Det beskriver ganska väl det Big Joe Turner, Wynonie Harris och Big Mama Thornton sysslade med i slutet av 1940-talet. När gistna trägolv gungade i takt till bekännelser om synd, svek och sex.

Men i dag, vilken musik beskriver »rhythm and blues« egentligen?

Jag tror faktiskt man måste söka sig till Stockholm för det svaret. Till Ji Nilsson. Inte för att musiken hon skapar har särskilt många beröringspunkter med Big Joe Turner. Men ingen annan doppar dagens r&b i blått, i blues om ni så vill, med ryggraden fastetsad i uppbrutna elektroniska rytmer, som Ji Nilsson.

Kalla det »poetry in motion« eller kalla det »rhythm and blues«. Ji Nilsson valde själv att döpa sin debut-ep till Blue Is the Saddest Colour och det är ett minst lika passande namn. Det handlar fortfarande om synd, svek och sex men i ett uttryck som med ett kraftfullt emfas utspelar sig i ett här och nu.

Det är just därför som Ji Nilsson blev artisten på de flestas läppar under 2015. Lyrikens natur må vara evig men musiken riktar sig alltid till dem längst bak i tunnelbanevagnen. Till de hjärtkrossade, hopplösa, misslyckade och förtvivlat ensamma. Till oss alla som någon gång dansat fastän hjärtat brister.

I dina texter behandlar du ofta saknad och olycklig kärlek. Är det mer naturligt för dig som låtskrivare att utgå från det perspektivet?
– Jag har nog många sådana historier inom mig, även om de inte nödvändigtvis handlar om mina egna erfarenheter. Kanske har jag en melankolisk ådra i mig som fångar upp sorgsenhet. Det är skönt att det kan komma till användning rent kreativt i alla fall.

Kommer låtarna alltid till dig när du är i ett visst känslotillstånd?
– Nej, inte alls. Jag kan plocka fram den här melankoliska känslan lite när som. Det är inte så att jag behöver sitta själv och lipa för att jag ska skriva liksom (skratt). Samtidigt får jag utlopp för mycket av mina känslor genom musiken.

Har du alltid haft planer på en ep?
– Nej, inte alls faktiskt. Det var Best Fit Recordings som kontaktade mig i början av året och sa att de vill göra en längre grej tillsammans med mig. Jag visste inte alls hur det skulle bli att göra ett större projekt. Jag jobbar mycket själv och det funkar bra när jag gjort mina singlar.

– Men omställningen var inte så stor. Jag har i snitt släppt en singel var tredje månad, nu fick jag lära mig att trycka ihop mer material på mindre tid och att jobba snabbare.

Har du lyckats förverkliga allt du ville med Blue Is the Saddest Colour?
– Det är svårt att svara på eftersom jag inte hade någon klar bild av hur ep:n skulle se ut innan jag påbörjade den. Jag skapar musik konstant och har ett jättestort lager av låtar. Det handlade mer om att sortera och välja ut musik.

– Jag bestämde lite efterhand vad ep:n skulle innehålla, det var väldigt organiskt. Jag skrev »Nothing« i början av sommaren medan annat material blev klart precis innan skivan skulle pressas.

Ändå känns det som att du fått fram en röd tråd genom ep:n.
– Vad kul att du tycker så! Jag tror det blir så av den enkla anledningen att jag fortsatt göra allting själv.

Egentligen är det kanske Prince som jag tänker allra mest på när jag hör Ji Nilsson. Inte för hans en gång så futuristiska soul- och funkexperiment utan för det lille geniets finaste kärlekssagor: »Sometimes It Snows In April«, »When We’re Dancing Close And Slow«, »How Come U Don’t Call Me Anymore?« och »A Case of You« (ja, jag vet att det är en cover, tyst i klassen nu).

Kanske har det att göra med att de båda är sina egna enmansband eller att de växt upp i frostbitna städer. Jag vet faktiskt inte.

Eller kanske handlar det bara om »rhythm and blues«. Att båda artister är så lysande bluessångare utan att någon för den delen skulle komma på att kalla dem just det. Joakim Thåström hade fel, ingen sjunger blues som Ji Nilsson.

Jag är väldigt fascinerad av ditt låtskrivande för du har ett väldigt direkt tilltal, det finns inga onödiga formuleringar. Är det ett medvetet grepp från din sida?
– Jag har aldrig funderat på det själv, det har bara blivit så. Det faller sig nog naturligt helt enkelt. Jag började att skriva väldigt tidigt, små berättelser och dagboksanteckningar.

– Jag växte upp med mycket musik runtomkring mig eftersom min pappa arbetar som kompositör. Därför försökte jag mig också på att skriva en del i visformat men jag lyckades aldrig med det. Eftersom jag lyssnat mycket på pop har det formatet alltid passat mig bättre.

– Under min uppväxt lyssnade jag mycket på svensk pop och gammal folkmusik som går i moll typ och ofta handlar om saknad. Jag blev ganska tidigt berörd av de där sångerna och minns att jag grät till dem som mycket liten.

Kan du förklara hur det går till när du rent praktiskt gör musik?
– Jag har det inte ordnat så att jag sätter mig ner framför en dator eller ett skrivbord under vissa bestämda tider varje dag. Men jag har ändå låtskrivande i åtanke hela tiden, det är ett flöde som bara fortsätter. Får jag en låtidé så försöker jag skriva ner det som fort som möjligt. Sedan jobbar jag med att till exempel hitta ackorden till melodierna och så vidare.

Har du några specifika inspirationskällor när det kommer till andra producenter?
– Nej, egentligen inte. Jag började producera för att jag skulle slippa vänta på någon annan att skapa det sound jag ville ha. Dels berodde det på att jag var otålig, dels tyckte jag ganska snabbt att det var väldigt roligt.

– Jag lyssnar sällan på annan musik med målet att försöka låta som den, men för första gången i våras gjorde jag det när jag skulle producera »Till Dom Ensamma«. Jag hämtade inspiration från Ne-Yo:s »So Sick« av Ne-Yo som är en låt jag länge älskat. Det var nytt för mig att faktiskt använda någon annans musik som referens på ett sånt direkt sätt.

– Jag har aldrig tänkt att jag ska skapa ett typiskt sound till mig själv. Med det sagt är det kul när någon av mina lyssnare säger att de snabbt känner igen att det är en »Ji Nilsson-låt«.

Jag tycker att jag hittar små referenser i texterna till andra artister hela tiden, som Destiny’s Child och Spice Girls. Är det också medvetet?
– Absolut. Ibland kan det vara en låt som nästan är klar men jag känner att det fattas något. Då kan det dyka upp en textrad eller en refräng från typ Outkast eller Spice Girls som passar in perfekt, det blir som en »aha«-upplevelse. Alla influenser ligger som en liten bank i hjärnan som jag kan hämta ifrån.

Kan man säga att de funkar som små hyllningar?
– Ja, absolut. Jag vill ju att folk ska upptäcka den musik jag själv älskar.

Vad sker inom den närmaste tiden för Ji Nilsson?
– Jag kommer mest att fortsätta arbeta, både med min egen musik som producent och tillsammans med en del andra artister och vänner. Det är fullt fokus på musiken.

/

I slutet av november släpptes samlingen Ikaros Rep av skivbolaget Ikaros, en skiva med syfte att »utmana bilden av vem som är musikproducent idag«. Den består av en samling tolkningar av svenska låtar producerade av normbrytande producenter framförda av olika artister, däribland Julia Spada och Asha Ali. På skivan medverkar Ji Nilsson med en tolkning av Mauro Scoccos låt »Till dom ensamma«, den går att lyssna på den här.

Kelly – tjejen som alltid varit ett halvt steg bakom Beyoncé, och vars andra soloalbum Ms. Kelly från 2007 totalfloppade gång på gång trots alla re-releaser och uppdaterade versioner. Det var liksom Kellys tur att stå i rampljuset. Att hon gjorde storslagen comeback med ett klassiskt r&b-sound värmde verkligen mitt hjärta. Efter att dansmusiken våldfört sig på min favoritgenre i flera år hade jag nästan börjat ge upp hoppet för r&b:n.

En återhämtning verkar vara på gång. Kelly har hållit r&b-fanan högt, och Brandys senaste album satte också en ny standard för hur ett kvalitativt r&b-släpp ska låta på 2010-talet.

Nu är Kelly Rowland tillbaka med Talk A Good Game, sitt fjärde soloalbum, och förväntningarna har varit enorma. Första singeln »Ice« feat. Lil’ Wayne släpptes 2012 och var visserligen en bra låt, men lät som en blek kopia av Here I Ams största hit »Motivation« (även den gästades av Lil Wayne).

Efter »Ice« blev jag orolig, skulle Kelly klara att göra något nytt och fräscht, eller skulle hon bara försöka kopiera konceptet från Here I Am rakt av? När Talk A Good Game nu släpps är inte ens »Ice« med på skivan.

Kelly har med Talk A Good Game fortsatt på den grund som lades med Here I Am. Det är en sorts grown woman-r&b som fortfarande känns fräsch och modern, till skillnad från mycket av den lite nostalgiska r&b som produceras av artister som passerat 30 år. Kelly reppar verkligen för den vuxna kvinnan.

Med »Motivation« visade hon att det går att göra r&b om sex som varken känns slätstruken, porrig, klyschig eller pryd. »Ice« fortsatte på samma spår, och Talk A Good Games första singel »Kisses Down Low« är också en göttig sexlåt från en 30-plus kvinna.

Med Talk A Good Games andra singel »Dirty Laundry« golvade Kelly hela musikvärlden, genom att tala ut om en period i sitt liv och sin karriär då allt verkligen var skit. Hon berättar om ett förhållande där hon blev misshandlad, samtidigt som hon jämför sig med Beyoncés enorma framgångar.

»Kinda lucky, I was in her shadow
Phone call from my sister, ’what’s the matter?’
She said, ’Oh no, baby – you gotta leave!’
I’m on the kitchen floor – he took the keys
I was mad at everybody, I mean everybody
Yeah, her, her, her, her everybody«

»Dirty Laundry« är en av de starkaste r&b-låtar jag har hört. Att en etablerad artist öppnar sig på det sättet om något som omvärlden inte haft en aning om tillhör inte vanligheterna. Att Kelly berättar sin historia är enormt och betyder oerhört mycket för kvinnor som utsatts för våld av män.

Att inte längre tiga, att berätta om det svåra i att lämna, det sjuka i att man stannar, den djupt störda lojaliteten och den psykiska misshandeln. Jag har också varit där, och det kanske låter sjukt, men varje gång någon av mina kvinnliga förebilder berättar sin historia, en historia jag kan relatera till, så känner jag mig starkare. Skammen lättar och jag känner mig mindre ensam.

På Talk A Good Game följs »Dirty Laundry« av »You Changed« där Kelly gästas av sina systrar från Destiny’s Child, Beyoncé och Michelle. Låten handlar om att vara färdig med en värdelös snubbe, gå vidare och vara nöjd med att inte sörja mer. Den får mig att längta efter en DC-reunion mer än något annat.

Det är mycket separationer på Talk A Good Game. Ibland är de olyckliga, ibland arga, ibland vemodiga. Få ämnen gör sig så bra som separationer när det handlar om kvinnlig r&b. För min del är det verkligen en av de största behållningarna med r&b-genren – att höra starka kvinnoröster sätta ner foten gällande struliga killar.

Kelly gör det väldigt bra, men det känns inte som att hon alltid… jag vet inte… bottnar i sina texter. Ibland glänser det till. Men den där råa genuina känslan som exempelvis Mary J. Blige, K. Michelle eller Keyshia Cole gjort till en konst att iscensätta infinner sig inte riktigt.

Talk A Good Game doftar lite 80-tal, som på »Red Wine« och »I Remember«. Den något hetsiga introlåten »Freak«, där Kelly halvt rappar, får mig att tänka på Madonnas tidiga 90-tal. Även om influenserna kommer från lite varstans, både tidsmässigt och genremässigt, så har Talk A Good Game en klarröd r&b-tråd som löper genom hela skivan.

Soundet är bitvis lite förutsägbart – det är fräsch och uppdaterad 10-tals-r&b. Tyvärr har ganska få låtar verklig hitpotential. Talk A Good Game är snarare ett helgjutet och sammanhållet ALBUM än en samling hits. I jämförelse med Here I Am så finns inte lika många spår som jag fastnar för. Det är verkligen verkligen bra men jag saknar det där lilla extra, den där »ouuff«-faktorn.

Några spår sticker ut, som »Sky Walker« där The-Dream både gästar och står för produktionen. Den snabba och melodiska refrängen får mig faktiskt att utbrista i ett »ouuff«. Men när låten är slut vill jag hellre lyssna på gamla r&b-hits från 00-talets början än att fortsätta med Talk A Good Game.

Oavsett avsaknad av »ouuff«-faktor så har Kelly gjort ett helgjutet och modernt r&b-album. Hennes vuxna sound känns så självklart, långt ifrån tantighet eller spelad ungdom. Det är grown woman-perfektion rakt igenom.

Det är fantastiskt att se Kelly utvecklas, att få lära känna henne lite mer, se henne växa som artist. Kelly har gett mig ett soundtrack till sommaren 2013 och återigen bevisat att hon förtjänar en status som r&b royalty.

Kelly’s back!

Bey har ändå varit en del av mitt liv länge. Jag växte upp med Destiny’s Child och redan under ”Writing’s On The Wall”-eran kände jag att Beyoncé, gruppens självklara frontkvinna, nog egentligen var en ganska osympatisk artist. Jag tyckte det var orättvist att hon bossade, fick all plats och att de andra tjejerna liksom nöjde sig med att vara i bakgrunden. Eller ja, innan Destiny’s Child fick sin slutgiltiga konstellation med Beyoncé, Kelly Rowland och Michelle Williams, så hann tre andra tjejer passera förbi som medlemmar. Och de var långt ifrån nöjda med hur gruppen sköttes.

LaTavia Roberson och LeToya Luckett stämde efter sina avhopp gruppens manager och tillika Beyoncés pappa Mathew Knowles för bland annat kontraktsbrott. LeToya och LaTavia ville ha mer cash helt enkelt. Stämningen slutade i en förlikning som också innebar att ingen av parterna offentligt fick kommentera förlikningen, eller prata om hur mycket pengar som betalades ut. När Farrah Franklin, den tredje före detta medlemmen, lämnade gruppen berodde det enligt henne på att hon inte hade något inflytande över vad Destiny’s Child gjorde och inte gjorde. Hon var en bakgrundsfigur helt enkelt, någon som fick anpassa sig till den väg pappa Knowles stakade ut. Och efter det var dem bara tre.

Av gruppens tre tidigare medlemmar är det bara LeToya som haft en solokarriär att tala om. Nästan sex år efter att hon och LaTavia lämnade Destiny’s Child släpptes LeToyas första soloalbum, som sålde platina. ”Torn” blev en dunderhit. LeToya fick lite revansch, men när uppföljaren ”Lady Love” gavs ut 2009 uteblev de stora framgångarna som hon erfarit med debuten. LeToya jobbar nu med ett tredje album, som möjligen kommer senare i år.

Det är lätt att tänka sig att dessa avhopp och ombildningar av Destiny’s Child hade som syfte att ge Bey mer shine. Men faktum är att under den tid gruppen var en trio fick både Kelly och Michelle betydligt mycket mer utrymme än tidigare. Beyoncé sjöng inte längre samtliga verser, även om hennes roll som centralfigur kvarstod. Detta kan till exempel ses i klädval. I ”Cater 2 U”-videon har Beyoncé en något mer vågad klänning och står mitt emellan Kelly och Michelle, lite längre fram. Kelly och Michelle har fått nöja sig med likadana och något mindre vågade klänningar. Typiskt Destiny’s Child.

Det är Beys självklara ledarposition som alltid fått mig att ogilla henne. Kanske beror det på att jag har lättare att identifiera mig med en av tjejerna i bakgrunden. Och tro mig, det är inte lätt att vara den snygga tjejens kompis. Ständigt ett halvt steg bakom, ständigt mindre shine, ständigt värderad som nummer två. Eller tre. Eller fem. I egna ögon och i andras.

Men trots att jag speglat mina egna olösta tonårskonflikter i Destiny’s Child och Beyoncé så har jag de senaste åren mer och mer tagit henne till mitt hjärta. Hon har alltid legat i framkant, alltid pushat r’n’b:ns utveckling, alltid hållit r’n’b:n aktuell genom sina mainstreamframgångar. Jag har aldrig tidigare varit så positivt inställd till en Beyoncé-skiva som jag var till ”4” innan jag hörde den första gången. Och jag har aldrig tidigare blivit så besviken.

Alla hennes andra album har liksom sakta men säkert övertygat mig och brutit ner min inledande skepsis. Alla dessa totala mästerverk har charmat mig, om än långsamt. Jag ogillade ”Halo” väldigt länge, men den vann mig över med alla sina mäktiga power ballad-känslor. Det tog mig veckor att inse att ”Single ladies” var en självklar anthem och helt plötslig satt jag där framför Youtube och kollade danstutorials. Än så länge har ”4” inte dragit i mig på samma sätt. Jag tror det beror på den totala bristen på hits, möjligen bortsett från ”Countdown”. Men även ”Countdown” kommer aldrig nå samma proportioner som säg ”Crazy in love”.

http://www.youtube.com/watch?v=NJyqgpRVTBQ

”4” är en bra skiva. Det är spännande att se Beyonce ta ett helt nytt grepp runt sitt artisteri, göra något helt nytt och annorlunda. 80-talssoundet är mysigt och ganska lagom utmanande. Kul grej liksom. R’n’b-själen finns kvar, även om den börjar bli något suddig i konturerna.
Det skulle inte förvåna mig om ”4” är den skiva som får seriösa popmän i 40-årsåldern att på allvar ta till sig Beyoncé. Det är ett stort steg för r’n’b:n, antar jag, men frågan är om det är ett steg vi vill att den ska ta? Frågan är om r’n’b ens är rätt benämning på Beyoncés musik längre. Och i Beyonces karriär ligger väl någonstans hela r’n’b:ns utveckling. Från 90-talsrötterna med kordinerade danser och galna outfits, och det tidiga 00-talets väldigt rap-präglade r’n’b till dansmusikinfluenserna. Den här 80-talsgrejen känns som Beyoncés slutgiltiga steg. Men även som ett steg bort från r’n’b:n.

En jämförelse med Kelly Rowland är såklart på sin plats, nu mer än någonsin. 2007 släppte Kelly sitt andra soloalbum, ”Ms. Kelly”, det första efter Destiny’s Child-splittringen. ”Ms. Kelly” är ett fantastiskt album, smäktande r’n’b rakt igenom, mycket midtempo, fantastiska produktioner av bland andra Polow da Don och Scott Storch. Men det gick inget vidare för Kelly just då, och trots att albumet släpptes i massa olika nyutgåvor så blev det ingen större succé.

Efter floppen bröt Kelly sitt kontakt med pappa Knowles, som varit hennes manager även efter Destiny’s Child. Kelly gav sig in i dansmusikvärlden, kanske mer än någon annan rnb-artist, och samarbetade med européer som David Guetta och Alex Gaudino. Kelly har nu släppt sitt tredje album (”Here I am”). Första singeln ”Motivation”, som kom samma månad som Beyoncés ”Run The World (Girls)”, har legat etta på Billbords Hot 100-lista, en plats Beyonces singel aldrig nådde.

Kanske är detta Kellys revansch, bakgrundstjejens revansch. Det är också intressant att nu när det går jävligt bra för Kelly så gör hon klassisk r’n’b-musik. De tidigare dansmusikinfluenserna är i princip bortplockade och kvar finns det smäktande, det poppiga, men det ändå extremt r’n’b-betonade. Kellys revansch är till viss del också r’n’b:ns revansch, efter ett par år av kippande efter andan över europeiska dansmusiktrummor.

Well. ”4” har lyckats placera sig på första platsen på samtliga aktuella amerikanska albumlistor, så Beyoncés plats som r’n’b-regent är långt ifrån hotad. Och som album är ”4” bra, en lagom mysig bakgrundsskiva med lagom förutsägbara sånginsatser från Bey. Och egentligen finns det inget som säger att bara för att en artist en gång varit en hitmaskin så måste denna artist alltid vara en hitmaskin. Jag tror det kan vara bra för Bey och hennes personkult att göra något nytt. Att hitta nya sätt att vara framgångsrik på.

Men faktum kvarstår. Jag känner fortfarande inte att jag riktigt… gillar henne. Och i slutändan handlar nog detta om hela hennes artistskap, hela hennes offentliga person. Vilken stil hon än anammat, vilka ämnen hon än sjungit om så tror jag inte riktigt på henne. Hon är en stor artist, en enorm artist, och delvis beror det på hennes otroliga förmåga att iscensätta nästan vad som helst.

Men för mig känns det som att det alltid är något som saknas, det känns aldrig… i brist på bättre ord, äkta. Beyoncé som ghettotjej tror jag inte på, oavsett hur kaxig hon ser ut när hon kör den stilen. Beyoncé som hjärtekrossad och arg tror jag inte heller på. Hennes röst är känslosam, texterna är känslosamma, hon kan ge mig gåshud. Men det är en gåshud som uppkommer av bra skådespeleri, inte något som jag upplever som äkta känslor. Och självklart måste alla typer av kulturskapare gestalta känslor som inte är deras egna. Men grejen med Beyoncé är att det känns som att hon aldrig ens varit nära dessa känslor, vilket hon egentligen säkert har. Men liksom. Trodde någon att Beyoncé någonsin kände sig som sitt alter ego Sasha Fierce? Bara namnet liksom…

Att få ta del av den verkliga Beyoncé känns typ lika sannolikt som att få ta del av den verkliga Kronprinsessan Victoria. Men det är väl så det är med kungligheter.

Sanna Berg driver också bloggen Pussy made of gold.