När The Hanged Man debuterade med singeln First Time Dreaming nu i höst föll jag för dess ödesmättade karaktär. Där rymdes både djup, gåtfullhet och en mörk basgång vars kraft skulle kunna driva ett kolkraftverk. När sedan minialbumet First Quarter Moon släpptes för någon månad sedan infriades inte mina förväntningar rakt igenom. Låtarna gav ett avvaktande intryck. Samtidigt fanns en egenhet i den synthfärgade popmusiken som fick min uppmärksamhet att dröja sig kvar.

På Debaser Strand kommer denna egenhet till sin fulla rätt.

Rebecka Rolfart är kvällens centrum. Hon står i mitten av scenen med sin gitarr och strålar av hängivenhet till sin musik och sitt uttryck. På varsin sida av henne lägger de båda keyboardisterna Anna Myrsten och Elias Jungqvist snygga synthmattor. Mattias Gustavsson (Life on Earth!, Dungen) står lite längre bak och driver på med sina dynamiska basgångar. Och trummisen Dennis Egberth imponerar med varierat och distinkt spel. Tillsammans bygger bandet upp en ljudbild som det är en fröjd att kliva in i.

Musiken utgår från minialbumet. Låtar som »Räven« och »The Island« får mer rymd och växer i storlek. Nytt material som jag tidigare inte hört leder ut i spännande terräng. Det är psykedeliskt och oförutsägbart och här finns även smakfulla monotona inslag. Ett längre parti bygger upp en krautartad nerv. Precis när man tror att den inte ska leda någonstans övergår den i Silverbullit-doftande »Walk no bones« från minialbumet.

Samtidigt visar The Hanged Man upp en mer gitarrdriven och hård sida som passar utmärkt i helheten. Allt inramas av snyggt ljus och sprakande projiceringar som gör konserten till en visuell fest. Färger och mönster blandas med ljud i en smått sinnesutvidgande upplevelse.

Rebecka Rolfart trivs på scenen. Hon är genuint tacksam för publikens respons och charmar med spontanitet och humor i sitt mellansnack. Hon kommenterar extravalet och kaoset i politiken, julens konsumtionshysteri och landar i att allt borde handla om kärlek. Det kan framstå som en klyscha men i detta sammanhang är det lika oförfalskat som musiken.

När »What is left when right has gone« tar vid och följs av ett oljudscrescendo innan extranumret har jag spruckit upp i ett enda stor leende. Till The Hanged Mans värld vill jag återvända.

Sedan: de där slagverken som låter som hundratals nålar som faller ner på metall. Det pågår i säkert någon minut och alla i publiken vet vad som väntar: »Under the Pressure«, öppningslåten från vårens hyllade album Lost in the Dream.

Det första som slår mig är hur hög volymen är på Adam Granduciels sång. Vanligtvis är det väldigt bra ljud på Debaser Medis men här är sången nästan distad. Men det kan ha att göra med att Granduciel gillar att gasta loss. Han liknar en av sina tydligaste influenser Bob Dylan på så sätt – inte så bekymrad över att sjunga vackert i traditionell mening. Han prioriterar framförallt att skjuta in så mycket känsla som möjligt i sitt uttryck.

En annan rockman gör sig även påmind i första låten: Bruce Springsteen. Banduppsättningen liknar faktiskt The E Street Band, med sex medlemmar som hanterar trummor, olika gitarrer, basar, klaviatur och – här blir rocken så bredbent att grenen brister – saxofon. Saxmannen kör i gång mitt i »Under the Pressure« och bandet jammar på i flera minuter innan Granduciel, nästan nyckfullt, börjar sjunga vers tre.

Bandet sätter tidigt den här luddiga agendan för kvällen: »vi kör som vi vill, det får bli så långt det blir«. Och publiken älskar det, till en början. Adam Granduciel svarar med en tyst tumme upp mot oss med ansiktet vänt mot bandet.

Ett stort problem med att ha en människokropp som åldras och att gå på konsert inomhus: det blir till slut en fucking sauna där jag gör stretchövningar, torkas ut och blir nästan yr. Då är det svårt att uppskatta allt som utspelar sig framför mig. De där gitarrmelodierna som ekande sträcker sig över låtarna som elledningar längs fälten. Granduciels konstanta, spontana och svinsnygga små solon som man inte vet när de börjar eller slutar. Eller »Suffering« som är långsam och finstämd med en förtjänstfullt nedtonad sång. Därefter gaggar Granduciel på om JJ Cale och Eric Clapton – »If Eric Clapton is international, JJ Cale is fucking interplanetary« – medan han lägger ett oerhört reverb på sin gitarr.

Jag hoppas att varje låt ska vara den sista, tio låtar innan den sista. Men så kommer, med jämna mellanrum, de där sångerna som liksom sätter eld i kroppen. »Red Eyes« pågår i säkert 7–8 minuter och är det mäktigaste jag upplevt live i år. Jag vill att de minuterna ska fortsätta tills jag svimmar.

Några år och ett hundratal spelningar senare, håller han och hans band The Pacemakers hov på Debaser Medis, och han är fortfarande lika ivrigt furiös. Jamie T är motsatsen till den perfekta och tillrättalagda popmusiken, den musik som grundar sig på att noggrant hålla sig till de ramar och regler som är uppsatta för genren och inte riva gränser (tänk Vapnet). Just därför behövs han så mycket.

På Debaser Medis är både han och bandet en skev mix av svett, punksaliv och framför allt totalt ointresse för stilmedvetenhet. Gitarristen är som hämtad från närmaste fritidsgård med urtvättad bandtröja, trummisen liknar en metalskalle, basisten en flanellrockare med kepsen på sniskan och keyboardisten kunde lika gärna ingått valfritt EBM-band från 80-talet. Tillsammans förkroppsligar de en brokig ”I don’t care”-attityd som är en befrielse att se på en scen i Stockholm 2010.

Det gör inget att det tar en halvtimme innan konserter vaknar till på allvar. Jamie T är ändå sevärd när han flänger runt på scenen och spottar ur sig ett ordflöde med imponerande hastighet, samtidigt som han utser en ”dance coordinator” som publiken uppmanas följa och undrar varför folket på Medis inglasade balkong sitter i ett akvarium.

Han är en slyngel i ordets rätta bemärkelse, men en slyngel med slipad käft som får folk att både lyssna och knyta näven och släppa hämningarna.

Att en cover på The Clashs tidiga utbrott ”1977” körs under extranumren innan konserten slutar med halva publiken på scenen i en enda punkig kvartersfest känns fullständigt planenligt.

Nu kommer Midlake till Sverige och Stockholm. Den 7 februari står de på Debaser Medis scen och vi vill att du inte ska missa det. Därför lottar vi ut två biljetter till konserten, som är ett samarbete mellan Debaser och Luger.

För att ha chans att vinna någon av dessa biljetter måste du svara rätt på följande fråga.

Vad heter Midlakes nya album som släpps i början av februari?

Maila svaret till info@throwmeaway.se, med namn och adress. Senast den 31 januari!

Mer info om konserten här.