Två veckor senare damp det ner ett brev på hallmattan. Det visade sig vara från en Manhattanbo – hur han hade fått tag i min hemadress är fortfarande en gåta – som hade blivit blixtförälskad då han såg mig genom ett skyltfönster under sin semesterresa i Sverige. Medskickat var också ett gammalt kassettband.

På en liten klisterlapp lyckades jag urskilja några ord: ”Tom Moulton mix #4”. Tom Moulton var en känd discomixare, en pionjär på området, läste jag mig till. Jag hade fått ett originalband som min beundrare snott från Moulton en stormig natt 1976; en natt som hade slutat i slagsmål och krossade vinglas. Utan att veta vad jag skulle förvänta mig stoppade jag ner bandet i en bandspelare och tryckte på play.

Okej okej. RIKTIGT så där gick det kanske inte till. Faktum är att jag inte har någon romantisk bakgrundshistoria till min discokärlek. Jag har aldrig hittat en grovkornig videoupptagning från öppningskvällen på Paradise Garage längst ner i en övergiven soptunna – förlåt till er som jag ljugit rakt upp i ansiktet.

Om jag inte missminner mig så började det med att jag köpte en billig skiva på Statoil, en samling fylld till bredden med undermåliga versioner av slitna, eller med rätta bortglömda, hits.

Mest fångades jag av ”Ring my bell” med Anita Ward. Det handlade inte om trendkänslighet, fantastiska yttre omständigheter eller att jag blev övertalad av kompisar – det är i alla fall inte så jag minns det. Det handlade om något som kom inifrån, någon sorts längtan.
Någonting träffade tonen. Men vad var det?

Även om bilden har romantiserats lite väl mycket i efterhand, så är det ändå tveklöst så att discon som fenomen och musikstil växte fram i en outsidermiljö. Människor som på grund av sin sexuella läggning, ras eller annan samhällelig status alltid känt sig undanskuffade eller låsta fann en fristad på dansgolven. Där spelade det ingen roll om man var bög, hetero, kines eller affärsman. Det spelade heller ingen roll vilka problem man vanligtvis brottades med. Morgondagens bekymmer var morgondagens bekymmer – inatt var det dans, dans, dans. Och sex.
Disco var – och är – eskapism.

Men det är inte själlös eskapism, och det är därför jag älskar genren. Låten ”Good times” är en av den klassiska discoerans största stunder.

Vi får många gånger i låten höra att det här är de goda tiderna, så många gånger att det nästan låter som ett mantra – tanken att om vi bara upprepar orden tillräckligt många gånger så kanske de blir sanna. Är det här verkligen de goda tiderna, eller är det längtan efter de goda tiderna vi hör?

”Must put an end to this stress and strife”, sjungs det i den första versen, och senare kommer den mest ödesdigra raden: ”You silly fool, you can’t change your fate”. Vi kanske inte kan komma ur vår eländiga situation, vi är de vi är, men vi kan åtminstone vara oförskämt stolta och glada ett par nätter i veckan. Ju fler hånfulla kommentarer vi får utstå under vardagen, ju tråkigare vi har under veckan – desto mer intensivt dansar vi när lördagskvällen blir natt.

I ”My feet keep dancing” får vi ta del av berättarens alla storslagna drömmar, innan slutsatsen kommer: ”But I’ll never get the chance, cause all I do is dance. My mama said my brains are in my feet.”

När Bernard Edwards och Nile Rodgers förvägrades inträde till Studio 54 – trots att deras musik spelades flitigt på klubben – blev de naturligtvis arga och besvikna. Men de lade sig inte i rännstenen och lyssnade på någon proto-Morrissey. De gick hem, drack champagne, och skrev ”Le freak” (”aaaaaww – fuck off!” ändrades senare till ”aaaaaww – freak out!”), vilket skulle bli en av världens mest sålda singlar.

Där har vi ett sätt att tackla motgångar! Men innebär det här att disco är en genomkäck genre?

Inte alls. Bitterljuvheten finns inte bara i genrens sociala kontext och i vissa texter, utan också i rent musikaliska komponenter. Inte minst i form av vemodiga stråkar.

I vår har jag tänkt skriva en uppsats om skivomslag från discoeran, och därigenom ta min examen. Det tänkte jag göra för tre år sen också. Jag har inte orkat, jag har haft för lite energi, jag har dagdrömt för mycket. Kanske är det en fråga om självförtroende, kanske är jag bara riktigt usel på att ta tag i saker. Jag har ofta (och i detta är jag naturligtvis långt ifrån unik) känt en stark men obestämbar längtan bort från vardagen. Bort från tristessen. Discon har fungerat som en av mina bästa ventiler i det sammanhanget.

Med fötterna i rörelse, pumpande hjärta och blicken stadigt fäst på discokulan försöker jag radera minnet från ännu en meningslös torsdag. Lyckan stiger genom kroppen. Det känns nästan som att bli kär, förutom att jag slipper paranoian, sömnlösheten, svartsjukan, illamåendet, och så vidare. Det var den här känslan som jag anade någonstans bakom ”Ring my bells” glättiga fasad.

Så när Jackson Sisters ”I believe in miracles” dunkar igång i mitt ödsliga vardagsrum brister jag ut i ett leende. Under fyra minuter och femtiotvå sekunder fylls jag av en försiktigt positiv känsla: kanske kommer allting att lösa sig trots allt.

PS. Jag lyssnar inte längre på Statoilsamlingar. Jag märkte snart att det fanns en hel värld av fantastiska one hit wonders att upptäcka, producenter som Arthur Russell, August Darnell och Giorgio Moroder förförde mig med sina säregna varianter av dansmusik och Chic blev snart ett av mina absoluta favoritband. Därför tänkte jag att det hör till god ton att tipsa om några av de guldkorn jag fastnat lite extra för genom åren. Här följer ett litet urval:

Machine – There but for the grace of God go I

http://www.youtube.com/watch?v=LJed2_GN8GE

Change – Angel in my pocket

Chic – I want your love

Nicolette Larson – Lotta love (Jim Burgess remix)

Jimmy Ross – First true love affair (Larry Levan remix)

Four Below Zero – My baby’s got ESP

http://www.youtube.com/watch?v=g2Vyq_Ycr3M

Diana Ross – My old piano

Sister Sledge – He’s the greatest dancer

Linda Clifford – Runaway love

Doctor’s Cat – Feel the drive

Taana Gardner – Heartbeat (Party mix)

http://www.youtube.com/watch?v=tXwtEMUyF1o&feature=related