I juni 2001 får engagemanget ett plötsligt avbrott vid demonstrationerna under EU-toppmötet i Göteborg. Hannes Westberg skjuts av polis efter en Reclaim the Streets-fest och döms senare till fängelse för våldsamt upplopp.

Dokumentären Göteborg dansar och ler av Erik Nordin, som nyligen sändes i Musikguiden i P3, följer denna utveckling. Det är en berättelse om hur rejvkulturen kom till Göteborg via två engelsmän, får fäste genom utomhusfester och skogsrejv och stöter på polis och myndigheters motstånd några år in på 90-talet. En klubb- och technoscens omvandling från att vara kreativ och spontan till att bli uppdelad och avstannad, såväl i Göteborg som i andra delar av landet.

Genom Hannes Westberg och klubbprofiler som Robert Leiners erfarenheter och minnen väcks denna period till liv i dokumentären. Och får även en koppling till dagens förutsättningar, och Hannes verksamhet nu.

Jag ringer upp Hannes för att prata om fria zoner, danstillstånd och huruvida händelserna under EU-mötet 2001 haft någon påverkan på dagens klubbkultur.

Du var punkare innan du kom in i rejv- och klubbscenen i Göteborg?
– Ja, det kan man säga. Jag lyssnade på mycket punk och via industri kom jag in på elektronisk musik och började gå på festerna. Det överlappade en del också, det var många från punkscenen som var involverad i technoscenen. Det fanns en del beröringspunkter.

Hur startade ditt musikintresse?
– Jag har alltid varit väldigt intresserad av musik. Det var energin i punken som lockade mig mest, ungefär samtidigt lyssnade jag mycket på hiphop. Det var lite samma attityd, det var enkelt för alla att ta del av.

Du var ganska ung när du kom in i musiken?
– Ja, jag var pre-pubertal, runt 11-årsåldern. Där började ett visst politiskt engagemang också, men även att jag var med och ordnade fester.

Hur var ditt första möte med rejvkulturen i Göteborg? I dokumentären berättar du att du stötte på den vid Packhuskajen.
– Ja, just det. Bland annat i Tullpackhuset som ligger inte långt från Packhuskajen. Där var jag samtidigt lite engagerad i olika elevorganisationer som höll till i samma hus. Dels var det där och sedan var det på Moment H, som hade fester väldigt tidigt i samma område. De gick jag alltid på.

Var det en klubb, Moment H?
– Det var Håkan, en dj som på den tiden gick under namnet Moment H men som nu kallar sig för Håkan Momenth. Han hade ett gäng klubbar, den mest kända var nog Knüller Club som bland annat höll till på Franska Klubben i Göteborg och i diverse andra svartklubbslokaler.

– Jag smet in på de svartklubbar jag lyckades ta mig in på. Det fanns otroligt många svartklubbar och scener i Göteborg på den tiden, från tidigt 90-tal och fram till runt 1995-96. Dels var det LPC på Första Långgatan (en av de första riktiga rejvklubbarna i Göteborg, reds anm.) och grejerna på Tullpackhuset och sedan Moment H, som gjorde att jag blev intresserad.

Var det i sin linda då när du stötte på det?
– Ja, det kan man säga. Göteborg var väldigt tidigt ute. Åren 1988-1989, innan jag var ute på banan, var det fortfarande något slags mellanläge där man spelade all möjlig musik och slängde in en housemix här och där. Någonstans runt 1992-93 började det utkristallisera sig som en riktig scen med elektronisk musik. Det var då de första dj:arna började profilera sig.

Var det en blandning av pophits och funk till mer renodlad techno som spelades om vart annat?
– Ja i början, men när jag började gå på mina första fester runt 1993-94 så var det rena house- och technofester. Det fanns en scen för det, även för stora utomhusfester som de tidiga Sunrise-festerna. Det var renodlade technofester.

Hur kom det sig att det var så mycket svartklubbar där i början? Fanns det många som var engagerade och ville göra saker utanför ramen?
– Jag vet inte om det var ett medvetet val, men det var en annan stad och en annan attityd då. Det fanns mycket tomma lokaler mitt inne i staden och delar av stadsdelen Haga var fortfarande »lediga«. Myndigheterna brydde sig inte så mycket. Det fanns en kreativ miljö och utrymme. Folk valde inte att ordna svartklubbar – det fanns helt enkelt möjligheter till det. Mellan Järntorget och Masthuggstorget var det säkert tio olika svartklubbar under en period. Dessutom hade de flesta ställen öppet till tre så det fanns ett behov av att kunna ha öppet längre.

Det fanns inte många ställen som var öppna efter tre?
– Jag är lite osäker där, jag kom inte in på de ställena ändå. Men jag tror att i princip alla ställen i hela staden stängde vid tre, så det var också en del av det. Genom åren har det blivit en enorm upprustning av innerstaden, en gentrifiering och att de rev alla gamla lokaler som man kunde vara i. Det försvårade möjligheterna. Och sedan kom ravekommissionen i mitten av 90-talet. Det blev spiken i kistan.

Om man ser till kulturen i England så dök den upp i lagerlokaler och sedan flyttade den ut på landet när myndigheter och polis fick upp ögonen för den. Var det så i Göteborg också?
– Ja, man kan helt klart se en sådan utveckling. Sedan tror jag att svartklubbarnas död också bidrog till att det blev mer utomhusfester. Man blev skjutsad eller fick ta taxi ut i skogen, till skogsfester, som tog över mycket när många av svartklubbarna försvann.

Vad tyckte du om den scenförändringen? Blev det en annan typ av fester då?
– Inte till en början. Genrerna var inte så tydliga. Technomusiken var mer organisk och »icke-linjär« och det som skulle komma att kallas för trance hade mer rymt. Det var inte så separerat och många dj:ar kunde spela det mesta, mycket acid och sådant. Det var när goa-trancen dök upp som stilarna började splittras. Deep house blev deep house, techno blev techno och trancemusik blev goa-trancemusik. Den scenen blev stor på skogsrejven, och den har jag aldrig känt mig som en del av.

Varför gillade du inte det?
– Jag gillade den inte estetiskt och smakmässigt. Det är två ganska olika traditioner känns det som, rejvscenen och goatrancemusiken. Det blev en genreindelning som jag inte gillade.

Var goatrance backpacker-musik?
– Ja, det var mycket neon. Framför allt är det så klena kickar i trance, jag gillar bas. Sedan var det en sådan öppen och fri stämning på de första festerna jag var på, både vad gällde vad folk spelade, vilka som kom och åldersmässigt. Efter ett tag tyckte jag att det blev mycket mer uppdelat. Man kunde lättare se att det var en viss typ av människor, en viss ålder och en viss klädstil och alla dansade ungefär likadant. Man tappade lite av den öppna anarkistiska vibben som fanns innan. Det blev tuffa hierarkier och fokus på »häftiga dj:ar« och folk som tyckte att det var coolt snarare än att de levde och hade kul.

Det känns som ett fenomen som många subkulturer drabbas av förr eller senare, uppdelningar och revirpinkande?
– Precis, och det tycker jag går emot själva essensen i den musik och kultur som jag gillar. Det ska vara en tillgänglig kultur för alla. När man känner att man måste bete sig eller klä sig på ett visst sätt och dj:n spelar samma låtar på samma sätt så tappar det väldigt mycket av charmen.

– Som tur var fanns det andra svartklubbar att gå på och annan musik att upptäcka för mig. Någonstans där började mitt intresse för att spela elektronisk musik växa. Jag ville själv söka upp grejer som jag gillade men som jag inte tyckte att jag hittade på festerna.

När var det här?
– Runt 1995-96. Då började jag intressera mig mer för elektronisk musik på alla sätt. Den första gången jag hörde Dopplereffekt och den typen av elektro var det stort. Jag lyssnade på mycket acid och även lite hårdare industri- och technotongångar. Jag kom snabbt in på Birmingham-technon, Underground Resistance och Detroit i samma veva, Black Nation Records. Och även Giorgio Moroder.

– Det var en tidig klubb i Göteborg som hette D-Delay som startade någon gång runt 1996. Jag var med och hjälpte till vid deras första eller andra fest. Jag kom in på den även om jag var lite ung, den var på onsdagar. Där utvecklades mitt musikintresse väldigt mycket. Det var efter det som jag började köpa skivor, sedan dess har jag varit en vinyl junkie. Jag blev mer involverad och gick på djupet med det, mycket på grund av att jag var missnöjd med det jag hörde på de stora rejven.

Flera klubbprofiler och dj:ar medverkar i dokumentären, som Robert Leiner, Ingrid Engarås, Jean-Louis Huhta och Luke Eargoggle. Vilken betydelse har dessa haft för dig?
– Moment H var den killen som gjorde att jag började ordna fester. Han var så engagerad och gjorde så mycket bra svartklubbar vilket inspirerade mig. Sedan var det Jim, en engelsk dj, som rent stilmässigt har influerat mig mest. Jean-Louis Huhta har jag följt sedan Anti Cimex och LPC (Lucky People Center), jag tycker allt han gör är fantastiskt. Robert Leiner har gjort så mycket och slitit på gräsrotsnivå.

– Det handlade väldigt mycket om en kultur av delaktighet och inte så mycket om fokus på personer. Det var inte fokus på att den och den spelade, det var mer en speciell stämning som var inkluderande. Alla de har lagt ned mycket engagemang och tid genom sin kärlek till kulturen snarare än en vilja att bli känd. Det saknas lite i dag, i denna överexponerande tid.

Hannes i sin förra studio.

Du gick med i Syndikalisterna och engagerade dig politiskt också.
– Ja, jag var involverad i många av de tidiga Tullpackhusfesterna och var engagerad i Ungdomens hus. Och även Moment H:s fester hade en viss ton av det, det var många som var engagerade i båda delarna. Det gick lite hand i hand, svartklubbsmiljön och det politiska. Man var engagerad politiskt, sedan gick man på fester och blev trakasserad av snuten.

– Detroit-technon har element av det, det är en social progressiv rörelse. Sedan har du den engelska rejvrörelsen som är kopplad till Reclaim the Streets-rörelsen. Så för mig har det alltid funnits självklara beröringspunkter.

Vilka paralleller finns det mellan det politiska och musiken?
– För mig är det en personlig resa. Man ska akta sig för att definiera en konstform allt för tydligt. I Göteborg tror jag att det fanns en känsla av underground och ett motstånd mot etablissemanget på ett annat sätt än i Stockholm, där var det mer Frihetsfronten runt Docklands.

– Det handlar om hur man väljer att organisera fester och profilera sig, att man gör det utanför samhällets ramar. Det blir friare.

En sorts utomparlamentarism alltså?
– Ja, för mig finns det en motsvarighet till det inom den elektroniska scenen. Att man väljer att göra saker själv, att man lätt kan bli delaktig själv och att man gör det på egna villkor. Att man inte ber om tillstånd eller lov utan bara gör det.

– Det är en slags fri attityd gentemot musiken också. När man är på en klubb händer det något, man måste kanske anpassa sig till krögarnas önskemål. Desto bättre musik man spelar desto mindre säljer man i baren för folk vill inte lämna dansgolvet. Det är skönt att kunna köra en låt på sexton minuter, det försvinner lite grann när man flyttar in på klubbar. Miljön som man har fester i påverkar musiken, det är härligt om man kan hålla det så fritt som möjligt i sitt uttryck. Därför är jag emot en klubbifiering av musiken. Nu känns det som att mycket musik som görs skapas för att vara så menlös och oförarglig som möjligt istället för att vara ett fritt kreativt sökande.

Du har jobbat som klubb- och dj-bokare på olika ställen i Göteborg under de senaste tio åren, utöver de utomhusfester och rejv som du anordnat. Du har bland annat varit bokare och programansvarig på Röda Sten. Jag antar att du har upplevt skillnaden mellan att vara i en fysisk lokal gentemot ett öppnare sammanhang?
– Ja, det går inte riktigt att få samma fria stämning på en klubb, men det beror på hur man gör det också. Jag gillar all klubbmusik med mycket bas i, och jag tycker det är ett problem vad gäller elektronisk musik att vara på ett ställe som stänger 03.00. Festen måste få hålla på till den är slut. Tyvärr lever vi ett klimat i Sverige där det inte är tillåtet, så det upplever jag som en begränsning.

–Vad gäller just Röda Sten så är det en väldigt speciell lokal. Vi lyckades faktiskt få ett par tillfälliga fem-tillstånd där och körde artister som A Guy Called Gerald, Coki och Kromestar. Då funkade klubbgrejen rätt bra.

Det fanns droger i rejvkulturen när den växte fram. Tror du att drogerna hade varit mindre omfattande om media inte rapporterat så ensidigt om det och smutskastat kulturen?
– Ja, det är jag övertygad om. Jag upplever att jag fått se den förvandlingen. På de festerna jag gick på var det inte alls det som lockade. Jag kommer inte ihåg om det ens fanns barer på de första festerna, det var så mycket annat än alkohol och droger som var intressant – det var energin. Visst fanns det droger men det var väldigt många som inte tog några, och det berodde också på vilka fester man gick på.

– På många ställen var det ganska nyktra dansgolv. Sedan blev det en extrem hajp och fokus på droger och då upplevde jag att folk verkligen sökte sig till det på grund av det. Det blev mycket mer neurotiskt. Men det var aldrig någon som kom fram till mig och erbjöd droger under den tiden. Så där spelade media en stor roll.

– Man kan ta graffiti eller vilken annan subkultur som helst, när man blir utsatt för den typen av repression får det olika konsekvenser. Det är en otrevlig och icke önskvärd utveckling. I rejvkulturens fall resulterade det i att man sökte sig mer under jord, jag som var lite yngre fick jobba mycket för att leta upp festerna. Sedan misstänkliggjordes folk som man inte tyckte passade in, det blev en slags begränsning.

I dokumentären berättar du att man stod och spanade efter civilpoliser på festerna, att det blev en ganska olustig stämning.
– Ja, man började kolla väl mycket på vad folk hade för kläder på sig och att man inte pratade med främmande människor som kom fram till en. Tvärtemot det som jag tyckte var så skönt med kulturen, att det var en inbjudande atmosfär. Det var väldigt ensidigt, jag har aldrig sett det som att det handlat om ett krig mot droger utan det är ett krig mot kulturen i sig. Den rör sig utanför de etablerade ramarna, eller gjorde i alla fall på den tiden. Det är helt okej att dra i sig svindyrt kokain och lyssna på E-type, men att äta billig ecstasy och lyssna på bra techno är förbjudet. För mig har det där helt att göra med hur kulturen är organiserad, snarare än någon slags moralisk grej mot droger.

Vissa droger är okej men andra är det inte?
– Ja, men framför allt i vilket sammanhang man tar dem, och vilka det är som gör det. Om man är en tät företagsledare, eller en technoentusiast som gillar mer udda lokaler att ta del av musiken i. För mig är det ett krig mot kulturen och ett krig mot alternativ. Dels grundat på oförstående i någon mån, men det handlar också om en sorts ryggmärgsreflex där man vill rensa bort allting som inte passar in.

– När det misslyckas, som det alltid gör förr eller senare, så blir det snarare mer etablerat på olika sätt. Men det sker ändå en uppdelning i vad som anses vara okej kultur och inte okej kultur. Om man har graffitimålare som är reklamare eller om man har graffitimålare som gör det gratis. Det är samma med politik och demonstrationer, seriös och oseriös kultur och fin och ful kultur och vem som bestämmer det. För mig har det alltid handlat mer om det än om droger.

Det är intressant att de där strukturerna finns kvar, även om nätet finns i dag som möjliggör att man kan organisera sig snabbare. Men i verkligheten är det ofta samma gamla visa.
– Ja, definitivt. Därför tycker jag att det är roligare och mer intressant att titta på det som rör sig lite utanför, i marginalen. Det behöver per definition inte handla om vänster och höger på den politiska skalan, utan vad som är progressivt, nytt och intressant.

Utifrån det, ser du dig som en person som går åt ett mer anarkistisk håll än att du befinner dig på vänster/högerflanken?
– Jag ser mig definitivt som vänster och med ett anarkistiskt driv. Men det är inte någon politisk parollverksamhet jag sysslar med, jag vill bara göra schyssta fester där folk kan röja och vara sig själva, oavsett vad de gör annars. Den friheten värdesätter jag väldigt högt och är beredd att kämpa för.

Är det din form av socialism? Eller vill du inte beteckna dig med någon -ism?
– Nej, jag brukar akta mig för det. Men att kämpa för fria zoner, det är oerhört viktigt. Det kan vara en fri zon att det just är oberoende av höger och vänster. Det är viktigt att det finns icke-kommersiella fria zoner där man kan söka sitt eget uttryck, det saknas väldigt mycket i vårt samhälle.

Varför är de så viktiga?
– Det är bara där man kan hitta verklig frihet och kreativitet. Det finns knappt något utrymme kvar för kreativitet och spontanitet och platser där människor kan träffas på bättre villkor än att man bara ska ingå i någon konsumtionscykel. Att folk ska hitta inspiration till och leva sitt liv som de vill istället för att passa in i olika mallar. Och det är framför allt förbannat mycket roligare också. Annars får man bara en standardiserad skitkultur som ska säljas och köpas.

En tydlig symbolhandling mot denna kultur och framför allt politiken som låg till grund för den var demonstrationerna under EU-toppmötet 2001. När du tittar tillbaka på det i dag, vad tänker du då?
– Jag tycker att det är lite av samma tankar som går igen där. Jag tycker att Reclaim the Streets-rörelsen har varit grym, även om den inte finns nu i samma utsträckning och form. Men den var ju väldigt stor i England och inriktad på att aktivera folk på ett roligt och kreativt sätt. Den sammanföll med Criminal Justice Bill (ett tillägg i  lagstiftningen i England som infördes i början av 90-talet, i syfte att på olika sätt motverka vissa former av »anti-socialt beteende«, reds anm).

– Det är den mest absurda lagen i västerländsk historia där man försökte förbjuda »repetitiva takter på offentlig plats«. Men det är intressant att se att nu, när musiken flyttat in på klubbar och blivit en stor del av Londons ekonomi, har musiken legaliserats. Det är lite lustigt att se den svängningen.

– När det gäller det som hände 2001 så tycker jag det handlar om samma sak. Polisen var livrädda för det innan mötet, de förstod att det var ett evenemang som skulle dra folk till innerstaden i Göteborg. Det var folk från förorten och från alla möjliga platser som skulle ta sig in till staden på ett helt annat sätt än annars. Polisen tyckte att vi inte skulle affischera ute i förorten, och menade att det var mest en grej för innerstaden. Det handlade ju om EU, resonerade man.

– Men på det sättet som Reclaim the Streets organiserade sin del i demonstrationerna tyckte jag var oerhört viktig – det skrämde slag på myndigheterna. Det enda vi gjorde var att dansa, och vi hann knappt ens med det. Det visar vilken kraft det finns i musik att samla folk.

Så det fanns en tydlig rädsla från polis och myndigheters roll inför mötet att folk skulle samlas till sådana fester under demonstrationerna?
– Ja, det var väldigt uttalat. De var framför allt rädda för att det skulle samlas andra människor än de vanliga svenssons som de tyckte att de hade koll på och som var medelklass. Och det var inte populärt. Men jag tyckte det var en grym grej, det var synd att det inte fick hålla på så länge. Det var väl bara en kvart det varade innan polisen omringade festen.

– Det finns en oerhörd rädsla för den okontrollerbara kraften som finns i musik, det rymmer en frihetskänsla i sig att kunna dansa och röja. Det är något som det etablerade samhället aldrig kommer att förstå eller kontrollera. Bara det är inspirerande.

Nu kommer jag inte ihåg förloppet riktigt, men var det Reclaim the Streets-festen som blev starpunkten för de ökade motsättningarna mellan demonstranter och polis under den helgen?
– Nej, det här hände på fredag kväll och redan på torsdag morgon hade polisen omringat Hvitfeldtska gymnasiet. Så det var kravaller redan från torsdag morgon. Reclaim the Streets-festen hände halvvägs in i helgen.

Så polisen hade lagt ribban dagen innan?
– Ja, det är så jag ser det. Det var de som styrde bråken i Göteborg i ganska stor utsträckning, de regisserade det hela ganska hyfsat och planerade det lång tid i förväg. Det är min bestämda uppfattning.

Tycker du att klubbscenen och klubbkulturen ändrades något efter demonstrationerna den helgen? Eller är det långsökt att göra en sådan koppling?
– Ja, det är lite långsökt. Men samtidigt har polis och myndigheter intagit en annan attityd. Nuförtiden går de inte in och stoppar utomhusfester på samma sätt, eller för den delen svartklubbar. Det är faktiskt en markant skillnad. När vi gick på fester 1995-96 och såg blåljus så sprang man därifrån och gömde sig, det var en jävla hets. Men i dag är det ingen som bryr sig, polisen dyker upp och kollar runt lite och så drar de därifrån. Nu tycker inte jag man ska vänja sig vid att ha poliser på sina fester, men det är definitivt en annan mentalitet och det tror jag är ett resultat av 2001.

En positiv konsekvens?
– Ja, det tycker jag. Bara för att man samlar folk utan tillstånd så gör man inget olagligt. Och stör man ingen ska man få vara ifred helt enkelt. Då finns det ingen anledning att bråka med polisen, om man inte behöver.

Du satt i fängelse en tid efter händelserna och släpptes sedan och fokuserade då på musiken. Blev fokuset förstärkt efter denna period?
– Nej, det kan jag inte påstå. Det var mer att det blev ett avbrott i allting. Jag hade varit engagerad länge och hade velat göra grejer länge. Men jag köpte skivspelare ganska snart efter att jag kom ut ur fängelset och började dj:a och gjorde något jag längtat efter.

– Jag hade varit involverad och hjälpte till på min första klubb runt 1995-96 och sedan hade jag gjort lite smågrejer och fester här och där. Men sedan blev det mer regelbundet. Jag började arrangera grejer på mer reguljära ställen. Jag var bara 19 år så jag hade inte haft chansen att göra så mycket i eget namn innan.

Hade du någon pseudonym som du använde när du dj:ade?
– När jag dj:ar kallar jag mig Kali-Ma! Eller bara Dj Kali. Och klubben Effektverket har jag kört länge.

Var kommer Kali-Ma! ifrån?
– Det är från Indiana Jones. Jag hade massa olika dj-namn i början och sedan var det någon som skrev upp det namnet som min pseudonym utan att fråga och det har hängt med sedan dess.

Effektverket är ett jävligt bra namn, har det hängt med länge också?
– Ja, sedan 2005 egentligen men jag firade ett inofficiellt femårsjubileum i höstas så från 2007 har det varit ett namn jag använt. Sedan har jag gjort andra grejer och klubbar, till exempel inom hiphop och reggae. Effektverket har varit ett samlingsnamn för det jag gjort.

Du har en studio. Producerar du musik också?
– Jag blev tyvärr av med min studio i somras. Jag har inget ställe just nu, och jag har inte producerat något heller förutom lite hemmasnickrande på Logic. Men det kommer. Jag har aldrig släppt något.

Har du en tanke på att släppa något?
– Min första kärlek är att dj:a och jag har velat bli bra på det. Det tycker jag att jag är nu och då måste jag släppa något för att få komma ut och spela. Så det är planen.

Vad är det som har varit det lockande med att dj:a?
– Det är förbannat roligt. Jag har samlat på vinyl sedan mer än femton år tillbaka, jag har varit manisk i samlandet. Det var en naturlig utveckling av det. Jag började samla på skivor och fördjupade mitt musikintresse för att jag inte hörde den musik jag ville höra när jag var ute. När jag hade samlat på mig tillräcklig mycket skivor tyckte jag att det saknades klubbar som bokade den musiken, så då bestämde jag mig för att göra det själv. Det uppstod ett behov hos mig och då gick jag in i det själv.

Och du har alltid varit fäst vid vinyl?
– Ja, jag är ingen ljudnörd men jag gillar omständigheterna kring det. Det kräver engagemang och det finns en kultur kring det. Det är många människor som jag träffat bara för att jag har skivor med dem eller att jag träffat dem i skivaffärer och snackat med dem, hela den personliga anknytningen. Man bygger upp en hel kultur kring det. Det ökar kontinuiteten också, det är mycket slit och släng med det digitala. Jag köper inga grejer som jag inte vet att jag kan spela om fem-tio år. Det blir som att man gör kvalitetskontroller.

Och det kan man göra med vinyl på ett annat sätt än med cd-skivor och digitala filer?
– Ja, det finns en annan hållbarhet i det. Man bygger ett nätverk och en kultur som är väldigt viktig för att musiken ska leva vidare. Sedan har man lärt sig oerhört mycket genom att sätta sig in i de olika skivorna, bara genom människorna man träffar och ansträngningen man gör. Jag har fortfarande kontakt med folk som man stött på när man köpt en specifik skiva, som man kommer ihåg vad man pratat om vid det tillfället. Det hänger kvar. Jag har svårt att se att den typen av levande kultur kan utvecklas kring mp3:or.

– Jag tycker inte det finns så många bra digitala dj:s över huvud taget faktiskt. Och de som är det har ofta varit jävligt bra vinyl-dj:s från början.

Vad tycker du om de nya unga producenterna och dj:arna från England och USA till exempel, som står bakom laptops?
– Det är jävligt tråkigt att kolla på, det blir stelt och saknar dynamik. Mycket är slarvigt producerat och funkar för stunden. Logic släpper en ny app och plötsligt låter allt som släpps likadant för att ett halvår senare låta väldigt daterat. Det är helt klart ett problem.

– Jag spelar mycket dubstep och sådant, men ofta är de personerna jag diggar de som har koll på analoga synthar och som ger ut sina grejer på vinyl. Men det viktigaste är att det låter bra, jag är inte snobbig och förkastar ingen för att de inte spelar vinyl. Det är dyrt som fan och alla har inte den möjligheten. Det beror helt på, man kan ju inte producera »Windowlicker« (Aphex Twin) på analoga synthar.

– Men jag tycker att folk använder teknik bara för att de är lata istället för att utveckla sina talanger. En dj är en person som spelar skivor helt enkelt. Om du drar in en laptop och massa andra kontroller så är det bättre att du gör mashups, använder dig av egna låtar och gör mer av ett liveframträdande och pushar gränserna med tekniken istället för att luta dig tillbaka och trycka på »synk«.

Där allt redan är färdigmixat och förinspelat?
– Ja, och är det inte det så är det svårt att veta. Det saknar ofta en nerv.

Men du försöker spela vinyl så ofta du kan?
– Jag spelar alltid vinyl, jag tror att jag aldrig har mixat ihop två cd-skivor, det har inte ens hänt av en slump. Det låter kanske snobbigt men jag älskar vinyl och kör bara det.

I dag känns det som att de vinylspelare som finns till de vanliga standardiserade dj-spelarna på klubbar blivit »cd-ställ« eller en yta där man ställer sin öl.
– Ja, det är jävligt irriterande. Ibland går det nästan inte att spela. Man kommer till en del ställen som har så slitna eller eftersatta skivspelare att allt hoppar, nålarna är utnötta och man står och spelar och det låter inget bra. Folk lämnar dansgolvet och man bara »jag kan det här egentligen, men det går inte!«.

– De senaste två åren har folk frågat om jag kan köra från cd-spelarna istället, men jag kan inte det. Det är synd och jag tycker att kvaliteten på dj:andet har gått ner så in i helvete. Nuförtiden är det något som folk gör gratis på vägen till ett annat jobb. Folk gör klubbar och spelar gratis bara för att synas, på vägen till ett reklamjobb. Det har gått inflation i det. Att dj:a är omständligt och kostar lite pengar och det krävs engagemang och driv för att verkligen göra det fullt ut.

– Med det sagt – några av de bästa dj:arna jag känner till är producenter som Surgeon och Dave Clarke och de kör bara digitalt. Men de har också varit jävligt bra dj:s tidigare. Surgeon använder verkligen teknologin på ett nytänkande sätt och det låter skitbra.

– Jag gillar även mycket tidig industri och skum musik, som Throbbing Gristle och sådana grejer. Sådant tror jag inte att många moderna dj:s stöter på på samma sätt, det är sådant man hittar i vinylbackar när man letar efter andra grejer.

Tycker du att klubbkulturen i Göteborg har utövat inflytande på den elektroniska musiken och klubbarna i stort över landet?
– Nej, det tror jag inte. Det är en så otroligt bred kultur med så många olika stilar, och det har väl haft sin del i påverkan. Men jag tror det är svårt att hitta några generella riktlinjer. Det fanns ju tidiga scener på andra ställen i Sverige än bara i Göteborg.

Om du ser till Göteborg då, lever den andan som fanns när klubbkulturen växte fram kvar i staden i någon bemärkelse?
– Det tycker jag definitivt. Vi har mycket av svartklubbstänket kvar, folk vägrar att betala för att se stora akter på stora ställen och går mycket hellre på ovanliga ställen. Vill man tjäna pengar så drar man till Stockholm. De som stannar kvar har ett annat driv och en annan rastlöshet som leder till en viss typ av engagemang och attityd. Så det finns kvar en sorts undergroundvibb här, Sveriges lilla Detroit, haha. Både inom techno och annan musik.

I dag är det mycket diskussion om danstillstånd och att man ska ha det för att anordna klubbar.
– Ja, det är en helt absurd lag som inte har någon som helst förankring i verkligheten. När övergår en bar i en danstillställning? Att man över huvud taget kan få för sig att man har rätten att kräva ett sådant tillstånd? Det handlar om att dansa! Ett fundamentalt mänskligt behov, ofta sker det spontant dessutom. Att tro att man ska kunna kontrollera det på det sättet är orimligt. Det härstammar från någon slags moralpanik från dansbaneeländet. Jag saknar ord för att beskriva det absurda i det.

– Det är också tragiskt att Sverige är så dåliga på att ta till vara på den enorma talang som vi har. Vi är världskända och har några av världens största dj:s som turnerar över hela världen, men här hemma är det Friends Arena eller get the fuck out som gäller. Och det är ett resultat av de här lagarna och den extremt repressiva hållning som vi har gentemot alternativ kultur. Sverige är inte ett tolerant land på något sätt. Det finns en rädsla och en moralpanik och ett kontrollbehov som heter duga och som resulterar i dessa bisarra lagar som borde försvunnit för femtio år sedan. Det är en stor förlust för landet.

Man blir ängslig från etablissemangets håll när det är något som sticker utanför den svenska modellen.
– Precis, och det krävs inte mycket för att göra det. Labyrint är ju ett exempel på det nu som har samma problem, med inställda spelningar och polishets. Och det är många som kan vittna om samma sak. Det är historier, kulturella uttryck och människor från utkanten som plötsligt tar plats och syns och då reagerar vita medelklassverige med paranoia och extremt övervåld om man kan kalla det så.

– Det är tragiskt för det sätter en standard och skickar ut väldigt fel signaler. Det är en känsla av att man inte hör hemma här och inte har någon plats. Man alienerar ungdomar, ungdomskultur, stämplar människor och krossar drömmar.

Vad tror du om framtiden för en lag som danstillståndet?
– Det är dödsdömt för länge sedan, det går inte att stoppa den kraft som finns i dansen och den ambition och drift som många har. Det är jobbigt nu innan det faller, men det är klart som fan att det inte håller i längden. Det är bara att jämföra med Tyskland och för den delen också England. De har släppt de värsta morallagarna och för dem är det en stor pr-vinst och mycket ekonomi i det. Ett exempel är det brittiska konsulatet som sponsrar rejvfester i de forna öststaterna för att sprida anglosaxisk kultur. Tyskland är i dag världens hippaste och toleranta land, det var knappast det landet associerades med på 70-talet. Nu frekventeras gamla lokaler som gaskamrar av homosexuella, studenter och vänsterfolk.

– Det har varit en otrolig vinst för dem och en stor förlust för oss – att vi är så extremt kulturellt repressiva, konservativa och bakåtsträvande. Det får konsekvenser på andra plan, inte bara vad gäller musik och kultur. Det skapas ett väldigt trist klimat som styrs av rädsla istället för av förståelse och glädje.

– Det är fan bättre att kidsen går på rejvfester på Tullpackhuset än att de springer på kasinot (Tullpackhuset inrymmer numera Casino Cosmopol, reds anm).

Du tröttnar aldrig?
– Nej, jag kan inte leva utan det här så jag kommer att fortsätta oavsett vad som händer. Det är därför jag håller på, jag skulle sakna det så mycket annars. Det är inget alternativ för mig att inte göra det. Och det är jag inte ensam om. Så där går dem bet.

Mer om Effektverket, här.
Lyssna på Göteborg dansar och ler, här.

Jag tycker att det här är oerhört roande, även om syftet med Tommy Nilssons namnbyte visade sig vara att kränga choklad (!)

Eftersom alla lollade åt det här redan igår, så kommer dagens fniss här:

Det här klippet (Hej Jerk!) är extramaterial från den väldigt fina minidoku om Parker Lewis som Billy Rimgard gjorde 2009. Hela filmen här:

Här lär vi känna honom som musikälskare och klubbarrangör. Trailern är gjord av John Boisen/ Is This It, som också stod bakom Hellströmfilmen 2 steg från Håkan. Vet att Erik slitit hund med dokumentären och ser mycket fram emot att höra den, producenter är Märta Myrstener och Marcus Morey Halldin.

Gbg dansar och ler sänds strax efter 21.00 i P3 och finns sen att lyssna till på webben i en månad.

Ps. Igår släpptes äntligen Nord & Syds debutalbum! Nord & Syd – Som En Människa

Filmen är en nästan lika oväntad framgångshistoria som Rodriguez karriär. Med små resurser och enkla medel berättar Malik Bendjelloul om hur de två sydafrikanerna, Stephen ”Sugar” Segerman och Craig Bartholomew Strydom, undersöker ryktet om att Rodriguez är död, får reda på att det inte stämmer och slutligen hittar honom i Detroit. Hur de får honom att komma till Sydafrika och göra comeback inför tusentals fans. Och hur Rodriguez, nästan 30 år efter att han avslutat sin karriär, får uppleva ett idolskap han varit helt ovetande om.

Fotot är vackert, berättandet är genomarbetat och sökandet efter Rodriguez återges med en spänning som skulle platsa i en välgjord deckare. Så har filmen också fått priser på välrenommerade festivaler som Sundance och Tribeca Film Festival under året.

Men ”Searching for Sugar Man” är också historien om en enkel och hemlighetsfull person. En man vars liv präglats av hårt slit och enkla förhållanden, men också en stark dragning till att skriva låtar och spela gitarr. Viljan att genom musiken försöka visa att det går att komma någonstans även om förutsättningarna inte är de bästa.

Till slut blir hans historia uppmärksammad.

Jag ringer upp Malik Bendjelloul och ber honom berätta mer om arbetet bakom filmen.

Vad tror du drev Stephen ”Sugar” Segerman och Craig Bartholomew Strydom i deras sökande efter Rodriguez?
– Att det var en artist som var lika känd som Jimi Hendrix (i Sydafrika, reds. anm.) och lika död som honom. Det fanns olika historier om hur han dog, det funkade inte. Man kan bara dö en gång och på ett sätt. Hur dog Rodriguez? Det var det som fick dem att börja leta.

Hur ville du förmedla historien i filmen?
– Vi ville berätta den ur det sydafrikanska perspektivet, att följa de här människorna som letade efter en död man. Och skildra hur de faktiskt hittade honom. Rodriguez hade jobbat som rivningsgubbe i hela sitt liv i stor fattigdom i Detroit, och kände inte till att han samtidigt var större än Rolling Stones i Sydafrika. Den berättelsen utifrån det sydafrikanska perspektivet, att det var ett fullständigt mysterium som måste lösas, tyckte jag var en otroligt spännande historia.

De personer som medverkar i filmen, som skivproducenterna som jobbat med Rodriguez, pratar om honom som en mystisk person med speciell dragningskraft. Märkte du det när ni träffade honom?
– Han var väldigt hemlighetsfull, han var extremt svårintervjuad. I början var det ett problem, man vill alltid ha svar och folk som fläker ut sina hjärtan. Men det blev en väldigt fin karaktär i filmen, den här hemlighetsfulla mannen som inte avslöjade så mycket. Det är vackert tycker jag.

Och det präglade filmen också?
– Ja, absolut.

Varför är han hemlighetsfull tror du?
– Jag vet inte, han har alltid varit det. Han brukade uppträda med ryggen mot publiken i början av sin karriär. Han har alltid solglasögon på sig, är alltid svartklädd och har en svart hatt. Nu börjar han dock bli lite mer synlig.

Hade du lyssnat på honom innan du stötte på historien?
– Nej. Först historien, sen musiken.

Hur blev ditt förhållande till honom i samband med filmen?
– I början var det väldigt svårt. Han uttryckte väldigt tydligt att han inte är någon filmstjärna och att jag inte kommer att få honom att göra massa grejer framför kameran. Efter ett tag blev det lättare och lättare, och vi kom närmare varandra. Vi filmade i fyra år. Under den sista inspelningen var han otroligt annorlunda, mycket mer lätt. När kameran var på var han nervös, men han ville verkligen göra filmen. Att den skulle bli klar, eftersom vi hållit på så länge.

– Någonstans ville han verkligen att hans historia skulle berättas.

Verkade han stolt över sina två skivor, ”Cold fact” (1970) och ”Coming from reality” (1971)? Att han hade skapat något?
– Ja, det tror jag. Producenterna sade åt honom att han var bättre än Dylan, och de hade jobbat med artister i Dylans storleksordning. Som Marvin Gaye, Stevie Wonder och The Temptations. De visste vad de pratade om. Han kunde inte försörja sig som musiker, så han jobbade som rivningsarbetare. Men han slutade aldrig spela, han satt alltid hemma och spelade gitarr under alla år så han var väldigt duktig. Han gick omkring med en gitarr på ryggen som han aldrig spelade på för det var ingen som frågade honom.

Hans jobbarkompisar i Detroit säger i filmen att han tog sitt arbete väldigt seriöst. Slog det er också?
– Ja, han hade någon sorts idé om att livet får det värde som man själv tillskriver det. Man kan förhöja vardagen om man bara ser den ur rätt perspektiv. Han hade en annan möjlighet att uppleva livet på ett förhöjt sätt. Han tar saker på allvar.

En journalist i filmen som intervjuat Rodriguez berättar hur svårpratad han kunde vara. Han hade till exempel frågat honom vad han tyckte om att han hade haft en stjärnkarriär utan att veta om det, och inte fått någon respons alls. Var ni med om det också?
– Ja, han pratar inte gärna om sådant. Han är väldigt tacksam och glad över det som har hänt, men det är inte direkt så att han fläker ut sitt hjärta om det.

Har det något med hans arbetarbakgrund att göra?
– Jag vet inte, han har ju läst filosofi. Han har en universitetsexamen i filosofi. Det kanske har något med det att göra.

Det här var tänkt att bli ett inslag i Kobra från början. Hur kändes det att det utvecklades till ett sådant stort projekt?
– Det var spännande men också läskigt. När jag jobbade på Kobra innan var jag en vanlig anställd med månadslön. Nu jobbade jag under fyra år utan att få en krona. Samtidigt var jag väldigt kär i projektet. Så man kom ganska långt på det, på att fortsätta.

Fick ni filmstöd?
– Ja, vi fick filmstöd som räckte till resor och fotografen fick lön, men det fanns inte så mycket kvar efter det. Det är oftast så att den som gör filmen använder alla pengar som ges till produktionen. Så jag levde på vatten och bröd under denna tid kan man säga.

Du sa att du blev kär i projektet, vad var det som du föll för?
– Det var att historien var som en äkta saga, det var så enorma proportioner. En man som har det hårdaste liv man kan leva. En grovarbetare på timlön i en av USAs fattigaste städer, miljön var som en ruinstad. En helt otrolig plats. Och parallellt med det, utan att han vet om det, är han på andra sidan jorden en av tidernas mest berömda artist. Att jämföra de två bilderna. Och också att han faktiskt fick se det med egna ögon, han kom dit. Det var som ”The Truman show.”

Arbetade ni medvetet med sagoformatet vad gäller bildspråket? Att ni ville få det att likna en saga?
– Absolut. Jag och fotografen pratade mycket om att vi ville ha en förhöjd känsla, att försöka maxa bildspråket så mycket man kunde med våra enkla medel. Vi hade inga resurser. Men att man ändå försökte göra så mycket man bara kan av möjligheterna. Med animationer och sagolika element som det finns en del av.

När ni kom till Detroit, du sa att det var som en ruinstad. Vad tänkte ni när ni kom dit?
– Vi blev chockade. Man kan gå på en gata och varannat hus är en fullt fungerade villa med en bil utanför och varannat hus är en nedbrunnen ruin där dörrarna är trasiga och fönstren sönderslagna. Det är en mycket märklig plats.

Och Rodriguez bodde i ett av de vanliga husen?
– Ja, fast det var ett mycket enkelt hus. Han köpte huset för 50 dollar 1970, och han bor kvar där än i dag.

Vad tänkte han om det, att det var så enkla förhållanden?
– Han funderade nog inte på att flytta, han har bott där i 42 år. Har man bott där så länge och är 70 år gammal så tänker man nog inte på att flytta bara för att känna på något nytt. Han bor där liksom.

Hur var stämningen i staden och när ni träffade hans arbetskollegor? Det känns som att alla har lite samma bakgrund som Rodriguez.
– Ja, precis. Det är en speciell stad och speciella karaktärer som man träffar på Detroits gator. De är rätt tuffa och har levt hårda liv, man ser det i deras ansikten. Samtidigt har de en otroligt poetisk sida. Jag blev väldigt imponerad av hur folk beskrev sin stad och hur de pratade om Rodriguez. Det skapade en filmisk känsla, den här spökstaden som Detroit känns som.

Var de som en del av spökstaden?
– Ja, de berättade hur Rodriguez gick runt på nätterna vid de mest ödsliga platserna där man bara inte går. Detroit är en sådan stad där ingen går, det är ju något av bilens huvudstad, det finns knappt fungerande trottoarer. Och han (Rodriguez) gick överallt,  och alltid med en gitarr på ryggen. Alla undrade vad han gjorde och vart han var på väg? Den historien hörde vi om och om igen. Alla visste vem han var för att han alltid gick omkring.

Berättade han varför han alltid var ute och gick med gitarren?
– Jag frågade honom en gång och han svarade något med, ”a busy mouse doesn’t worry”. Han måste ha något att göra, vara upptagen med saker. Att gå är bra för huvudet. Han kanske inte riktigt gjorde det han ville i sitt liv, och för att lugna sina nerver… Varför tar man en promenad egentligen? Man får ett lugn av det kanske.

Ett mästerligt detektivarbete låg bakom att Rodriguez hittades. Var det något liknande ni gjorde när ni letade upp personerna kring honom och de som arbetat med honom?
– Ja, det var ett arbete att få tag på alla. Men alla kom verkligen ihåg det, man tänkte att producenterna inte skulle komma ihåg det. Att de hade gjort mycket mer berömda saker än Rodriguez som var ett fiasko. Det brukar man kanske inte lägga på minnet. Men alla minns det som om det var igår, att det var den största talangen de någonsin jobbat med. Och det största mysteriet att han inte blev större.

Den fråga som kvarstår efter filmen är var pengarna från skivförsäljningen i Sydafrika tagit vägen. Vet du det?
– Det är det ingen som vet. Det är ganska många bolag inblandade och ganska komplicerat, det skulle krävas en jurist som grävde tag i det för att få fram sanningen.

Tror du att någon har skott sig på Rodriguez?
– Ja, det har säkert någon gjort, vem vet jag inte. Men inte nog med att han inte fick några pengar, han fick inte ens reda på det. Det är ett extremt fall.

Du har fått fina reaktioner på filmen, jag läste någonstans att du hade fått ett mail från Bob Dylan.
– Ja, han gillade den. Han såg den i våras, i mars, det var kul. Jag trodde han skulle vara en grumpy gubbe som inte skulle tycka om den.

Hur kändes det när du fick mailet?
– Det var lite som att cirkeln hade slutits. Rodriguez jämfördes ju med Bob Dylan när han kom, att han påminde om honom. Att Dylan faktiskt hade hört honom och tyckte om honom känns fulländat.

Det är en saga och en berättelse om en artist som försvinner. Vad tror du det är som lockar med den här typen av historier?
– Det är väl mysteriet som finns i alla deckare, att försöka lösa ett mysterium. Det är en lockande tanke som finns hos alla, oavsett om man är journalist eller inte. Det är en tydlig dramaturgi i det, att man hittar ledtrådar, lägger ihop ett plus ett och lägger pussel. Och så till slut så hittar man svaret.

”Dearest God,
Have mercy on me,
Grant me solace and grace.
My sins afflict me,
Like pus in my bones,
Help me, Jesus, Lamb of God,
I am sinking deep in mire.”

Bach – Cantata 179 – ”Liebster Gott, erbarme dich”, 1723.

I en uppblåsbar fåtölj i en pool ligger Chris Holmes, gitarrist i metalbandet W.A.S.P. Han är fullt påklädd i läder från topp till tå. I handen håller han en halvt urdrucken vodkaflaska. Vid poolkanten sitter hans mor med en drink hon också, något tom i blicken. Luttrad, kanske lite berusad.

Intervjuaren frågar Chris hur mycket han dricker om dagen. Ungefär fem flaskor vodka, svarar Chris i sin stol. ”Yeah, I’m the happiest son of a bitch motherfucker there ever was”. Intervjuaren frågar om han gillar att vara rockstjärna. Chris häller en nyöppnad flaska i sig, över sig, och svarar långsamt ”Not really. I don’t dig being the person I am”. Konstpaus.

Sedan samlar han ihop ytterligare tre oöppnade flaskor i famnen, sluddrar ”hey, watch” och försvinner under ytan. Kameran zoomar in på hans mor, som tittar rakt in i linsen, utan att röra en min.

Jag har kommit till kapitlet i Mötley Crües biografi där Nikki Sixx dör. Då har dekadensen egentligen inte upphört under någon av de 200 sidorna som lett upp till hans överdos. Tommy Lee skriver:

”We partied like clockwork, bro. You could check the clock in whatever time zone we were in and figure out exactly what kind of shit we were into. For a while, we even had this drug kingpin following the tour bus in an exotic Excalibur with a license plate that said DEALER”.

Jag skrattar. Jag vill ha mer. Jag skakar på huvudet och vänder blad och vänder blad igen. Jag skrattar när Nikki vaknar dagen efter att ha varit kliniskt död i flera minuter och sliter ut alla kablar och slangar och stapplar ut ur sjukhuset iförd endast byxor (det påminner mig om när Richie gör detsamma efter sitt självmordsförsök i ”The Royal Tenenbaums”).

Jag skrattar när Nikki kommer hem, får höra på nyheterna att han är död och spelar in ett telefonsvararmeddelande som säger ”Hey, it’s Nikki. I’m not home because I’m dead”. Varpå han, mycket torrt berättat i text, hittar lite mer heroin i sitt hus och överdoserar igen.  Där ligger han sedan, blodig och avsvimmad i sitt badrum och telefonen ringer non-stop.  ”Hey, it’s Nikki. I’m not home because I’m dead”.

Det kanske är livsfarligt för en forskare att läsa biografier. I den digitala eran finns allt extramaterial ett klick bort. Samtidigt som jag läser så googlar jag. Jag sitter framför Youtube i timmar. Jag går igenom bild efter bild efter bild. Jag tittar på fler dokumentärer i en aldrig sinande ström. Där glider Johnny Thunders sluddrande ned för scenen i ett censurerat, något avantgardistiskt klipp från ”Måndagsbörsen” 1982.

Där kiknar Steven Tyler av skratt åt alla tossigheter han ägnat sig åt genom åren. Där finns den välkända, ökända situationen där Ozzy Osbourne snortar myror. Den scenen blir för övrigt betydligt mer äcklig om man ska tro Nikki Sixx version. Någon kräks blod. Dricker vodka som vatten. Kastar en Jack Danielsflaska i huvudet på en förbipasserande. Zombiedust.  Mer heroin. Tjejer. Slagsmål. Däcka. Vakna och göra om alltihop. 

Men det är inte bara dimmorna och de yttre fysiska gränserna för vad en kropp kan tåla – hur mycket det går att släppa taget – som fascinerar mig. Jag skrattar inte för att det är roligt. Jag skrattar för att jag inte förstår. Jag försöker relatera till det våld som uttrycks. Den vägg av drogromantik som slår emot mig är samma vägg av längtan efter intensitet. Modernitetens centrala funktion. Framåt, uppåt, ständigt accelererande.

Det är Napoleons tanke om arméns avantgarde. Attack, attack, alltid attack. Tänd eld på dig själv. Spela tills du blöder. Det är en djungel, så lev som ett djur.

Därför blir också maskuliniteten, som är så hårt och disciplinerat förhandlad – för mig en sådan extrem pojkklubb – spännande när den också blir uppsminkad och tillspetsad. Som hos exempelvis Mötley Crüe. Vem är mest Man? Den som utan besvär kan leka med kvinnliga attribut. På något konstigt sätt blir den måttlösa, kemiska kontrollförlusten också den ultimata kontrollen. Ett meta-patriarkat i högklackat. Och det är såklart samma sak med heteronormativiteten, kanske bäst representerad av s&m-referenserna hos Judas Priest.

Det har gått varvet runt för mig. Musikaliskt och tidsmässigt. Som med allt annat i den digitala eran fortsätter min egen hunger efter musik – och därmed min ständiga förvåning över vad jag kommer på mig själv att sitta och lyssna på. I mitt eget ganska kontrollerade liv, möjligen hårdare disciplinerat för varje år, får min fascination för metal en märkligt precis funktion.

Det är en alternativ verklighet, så hyperrealistisk att jag måste skratta åt Nikki Sixx när han dör och återuppstår. När han spelar in sitt absurda telefonsvararmeddelande. Jag hungrar inte efter drogromantiken. Jag försöker förstå vad som verkar vara nihilism och existentialism samtidigt. Det är den ultimata motsättningen. Jag har nog aldrig lyssnat så intellektuellt på något som är menat att vara så oreflekterat rakt.

Precis som hos Jean-Paul Sartre så är det i äcklet som tillvaron blir som mest konkret. Äcklet är det som hotar att binda oss, som vill ge oss en given existens. Det kan ta ifrån oss vår frihet (den ultimata maskuliniteten). Det är ledan, som verkar bli allt starkare ju mer våra anti-hjältar får vad de vill ha, som också leder till ett hat inför själva varandet.  Allt blir frånstötande. Äckligt. Och det är äckligt att vara frånstötande. 

“I have crossed the seas, I have left cities behind me, and I have followed the source of rivers towards their source or plunged into forests, always making for other cities. I have had women, I have fought with men; and I could never turn back any more than a record can spin in reverse. And all that was leading me where ? To this very moment…”

Och efter alla ord, efter sidor efter sidor av dekadens, av vilka jag har många kvar innan jag är mätt, så är det ett fyra minuter långt klipp med Chris Holmes i en pool från dokumentären ”The decline of Western civilization part II: The metal years” som sätter alla dessa tillvarons yttersta tankar i rörelse.

Det verkar plötsligt mer talande än alla rockbiografier jag läst. Han är den ensammaste och lyckligaste jäveln på jorden. Han har allt han någonsin kan önska sig, och han drunknar, försvinner sakta under ytan, medan hans mor ser på. Rockens paradis verkar ständigt dolt i mörker. Eller som den 30-åriga Antoine Roquentin i ”Äcklet” så passande påpekar: ”You must be like me; you must suffer in rhythm.”

Med exotiskt skräckblandad förtjusning ser en busslast svenskar på dessa distanserade människoliv när de guidas igenom denna mytomspunna stad. Scenen är hämtad ur Göran Hugo Olssons nya dokumentär ”The Black Power Mixtape 1967-1975”.

Sanningen var ännu något skitigare, på gränsen till desillusionerad. I och med Vietnamkriget nådde heroinet USA i stor skala. Människor kom hem i bojor, så hårt fästa vid missbrukets fundament att en miserabel död var den enda framtiden. De som inte varit i krig mötte istället drogen i vardagens tristess, och förvandlades hastigt ifrån tänkande människor till vandrande kadaver.

I boken ”The Wounded Generation; America After Vietnam” minns journalisten James Fallows hur det gick till när ungdomar tvångsinkallades (så kallad ”drafting”) för tjänstgöring i Vietnam. Fallows tillhörde själv en akademikerfamilj från Cambridge, Boston – ett anrikt område som hyste två av USA:s mest välrenommerade universitet: Harvard och MIT. Bland hans vänner var alla väl medvetna om vilka metoder som fungerade för att slippa skickas till den hatade våldsgrop som kriget utgjorde:

”Like many of my friends whose numbers had come up wrong in the lottery. I set about securing my salvation. When I was not participating in anti-war rallies, I was poring over the Army’s code of physical regulations. Seminars were held in the college common rooms. There, sympathetic medical students helped us search for disqualifying conditions that we, in our many years of good health, might have overlooked”

Föga förvånande lyckas också Fallows, liksom sina vänner, att undvika inkallelse. När Cambridge-ungdomarna gör sig redo att lämna duglighetens testområde kan de på avstånd betrakta arbetarklassens ynglingar ifrån Chelsea-området anlända:

”Buses from the next board began to arrive. These bore the boys from Chelsea, thick, dark-haired young men, the proles from Boston. Most of them were younger than us, since they had just left high school, and it had clearly never occurred to them that there might be away around the draft. They walked through the examination lines like so many cattle of to slaughter.”

Känslan av utsatthet och utnyttjande, som i synnerhet den svarta minoriteten fick uppleva i samband med Vietnamkriget, var också det som pressade fram den uppstegring som Black Power-rörelsen innebar, jämfört med 60-talets amerikanska medborgarrättsrörelse. Göran Hugo Olsson beskriver detta skeende, skildrat i ”The Black Power Mixtape”, såhär:

– En viktig milstolpe var händelserna 1968, då bland annat Martin Luther King och Robert Kennedy sköts till döds. Dessa individer personifierade de svartas hopp, så när båda två blev tagna ut ur rörelsen med våld blev det problematiskt att rättfärdiga en icke-våldshållning. Folk frågade sig varför de skulle hoppas på icke-våld när de som drev den tesen blev våldsamt mördade.

Foto: Abbie Rowe, National Park Service/John Fitzgerald Kennedy Library, Boston

Följaktligen tog sig de svartas motstånd mer radikala former. I dokumentären visas hur synen på kampen förändras – och hur det som under en lång tid legat och grott bland många svarta, nu tilläts röra sig fritt.
Man organiserade sig i större utsträckning: beväpnade sig, redo att slå tillbaka om någon angrep, men noga med att betona att det handlade om självförsvar. Till skillnad från vad många kanske tror genomförde Black Power-rörelsen, och närmare Svarta Pantrarna, aldrig regelrätta attentat. Göran Olsson:

– Svarta Pantrarna och liknande falanger beväpnade sig enbart i syfte av självförsvar. En helt laglig aktion som de genomförde var att beväpnade gå in på åskådarläktaren i Kaliforniens delstadsparlament. Detta var som sagt inget olagligt; det var bara det att de var svarta män, med uniformsliknande munderingar. De sa, ”anfaller polisen oss så slår vi tillbaka”. Man kan alltså knappast kalla dem terrorister, men blev de attackerade så ville de försvara sig.

– Vad som skiljde de svenska reportrarna, som åkte dit, från de amerikanska var att svenskarna inte hade några problem med att dessa människor var socialister eller kommunister. De hade problem med att de inte var emot våld, medan man i USA hade problem med just socialismen i rörelsen. Att bära vapen sågs dock inte som något konstigt.

”The Black Power Mixtape” bygger på den stora mängd material som SVT samlade in under 60- och 70-talet. Detta i en tid då det svenska folkhemmet peakade, vilket innebar att det fanns pengar för att realisera en stark tro på ett informativt samhälle byggt på kvalitativ samhällsrapportering – bara en sådan sak som att SVT:s ”Filmkrönikan” då var kategoriserad som ’Samhälle’ istället för ’Nöje och underhållning’.

http://www.youtube.com/watch?v=UOMDXEq5D-8&feature=related

De svenska journalister som anlände till det exotiska land som USA på den tiden var, gjorde det med ett genuint undersökande intresse som varken tog ställning för eller emot (något som stod i bjärt kontrast till den amerikanska skräckpropagandan).

Med tanke på hur banbrytande Black Power-rörelsen framstår i ”The Black Power Mixtape” är det inte heller förvånande att den blivit en sorts modell för hur ett motstånd, en kamp mot etablerade strukturer, skall gå till. Rörelsens täta organisationen, där man skapade svarta institutioner för att utbilda, planera, sköta och informera, samt inge självförtroende, har inspirerat efterföljande rörelser.

– Black Power-rörelsen var en föregångare till andra rörelser. Det sätt som man definierade en rörelse på har senare används av grupperingar över hela jorden; etniska såväl som befrielsegrupper, men även gay-rörelser och feministgrupper. Malcolm X sa: ”du kan inte vänta på att någon ska komma och ge dig dina rättigheter, det är upp till dig själv att stå upp för dem, och om det inte räcker måste du slåss för dem, det är din skyldighet”.

I Olssons dokumentär får vi följa rörelsens utveckling genom den handfull personer som på ett eller annat sätt kom att bli symboler för de svartas kamp; galjonsfigurer som bröt upp isen och lät viljan och kraften sippra igenom. Från den berömda medborgarrättsaktivisten Stokely Carmichaels nyktra ilska i Stockholmsk universitetsmiljö till en av matstrejk sargad Angela Davis, som med uppgiven och pressad röst anför ett brandtal inför svenska kameror.

Detta innebär inte att de vanliga människorna försummats i exponeringstid – allt från kämpande mödrar till söndriga missbrukare och upprymda ungdomar passerar den svenska linsen.

Som bekant var musiken en Black Power-rörelsens stöttepelare. Göran Olsson har tagit fasta även på detta och bett Questlove i The Roots att komponera en filmmusik som känns tidsenlig utan att bli nostalgisk. Vidare intervjuas musiker som Talib Kweli och Erykah Badu.
Trots att båda är födda under 70-talet och missade rörelsens mest hektiska år är de utan tvekan fostrade i dess anda och utgör utmärkta samtidsrepresentanter för idealen som filmen försöker beskriva.

När jag ser ”The Black Power Mixtape” formas dock en fråga i biografsalongens mörker: Vart finns denna kampvilja idag? Vart finns den etiska idealismen i min västerländska samtid? Gay Power-rörelsen nådde sin kamprörelses höjdpunkt under 70-talet och har sedan dess varit svår att betrakta som ett enat kollektiv förandes en aktiv kamp. Feminismen lever alltjämt, men med tanke på att det är drygt tio år sedan boken ”Fittstim” upprörde Ulf Lundell och tjugo år sedan feminismens tredje våg nådde samhället känns det berättigat att ovan nämnda tanke, tillsvidare, stannar kvar hos mig.

På 30-talet reste författare som George Orwell och Ernest Hemingway till den Spanska jorden, och dess inbördeskrig (Hemingway förvisso som journalist, men med en tydlig republikansk hållning) för att försvara den ideologi de trodde på. Sextio år senare, när ett inbördeskrig återigen pågick inom Europas gränser, var det istället Jackie Arklöv som reste ner för att ta värvning som legoknekt åt bosnienkroaterna.

Att inte heller soldaterna som under 2000-talet åkt till Irak gjort det på grund av en solidarisk ideologi, utan i deras fall snarare för att få råd med den utbildning, sjukvård eller levnad som armén lockar med, känns också problematiskt. Att hjälpa människorna har på något sätt blivit en förevändning för att överleva interna problem (låt vara osagt om de är nationellt interna eller mentalt interna).

Göran Olsson håller med:

– I Afghanistan finns ingen Hitler, och vad gäller Irak så existerade inte al-Qaida där överhuvudtaget innan den amerikanska invasionen, vilket de definitivt gör nu. Eftersom det bara är fattiga, lågutbildade människor som berörs av det saknas dock opinion. Under Vietnamkriget skedde ju urvalet fortfarande slumpvis – även om välutbildade och välbärgade människor på olika sätt kunde undvika att hamna i faktisk strid.

Är det medelklassens ryggradslösa geléorganism – ständigt i en trygg majoritet – som kvävt kamprörelserna? Trots att åsikten om en ökad jämlikhet mellan könen är väl förankrad i det svenska samhället hamnade Feministiskt Initiativ långt ifrån riksdagsspärren i 2010 års val. Givetvis kan ingen förvänta sig att ett sådant oerfaret tillika enfrågeparti skall ges förtroende att styra Sverige.

Det är dock märkligt att Sveriges befolkning inte önskat ge dem ett ökat mandat – eller mandat överhuvudtaget, för den delen – att påverka i kvinnofrågan, om nu så många anser sig uppmärksammade på denna snedfördelning i samhället.

Vad gäller synen på individer vars läggning går under samlingsgruppen HBT finns siffror som tyder på att så många som 50 procent av dessa, boendes inom EU:s gränser, drabbats av förtal eller hatbrott. Detta trots att de flesta medlemsstater inte ens har system för att samla in uppgifter i ämnet. Följaktligen frågar jag mig varför det var fyrtio år sedan Gay-rörelsen fungerade i organiserad kamp? Göran Olsson är dock mer positiv i sin bild av västvärldens, och Sveriges, solidariska anlag:

– Till exempel tycker jag ju att den här tjejen som drog ihop demonstrationen mot Sverigedemokraterna dagen efter att de kommit in i riksdagen var väldigt stark. På fyra timmar fanns trettiotusen människor på Sergels torg, så jag tycker nog att det finns där, men mer latent. Då var folk jätteledsna för att det hade hänt, och man ville visa att det här inte känns okej. Jag har aldrig sett så mycket folk på plattan, så jag tycker att de här tankarna ändå finns.

Du tycker alltså inte att den inställningen; att gå från åsikt till direkt handlande, har tynat bort?
– Nej det tycker jag inte, däremot tycker jag att det hänt något med åsikterna… vi lever i en tid där man inte är så jävla angelägen om att agera. Det finns ingen ideologi som man kan använda för att visa solidaritet.

Med största sannolikhet är det också så att de epokavgörande kamperna uppstår först när det är absolut tvunget. Efter hundratals år av förtryck, efter att ledarna skjutits till döds inför öppen ridå, efter att de döda sönerna kommit hem i svarta soppsäckar och efter att de som överlevt kommit hem med grumliga ögon. Efter det fanns det bara två val: att gå under, och för evigt bli en nationens husslav, eller att resa sig, upp till kamp.

Först då, i sanningens minut, reste man sig så definitivt. Tack vare den förda politiken var i princip varje svart individ, samt en betydande mängd vita, redo att ta strid för de svartas rättigheter. Det enda som egentligen behövdes var ett forum, en organisation att utgå ifrån.

Demonstranter i Benghazi, Libyen, februari 2011.

Om en kamp nu saknas i västvärlden idag, förökar den sig i alla fall kraftigt i Nordafrika och Mellanöstern. Följaktligen är kampen där också absolut tvungen. Efter decennier med despotiska ledare som blåst upp kulten kring sig själva i samma takt som de tömt guldreserverna, fanns inte längre något val för befolkningen.

– Dr. King sa ”no lies lasts forever”, något som till exempel Egypten blivit ett tydligt exempel på. Man kan strunta i att lyssna på unga människor en tid, men inte hur länge som helst. I år har det varit massdemonstrationer som lett till vad som förhoppningsvis blir ett mer demokratiskt samhälle. Många människor har demonstrerat fredligt, men med risk för deras egna liv.

– I Kairo, i Jemen, i Bahrain, i Tunisien; på alla ställen ser man att den här typen av politisk massrörelse förändrat världen. Tre revolutioner har ju genomförts på grund av helt vanliga gammeldags demonstrationer. Här hemma tänker kanske folk att ”nu har muren fallit, nu har vi någon slags marknadsekonomi, det här är ett absolut tillstånd, det här är en bra lösning för världen”. Men så är det inte; världen kommer alltid att förändras, med revolutioner, med statskupper och med krig. Så har det varit sedan pyramidernas tid och så kommer det alltid att vara.

Göran Olsson har delvis rätt i vad han säger; New York 1968 kanske har en del likheter med Kairo 2011, åtminstone ur de färgades perspektiv. Samtidigt kan jag inte undgå att se de fundamentala skillnaderna som dessa rörelser, inte enbart olika i tid, bär på. Den ena en rörelse långsamt uppbyggd, passerandes igenom flera olika faser, och med god tid att planera hur motståndet ska gå till samt hur man ska marknadsföra sig. Den andra isolerad och icke-existerande, fram tills en sekunds svaghet då allt briserar i en enda chans.

Vad Göran Olssons, för övrigt eminenta, dokumentär kan lära oss är kanske något av en universell, mer latent, art. Något grundat djupt inom oss; en handlingsinstinkt som aktiverats när förtrycket nått en maxpunkt, något som ger människan en chans i ett orättvist samhälle.

En gen som i sin bästa skepnad, omgiven av den ideologiska och strukturerade fond som Black Power-rörelsen utgjorde, tvingar etablissemanget att reagera. Som lyckas med att balansera på rätt sida av definitionen av kamp, som lyckas med att exkludera allmänhetens skräck som ett medel och istället fokusera på den förlegade makten.

Mer information om ”The Black Power Mixtape 1967-1975″, här.
Filmen fick pris för bästa klippning på årets Sundancefestival.