Ofta i lokaler eller på platser som förstärkt upplevelsen och ökat intimiteten mellan artist och publik. Som den fina 60-talsbiografen Reflexen i Kärrtorp. Eller den labyrintformade och mysiga trädgården/lokalen Hemliga Trädgården i Midsommarkransen.

I helgen anordnades det sommaravslutning för Mother i en mer etablerad lokal, Debaser Slussen. Men även här infinner sig en laddning och nerv.

Helsingforsbandet K-X-P är huvudakt. Med sina två album, den självbetitlade debuten och K-X-P II som släpptes tidigare i år, har trion hittat en egen form av krautrock som inte bara handlar om ett monotont groove. K-X-P:s musik är dynamisk, smart och idérik.

Det är instrumentala och utdragna partier, oljud, dansmusikpuls, elektroniska ljud och symfoniska inslag. Melodiska låtar med »hitkänsla« och textrader som »Satan is lord« varvat med hårda energiska attacker. Silverbullit, Zombie Zombie och Suicide är några referenser. Men här finns också något som är helt frikopplat från såväl föregångare som samtida genrekollegor.

På Debaser Slussen är K-X-P mullrande, skitiga och fokuserade. De binder ihop låtarna till långa stycken med underbara takter, pumpande basgångar och en förförisk puls. Vokalisten Timo Kaukolampi kastar sig fram och tillbaka när han sjunger och stöter ut ljud. Basisten Tuomo Puranen och trummisen Tomi Leppänen samspelar klanderfritt och utgör en tajt rytmsektion.

Tillsammans skapar trion en ljudbild som är gränslös. Den breder ut sig, tar över lokalen och förmedlar den där fria och smått anarkistiska känslan som ofta uppstår när livemusik framförs i oberoende sammanhang. När närheten mellan musik och publik blir stark och där regler och fysiska skiljelinjer är oviktiga. Det slår mig också hur bra K-X-P lyckas förena rockmusikens energi med dansmusikens puls. I flera stunder är låtarna lika mycket house som hård kraut.

Kvällen på Debaser blir ett enda ihållande adrenalinrus; musiken pågår, ökar hela tiden i intensitet och styrka och har inget förutsägbart slut. En euforisk upplevelse.

Stockholm Stad sade nyligen upp Debaser Slussens hyreskontrakt till den sista september i år, inför Slussens ombyggnad. Detta trots att alla juridiska processer för Nya Slussen inte är klara än. Det kommer att rivas och byggas nytt. Det råder det inget tvivel om. Men det känns väldigt osannolikt att en lokal liknande Debasers får någon plats i ett framtida upprustat och modernt Slussen.

Det är illa. De oberoende och icke-polerade ställena för musik och klubbkultur, oavsett stil och genre, är livsviktiga för ett levande kulturliv.

Besökarna ser exakt likadana ut, år ut och år in. All form av utveckling saknas; nytänkande premieras icke. En gång spelade TMA skivor där. Det var en smått fantastisk upplevelse att komma in i lokalen till Whitney Houstons ”Million dollar bill” på högsta volym. Flera såg komiskt förvirrade ut, några var arga. TMA lär inte spela på stora dansgolvet igen. Musiken vi brinner för på den här sajten – om det så är lovers rock, acid house eller norsk black metal – har väldigt lite med Debaser slussens förutsägbara spellistor att göra.

Låtar som ”This charming man”, ”Shoreline”, ”Heroes” och ”Love will tear us apart” har spelats alldeles för många gånger utan någon som helst eftertanke. Den styrka de och liknande låtar en gång besuttit har sakta men säkert minskat för varje offentlig spelning. Det som en gång var ett nödvändigt alternativ har stagnerat i en tillbakablickande indiefolklig kontext som känns ganska unken. Och, som Kristofer tidigare konstaterat, vi vet ju att när man är berusad gillar man ofta musik av sentimentala eller nostalgiska orsaker. Vilket kan vara en nog så stor anledning till dagen efter-ångest som alkohol. Jag vill att musik ska vara levande, i ett ständigt ”nu” – inte något man minns.

Samtidigt har jag haft några av mina absolut roligaste utekvällar just på Debaser slussen. Det finns en otvungen stämning där som inte är helt vanlig på klubbar i Stockholm. Så jag kommer säkert gå dit igen, i alla fall när uteserveringen kommer fram. Men det är hög tid ändå att ta ställning. Mot alla konservativa former av indie och rock. För en mer renlärig livsstil, fri från betungande rockattribut.

Härmed lovar jag:
– att alltid tänka efter två gånger innan jag rockar offentligt.
– att alltid ställa mig demonstrativt med armarna i kors och se missnöjd ut när någon sönderspelad indiedänga spelas (förutom Håkan Hellström..).
– att alltid be om leg när någon frågar om man vill hångla.
– att aldrig ha på mig mössa inomhus.
– att aldrig tatuera mig.
– att aldrig bära Cheap Monday-jeans (inte minst av ren självbevarelsedrift, man vill ju inte få ”weekdaypung”).
– att aldrig mer dricka svensk öl i plastglas (om det inte är absolut nödfall).
– att aldrig dansa och dricka öl samtidigt.
– att aldrig dansa sista dansen. Liksom man ska undvika sista åket i skidbacken kan det lätt sluta med en olycka.