Det var trots allt rätt riskfullt. Cher var vid tillfället en ensamstående tvåbarnsmor med mindre pengar på bankkontot än vad man kanske kunde tro av en artist på väg in i sitt tredje decennium inom den amerikanska nöjesindustrin.

Hon hade redan sett de flesta trender komma och gå. Discon hade heller aldrig lockat henne, det var rockmusiken hon älskade. Med en sådan karriäromsvängning fanns också risken att Chers mest trogna skara fans kanske skulle känna sig alienerade.

Exmaken (tillika den före detta samarbetspartnern) Sonny Bono hade alltid skakat nedslående på huvudet när Cher utforskade nya musikaliska marker.

Han hade motsatt sig när hon åkte ner till Muscle Shoals och spelade in det southern souldoftande albumet 3614 Jackson Highway. Han hade varit oförstående inför 1971 års Gypsys, Tramps & Thieves där Cher lutade sig mot ett luftigt orkestralt folksound. Men Sonny hade också haft fel vid båda de tillfällena och skivorna hade blivit succéer – båda hyllades av kritikerna och den senare var också en kommersiell framgång.

Cher tackade till slut ja till Casablanca och såg aldrig tillbaka. Merparten av 1979 kom att bli ett enda långt segertåg. Singeln »Take Me Home« och albumet med samma namn blev omedelbara framgångar på topplistorna och sålde till slut guld. Beslutet, kunde hon lugnt konstatera, hade varit rätt och Cher kom senare att berätta i intervjuer att hon till och med börjat uppskatta discomusikens enande kraft på dansgolven.

I min värld har Cherilyn »Cher« Sarkisian alltid varit som bäst när hon hållit sig närmast den renodlade dansmusiken. Det finns så klart undantag. Som »A Woman’s Story« producerad av Phil Spector 1974, i hopp om att lansera Spectors egna bolagsfilial Warner-Spector Records. En låt som är en av de märkligaste och vackraste popsinglar jag någonsin hört. Men i övrigt är jag faktiskt beredd att ta gift på det påståendet.

Bevisen finns under den där korta sejouren på Casablanca, i det magiska Giorgio Moroder-samarbetet »Bad Love« och framför allt på albumet som är 1998 års Believe.

I dag framstår låtarna på Believe som något radikalt annorlunda och långt mer epokgörande än de lättsmälta produktioner de vid tidpunkten avfärdades som. Jag förstod det aldrig där och då men i efterhand känns Chers discomästerverk som en ritning för hur de nästkommande fyra-fem årens kommersiella europeiska popmusik skulle utformas.

Det pratas så väldigt ofta om Cher som en musikalisk kameleont, en artist som anpassar sig efter de musikaliska trenderna som råder för tillfället. Det där är bara en halvsanning.

Cher har självsäkert balanserat mellan olika ljudbilder men så länge beatet stavas d-i-s-c-o finns där en självklar konsekvens genom hela hennes karriär de senaste tre decennierna. Det räcker med att lyssna på stråkarna och riffen på hitsingeln »Strong Enough« så förstår man. Eller på samma delar på »Take Me Home« tjugo år tidigare. Eller för den delen på det alldeles nya albumspåret »Lie To Me«.

Därför gillar jag det nya albumet Closer to the Truth så väldigt, väldigt mycket. På skivan som släpps i dagarna i Sverige har Cher omfamnat EDM. Och det är som ni redan förstått, alldeles logiskt för denna artist vars respekt bara ökar hos mig för varje låt som passerar på Closer to the Truth.

Det är ett album som befäster eller snarare cementerar Cher som den discoikon jag alltid uppfattat henne som. Anta att du är kapabel att ta in att discomusiken inte alls tog slut den där julidagen 1979 på Comiskey Park i Chicago, lika lite som att rockmusiken upphört att existera bara för att unga kvinnor och män bytt ut sina gitarrer mot turntables eller laptops.

Kan du din historia på handens fem fingrar så är Closer to the Truth ett alldeles fantastisk palettverk av discomusiken – från 70-talets mest överdådiga orkesterarrangemang, vidare till 80-talets elektroniska experimentlusta och 90-talets eurodisco.

Bara singeln »Woman’s World« är en modern anthem i rakt nedstigande led från »I Am What I Am« av Gloria Gaynor eller Walter Gibbons remix av Bettye Lavettes »Doin’ The Best That I Can«.

Ändå finns det fortfarande knappt några andra musikaliska referensramar som Chers androgyna vocoder tillåts att jämföras med. Cher låter alltjämt varken som en man eller kvinna utan som om ett könlöst världsallt tagit formen av en discodiva.

Det är beaktansvärt att ett av höstens mest intressanta album görs av en 67-årig feministisk ikon (ja, jag skulle verkligen vilja kalla henne för det). En artist som högljutt stött kampen för ökade rättigheter för transpersoner i USA och under det senaste året försökt skapa opinion mot nedläggningarna av abortkliniker i Texas.

För en subkultur som en gång i tiden tog avstamp från en sexuell frigörelsekamp med främst kvinnliga artister som ledargestalter, är det få saker som känns lika mycket disco som att ställa sig upp och slåss för den här sortens ställningstaganden.

Och har jag bara fokuserat på det nya albumets ambitioner för dansgolvet hoppas jag bli förlåten. Det är bara för att jag ännu inte riktigt vet hur jag ska handskas med de fyra avslutande balladerna på Closer to the Truth. Jag har redan strött så mycket superlativ runt omkring mig att jag är rädd att ni inte riktigt ska tro mig när jag berättar hur sorgsna och vackra de är.

De är i ordets allra bästa bemärkelse »torch songs« – den sortens sentimentala kärlekssånger som populariserades av amerikanska jazzartister under första halvan av 1900-talet och som alltid haft en särskild plats i stora delar av gayvärlden. Ställ dem vid sidan om Dusty Springfields, Judy Garlands eller Dionne Warwicks allra mest bottenlösa resor ner till hjärtats inre och pusslet löser sig av helt egen kraft.

Jag är rätt säker på att den här skivan kommer att missförstås och avskys. Egentligen borde det vara rätt svårt att förstå hur någon kan ogilla Closer To The Truth. Ett album så här glatt, kärleksfullt och välkomnande borde omfamnas i alla hörn och genom alla åldrar.

Så blir det ju så sällan. Det dröjde länge innan 70-talets discomusik togs på allvar. Det tog ett bra tag innan Cher sågs som en självständig artist och inte som en viljelös vindflöjel som styrdes av exmakar, producenter och skivbolagschefer.

Ändå är jag fullkomligt ointresserad av om historen kommer att ge mig »rätt«, vilka försäljningssiffror Closer To The Truth kommer att generera eller hur det här albumet kommer att ses om låt oss säga tio års tid.

Precis som Cher resonerade 1979 finns det ingen anledning att tveka. Det är bara att kasta sig ut – huvudstupa rakt in i discon.

Daniel Menche är från Portland, Oregon och har varit aktiv sedan 1989. Jag stötte på honom för första gången i slutet av 90-talet, under min »industri- och noiseperiod«. Jag köpte det tidiga albumet Incineration som kom i en box av kartong med en ruffig och kollageartad design i gör det själv-anda. Musiken präglades av hårda, skitiga ljud.

Strax efter införskaffade jag Field of skin och Vent, framför allt den förstnämnda skivan golvade mig med sina minimalistiska och tjocka lager av brus. Som att vara instängd i en fläkttrumma och ändå känna ett totalt lugn.

Daniel Menche är en excentriker. Han har en bakgrund som punkare och skateboardfreak i Portland. Under sina tonår älskade han att gå på metalkonserter och röja så hårt att han gick därifrån med kroppsskador. En period sprang han mycket, ibland barfota i skogen vilket resulterade i sönderrivna fötter. Hans tidiga konserter präglades också av skador, han slog sig själv blå och blodig till det oljud som vräktes ut över publiken.

I dag är det lugnare. Daniel Menche föredrar att vandra i naturen, och ta bilder på sin Chihuahua-hund Arrow.

Men det fysiska och aggressiva har länge format själva musiken. Och gör det fortfarande.

Daniel Menche jobbar med en eller ett fåtal specifika ljudkällor på sina album. Som ljud genererade från kroppen; hud, hjärta eller strupe. Eller allehanda bråte, organiskt material, vatten, akustiska instrument, trummor och mänskliga röster. Det mesta som besitter en ljudmässig potential är värt att använda. Daniel Menche söker dem med en »jägare-samlare«-blick. Han letar ljud att spela in för att förstärka dem och lyfta fram dess energi.

Han försöker alltid hitta en balans mellan det akustiska och det elektroniska och gör aldrig rena digitala noisestycken eller akustiska diton. Det är nog därför jag gillar honom så mycket.

På Marriage of metals har han närmat sig den indonesiska Gamelan-kulturen och arbetat med ljud från traditionella gong-instrument. På två långa spår skapar han lager på lager med elektroniskt processade toner från slagverken. Det första spåret är tyngre och mer basdrivet och byggs sakta upp av en distad matta som fräser och vibrerar. Det andra är renare, gongernas klanger är i förgrunden och samspelar försiktigt med det elektroniska.

I båda stycken finns hela tiden en fysisk botten, man förstår att akustiska instrument ligger till grund för (o)ljudet. Det är ett perfekt möte mellan det traditionella och det moderna. Samtidigt visar Marriage of Metals vilken bredd Daniel Menche besitter. Det räcker med att lyssna på den totala kakafonin på förra årets Guts, en skiva som består av ljud från ett misshandlat piano, så inser man variationen i hans musik.

Marriage of Metals släpps på Editions Mego i slutet av april. Lyssna på ett utdrag här nedan. Mer om Daniel Menche, här.

Anika – Anika EP
Anika följer upp sitt utmärka debutalbum från 2010 med en EP där hon fortsätter att demontera pophistorien och omvandla den till avskalad dub. Tillsammans med Geoff Barrow och dennes band Beak>, som producerade och medverkade på debuten, tar hon sig an låtar som The Crystals »He hit me (it felt like a kiss)«, det holländska psykedeliabandet Shocking Blues »Love buzz« (som Nirvana gjorde en berömd cover på) och Chromatics »In the city«.

Låtarnas fluff rensas bort och fram träder ett vemod. Resultatet är karga och gripande tolkningar där Anikas röst sveper över kyliga trummor, sporadiska ekon och bas. Själva tillvägagångssättet framstår som en politisk handling i sig. Två lysande dubversioner av »No one’s there« och »Yang Yang« från debuten ingår även. Jag vill se ett andra album, nu!

Mark Ernestus presents Jeri-Jeri – Bamba
Den fjärde tolvan i Mark Ernestus samarbete med Senegalesiska slagverkare och musiker under namnet Jeri-Jeri släpptes i mars. Fyra låtar med ett tungt groove, där titelspåret gästas av vokalister Mbene Diatta Seck och bröderna Ale & Khadim Mboup. Mbalax, funk, traditionella Sabar-rytmer och dubljud. Sjukt sväng från början till slut. Lyssna här.

Kode9 – Xingfu Lu
Steve Goodmans första EP på två år är en svårfångad upplevelse, döpt efter en gata i Shanghai. Trots två relativt korta låtar, titelspåret och »Kan«, lyckas Steve klämma in tillräckligt många infall och stilgrepp för att perspektivet ska ställas på ända. Upphackade trumbeats, lekfulla hihats, ljudet av drinkglas, chiptune-musik, luriga synthar, stört tempo. En viss lutning åt 80-talet men samtidigt tidlöst och framför allt irrelevant att tidsbestämma. Ute på Hyperdub i slutet av april.

Fatima – »Visit you« (prod Budgie)
Låt från det kommande dubbelalbumet Eglo Records vol. 1, en samling som sammanfattar Londonetikettens första fyra år. Fatimas vokaler är souliga och svävande och musiken därefter, det är tillbakalutat, mjukt och jamartat. Sex minuter och trettiosex sekunder av elektronisk jazz som inte stressar fram, den har redan funnit sin form. Denna gång stöpt i den engelska producenten Budgies ljudmall. Jag gillar det mycket.

Kenya Special: Selected East African Recordings from the 1970’s & 80’s
Soundway Records riktar strålkastarna mot Östafrika och Kenya på denna samling. Trettiotvå låtar som spänner över funk, rock, disco, rumbainfluenser, och som söker teckna Kenyas varierade musikscen under dessa årtionden. Mer kända låtar bredvid bortglömda rariteter. Och framför allt en hel drös med suveräna band, som Slim Ali & The Famous Hodi Boys, The Mombasa Vikings, Sophia Ben & The Eagles Lupopo och Nairobi Matata Jazz. Här.

Jag stammar fram något om att jag då vill kika lite till. Det kanske finns flera skivor jag kan tänka mig…

Tjugofem album senare bestämmer jag mig för att det får räcka för den här gången. Fortfarande lätt chockad reser jag mig från backarna på golvet, nickar mot kassörskan i andra änden av butiken, pekar lite på skivorna och går ut. Jag känner mig som en av killarna i antipirat-videon, den som brukar visas i början av hyr- och köpfilmer. Han som bara kliver in i affären, grabbar tag i en film och säger ”jag tar den här också”.

Det intressanta här är inte att det finns en skivbutik i Örebro som det tydligen går så dåligt för att de uppgivet bara skänker bort en massa vinyl. Det mesta i affären är naturligtvis inte gratis, utan bara sådant som de inte tycker att de kan ta betalt för. Det intressanta är vad det är de värderar så lågt: Sentida balladalbum av Diana Ross, bortglömd new wave av androgyna tyska ynglingar – repor kan förekomma – och några Village People-album. Det vanliga.

Men så finns där också ”Fresh fruit in foreign places”, Kid Creole and The Coconuts andra album.

Jag vet inte hur bra koll skivbutiksägarna, vars nisch är hårdrock, har på August Darnell, alias Kid Creole. Kanske är det välbekant skåpmat för dem. Men tanken är lite roande: en prissättare googlar lite halvstressat fram Kid Creole och möts av en färgglad, hattbärande och mustaschprydd herre, lustigt poserande med tre exotiskt klädda kvinnor.

Det är en visuell syn som kan få Village People att framstå som rätt jordnära. Att de två grupperna hamnar i samma prisklass i skivhyllan är inte särskilt konstigt. Hela grejen kan lätt kännas lite… för mycket.

Den känslan dröjer sig kvar även då man bekantar sig med musiken, åtminstone efter de första lyssningarna. Kid Creole framstår som en entertainer som blandar stilar gränslöst och som omfamnar kitsch som om det vore hans förstfödda barn. Men vi har inte att göra med en hippare version av Hoffmaestro, utan en av popmusikens stora excentriker och mest öppensinnade inspiratörer.

Allt startar med Dr. Buzzard’s Original Savannah Band, ett band som August Darnell bildar 1974 med sin ett år äldre halvbror Stony Browder Jr. Stony står för låtskrivandet medan August skriver texterna. Men lillebrorsan suger girigt upp all musikalisk kunskap från sin mentor – den ska senare komma till stor nytta i Kid Creole and The Coconuts.

Dr. Buzzard’s Original Savannah Band är ett mycket svårkategoriserat band. De hämtar sin musikaliska inspiration från varhelst de har lust – redan i den gränslösheten finns något provocerande och utmanande. I dag, med utbredd postmodernitet och ständigt nya hybrider av popmusik, är det inte så uppseendeväckande. Men i grunden vill de flesta förstås veta var de har saker och ting.

Vi älskar att placera människor och konst i fack. Och så dyker en grupp upp som doppar tårna i alla möjliga respekterade och orespekterade traditioner. Dr. Buzzard blandar storband, Tin Pan Alley, ”Singing in the rain”, latinska och afrikanska rytmer, 30-tals-Hollywood, glamourdisco och Hawaiidrinkar som om det är varje människas fulla rätt att göra så.

Och det är det ju.

Dr. Buzzard’s självbetitlade debutalbum är trots det ingen ogenomtränglig röra. Musiken är skickligt komponerad och den flyter på naturligt. Låtarna är inga bagatellartade hyllningar till andra genrer, de är för självständiga och moderna för att vara det. Utmärkande är också August Darnells fyndiga och väloljade ordsmideri. Mitt i det tjusiga partyt hittar vi rader som ”I’ll grow a tail or two for you, spend the rest of my days locked up in the zoo” och “now our sun must rise, with her bag of tricks, cheats and dirty lies”.

Detta är genomgående för Darnells karriär: tittar man närmare på hans uppenbarelse ser man inte sällan ett ironiskt, rent av cyniskt leende.

Det är sent 70-tal. För en ständigt nyfiken New York-artist som August Darnell är det oundvikligt att inte hamna mitt i den kokande discon. Kontrakt skrivs med nystartade ZE Records, hem åt experimentella postpunk-akter som Suicide, Lydia Lunch och James Chance & The Contortions. Men det hippa skivbolaget producerar också en hel del egensinnig underjordisk disco, vars premiärspelningar ofta sker på klubben Paradise Garage.

August Darnell är med och producerar några av de absolut bästa och mest märkvärdiga discolåtar under denna period.

Som Don Armando’s Second Avenue Rumba Bands version av ”I’m an indian too”. En låt ursprungligen från Irving Berlins 40-talsmusikal ”Annie get your gun”. Med en text där ett antal indianstammar nämns och där sångerskan i refrängen slår fast att hon minsann också är indian. Konstigare än så är det inte. Men i den för discon så typiska love on the dancefloor-tematiken är det konstigt nog. När Darnell håller i pennan finns det ingen plats för de vanliga klichéerna.

”I’m an indian too” är en låt man måste närma sig med försiktighet. Det finns en reell risk att man kommer ha dess smittande beat och bisarra text på hjärnan för all framtid redan efter en första lyssning.

Här finns även Cristinas oborstade tolkning av Peggy Lees ”Is that all there is”. En låt som blaséartat tar oss igenom nattlivets tristess och kärlekens (ibland väldigt oangenäma) äventyr. Erfarenheten för med sig en slutsats: ”Is that all there is? Then let’s keep dancing.” Jag lyssnar på låten och tänker att ja, det är klart att August Darnell ligger bakom den här.

Syrligheten känns igen från Kid Creoles hit ”Annie, I’m not your daddy”. Medan Michael Jackson förnekar sitt faderskap i ”Billie Jean” med att desperat upprepa ”but the kid is not my son” viftar Darnell i ”Annie…” bort saken. Han sjunger: ”If I was in your blood, then you wouldn’t be so ugly”. Detta till lätt och gladfunkig pop. Det sarkastiska stråket mitt bland alla medryckande lustigheter kan knappast ha kommit från någon annan än August Darnell.

Darnells allra största stund som discoproducent och låtskrivare sker i studion tillsammans med r’n’b-gruppen Machine. ”There but for the grace of God go I” berättar historien om ett par föräldrar som flyttar från Bronx kulturella smältdegel till ett för sin dotter säkrare ställe ”with no blacks, no jews and no gays”.

Den missriktade omtanken slår helt fel och dottern – som från första början inte vill flytta – rymmer hemifrån och lämnar föräldrarna i olycka. Det är, för att låna discoförfattaren Peter Shapiros ord, ”disco’s finest morality play”. Låten har dessutom ett så drivande beat, en så maffig kör och en så fängslande syntslinga att man knappt vet vad man ska göra av kroppen. Så här intensiv och angelägen lät sällan discon. ”There but for the grace of God go I” är utan vidare en av genrens absoluta höjdpunkter.

Men August Darnell är redo att gå vidare. Det är dags för honom att starta sitt eget band, Kid Creole and The Coconuts. Det är egentligen först nu som han får internationell uppmärksamhet, först nu som hitsen börjar trilla in. Som Kid Creole fortsätter han på Dr. Buzzards inslagna bana med musikaliska hybrider och mutationer (Darnells eklekticism representerar för honom ett globalt samlevnadsideal). Men denna gång med mindre fokus på storbandsjazzen och mer på karibisk musik. Hela tiden med dansvänlig popmusik som grund.

Mer än någonsin tidigare blaffar Darnell på med allt möjligt. Liveshowerna från den här tiden är smått hysteriska och den estetiska såväl som den musikaliska laissez faire-inställningen skulle lätt ha kunnat sluta i katastrof. Men återigen finns det en träffsäkerhet i karaktärsskildringarna, en mer eller mindre subtil social kommentar i de återkommande referenserna till etnicitet, och en formuleringsglädje i de humoristiska texterna.

Jag lyssnar på min nyinköpta vinyl och hör:

”I don’t believe in integration, just to achieve miscegenation, don’t offer me renumeration, I don’t belive in acclimation […] I don’t belive in propagation, just to achieve café au laiton, don’t offer me emasculation, I don’t believe in deprivation.”

Stephin Merritt har lite att jobba på här. När man lyssnar på August Darnells texter blir man inte förvånad över att han har en magisterexamen i engelska.

En annan orsak till att Kid Creole and The Coconuts lyckas framstå som något mer än bara lustigkurrar är att Darnell ser till att omge sig med kompetenta musiker. I en intervju med magasinet Blues & Soul säger han att det är väldigt svårt att hitta musiker som har den öppenhet och skicklighet som krävs för att kunna spela olika stilar.

Han värderar inte den ena genren över den andra. Kan du – och vill du – spela reggae, calypso, pop och disco? Och kanske några musikstilar till, om vi skulle bli på det humöret? Bra, då är du välkommen i bandet. Darnell letar noga och hittar vad han söker.

Sedan har det bara fortsatt att rulla på. Energin har aldrig falnat. Han har spridit sin musik genom decennierna och det senaste albumet, ”I wake up screaming”, kom för bara ett knappt år sedan. Han är lite äldre nu och nyfikenhet leder inte alltid till fantastiska låtar. Men vill man bli på bra humör är Kid Creole fortfarande ett av de säkraste korten.

Just det faktum att han varit verksam hela tiden, att han lustfyllt fortsätter med sitt utforskande av musik, är för mig en lika stor inspirationskälla som musiken i sig. Det går att behålla nyfikenheten.

August Darnell är inte en av de artister som jag håller högst, om jag ser till hög och jämn kvalitet på produktionen. Däremot älskar jag att han finns på ett sätt som jag inte känner för många andra av pophistoriens ikoner. Hans sätt att utmana stereotyper och leka med dem, att blanda skoj och allvar – han är som ett vandrande långfinger till alla som tycker att man i största allmänhet bör hålla sig på sin plats. Att den uppriktiga konsten måste se ut och låta på ett särskilt sätt.

Istället får vi en etniskt mångfacetterad man som går runt och leker att han är en dansant partyblandning av Cole Porter och Humphrey Bogart. Fy fan! Ja, fy fan vad bra!

August Darnell bor numera i Sverige, i Stockholm tror jag. Om ni ser honom, hälsa gärna från mig. Han har påverkat mig mer än de flesta.

Och ni får gärna ge honom en tia för vinylen.

17 August Darnell-relaterade låtar

Kid Creole and The Coconuts – I do believe

Kid Creole and The Coconuts – Blow me up

15. Talulah Gosh – ”Talulah gosh” (1987)
Tweepop är en ganska perifer musikgenre som sällan tas på allvar fullt ut. Många popintresserade har haft någon period när de lyssnar oproportionerligt mycket på gulliga trallsånger om myggor och skolförälskelser. Men med lite distans är det få som vill hävda att det är bra på riktigt, på det där sättet som Stor Konst är. Det är ju inte ”Astral weeks” direkt.

Jag har läst någonstans att japanskan har samma ord för vacker som för ledsen, och nog är det så att vi har svårt att verkligen älska det som inte också innehåller någon tragisk dimension. Konst som är helt renons på smärta och svärta – som till exempel genomglad popmusik – fångar in en för liten del av vår upplevda tillvaro för att vi ska kunna ta till oss den helhjärtat. (Det är möjligt att några av Stevie Wonders låtar utgör undantag här, men den jäveln är ju rätt unik). Det alltför tweeiga saknar helt enkelt nödvändig tyngd. Oftast. För det finns förstås undantag.

Talulah Gosh gjorde mycket som är ganska menlöst, mycket småcharmigt skrammel som glöms bort snabbare än de cirka två minuter låtarna brukar pågå. Men där finns också pärlor. Där finns den självbetitlade singeln ”Talulah gosh” – så svidande underbar att bandet skulle vara legendariskt om det var det enda de någonsin lät spela in.

Den handlar om Talulah Gosh, en flicka som uppenbarligen lever i något slags självbedrägeri (”pretend her life’s exciting”). Som jag tolkar det drömmer hon om att vara en filmstjärna, så till den grad att hon helt fastnar i sina omöjliga fantasier. Denna dröm går i uppfyllelse i den sockersöta och osannolikt upplyftande refrängen. Men den avslutas snart med sångjagets oroliga kommentar: ”You can lie to everyone, but please, please don’t lie to me.” Sen återgår vi till versen med det långsammare tempot och det fruktlösa dagdrömmeriet.

Den extatiska glädjen håller bara några sekunder. Vi påminns om att det inte går att vara så här lycklig en längre tid – vilket får oss att njuta än mer intensivt, än mer desperat, varje gång refrängen slår till. Nu, för några sekunder, kan vi också vara filmstjärnor, nu kan vi också låtsas som att livet är spännande.

Vi passar på att njuta, för vi vet att vi snart är tillbaka i ensamheten.

14. New Order – ”Round & round” (1989)
”I don’t wanna die, without shaking up a leg or two, yeah, I wanna do some dancing too.” Om inte “Hellhole ratrace” redan hunnit bli en modern indieklassiker är det naturligtvis bara en tidsfråga innan den blir det. Girls blottande missnöjesballad är ett koncentrat av hela världens allra mest typiska popkvaliteter: den får oss att tycka synd om oss själva samtidigt som den får oss att längta bortåt och framåt. Om inte efter något fint och genuint så åtminstone efter lite förströelse. Dans, till exempel. Gott så, men just ”Hellhole ratrace” är sannerligen inte enkel att dansa till.

Det optimala vore förstås om det fanns musik som både kunde ställa frågan och komma med svaret. Musik som petar i såret bara för att omedelbart efteråt skänka lindring. Musik som lyssnar till våra grubblerier och sedan leder oss ut på dansgolvet.

New Order skapade sådan musik. Vi som älskar popmusik för att vi längtar efter disco kan i många av deras låtar få dubbel tillfredsställelse. ”Round & round” är den kanske mest öppet dansanta låten på mästerverket ”Technique”. Men den har samtidigt kvar de där lätt skeva och lidande egenskaperna vi söker oss till popmusik för att ta del av. Det blir ingen mesig kompromiss utan en fullskalig dubbelattack. ”Round & round” träffar hjärta och fötter med samma kraft.

http://www.youtube.com/watch?v=CwH8L6VCDNw

13. Valerie Dore – ”The night” (1984)
Jag förmodar att ni grubblat på samma sak som jag gjort, åtminstone någon gång: Vad hade hänt om Kate Bush – fortfarande med sin skruvade attityd och konstnärliga stil i behåll – fötts i Italien istället för England? Hur hade musiken låtit om hon tyckt det varit lättare att stava till ”disco” än ”konstpop”?

Det var den typen av frågor som fick sina definitiva svar när jag hörde ”The night” och såg musikvideon av den för första gången. Det är klart att Bushkopplingen kan tyckas rätt billig och enkel att göra när man ser Valerie Dore dansa runt i videon. Men det finns fler likheter. Den viktigaste är att musiken i båda fallen placerar sig elegant mellan personlig intimitet och storslagen teater. Eller kanske hellre: i båda lägren samtidigt.

”The night” är Milanoartisten Monica Stucchis allra första låt som Valerie Dore (hon hade tidigare sjungit i ett bluegrassband) och den gör henne direkt till en stjärna inom den evigt charmiga italo-discon. Jag är ingen expert på Valerie Dore, men jag har fortfarande inte hört något från henne som klår den mirakulöst atmosfäriska genombrottshitten. Kanske är ”The night” höjdpunkten för hela italo-discon. Fråga vad Sally Shapiro tycker. Jag tror jag skulle få medhåll.

”The night” är musiken man sätter på när man lägger sig i gräset för att titta på stjärnorna. Det låter kanske töntigt, att stirra mot himlen en stjärnklar natt. Men det är ju något människor gjort i årtusenden. Först 1984 fick den aktiviteten sitt perfekta soundtrack.

12. The Field Mice – ”Sensitive” (1989)
Diskussionen kring Sarah Records-banden brukar kretsa kring estetik, ideologi och romantik. En låt som ”Sensitive” är så extrem i sin machobefriade och kuddkramande mjukhet att man ganska lätt halkar in på samtal om vad det egentligen innebär att tycka om en grupp som The Field Mice. Frågor som vad det säger om en som person, om det är ungdomsmusik som man med nödvändighet kommer att lägga bakom sig? Är det asexuell musik (en märklig debatt i mina öron) och andra saker som kan skymma det faktum att det på ett väldigt konkret plan faktiskt handlar om väldigt skickligt utförd popmusik.

Vi har den värmande gitarrmattan som förenar drömsk pop och shoegaze minst lika bra som vad som helst av Slowdive. Vi har det försiktiga gitarrsolot – ett av de bästa, åh, verkligen ett av de bästa – som ovanpå denna svävande matta sticker små rosa nålar i själen på oss. Vi har förstås Bobby Wrattens röst som är sövande och kramgo på samma gång. Alla komponenter passar perfekt ihop. Wratten sjunger om att solnedgångar får honom att börja gråta och det känns i sammanhanget fullständigt naturligt.

Något hårdare och tuffare än så hade låtit malplacerat här.

Kanske bör vi i sann uppbyggnadsanda hålla oss borta från för mycket av sådan här självförminskande deppighet. Den lär knappast göra oss till bättre medbogare, om man säger så. Men den här typen av indiepop handlar sällan om att få oss på gott humör. Däremot kan den bidra med en sorts tröst: helt plötsligt känns det lite bättre att må dåligt.

11. The Housemartins – ”Build” (1987)
”We’re the fourth best band to ever come out of Hull.” Ja, humor hade The Housemartins förstås. I studsiga tweelåtar som ”Happy hour” befästs den godmodighet som uttalandet ger sken av. Men sen känner vi också till deras ideologiska ställningstaganden som kommer fram i sångaren Paul Heatons texter – det faktum att de sannolikt är det enda bandet som etiketterat sig som ”kristna marxister” och bandets ofta lite bitska attityd.

Inget av det här påminns jag om när jag lyssnar på den avslutande låten på gruppens andra och sista album ”The people who grinned themselves to death”. Det känns som att den handlar om något helt annat.

Det är klart att låten är politisk. Jag har inte riktigt bestämt mig för om det är en hyllning till arbetarna eller en kritik av hänsynslöst nybyggande och förstörande av gamla områden. Men det är inget som bekymrar mig särskilt mycket när jag lyssnar på ”Build”. Jag känner inte av någon underliggande aggressivitet eller sprudlande energi, jag hör ingen indignerad ilska här.

Allt jag känner är en störtflod av förtröstansfull ömhet, som knockar mig. ”Build”  är omöjlig att tröttna på eftersom det är omöjligt att tröttna på pianots värme, omöjligt att tröttna på tryggheten som låten skänker. Det är omöjligt att vara så cynisk att Paul Heatons fina ba-ba-ba-ba-build inte får oss att känna något slags… tacksamhet.

Låtar 30 till 26 på Sånger från 80-talet, här.
Låtar 25 till 21 på Sånger från 80-talet, här.
Låtar 20 till 16 på Sånger från 80-talet, här.

20. ABBA – ”One of us” (1981)
Det är klart att man alltid har älskat ABBA. På något plan har vi väl alla det. Även på den tiden då jag var ett rockfan som ännu inte fattat att jag hade en popsjäl så njöt jag i hemlighet av ”Dancing queen” och ”Knowing me, knowing you”. Hur skulle man inte kunna göra det? Man kan ha tusen åsikter om vårt största popband genom tiderna, men att förneka att de var mästare på att snickra ihop förtjusande poplåtar är omöjligt.

Samtidigt är jag säkert inte ensam om att tycka att den emotionella kraften har saknats i mycket av deras musik. Den åsikten präglade länge hela min uppfattning av ABBA som band, ända fram till det att jag lyssnade på ”One of us”. Där föll den allra sista barriären, det sista hindret från att älska ABBA på samma sätt som jag älskar det allra bästa av Smokey Robinson, Go-Betweens, Beach Boys eller Håkan Hellström.

Vi vet att relationerna gruppmedlemmarna emellan var allt annat än oproblematiska när den här låten släpptes. Äktenskapen hade kraschat och hur Agnetha och Anni-Frid tyckte det var att sjunga de ofta bitska texterna som Björn och Benny hade skrivit kan jag bara spekulera i. Men det är möjligt att dessa omständigheter bidragit till låtens känslomässiga tyngd.

Det kan förstås lika gärna bero på den oemotståndligt bedårande melodin. Bakgrundshistorier, samtidskontexter och låttexter är en del av det musikaliska pusslet, men utan en bra låt blir det ändå inte mycket mer än kuriosa.

När refrängen i ”One of us” slår till försvinner alla smygande tankar om att det finns något sterilt över ABBAS musik. Det enda som finns kvar är en nyvunnen respekt för Sveriges största band någonsin. Och – det inser jag om inte annat varje gång jag lyssnar på ”One of us” – ett av de allra bästa.

19. D. Train – ”You’re the one for me” (1981)
Vi människor behöver sällan leta anledningar till att behöva uppmuntran. Men i en tid som denna – omfattande ekonomisk kris, kris i herrarnas fotbollslandslag, allmän regnkris istället för sommar och sol – ja, då går det knappt en dag utan att man behöver trösta sig med lite lättare syntfunk och disco boogie. Var kan vi återfinna glädjen om inte i en charmigt ploppig 80-talsproduktion? Vad jag försöker säga är att vi åtta dagar i veckan behöver lite mer D. Train i våra liv.

”You’re the one for me” har en syntslinga som redan vid första lyssningen kryper in i hjärnan och skriver h-i-t-l-å-t i minnesbanken innan den skickar vidare signaler till munnen att le stort. Keyboardisten, producenten och kvalitetsbäraren Hubert Eaves III skapade ett på samma gång tidsbundet och tidlöst litet funkmonster, för alltid fast i 80-talet men (hoppas jag!) för evigt uppskattad.

Tillsammans med ett taktfast old school-beat virvlar olika nostalgiska syntljud runt alltmedan D. Train själv går loss med sin ibland smått rytande men oftast stilfullt kostymklädda r’n’b-röst. Jag blundar och ser honom dansa armkrok med Luther Vandross. Jag öppnar ögonen igen och det är fortfarande ekonomisk kris. Sverige är inte kvar i EM. Ute regnar det.

Men vad sjutton, tänker jag, vi överlever det också.

18. Pet Shop Boys – ”Always on my mind” (1987)
Diskussionen om Pet Shop Boys kretsar inte sällan kring deras verkliga eller påstådda ironi, deras smartness och mer eller mindre tydliga statements. Det kan vara intressanta aspekter som tas upp och jag är inte allergisk mot diskussionen som sådan, men ibland är det skönt att slippa hela den biten. ”Always on my mind” är ”bara” en kärlekslåt, en cover dessutom, men uppblåst till ett grandiost och lustfyllt dansgolvsepos. ”I smell youth” kommenterar en äldre man (spelad av Joss Ackland) i inledningen av videon till låten. Det är en förvarning så god som någon om den ungdomliga romantik låten genomsyras av.

”Always on my mind” är så storslagen att den får ens minnen av gamla kärlekar att framstå som något långt mycket större och viktigare än de egentligen var. Detta intensifierande av känslor är en förförisk och ibland manipulativ kraft hos popmusik som jag tycker mycket om. Kan vi inbilla oss att vi levt ett mer dramatiskt liv än vi verkligen gjort – om så bara på ett emotionellt plan – så ger det ju en liten extra krydda till tillvaron, n’est pas?

Det är klart att ”Always on my mind” är oerhört bombastisk och uppsvälld. Vill man störa sig på det har man alla chanser i världen att göra det. Personligen är jag svag för den fullständiga romantiska satsningen som Pet Shop Boys gör i låten.

Det är lite som med ”Den unge Werthers lidanden” Klart den är överdriven. Men det är också en av de bästa böckerna jag läst.

17. Kate Bush – ”Cloudbusting” (1985)
Wilhelm Reich var en mycket märklig man. Det viktigaste i det här sammanhanget är inte hans insatser inom det psykoanalytiska fältet, utan det påhitt hans pseudovetenskapliga teorier om kosmisk energi ledde fram till: en maskin som skulle framkalla regn på beställning. Det som på engelska kallas ”cloudbuster”.

I ärlighetens namn är väl inte regnmaskinen det viktigaste i sammanhanget heller, även om det förklarar titeln till Kate Bushs klassiska spår från likaledes klassiska albumet ”Hounds of love”. Det är snarare förhållandet mellan Wilhelm och hans unga son Peter som Bush berättar om i ”Cloudbusting”. Och den känsla som barnet drabbas av när han tvingas se myndigheterna arrestera sin far medan denne experimenterade med sin nya uppfinning.

I låten är det den vuxna Peter som minns tillbaka på händelsen och låten förmedlar berättelsens logiska känslor: bitterljuvheten som följer av nostalgiskt tillbakablickande, kärleken han känner till sin far, känslan av förlust – men också hoppfullhet. Kanske framförallt hoppfullhet.

När Peter ser att det regnar tänker han på sin döda far (Wilhelm dog i fängelset av ett hjärtfel) men fylls inte endast av sorg. Peter intalar sig att det kommer bli bättre, någon gång, på något sätt. ”I just know that something good is gonna happen. And I don’t know when, but just saying it could even make it happen.”

Man behöver inte ha en död far som experimenterade med regnmaskiner för att ta till sig av de raderna.

16. Bobby Womack – ”If you think you’re lonely now” (1981)
Bobby Womack är för tillfället aktuell med en ny skiva han gjort tillsammans med Damon Albarn. Det är en trevlig skiva, tycker jag, och det framgår rätt tydligt att det är en erfaren och ärrad gammal man det handlar om. Den gode Bobby har ju varit med ett tag – och varit med om en hel del längs vägen. Inblandad i arbetet med nya skivan var också Richard Russell som producerade Gil Scott-Herons sista skiva ”I’m new here”. Jämförelsen skivorna emellan ter sig självklar: I båda fallen känner man en intuitiv respekt för det som framstår som en himla massa erfarenheter samlade i en skrovlig gammal mans kropp.

Men den där rösten som skvallrar om ett långt liv präglat av såväl med- som motgångar, den som vi inbillar oss har plockat upp visdomar längs livets långa stig – har Bobby inte alltid haft en sådan? När han 1981 släppte albumet ”The poet” hade han visserligen redan en lång och framgångsrik karriär bakom sig, men han var inte äldre än 37 år.

När han på skivans höjdpunkt, den skamlöst storvulna midnattsballaden ”If you think you’re lonely now”, går känslomässigt all in låter det som han redan levt minst hundra år präglade av svärmeri och romanser.

Egentligen handlar låten om att han tycker sin tjej kräver lite för mycket av honom och han varnar henne för den ensamhet hon kommer känna när han inte längre är hos henne. Men är det någon som tycks lida av kärlekskrankhet är det Bobby själv. Man kan tycka att hans inställning är osympatisk (klart hon behöver mig!) men sådana invändningar smulas sönder av en patetik och storslagenhet som jag bara måste kapitulera för.

Till viss del handlar det om att våga köpa konceptet, att inte vara för självmedveten och ironisk i sitt lyssnande. Det är lite som med de bästa R. Kelly-balladerna; de balanserar på gränsen till det löjliga och osmakliga, men om man bara vågar omfamna dem så kan de kännas större än livet självt.

En nyckelorsak till att det fungerar är förstås också att Bobby Womack själv aldrig tvivlar på det han gör. Hans självsäkerhet och trygghet gör att han kan framföra ett sådant här grandiost stycke musik med stor självklarhet.

Därför blir det ingen pekoral. Det blir istället 80-talets kanske allra mest hjärtekrossande soullåt.

Låtar 30 till 26 på Sånger från 80-talet, här
Låtar 25 till 21 på Sånger från 80-talet, här

25. The Pale Fountains – ”…From across the kitchen table” (1985)
Många band och artister har en image som påverkar vår bild av dem. The Housemartins var kristna marxister och The Cure uppsminkade popgothare – det känner vi till och det förhåller vi oss till på något sätt. Vad vi vet om Dan Treacys tragiska liv kan mycket väl påverka vår syn på Television Personalities. Vår kännedom om Kevin Rowlands personlighet spelar roll när vi lyssnar på Dexys Midnight Runners, och så vidare.

För mig är The Pale Fountains inte ett sådant sammanhangsskapande band. De släppte två bra men lite ojämna album i början av 80-talet. De slog aldrig igenom, men en hel del popfans kan nog hitta någon låt eller två signerade The Pale Fountains i sina MP3-arkiv. Sångaren Mick Head gick senare vidare och startade bandet Shack.

Detta vet jag, men inte så mycket mer, och ur de flesta perspektiv är The Pale Fountains bara ett vanligt band för mig.

Vad ”…From across the kitchen table” handlar om vet jag inte. Jag uppfattar några rader här och där men har aldrig riktigt ansträngt mig att förstå vad Mick Head egentligen menar med låten. Vi har alltså att göra med ett band som jag inte har någon särskild relation till.

Men det behövs inte heller. Det är detta som gör musik så fantastiskt. Det må vara hur intressant och givande som helst att reda ut betydelser och sammanhang, men det är sällan nödvändigt. När Head med sin säregna röst – som nästan, bara nästan, slår knut på sig själv – inleder låten med ”In a cheap hotel room, the miraculous way you bucked up when I said you’re incredibly beautiful” så räcker det alldeles utmärkt.

När trumpeterna lite senare än en gång bevisar vilket fantastiskt instrument det är i poplåtar så kan jag inte bry mig mindre om någon jävla kontext. Det är musik som inte behöver ta några omvägar via intellektet för att nå hjärtat.

24. Change – ”The glow of love” (1980)
Det finns så mycket lidande och extas i popmusiken. Eller med andra ord: det finns så mycket lidande och extas i sånger om kärlek. Jag har gråtit ikapp med den olyckliga indiepopens dåliga självförtroende och den djupaste södersoulens grymma hjärtesorger. Jag har hämtat sexuell energi från rusiga riff och dansat mig lycklig till upplyftande kärleksprofetior.

Det är fint förstås, men det är egentligen inte den kärleken jag vill åt. Jag blir ofta trött på känslokickar, de gör mig utmattad. Jag vill ha frid. Något mjukt, tröstande och lugnt. Jag längtar efter en kärlek som är odramatisk och stabil. Kanske har det med vuxenhet att göra, vilket i så fall skulle förklara varför popmusiken sällan velat ägna sig åt den här typen av längtan.

Mina favoritord från “The glow of love”, titellåten från discosensationen Changes omistliga debutalbum, sammanfattar min längtan i en koncentrerad textrad: “time will always be our friend”. Att bli kompis med tiden, att sluta vara rädd för att bli äldre, att inte längre frukta att åren kommer slita på kärleken – vilken underbar känsla det måste vara!

Visst, de första verserna tyder på en hastigt uppblossad vårförälskelse men ju längre låten lider desto tydligare blir det att de lyckliga två hoppas kunna hålla ihop för evigt. Att det är Luther Vandross lena och värdiga stämma som sjunger om detta gör knappast saken sämre.

I mina öron är ”The glow of love” inte alls representativ för den förgänglighet vi ofta kopplar samman med popmusik och förälskelse. Den varma trygghetskänslan som låten skänker mig förmedlas av de underbart vänliga gitarrerna, det medkännande pianot och den lagom lyckligt puttrande basen. Det är aldrig passionslöst (stråkarna bidrar med lättare dramatik) – men det är alltid väldigt ömsint.

Jag väljer att höra ”The glow of love” som en hyllning till den beständiga kärleken, som väl ändå är den finaste av alla.

23. The Cure – ”Just like heaven” (1987)
Jag har förstått att man som fan av The Cure ska älska ”Disintegration”, med alla dess långa och svepande stycken. Jo visst, det är en bra skiva. Särskilt singeln ”Lovesong”, den kanske minst representativa låten för skivan. Det är nämligen så jag vill ha mitt The Cure: så mycket pop som möjligt. Korta, koncentrerade utfall av ren och skär energi, naturligtvis starkt präglad av bitterljuvhet.

”Just like heaven” är allt det där. Den lite mörka stämningen som The Cure är berömda för bildar här en fond för en av decenniets allra mest förtjusande synthpopunder. Jag tror det är omöjligt att räkna alla djupa kärlekssuckar som låten gett upphov till.

Jag har en vän som inte klarar av att lyssna på låten längre eftersom det gör för ont, och jag kan förstå det. Det är verkligen en låt att ha minnen till, såväl smärtsamma som underbara. Människor har så klart personliga minnen till alla möjliga låtar. Men det är lätt att föreställa sig att extra många har en inte helt okomplicerad relation till denna indieklassiker, som renodlade och maximerade allt det där som känsliga själar älskar med alternativ popmusik.

Klart att folk blivit svikna på diskotek till ”Just like heaven”. Klart ungdomar gett varandra sin första kyss med låten spelandes i bakgrunden. Klart att den fått vara substitut för verkliga romantiska äventyr. Jag har inga konkreta exempel att ge, men jag är helt säker på att den figurerat i sådana här situationer för många människor.

Det är en sådan låt, det hörs i varenda ton.

22. Whitney Houston – ”How will I know ”(1985)
När Whitney Houston dog tog musikjournalister förstås varje tillfälle i akt att älska henne så det syntes. Det kan därför verka beräknande att ha med henne på en sådan här lista, och ni tänker förstås att det är ännu en obligatorisk hyllning till en bortgången legend.

Nej, faktiskt inte. Det fanns en tid när ”How will I know” var en av de tre, fyra poplåtar jag höll högst. Örebro hade bytts mot Linköping och jag fyllde studentrummet med singlar av Madonna, Tina B, Cindy Lauper och tidiga Kylie Minogue. Jag tror jag hade tröttnat på ledsamhet. Det var roligare att vara glad.

När Minogue längtade efter kärleken i ”I should be so lucky” hade hon kunnat göra det på samma deppiga sätt som vilket popband som helst. Men hon fokuserade inte på att hon just nu var ensam, utan på hur otroligt glad hon skulle bli om hon fick som hon ville. En liten perspektivförskjutning med väldigt stora skillnader i resultatet. ”How will I know” gör ungefär samma sak men är helt enkelt ännu bättre.

Låten utspelar sig under den där upprymda perioden när man förälskat sig i någon men är osäker på i vilken utsträckning känslorna är besvarade. Det älskvärda är att den gnagande osäkerheten aldrig tillåts ta överhanden – hon är ju kär, och det är det viktigaste här. Låt oss ta den lilla klumpen av oro som man ofrånkomligen känner och låta den explodera i en jublande smällkaramell, typ. ”How will I know” inspirerade mig till att våga se förälskelser som något positivt.

Just ja: allt detta förmedlat genom en av de bästa rösterna man över huvud taget kan tänka sig. Så klart.

När jag lyssnar på ”How will I know” vill jag inte tänka på vad som hände med Whitney sen. Jag vill inte göra tolkningar av låten som har med problemen som kantade hennes karriär att göra. För mig handlar den här danspärlan om lycklig förväntan och förhoppningsfull glädje. Det är så jag vill höra låten och det är så jag vill minnas Whitney.

21. Pixies – ”Debaser” (1989)
När jag hör ordet ”rock” sträcker jag mig efter min revolver – detta trots att många av mina favoritband och artister tveklöst kan skyfflas in under rockbeteckningen. Sannolikt grundar sig en stor del av denna aversion på den ganska allmänna synen på rock som något macho och poserande, en syn som är svår att inte dela när man plågat sig igenom ännu ett rockklassikerprogram på VH1.

Ett enkelt faktum är ju också att sanslöst många rockband är precis så tråkiga som min revolver vill göra gällande.

Även den lite finare och kreddigare indierocken har en dålig klang i mina öron nuförtiden. Bilder av fyra allvarliga män som med pannan i djupa veck utövar något livlöst, blodlöst och könlöst experimenterande (men inte för experimentellt!) fyller mitt huvud. Eller också bilder av lätt neddrogade, slackiga Pavementkopior som framför någon halvbakt trudelutt. Lite lätt ironiskt, förstås. Hela saken känns obotligt trist.

Men när man för länge sen tröttnat på den stora mängden av rockband finns det ett som är lika underbart roligt, fräscht och uppiggande som vanligt. Pixies är rock – indierock till och med – men de ger mig samma lyckliga kick som den bästa popen, soulen och hiphopen gör.

Musiken sliter och drar, stannar upp och springer iväg, gör små hopp hit och dit, är försiktigt mjuk för att sedan bli högljudd och smått galen. Det är dynamisk rockmusik när den är som allra bäst. Att lyssna på bandet är lite som att åka berg och dal-bana utan att må illa – och aldrig känner man att det är en berg och dal-bana som vill vara störst och viktigast i världen.

Jag älskar pretentioner men hos många rockband slår det över i självgodhet. Om Pixies var dödligt allvarliga så var de det med glimten i ögat. En bisarr glimt, ska erkännas, då Black Francis texter var nästan lika märkliga som sättet han framförde dem på. Viskandes, skrikandes och gnyendes tar han oss genom resor av surrealism och utomjordingar.

Den kanske mest älskvärda och direkta rocklåten gruppen gjorde var ”Debaser”. Det är ren popenergi i punkförpackning – eller är det tvärtom? – och man är obotligt fast i lyckoruset redan efter det inledande basintrot.

När ”Debaser”  tonar ut har jag fått min dagliga dos av antidepressiv medicin. Vad jag har gjort av min revolver har jag ingen aning om.

Låtar 30 till 26 på Sånger från 80-talet, här

Australien alltså. Det var dit alla åkte efter gymnasiet för att härja, sola och jobba. Som sen tonåring var jag pretentiös och valde att inte följa strömmen. Istället stannade jag hemma och drömde om Kalifornien eller Berlin. Om jag ångrar det? Lite kanske. Jag är djävulskt bra på att härja, ännu bättre på att sola och visserligen än sämre på att jobba men med australiensiska mått kanske en riktig stjärna i slackerness.

Men tillbaks till min nya vän, the aussie. Han hade väldigt många brister och hans bästa förmåga var att gå mig på nerverna. Däremot, hans musiksmak var inte från denna värld.Som den son till en discodiva som han var, slukade han allt från Bee Gees till Kylie Minogue. Han spelade ”Great Southern Land” av Icehouse och deklarerade att detta var Australiens egentliga nationalsång. Det var ungefär då som jag började älska syntslingor med rejäla år på nacken på riktigt.

Själv stod jag framför min skivsamling, ungefär tio timmar bort och grävde. The Vines, Jet, Cut Copy och Empire Of The Sun. Herregud, ja, hur kunde jag glömma? Så många somrar vi har tillbringat tillsammans. Lite längre tillbaka i tiden brukade vi lyssna på INXS hemma i hålan utanför Lund. Och min mamma älskade – precis som hans mamma – Bee Gees.

Silverchair hade en eller två riktigt bra låtar vill jag minnas och bara på senare år har jag lärt mig att älska nu-folk som Boy & Bear och Cloud Control. Gemensamt för alla de band jag nyss namedroppat? De är alla australiensare från landet i fjärran.

Och nu kan jag inte sluta att jaga deras efterträdare. Det är precis som han sa, australiensaren, att de står för världens mest spännande musikscen just nu. Touché, måste jag få säga. Även om vi har slutat att prata, även om vi skiljdes åt som ovänner, så måste jag ge honom all kredd för den enda gången han faktiskt hade rätt.

Tio höjdare från down under

1. Alpine – Hands
Ljusa tjejröster+Virgin Suicides+dansant drömpop blir tillsammans Melbournes finest som stavas Alpine. Kom ihåg vart du läste det först.

2. Voltaire Twins – Romulus
Jodå, de är faktiskt tvillingar på riktigt. Tegan och James står för Perths bästa och mesta cyniska synthpop just nu.

[soundcloud]http://soundcloud.com/voltairetwins/romulus-romulus-ep[/soundcloud]

3. Conics – Habits
Om Foals var australienska, lite tråkigare och mer sugna på att göra gitarrdriven electrorock – då hade de låtit precis som Conics.

4. Undercolours – Spirit The Ghost
Undercolours – som beskrivs som ett nytt Temper Trap – har redan plockats upp av Triple J – och levererar gång på gång övernaturliga poprefränger.

[soundcloud]http://soundcloud.com/undercolours-1/1-spirit-the-ghost[/soundcloud]

5. Flume – Paper Thin
Det är väldigt lätt att fastna i Flumes instrumentala och repetitiva drömlandskap. Väldigt. Lätt.

[soundcloud]http://soundcloud.com/flume-1/paper-thin[/soundcloud]

6. Strange Talk – Sexual Lifestyle
Strange Talk fortsätter att kämpa på trots att de har funnits ett tag nu. I väntan på det där stora genombrottet har de turnerat Australien runt, delat studio med fellow Australians Gypsy & The Cat och även släppt några få singlar. Men i år, 2012, vill jag gärna tro att det är deras år. Debuten släpps lite senare i vår och bandets första smakprov är sjukt lovande.

[soundcloud]http://soundcloud.com/strangetalkmusic/sexual-lifestyle-1[/soundcloud]

7. San Cisco – Awkward
Hihi. San Cisco må vara superunga och osignade men det här med bedårande popmusik klädd i mörk underton har de förstått grejen med.

8. Rufus – Nocturnal
Om Flume var lite för vaga, så kan nog Rufus rädda er syn på australiensisk electro – ömsom hård, ömsom mjuk och alltid med en gnutta magi.

[soundcloud]http://soundcloud.com/rufussounds/nocturnal[/soundcloud]

9. World’s End Press – Faithful
Elektronisk disco straight outta Melbourne.

[soundcloud]http://soundcloud.com/worlds-end-press/faithful-radio-edit[/soundcloud]

10. Oliver Tank – Past Present Future
Vem kan, långsamt och trånande, sjunga ”all I do is dream about you” i femton minuter och komma undan med det? 22-årige Oliver Tank från Sydney skulle jag tro.

Två veckor senare damp det ner ett brev på hallmattan. Det visade sig vara från en Manhattanbo – hur han hade fått tag i min hemadress är fortfarande en gåta – som hade blivit blixtförälskad då han såg mig genom ett skyltfönster under sin semesterresa i Sverige. Medskickat var också ett gammalt kassettband.

På en liten klisterlapp lyckades jag urskilja några ord: ”Tom Moulton mix #4”. Tom Moulton var en känd discomixare, en pionjär på området, läste jag mig till. Jag hade fått ett originalband som min beundrare snott från Moulton en stormig natt 1976; en natt som hade slutat i slagsmål och krossade vinglas. Utan att veta vad jag skulle förvänta mig stoppade jag ner bandet i en bandspelare och tryckte på play.

Okej okej. RIKTIGT så där gick det kanske inte till. Faktum är att jag inte har någon romantisk bakgrundshistoria till min discokärlek. Jag har aldrig hittat en grovkornig videoupptagning från öppningskvällen på Paradise Garage längst ner i en övergiven soptunna – förlåt till er som jag ljugit rakt upp i ansiktet.

Om jag inte missminner mig så började det med att jag köpte en billig skiva på Statoil, en samling fylld till bredden med undermåliga versioner av slitna, eller med rätta bortglömda, hits.

Mest fångades jag av ”Ring my bell” med Anita Ward. Det handlade inte om trendkänslighet, fantastiska yttre omständigheter eller att jag blev övertalad av kompisar – det är i alla fall inte så jag minns det. Det handlade om något som kom inifrån, någon sorts längtan.
Någonting träffade tonen. Men vad var det?

Även om bilden har romantiserats lite väl mycket i efterhand, så är det ändå tveklöst så att discon som fenomen och musikstil växte fram i en outsidermiljö. Människor som på grund av sin sexuella läggning, ras eller annan samhällelig status alltid känt sig undanskuffade eller låsta fann en fristad på dansgolven. Där spelade det ingen roll om man var bög, hetero, kines eller affärsman. Det spelade heller ingen roll vilka problem man vanligtvis brottades med. Morgondagens bekymmer var morgondagens bekymmer – inatt var det dans, dans, dans. Och sex.
Disco var – och är – eskapism.

Men det är inte själlös eskapism, och det är därför jag älskar genren. Låten ”Good times” är en av den klassiska discoerans största stunder.

Vi får många gånger i låten höra att det här är de goda tiderna, så många gånger att det nästan låter som ett mantra – tanken att om vi bara upprepar orden tillräckligt många gånger så kanske de blir sanna. Är det här verkligen de goda tiderna, eller är det längtan efter de goda tiderna vi hör?

”Must put an end to this stress and strife”, sjungs det i den första versen, och senare kommer den mest ödesdigra raden: ”You silly fool, you can’t change your fate”. Vi kanske inte kan komma ur vår eländiga situation, vi är de vi är, men vi kan åtminstone vara oförskämt stolta och glada ett par nätter i veckan. Ju fler hånfulla kommentarer vi får utstå under vardagen, ju tråkigare vi har under veckan – desto mer intensivt dansar vi när lördagskvällen blir natt.

I ”My feet keep dancing” får vi ta del av berättarens alla storslagna drömmar, innan slutsatsen kommer: ”But I’ll never get the chance, cause all I do is dance. My mama said my brains are in my feet.”

När Bernard Edwards och Nile Rodgers förvägrades inträde till Studio 54 – trots att deras musik spelades flitigt på klubben – blev de naturligtvis arga och besvikna. Men de lade sig inte i rännstenen och lyssnade på någon proto-Morrissey. De gick hem, drack champagne, och skrev ”Le freak” (”aaaaaww – fuck off!” ändrades senare till ”aaaaaww – freak out!”), vilket skulle bli en av världens mest sålda singlar.

Där har vi ett sätt att tackla motgångar! Men innebär det här att disco är en genomkäck genre?

Inte alls. Bitterljuvheten finns inte bara i genrens sociala kontext och i vissa texter, utan också i rent musikaliska komponenter. Inte minst i form av vemodiga stråkar.

I vår har jag tänkt skriva en uppsats om skivomslag från discoeran, och därigenom ta min examen. Det tänkte jag göra för tre år sen också. Jag har inte orkat, jag har haft för lite energi, jag har dagdrömt för mycket. Kanske är det en fråga om självförtroende, kanske är jag bara riktigt usel på att ta tag i saker. Jag har ofta (och i detta är jag naturligtvis långt ifrån unik) känt en stark men obestämbar längtan bort från vardagen. Bort från tristessen. Discon har fungerat som en av mina bästa ventiler i det sammanhanget.

Med fötterna i rörelse, pumpande hjärta och blicken stadigt fäst på discokulan försöker jag radera minnet från ännu en meningslös torsdag. Lyckan stiger genom kroppen. Det känns nästan som att bli kär, förutom att jag slipper paranoian, sömnlösheten, svartsjukan, illamåendet, och så vidare. Det var den här känslan som jag anade någonstans bakom ”Ring my bells” glättiga fasad.

Så när Jackson Sisters ”I believe in miracles” dunkar igång i mitt ödsliga vardagsrum brister jag ut i ett leende. Under fyra minuter och femtiotvå sekunder fylls jag av en försiktigt positiv känsla: kanske kommer allting att lösa sig trots allt.

PS. Jag lyssnar inte längre på Statoilsamlingar. Jag märkte snart att det fanns en hel värld av fantastiska one hit wonders att upptäcka, producenter som Arthur Russell, August Darnell och Giorgio Moroder förförde mig med sina säregna varianter av dansmusik och Chic blev snart ett av mina absoluta favoritband. Därför tänkte jag att det hör till god ton att tipsa om några av de guldkorn jag fastnat lite extra för genom åren. Här följer ett litet urval:

Machine – There but for the grace of God go I

http://www.youtube.com/watch?v=LJed2_GN8GE

Change – Angel in my pocket

Chic – I want your love

Nicolette Larson – Lotta love (Jim Burgess remix)

Jimmy Ross – First true love affair (Larry Levan remix)

Four Below Zero – My baby’s got ESP

http://www.youtube.com/watch?v=g2Vyq_Ycr3M

Diana Ross – My old piano

Sister Sledge – He’s the greatest dancer

Linda Clifford – Runaway love

Doctor’s Cat – Feel the drive

Taana Gardner – Heartbeat (Party mix)

http://www.youtube.com/watch?v=tXwtEMUyF1o&feature=related

Stel i kroppen stiger en åldrad Nile Rodgers in på scenen med sitt band, den nuvarande CHIC Organization. Äntligen bryter spontant jubel och applåder ut fläckvis i publiken. Dock inte bland männen runt mig, som står med armarna i kors. Det är underbart att se Rodgers på benen efter sjukdomen och bandet sätter allt tight från första tonen.

Någonstans mellan öppningslåten ”Everybody Dance” och andra låten, ”Dance, Dance, Dance (Yowsah, Yowsah, Yowsah)” tappar jag kontakten med omvärlden och sugs in i ett glittrande diskotek. När den första långsamma låten, ”Sukiyaki”, som bandet gör som en hyllning till Bernard Edwards, börjar ser jag mig omkring. Något har hänt. Alla ler och klappar händerna. Till och med King Crimson-männen har börjat röra sig lite lätt till musiken. Någon skrattar.

Efter ett pärlband av CHIC-hits och ett rykande medley av låtar som CHIC-organisationen bidragit till andra artisters karriärer med är euforin närmast total. Jag vet inte hur det är längst bak, men framme där jag står är det gott om medelålders män och kvinnor som återupplever ungdomen till ”Let’s Dance”, ”Upside Down”, ”I’m Coming Out” och ”Like A Virgin”. Ett par av dem spiller öl på mig, men det gör inget, för det är så vackert alltihop.

Efter det lite för korta giget hör jag åter en gubbe utbrista ”Jag trodde det skulle va’ nå’ jävla disco!” Hans kamrat svarar: ”Det var ju det. Det var nå’ JÄVLA disco!” Båda skrattar och kramar om varandra.