdandet, något man även hittar i svarta kyrkoförsamlingar. Så jag ser mig själv som en del av de traditionerna.

– Det jag gör på scenen är ritualistiskt och lite shamanistiskt kanske, jag vill att det ska vara en djup upplevelse.

Samtalet glider in på skräckfilmer. Något M Lamar är ett fan av, speciellt The Texas Chain Saw Massacre från 1974. Scenen där mördaren och huvudkaraktären Leatherface jagar en av kvinnorna i filmen genom en skog är en favoritsekvens.

– Leatherface representerar en slags demonisk karaktär med lädermasken och peruken, han uppträder som om han är besatt. Jag är intresserad av fenomenet att vara besatt av demoner, inte bara inom skräckfilm utan att kunna resa mellan olika tidsperioder vilket jag gör i mitt arbete. Ibland tror jag att jag är på väg att bli någon slags konstig demon. Men det är också intressant att föreställa sig en kropp som tas över av någon annan. För flera år sedan reagerade en kille när jag började sjunga för honom. Han tyckte att min sångröst inte kom från mig, även om han såg att det var jag som sjöng.

– Jag funderade inte på det då. Men när jag tänker tillbaka på det nu så tycker jag det är intressant att föreställa sig att någon annan själ eller person kan dyka upp och ta över ens kropp och tala genom en.

Skulle du säga att det finns en demonisk karaktär i operasång?
– Ja, jag tror det. Man använder ett grundläggande element i sången – andningen – för att få fram ljudet. Men ljudet är inte likt den talande rösten eller en popsångares röst. Från början var det tänkt att operasången skulle sjungas så att den skulle kunna spridas sig i hela operalokalen. För att göra det var man tvungen använda huvudet och ansiktet på ett sådant sätt att ljudet skjuts ut och får en omslutande karaktär. Det gör att ljudet kommer från ens kropp i dess renaste form, det är en sång som är utomkroppslig och övernaturlig. Jag har alltid sett operasång som övernaturlig.

– Lika mycket som den här förtvivlan som jag pratat om är konstant så finns det ett sätt i hur man sjunger som kan överskrida det. I sången finns det en möjlighet att övervinna det hopplösa.

Mer info om M. Lamar, här.

Koji, som getts ut på bolag som Simon Scotts Kesh Recordings och tyska Resting Bell, presenterar här fyra komprimerade ljudvävar. Han har på flera tidigare släpp hållit sig till en och samma låtlängd. Så även denna gång. Varje spår på ”Plus” är exakt 4.33 minuter.

Ibland kan droneartad och intensiv musik kräva mycket arbete innan man tar sig igenom det första lagret av frekvenser. Men radiolängden gör dessa låtar väldigt effektfulla och omedelbara. Det är varma ljudmattor inifrån en stor generator. Med en tydlig ambient botten. Som om Bvdub hade dragit ihop sina långa ljudsjok till korta distade skurar.

Saito Koji har tagit intryck av kärnkraftsolyckan i Fukushima förra året och en nära anhörigs bortgång. Men musiken är inte dyster. Den reser sig och är stark. Sista spåret, ”Plus 4″, är närmast triumfatorisk. Det är så ihållande och kompakt, och samtidigt ljust. Hoppfullt.

Ladda ned EP:n hos Median, och håll utkik efter kommande släpp på denna sympatiska etikett.

Jag köper sista numret av Tidningen SEX när det ges ut 2007. Det är på 150 sidor med ett förstklassigt innehåll (intervjuer med bland andra Diamanda Galas, Henric De La Cour och Lisa Carver), men de 40 sista sidorna har jag ännu inte läst. Samma år kommer The Fall-samlingen ”The Fall Box Set”, en diger box om fem cd-skivor med 91 låtar från åren 1976-2007. Jag har hittills lyssnat igenom tre skivor. 2010 köper jag julnumret av kulturfanzinet/tidskriften Det grymma svärdet, 224 sidor där jag än så länge bara har läst ett tiotal. I slutet av 2011 ges det senaste numret av tidningen ut som DN uppmärksammade i veckan.

”Hazel” släpps på Mexican Summer, en liten etikett som ändå börjar kännas ganska stor. Väntar ett kommersiellt genombrott för Sam Goldberg? Nej det är inte särskilt troligt. I en bättre värld hade det förstås varit givet.

Ett annat tips på en skiva som är släppt på Mexican Summer är Date Palms ”Honey Devash”, två långa vackra ökendrones med små The Jesus And Mary Chain-melodier.