På scenen var Systraskap mitt inne i skapandets mest kaosartade och kreativa fas. Allt hade inte funnit sin form men att gruppen skulle hitta dit rådde det ingen tvekan om. Övertygelsen och viljan kunde inte leda till annat än ett samlat unikt uttryck.

Nu, drygt två år senare, släpper Sabina Wärme och Amanda Lindgren i Systraskap debutalbumet MVIMW. De beskriver skivan som ett uppror. Den kan ses som en manifestation för ett samhälle där människor möts och ser varandra istället för att isolera sig. En antikapitalistisk, könsanarkistisk och solidarisk framställning vars relevans inte går att bortse från.

Albumets nio låtar är direkta och uppmanande. Det är elektroniskt, repetitivt och rytmiskt. Samtidigt ryms melodier och popkänsla. Och mitt i allt finns en fri och organisk kraft som driver allt framåt. Sabina och Amanda samspelar med sina röster och använder till och från effekter på sången vilket spetsar till uttrycket ytterligare.

De sjunger om revolt, att dansa och demonstrera, att kämpa mot ökade klyftor och landar i att rösten är det främsta vapnet för motstånd och förändring – My voice is my weapon. I en tid då det politiska klimatet stavas polarisering och ovisshet är Systraskaps agitation en välriktad och välbehövlig injektion. Den rycker tag i ens humör som ligger nedtryckt i januarislasket och får en på bättre tankar. Förhoppningar om växtlighet, nytänk och en öppnare tillvaro dyker upp i huvudet.

Systraskap har rötter i Umeå och Östersund. 2011 släppte de sin första EP Systraskap EP. Efter det har även singlarna »Let’s start a revolution« och »My voice is my weapon« getts ut. Och nu står alltså debutalbumet för dörren.

Jag kontaktade bandet för att stämma av läget.

Berätta om MVIMW, hur skulle ni beskriva det musikaliskt?
– Musikaliskt är det en blandning av Systraskaps tre senaste år. Vissa låtar har växt fram och förändrats under alla spelningar vi har haft medan andra är nyare. MVIMW rymmer allt från uppmanande agitationer och upprepande budskap, till snåriga intron och galna solon.

Albumtiteln ser ut att vara romerska siffror. Jag är dålig på dem, är det sådana siffror eller är titeln något annat?
– Titeln är en förkortning! (»My Voice Is My Weapon«, reds anm.)

På vilket sätt skiljer sig albumet från det ni släppt tidigare, EP:n Systraskap EP och de båda singlarna »Let’s start a revolution« och »My voice is my weapon« (de två sistnämnda är med på albumet)?
– På albumet finns ett improviserande som inte har märkts lika tydligt på singlarna eller på EP:n. Dessa har varit rätt renodlat elektroniska, även om till exempel Sabina spelar bas på »Wear it like you deserve it« (på albumet) och Amanda spelar samma slinga fast på tuba. Men på skivan finns låtar som är väldigt trum- och improvisationsbaserade på ett annat sätt än vad singlarna varit. Vårt improvisatoriska element kommer fram på ett annat sätt på skivan.

I er musik blandar ni akustiska instrument som trummor, slagverk, dragspel och blås med elektronik, synth och effekter. Hur kom det sig att ni valde detta format?
– Vi började göra elektronisk musik för att det var det vi ville göra, men eftersom vi båda spelar akustiska instrument så blandade vi rätt snabbt in den biten med.

Ni har beskrivit albumet som ett resultat av ett uppror, såväl ett antirasistiskt uppror som feministiskt och könsanarkistiskt?
– Ja absolut, och socialistiskt och antikapitalistiskt! Det är en skiva som diskuterar samhället och manar till förändring. Vi har skrivit låtarna när vi varit förbannade eller uppgivna.

Ni har ofta ett samhällskritiskt budskap i era texter. Vad tycker ni är den viktigaste frågan eller frågorna att diskutera och belysa i samhället i dag?
– Det är svårt att säga vilken som är den viktigaste frågan eftersom allt är beroende av varandra. Frågor kan vara enormt viktiga utan att för den skull konkurrera ut varandra. Vi tror att debatt är jätteviktigt, att människor möts, är engagerade och att vi känner att vi är delar av ett samhälle där vi tar hand om varandra.

– Genom att debattera vidgar vi utrymmet för vad som ryms i kampen och förhoppningsvis hjälper vi varandra att bli smartare och se saker från flera håll. Det skulle vara skönt att leva i en värld där en visste att vi samarbetade med varandra för att alla skulle ha det bra. Krig är långt under vår värdighet.

Hur gör ni musiken? Improviserar ni fram saker som sedan mynnar ut till en låt eller skriver ni låtarna efter en strukturerad mall?
– Ofta har någon av oss en idé och sedan jobbar vi utifrån det, antingen genom att bygga upp en ljudbild runt en text och melodi, eller genom att testa olika tankar i replokalen. Vi har ingen strukturerad mall utan det är olika processer från gång till gång. Vi vill inte fastna i att tro att vi vet hur det ska göras, för det finns inga svar på förhand. Musikaliska regler har skapats utifrån vad människor rent intuitivt har gjort.

När ni spelar live känns det som att musiken har en lite friare form än på skiva. Gör ni om låtarna i liveformatet och låter dem ta andra vägar?
– Vi gillar att ha olika ingångspunkter i låtar och tycker det är kul att ha friare ramar när vi spelar live. Sen finns det som sagt vissa låtar på skivan som tydligare bygger på improvisation, jämfört med till exempel Systraskap EP. Eller det finns såklart improvisation där med, men då är det mer i produktionsprocessen.

På senaste singeln från albumet, »Wear it like you deserve it«, använder ni en del rösteffekter. Något ni även gjort på tidigare låtar. Jag tycker det funkar väldigt bra med er musik. Vad är det ni gillar med att förvränga rösterna på det sättet?
– Vi tycker att det är spännande att experimentera med röster. En persons röst är ju en stor del av hur personen uppfattas. När vi jobbar med våra låtar (producerar/bygger upp en ljudbild) använder vi ganska ofta våra röster och förvränger dom till oigenkännlighet, använder dom som ett instrument, gör syntar av dom.

Trummorna är akustiska i Systraskap och de varvas ofta med elektroniska beats. Hur tänker ni kring de »akustiska rytmerna« och de elektroniska beatsen? Spelar du Amanda ett komp som ni sedan gör beats utifrån eller är det tvärtom?
– Det där är olika på olika låtar. Ibland utgår vi från de elektroniska beatsen när vi bestämmer vad trumsetet ska göra och ibland tvärtom. Vissa låtar kan helt bygga på akustiska trummor och andra enbart på elektroniska beats.

Vad har ni för influenser vad gäller annan musik? Hämtar ni inspiration från litteratur och konst?
– Vi är ganska nördiga båda två. När vi hittar en låt vi gillar så kan vi lyssna väldigt intensivt på den. Vi har provat att göra en låt utifrån en bok på en konsert i Malmö. En låt på albumet utgår från en dikt vi hittade en gång. Men i övrigt blir låtar oftast till utifrån olika politiska tankar eller funderingar.

– Det kan gälla kapitalismen som koncept och hur människor och miljö utnyttjas av storföretag bara för att det på kort sikt finns en ekonomisk »vinst« att håva in, att vi tycker att kärnkraften borde läggas ner, eller att vi vill att det ska finnas en grundläggande respekt för varje människas olikhet och lika värde. Vi hämtar mycket inspiration från orättvisor och skit.

Hur träffades ni?
– Vi träffades genom att vi båda gick en musiklinje på samma folkhögskola. Vi kände att vi hade liknande referenser kring vad vi gillade och vad vi ville göra.

Ni har varit musiker på olika håll innan Systraskap. Vad spelade ni för slags musik då?
– Sabina spelade improvisatorisk musik och akustisk pop, och använde loop-pedal mycket. Amanda spelade trummor och blåsinstrument i olika konstellationer, allt från indiepop till klezmer, och höll även på en del med elektronisk musik.

Systraskap är en duo och ni delar på arbetet och gör allt gemensamt i bandet. Är det lätt att arbeta så eller finns det utmaningar? Skulle det vara möjligt att ta in en tredje medlem eller är och förblir ni en duo?
– När vi gjorde den akustiska tolkningen av »Let’s start a revolution« till Musikguiden i P3-videon, så samarbetade vi med en kör (kören Brösttoner, reds anm.). Och nu när vi spelade in skivan så hade vi planer på att ta in en sjukt duktig tuba-spelare på en låt, men vi fick strunta i det. Vi har flera idéer på samarbeten som vi är sugna på under 2015. Men att ta in fler medlemmar i bandet känns inte relevant i nuläget. Då skulle vi nog snarare starta flera band i så fall. Sedan tycker vi inte att monogami är något självändamål.

Ni har det egna skivbolaget Bassonga. När startades det? Är tanken att bara ge ut er egen musik på det eller även andra artister?
– Vi startade Bassonga för ett år sedan. Hittills har vi bara släppt egna produktioner och andras remixer på våra låtar. Hur det blir längre fram vet vi inte riktigt.

Låten »Wear it like you deserve it« från albumet i omgjord form av Karin Park.

Systraskaps debutalbum MVIMW släpps på Bassonga den 9 februari. Bandet åker på releaseturné och startar turnén i Luleå den 14 februari.

Mer info om Systraskap här och här.

Maya Jane Coles är oavbrutet nyfiken och sökande i sin musik. Hon nöjer sig inte med att hålla sig till en polerad och sammanhållen ljudbild. Hon vill utmana den moderna dansmusiken och därmed också sitt eget sätt att jobba.

Maya Jane Coles började göra musik vid 15 års ålder. Ett tidigt intresse för hiphop övergick snart i drum’n’bass och jungle och i samma skede upptäckte Maya den brittiska dansmusikscenen. Sedan dess har hon utvecklat en kreativitet som har flera grenar.

Under namnet Nocturnal Sunshine gör hon dubstep-betonade produktioner och i duon She Is Danger utforskas mörk elektronika tillsammans med sångerskan Lena Cullen. Därtill har Maya Jane Coles gjort ett flertal uppskattade remixar, av artister som Maceo Plex, Little Dragon och The xx.

Denna höga ambitionsnivå har nu mynnat ut i Maya Jane Coles debutalbum Comfort. En skiva som växt fram under flera år och som är ett precist möte mellan nutida dansmusik och dagens sökande popmusik. Skivan är mörk och dov med en nerv som håller ens uppmärksamhet på spänn. Tydliga melodier och elektronika vävs in i housepuls och en djup ljudram.

Comfort är ett sångbaserat album. Miss Kittin, Kim Ann Foxman (tidigare i Hercules and Love Affair) och Tricky är några av de som sätter personliga avtryck i låtarna, vid sidan av Maya Jane Coles själv som använder sin röst på flera låtar. Resultatet är varierat och spännande. När svenskfödda sångerskan och musikern Karin Park gästar på »Everything« växer perspektivet ytterligare – till en förföriskt vacker kyla.

Det är musik för kontemplation lika mycket som för hedonism. Det är tongångar för ensamma cykelturer i sommarnatten lika mycket som för fotrörelser framför bashögtalare. Det är musik att ta med sig in i framtiden.

Comfort släpps den 1 juli på Maya Jane Coles egen etikett I/AM/ME. Förhandslyssna på albumet nedan.

Det var ljudet av ett tillstånd då man lutar huvudet mot fönstret och sluter ögonen, sätter lurarna i öronen och stänger världen ute. Kanske åker man förbi sin hållplats och hamnar tjugoåtta minuter på en ensam perrong. Och det är inte hela världen.

Men morgonen efter är aldrig rolig. Tankarna är förvirrade och oskarpa, timmarna från morgon till lunch till eftermiddag liksom trögflytande och hela befinnandet lite skitigt. Gårdagens låtar – kanske lyssnade vi aldrig ens på dem – sitter på ett diffust sätt kvar i kroppen. Men stämningen som hängde kvar i medvetandet på vägen hem har försvunnit.

Om också detta tillstånd har ett soundtrack tror jag att vi hör det hos Manchesterproducenten Andy Stott. På ep-skivorna We stay together och Passed me by och på albumet Luxury problems gör han just ett slags post-dansmusik, som på ett precist sätt skildrar svenska söndagar i mars.

Det är dansmusik som har varit festlig vid något tillfälle men som har trasats sönder och tappat all färg. Dansmusik för den långa och ensamma promenaden dagen efter, när man försöker gå bort från självförakt och misslyckanden med 100 steg per minut.

Här får tanken flöda fritt – om än inte stort – över asfaltsplaner och blöta gräsmattor, förbi 60-talshus i tre våningar och längs ett av E4:ans hårdast belastade avsnitt.

Minnen, observationer och planer finner stöd i omgivningen och försvinner i nästa sväng. Ibland stannar man upp, kör fast och börjar älta korta sekvenser. Hela tiden flyter musiken i lurarna upp och ner ur medvetandet; den vilar i hoppfullt fågelkvitter och drunknar i det bruna dånet från en lastbil på väg ner mot kontinenten.

Den här vardagliga smutsen, såväl i oss som omkring oss, blir byggstenar hos Andy Stott. På sina senaste skivor har han fångat upp stadsrummets organiska missljud med telefonen. Kanske är det inbromsande tåg i tunnlar och det sammanlagda och oförståeliga ljudet från byggarbetsplatser. Kanske är det något vi bara inbillar oss?

Det är ett sordinerat och lågfrekvent landskap, längs några av industrimusikens gränser och med liknande topografi. Elektronisk dansmusik är industriell i sig men här formas den också av förstörelsens negativa energi. Dammet, rosten och sprickorna, avgaserna och ljudföroreningen har fått tillåtelse att breda ut sig.

Fram till för några år sedan var produktionerna renare, både i ljud och uttryck. Tydligare techno, tydligare dubstep, tydligare dansgolv. Själv säger Stott att det handlar om mängden inspiration – från imitation till innovation. Men fortfarande hör vi spår av influenserna. Det är fortfarande bass, vilande på den tjocka matta som breddes ut mellan Kreuzberg och Karibien i mitten av 90-talet.

Bara det att de spänstiga rytmerna och den saftiga basen är svårt nedbrutna, och nedsvärtade. Nu haltar de fram i ett grått och konturlöst moln, där också skärvor av soul förgäves irrar omkring – röster som vill berätta något men som inte blir mer än spår från i går.

Det är ändå ett kultiverat landskap. Smutsigt och mörkt men aldrig kaotiskt och aldrig utestängande – kanske för att det känns så bekant.

Albumet Luxury problems, som gavs ut hösten 2012, öppnar i stället upp en välkomnande dörr och låter oss skymta ljuset. Till grådiset har Andy Stott hämtat sin pianolärarinna från tonåren, Alison Skidmore, för att sjunga ordlösa psalmer »någonstans mellan Theo Parrish och Sade«.

Precis i den musikaliska närheten finns Demdike Stare, några av Andy Stotts vänner och liksom han själv producenter från Manchester. Med bakgrund på brittiska dansgolv har de rört sig långt in i den spöklikt postindustriella värld som tidigare utforskats av Deutsch Nepal och Muslimgauze.

Här blir raspiga jazzskivor i tjocka buntar, toner från Mellanöstern och rena skräckscenarion något på samma gång futuristiskt och djupt förankrat i det förflutna, i mötet med klubbmusik.

Demdike Stare är tydligt urbana. Musiken förflyttar oss till megastädernas centrum, mitt i världen – Kairo, Bangkok, São Paulo – omgivna av både kontinenter och århundraden. Till det laddade ljud som uppstår ur friktionen mellan miljoner människor.

Det är en påträngande miljö och skuggorna kan kännas hotfulla. Men det är också ett rum som är häpnadsväckande och välkomnande, ett rum att upptäcka och förlora sig i.

Andy Stotts bleka vardagsrealism är inte lika suggestiv – inte lika färgstarkt svart. Den är sluten och melankolisk, snarare än utblickande och intresserad. Den är genuint urban – men kanske inte mondän. Glesa industriområden i stadens ytterkanter snarare än metropolernas sociala scener. Den är landskapet utanför flygbussens fönster på väg hem igen.

Söndag mer än lördag, baksmälla snarare än fest. Ensam, inte tillsammans. Inte bara grusade förhoppningar utan också den kalla insikten om att det inte är roligare än såhär.

Den är soundtracket till våra liv.

Andy Stott uppträder tillsammans med Holly Herndon, den 24 mars på Södra Teatern i Stockholm. Mer info här.

Kristina Florell slutade med konståkning i årskurs fem och började istället att sjunga. Idag gör hon musik under namnet Merely och hennes popmusik är uppväxt på MTV, hiphop och sång lika mjuk som sköljmedel. Hon kallar den för hipheart.

På rasterna under högstadiet satt Kristina Florell i skolans pianorum och gjorde egen musik, mellan passen av tjuvrökning.

»Jag hade en kattuppfödning hemma förut, och det här är en av kissarna. Jag älskar doften av kattunge«.

När hon kom hem om kvällarna brukade hon spelade upp sina nya sånger för sin pappa. Om han grät visste hon att hon hade lyckats.

Flera år senare, under sin första riktiga sommar i Stockholm, lånar hon ett elpiano av sin rumskamrat och börjar att skriva nya sånger. När EP:n Semblance växer fram bestämmer hon sig för att ta Merely på allvar.

– Eller snarare för att ta mig själv på allvar. Jag har insett under det senaste året att jag gör det här av hela mitt hjärta på så många sätt att jag skulle bli uppäten inifrån om jag lade min tid på annat.

Faktumet att Kristina är skolad i en kör – träningen utanför isen, för att återgå till den här textens inledning – ger hennes musik ett sakralt skimmer. Traditionellt har det utsnitt av smal popmusik och fjäderlätt dansmusik som Merely hittas i premierat bultande vilja framför exakta stämmor.

Men Kristina Florell har båda två. Hennes traditionella skola ligger gömd under lapptäcken av hiphop och svensk DIY.

När hon sjunger låter det som en ultramodern psalm. Den franska vokalgruppen The Swingle Singers spökar i bakgrunden när Merelys beats lämnar isen och snurrar upp i luften och gör en trippelpiruett.

Mer av Merely, här.

»Tomten är min vän Andrew, från en oförglömlig Halloweenfest någonstans i Bushwick«.

»Min contemporary studio scene i Solna«.

Jag har använt uttrycket »äkta R&B« helt utan att skämmas.

Giftermålet mellan R&B och dansmusik är helt enkelt inte min grej. Jag saknar balladerna, midtempo-svulstigheten och R&B-låtar som man kan dansa till. Jag saknar riktig R&B.

Många gånger har jag varit nära att ge upp hoppet. Gång på gång har jag hittat mer eller mindre kända R&B-artister på internet och gång på gång har jag tvingats konstatera att de aldrig kommer att slå, trots fantastisk musik.

Häromdagen började jag att kolla på reality-serien R&B Divas där Faith Evans samlar R&B-kvinnor för att spela in en välgörenhetsskiva. Tillsammans med Monifah, Nicci Gilbert, Keke Wyatt och Syleena Johnson konstaterar Faith att R&B-musik inte längre säljer som den brukade och inte heller längre spelas på radion.

Krisen syns kanske bäst när det gäller Syleena Johnson. Ett relativt stort namn som har släppt extremt uppskattade album, som var med om att ge Kanye West en av hans första stora hits och som har jobbat med R. Kelly. Idag är Syleena Johnson tvärpank och kämpar på med ett mindre bolag i ryggen.

Det går inte så bra nu helt enkelt.

Varje gång jag har beklagat mig över sakernas tillstånd de senaste typ fem åren har jag också försökt övertyga både andra och mig själv om att det så småningom kommer att vända. Under den senaste tiden har många artister vurmat lite extra för 90-talet; kanske är det en längtan tillbaka till den moderna R&B-musikens guldålder? Kanske ser vi nu början på vändningen?

Brandys nya album Two Eleven pekar åtminstone i den riktningen. Efter att ha skjutits upp i närmare ett år är det här, med en titel hämtad från Brandys födelsedag, den 11 februari.

Det är också samma dag som Brandys stora mentor och förebild Whitney Houston lämnade jordelivet.

Inför min första genomlyssning av Two Eleven var jag skeptisk. Första singeln »Put it down«, gästad av den snart Sverigeaktuella kvinnomisshandlaren Chris Brown, föll mig inte alls i smaken. Jag hade också hört »No such thing as too late« som visserligen är en jättefin ballad, men budskapet om att man ska vänta med sex och inte ligga med vem som helst (»When you really love somebody you can wait«) provocerade mig.

Förlåt, men det finns inget värre än präktig R&B.

Jag har en speciell relation till Brandy. Hennes karriär innehåller så många klassiker. »Afrodisiac«, »Top of the world«, »I wanna be down« och »The boy is mine«. Men framförallt har jag mer eller mindre vuxit upp framför Moesha, tv-serien från 90-talet där Brandy spelade huvudrollen.

http://www.youtube.com/watch?v=5XBaxMgbFzo

Mitt tioåriga jag sjöng titelmelodin varje dag, skrattade åt Moeshas lillebrorsa Myles och var oerhört förälskad i Q, Moeshas första pojkvän som spelades av Fredro Starr. Jag älskar Brandy.

Men min långa relation till henne gör att jag också har höga krav och förväntningar. Ändå tar det inte många låtar in i Two Eleven innan Brandy helt har vunnit över mig. Det är ett av de bästa R&B-album som jag hört på väldigt länge.

Ljudbilden är klassisk men modern. Skivan kretsar genomgående runt midtempo-strecket, och helt ärligt, riktigt fin R&B i midtempo är bland det bästa som jag vet.

För produktionerna står stora namn som Bangladesh, Jim Jonsin, Rico Love, Sean Garrett och Mike Will Made It. Mike Will glänser lite extra och visar verkligen att han inte bara kan producera alla raplåtar som du älskat det senaste året, han tycks också vara en jävel på att slänga ihop slow jams.

http://www.youtube.com/watch?v=Zk3WhDSDMcs

Brandys röst låter fantastisk, hon håller sig till de lägre registren och hennes dova stämma förmedlar lika mycket känsla oavsett om hon tar i som fan eller viskar fram texterna. Brandy kanske inte har det största röstregistret, men hon utnyttjar hela tiden sin rösts kvaliteter fullt ut.

Att börja som barnstjärna är alltid svårt. Särskilt övergången från barnstjärna till vuxenstjärna tycks vara knepig. Det kändes länge som att Brandy satt fångad i sitt förflutna som en helylle R&B-barnstjärna.

Präktigheten satt kvar, hon var en good girl, och när hon gjorde bittra sånger om hur värdelösa män är kändes det som att hon inte riktigt var bekväm i den rollen.

Sakta men säkert har Brandy vuxit in i rollen som vuxenstjärna, och på Two Eleven sjunger hon med en sådan självklarhet att jag nästan glömt att hon en gång i tiden var Moesha.

Two Eleven är ett fantastiskt album på många sätt. Ändå har jag svårt att tänka mig att det kommer bli några superhits. Men på ett sätt gör det inget, som album är det underbart, sammanhållet, modernt, smart och känslosamt.

Det är modern riktig R&B daterad till 2012, och det är svinbra.

De får maskinerna att samspela med gitarren och tuban och samtidigt drar de nytta av den inte alltför pålitliga tekniken i de gamla apparaterna. Musiken som uppstår svajar lika mycket som den svänger. Det är dansant rock i en ljudbild kryddad med störningsljud och analog elektronik. I botten ligger tuban och stöter ut härliga bastoner och udda läten. Ljud som fräser och puttrar och far runt utom kontroll. Tuba techno.      

Invader Ace är Peder Simonsen och Anton Toorell. De två träffades på Primavera Sound-festivalen i Barcelona för något år sedan och kom på att de sågs för sällan. Båda hade varit med i bandet Kirov Orkestar, ett band som spelade en blandning av omparock och frijazz. Anton hade en annan plan för Invader Ace – han ville spela dansmusik på andra instrument än datorer. Och köra den genom FM-sändare till en mängd gamla radioapparater som fungerar som förstärkare.

En slags musikalisk motsvarighet till amatörradiovärldens entusiaster kan tyckas. Men Peder och Anton har bred bakgrund, med studier i jazzmusik och komposition på högskolenivå i städer som Amsterdam, Trondheim och Stockholm. Två musiker som använder friheten i jazzmusik, och egentligen all form av musikskapande, till att testa sig själva och göra ljudkollage som för tankarna till såväl dadaism som Battles. Tuba techno. Först kom en kassett på svenska skivbolaget Hockey Rawk. Och i slutet av sommaren släpptes de båda EP-skivorna Dance och Love på Mindblast Records.

En lördagseftermiddag i september träffar jag duon på en pub i Stockholm, inte långt ifrån deras replokal. Anton inleder med att berätta om hur första kassetten kom till.

Anton: Vi startade bandet i Barcelona och när jag kom hem till Stockholm så snackade jag med Peter Larsson som har Hockey Rawk. Han skulle ha en spelning i Berlin i samband med en utställning som skulle vara inom två veckor. Han undrade om vi ville komma och spela, vi hade aldrig spelat förut ihop som denna konstellation men jag tackade ja. Jag bestämde samtidigt att vi skulle släppa en kassett samma kväll som spelningen. Då messade jag Peder.

Peder: Då var jag i New York.

Anton: Vi repade en vecka och skrev sju låtar, varav fem sista dagen, och spelade in allt sista repdagen.

Peder: Vår technical director, Jonathan Dakers från Nya Zeeland, gav oss en inspelningsmaskin. Han hjälper oss med allt möjligt. Vi har så mycket olika radiosändare och sånt, han hjälper oss att bygga saker, specialkonstruera prylar och fixar med kablar.

Är han er ljudtekniker live också?
Anton: Nej, han är vår technical director.

Peder: Han säger vad liveteknikern ska göra.

Anton: Han är med på alla spelningar och jobbar med allt det tekniska.

Peder: Det hade varit möjligt men mycket svårare att göra det här projektet utan honom. Han jobbar som ljudtekniker i vanliga fall och gör det jävligt bra så det underlättar väldigt att ha honom. Vi är musiker, vi är inte tekniker.

Anton: Vi kan komma med lite sjuka tekniska idéer och så får han styra upp det.

Var det ni eller han som kom med idén att ha med alla de radioapparater ni använder?
Peder: Det var Anton. Det var det vi pratade om i Barcelona, att det skulle vara intressant att använda radioapparater och gamla FM-sändare i det vi skulle göra. Sen funderade vi på om vi skulle ha en trummis. Men så kom vi fram till att vi skulle googla »the coolest drum machine of all time« och köpa den.

Och så blev det?
Peder: Ja, men vi fick inga bra träffar. Så vi gick in på Youtube och letade efter de fetaste trummaskinsljuden och hittade en gammal Hammond Auto-Vari som vi sedan sökte upp på Ebay. Den fanns till salu i San Diego. Jag hade en kompis som bodde där som hjälpte mig att införskaffa den. Jag var med ett annat band och spelade i Los Angeles och sedan körde han från San Diego till Los Angeles så jag fick den och kunde skicka den till Anton. Det blev dyrare än om den hade skickats direkt från San Diego.

Anton: Det var en riktigt dålig idé.

Det gick ni back på?
Peder: Detta projekt handlar om att gå med förlust ekonomiskt.

Använder ni den fortfarande?
Peder: Nej.

Anton: Vi har samlat på oss mycket trummaskiner nu.

Peder: Det blir svårare att göra det live. Har du åtta trummaskiner innebär det att alla ska ha en kabel in i mixerbordet och alla måste fraktas, det är ju en maskin och det är inte så flexibelt. Inte så stabilt.

Anton: Nu har vi ett litet stabilare system som gör att det blir lite enklare att spela live. Men vi har dom kvar.

Peder: Vi samplar dem och använder ljuden, det är en stor del av det vi håller på med.

Tog det fart efter spelningen i Berlin?
Anton: Ja, vi hade fått en rivstart i alla fall.

Peder: Vi började repa och spela så mycket vi kunde. Vi åkte tillbaka till Berlin och uppträdde, vi fick spelningar genom Gavin på Mother och Koloni i Sverige och ett par konserter i Berlin ytterligare. Vi drog på en liten turné med Antons pappas bil och sedan gjorde vi de två ep:sarna i vår.

Och nu har ni släppt dem, som en dubbel-EP på vinyl. Musiken är till största delen instrumental men du Anton sjunger lite på »International lovemaker«. Hur har ni resonerat kring sången?
Anton: Jag sjunger egentligen på alla låtar. Vi har ofta en kort textrad som vi utgår ifrån.

Peder: Det är så vi skriver låtar, vi kommer först på titeln till texten och sen skriver vi den. Som »Was it love«. Den handlar om när vi var i Berlin och spelade så träffade vi Fuck for forest, en norsk grupp som spelar in porrfilmer där intäkterna går till att bevara regnskogen. De gör en del performance och fanns i Norge förut men har flyttat till Berlin nu. De ville att vi skulle spela med dem.

Anton: De ville att vi skulle spela nakna.

Peder: Det blev inget av det men vi började tänka på vad det innebär, det de gör. Hur känner man sig efter man har varit med i något sådant? Om man vaknar upp bredvid en man eller kvinna, beroende på vad man gillar, på en sliten madrass i Berlin och tänker att det är så mysigt och bra. Men vänta nu? Det är Fuck for forest. Och där kom texten, »Was it love or did I just get fucked for forest.« Det är det som är texten, och det sjunger vi återkommande. Alla våra texter är så.

Ni utgår från ett textfragment som ni upprepar?
Anton: Ja, precis. Sången har inte någon traditionell roll, det är mer som ett instrument bland andra.

Den kommer ganska långt bak, eller på samma nivå som de andra instrumenten?
Peder: Ja, det är tanken. Den ska inte vara det som är i fokus, alla ljud ska blandas.

Etiketten »tuba techno«, är det något som ni lekt fram?
Peder: I Norge är det väldigt vanligt att använda tuba till olika typer av musik, det finns många bra tubaspelare. Tuba är mycket mer vanligt i Norge än i Sverige. Tuban börjar göra sitt intåg inom popen och rocken. Folk spelar indie tuba och så finns konceptet tuba rock. Det är ett så töntigt ord, vi spelar tuba techno.

Anton: Det är det vi gör.

Peder: Det är ett fint ord, bokstäverna funkar bra ihop.

Vad skulle ni säga om musiken? Man kan höra lite Battles i groovet, det är stompigt. Men annars är det mer en ljudgryta som ni håller på med.
Anton: Ja, det stämmer nog. Vi har blivit mer intresserade av dansmusik under den sista tiden, men så är vi dom vi är med vår bakgrund och så. Man kan säga att vi försöker spela dansmusik men vi gör det på helt fel sätt. Med alla de instrument vi använder så låter det väldigt annorlunda.

Peder: Det är tanken med att ha de instrumenten vi har, man gör det osäkert för sig själv. Man får kämpa mycket mer för att få ihop det. Det är mycket enklare att programmera dansmusik i en dator och spela den. Men då är det något helt annat, då är man en dansproducent. Men om man spelar musiken på instrument som inte är naturliga att framföra den på, genom förstärkare som det inte är naturligt att använda, så kan det inträffa mer fel och missar. Då får det också mer edge.

Det triggar i spelandet?
Anton: Ja. Sedan är vi bara två. Då blir det att vi försöker spela mycket samtidigt.

Så om det låter fel och konstigt så är det något som ingår i själva framförandet?
Peder: Vi vill inte att det ska bli fel men då det sker så… live har det gått väldigt bra på sistone.

Anton: Men det är bara att följa med när det blir fel. Det är mycket improvisation i det.

Peder: Man får försöka ställa in sig mentalt på att när vi spelar live så sker det som sker. Att man agerar på det man hör, inte på det man tror att man ska höra. Så fort man tar radioapparaterna till en ny plats så låter de annorlunda, beroende rummet och miljön. Man måste försöka att koppla bort det man hört förut och vara i musiken som den är.

Anton Toorell och Peder Simonsen. Foto: Adrian Hörnquist

Det känns som att radioapparaterna är väldigt betydelsefulla för det ni gör?
Anton: Ja, de skapar verkligen ett eget sound.

Hade du ett intresse innan för gamla radioapparater eller var kommer det ifrån?
Anton: Jag kom bara att tänka på FM-sändare som man har i bilen. Att det borde gå att koppla gitarren till en sådan och det visade sig funka. Sedan har det växt därifrån. I början köpte vi några radioapparater och testade lite, nu har vi blivit väldigt nördiga. Vi använder bara rörradioapparater från 30- och 40-talet.

Var hittar ni dem någonstans?
Peder: På köp- och säljsidor på nätet, sajter som säljer antikviteter och hemma hos folk. Vi är alltid på jakt efter radioapparater. Har ni några, kom till oss!

Anton: Vi bytte en skiva mot en radio på en loppis nyligen.

Peder: I vintras åkte jag på en biltur och körde till Kongsberg i Norge där det bodde en kille som hade samlat på sig en massa norska gamla radioapparater. Jag köpte sex, sju stycken och tre av dem fungerade.

Anton: Vi var på nåt ställe i Stockholm och så skulle någon komma med en bil klockan sex på kvällen, och plocka ut några apparater. De fick lite pengar och vi några apparater.

Peder: Varav några funkade.

Räknar ni med att inte alla ska funka?
Peder: Det är väldigt bra, gedigna apparater. Folk hade ett annat tänk då när de byggde dem. Men det är så mycket som kan ha hänt med en radio under fyrtio år. Man ser vad man får ut av dem.

Så nu är ni inne på apparater från 30- och 40-talet?
Peder: Ja, de låter bäst.

Anton: Det är också så att moderna radios alltid försöker söka upp frekvenser. De gamla apparaterna är där de är, har man ställt in dem så stannar de där och försöker inte hitta Rix FM.

Vad är det intressanta med att använda dem som instrument?
Peder: När vi skickar in saker från mixern och in i radion så blandar det sig väldigt mycket mer i radion än i en vanlig förstärkare. Det är omöjligt att veta vilket ljud som kommer att uppstå. Ett ljud som kanske är lite spännande i sig kan också bli mycket spännande genom en radio.

Anton: Det komprimerar ihop ljudet ganska mycket och sen blir det lite dist också.

Peder: Det blir en fin form av dist, lite som radio låter. Det är spännande att jobba med. När vi sitter och programmerar trummorna, i vanliga fall försöker man att få dem att låta så bra som möjligt i hörlurar och högtalarna. Men det måste du bortse helt ifrån om du arbetar med radioapparater. Du måste höra genom radion vad som sker. Vi brukar använda dåliga och billiga trummaskiner, för de trummaskiner som låter väldigt dåliga brukar låta skitbra genom radio. Det är billigare att köpa en massa radios och en dålig trummaskin än en kreddig trummaskin och en högtalaranläggning. Dock är det inte logistiskt så smart.

Hur är det att turnera och spela med den här maskinparken som ni har?
Peder: Ett helvete.

Anton: Vi jobbar väldigt mycket med att få det enklare, nu är det ganska smidigt. Vi har lådor till de flesta apparater och Jonathan Dakers har byggt ihop väldigt mycket. Det är verkligen en custom made rigg.

Hur länge har ni varit i er replokal?
Anton: Inte jättelänge.

Peder: Det är skönt att ha ett ställe att träffas mitt emellan där vi bor. Jag bor vid Fridhemsplan och Anton bor i Högdalen och så möts vi på mitten.

Anton: Innan var vi i en lokal på Kvarnholmen där det inte fanns några affärer eller någonstans att käka.

Peder: Då gjorde vi av med mindre pengar i och för sig. Nu är det katastrof, det är öl, vi äter frukost och middag ute. Alla måltider. Det är inte bra ekonomiskt.

Vad gör ni annars? Jobbar ni?
Peder: Nej, vi spelar musik.

Anton: Vi spelar i lite olika sammanhang. Jag jobbar lite som gitarrlärare.

Peder: Vi tjänar pengar i andra band som vi är med i, så tar vi de pengarna och använder på Invader Ace.

Vad är det för andra band ni spelar i?
Anton: Jag spelar i ett band som heter Dammit I’m Mad. Och så spelar jag lite med kommersiella artister, som Linnea Henriksson som jag turnerat med i sommar.

Peder: Jag spelar i en del norska projekt, bland annat i en duo tillsammans med en norsk tjej som heter Ine Hoem. Vi har spelat på en del jazzfestivaler. Jag spelar när folk ringer och ska sälja tuba-instrument, i försäljningssammanhang. Det varierar.

Hur är planen framöver? Ska ni spela in ett album?
Peder: Vi ska skriva material till ett album snart. Vi tänkte att vi ska dra till Italien i tre veckor och göra det. Vi ska till ett ställe utan internet och bara sitta och skriva. Det är tanken i alla fall. Eller så blir det att vi åker dit och bara spelar schack.

Anton: Men vi har bokat så att vi ska vara borta i november.

Så ni har någonstans att åka?
Anton: Vi har en herrgård på 800 kvadrat, haha.

Peder: Det är ett konstcenter som min mor har, som ska öppna snart. Vi kan vara där för det står tomt under den perioden. Där har vi ingenting att göra men en yta att vara på. Det blir ett socialt experiment. Hur bra grejer kan vi göra genom att bara vara med varandra i tre veckor.

Dansmusiken, hur kommer det in i bilden med tanke på er bakgrund i jazz?
Peder: Vi vill gärna spela dansmusik, vi lyssnar på mycket sådant nu. Det började med den franska Ed Banger-scenen och Mr Oizo och Justice. Så blev det mer och mer efter det, det är oftast du som hittar nya grejer.

Anton: Jag och min bror brukar sitta och skicka låtar som vi hittar till varandra. Nu har det blivit mycket dansmusik från 70-talet

Peder: Och tidigt 80-tal. Det låter som mycket låter i dag, fast ingen känner till det. Som Bruce Haack som skrev musik till barnprogram men som var med på många elektroniska skivor. Han gjorde en del jävligt bra grejer.

Anton: Sen har vi lyssnat mycket på Battles.

Peder: Och Nisennenmondai från Japan.

Låten »Tuba on the radio« låter lite som en programförklaring för Invader Ace. Är den det?
Peder: Det är den första låten vi skrev.

Hur kom den till?
Anton: Vi funderade på vad vi skulle heta, det är ju väldigt likt TV On the Radio. Men vi bestämde att göra en låt av det istället. Själva låten bygger på en pedal som en kille i Stockholm har gjort, som jobbar med Rock N Roll Myndigheten. Mycket av ljuden man hör i låten kommer från den pedalen.

Peder: Det baseras på att det är ett tuba-riff som går. Sen är det du.

Anton: Och så kommer refrängen och jag sjunger »tuba on the radio«.

Det låter som ett enkelt upplägg.
Peder: Det är ofta det, i stort sett är all musik enkel. Det handlar nästan alltid om en enkel idé.

Invader Ace på Soundcloud.
Invader Ace spelar på Revolver i Oslo den 11 oktober och på Debaser Slussen i Stockholm den 13 oktober, båda kvällarna med amerikanska Dope Body. 

Men det finns också ett alternativt ljudspår till en musik som självmant väljer att stanna kvar i den stilla landsbygden. Bland myrar, dimhöljda fjälltoppar och de oändliga skogarna.

– Vi har ingen koppling till någon musikscen, inga av våra vänner sysslar med musik och vi känner inte direkt några andra musiker heller, säger Felix Hedberg

– Ibland kan det hända att det kommer ett mejl från någon som gillar oss. Det är alltid roligt men det känns också märkligt. Vi känner ju oss väldigt isolerade från allting, säger Merike Kjaergaard.

– Men det känns som vi hämtar vår styrka från det, säger Felix.

Tillsammans med Tobias Gerhardsson utgör de bandet World Tour. Trion från Funäsdalen och den närliggande byn Svenstavik har än så länge släppt blott tre singlar samt EP:n ”Believe” men har likväl fångat uppmärksamheten både från svenska och utländska medier. Amerikanska magasinet The Fader har till exempel redan utnämnt ”Believe” till ett av årets bästa indiesläpp.

– Det känns jätteroligt. Jag blir varm och tacksam att folk gillar vår musik men samtidigt är det så ogreppbart. Mest känns det som – oj! säger Merike.

– Att skriva musik är mer ett behov än något annat, ett sätt att uttrycka sig. Det finns inga direkta mål utan vi gör det här för vår egen skull.

Känner ni ingen press av att vara unga och lovande?
– Haha, nej då! Visst kan jag kanske jaga upp mig lite ibland och känna en stress att få ut lite nya grejer men både Merike och Tobias är bra på att få ner mig på jorden igen. Vi kommer att fortsätta göra som tidigare. Blir det bra så blir det, säger Felix och fortsätter:

– Det kan kännas helt euforiskt när vi gör en spelning och allt är på topp. Men eftersom vi nästan alltid direkt sätter oss bilen och kör de där 60 milen hem så blir det inte att vi får ta del av någon uppmärksamhet efteråt.

Bandet tog sin början när Felix och Tobias träffades på gymnasiet och började göra disco- och electro-inspirerad musik ihop. Tillsammans skrev de bland annat låten ”Sparks” (som senare blev den första låten att ges ut under namnet World Tour). Snart kom Merike Kjaergaard med i bandet och arbetet med en EP började sakta ta form.

– Vi gjorde inte musiken för att någon skulle höra. Det var mer av ett tidsfördriv istället för att kolla på tv typ. Sedan bestämde vi oss för att skicka iväg ”Sparks” till lite olika bolag på skoj och Cascine var de första som nappade, säger Felix.

Inför släppet av deras senaste singel ”Forever tonight” bytte bandet bolag från amerikanska Cascine till Stockholmsbaserade Emotion. Ett samarbete som tog lite längre tid att förverkliga men som hittills känts lyckat enligt bandet. Nu har de för avsikt att ge ut sin musik enbart på Emotion i fortsättningen.

Än så länge finns det inte några konkreta planer på att ge ut en fullängdsdebut men enligt Felix Hedbergs egen utsago har World Tour en hel drös med ny musik som ligger på lager. Diskussioner och planer har visserligen skissats fram men är just nu främst lösa idéer.

– Under sommaren är vi rätt utspridda på grund av arbete och annat. Fast vi fortsätter att skapa musik. Upplägget är rätt enkelt egentligen. Tobias skapar vanligtvis en grundstruktur som han skickar vidare till oss. Sedan lägger jag och Merike på det som vi tycker saknas. Vi experimenterar en hel del, säger Felix.

– Mellan gångerna vi träffas försöker vi att skriva mycket separat och bollar fram och tillbaka under tiden. Det finns egentligen inga begränsningar för vad vi får eller inte får göra, berättar Merike.

Att de på ”Forever tonight” inspireras av sin naturliga omgivning har, betonar Merike och Felix, gjort att musiken tagit en något mörkare avkrok sedan ”Believe”. World Tour är i och för sig inte den första gruppen som låtit sig inspireras av de mörkaste delarna av de svenska skogarna. Men inget annat band har heller fått det att låta fullt så livsbejakande och svindlande vackert.

Av bara farten skapar de en dansmusik som balanserar på den tunna knivseggen mellan det primala och det euforiska. Som ett yngre och livfullare syskon till Karin Dreijers Fever Ray-projekt.

– Det är lite frustrerande ibland att vår EP fått uppmärksamhet nu. Det var så länge sedan vi spelade in den. Under den perioden lät vår musik väldigt balearisk och vi drömde oss bort till vita stränder och det tropiska. Vi låter inte riktigt så nu, menar Felix.

– Samtidigt får ju lyssnarna tolka vår musik hur de vill, säger Merike.

– Absolut. Men när vi släppte den i vintras på Cascine Records handlade det mer om att vi bara ville få ut den. Vi har väldigt mycket musik som väntar på att ges ut. Men nu vill vi att vår omgivning ska komma ut tydligare i vår musik. Det blir ett enklare och mindre komplicerat sound.

Bandet har precis spenderat den gångna helgen uppe bland fjällen och bergen i Funäsdalen tillsammans med Emotion för att spela in musikvideon till ”Forever tonight”.

– Det blir mycket natur och berg, eller ja, det är svårt att förklara haha. Vi har gått ute i fjället i två dagar och det har varit väldigt intensivt men roligt, berättar Merike.

– Vi ville visa vår hemmiljö och vårt ursprung, inte bara i musiken utan även rent visuellt. Just nu är det så jäkla roligt för det känns verkligen som att vi har hittat vår grej. Det har också resulterat i att vi får ur oss mer låtar för tillfället, säger Felix.

Har ni satt något releasedatum för videon?
– Nej inte än. Vi har inte sett en ruta råmaterial av den själva, men någon gång i augusti hoppas vi i alla fall, säger Merike.

Finns det några planer på utlandsspelningar just nu?
– Inte direkt. Vi har ju en bokare som jobbar på att vaska fram spelningar. Men samtidigt har vi inte släppt så mycket och det blir kanske lite konstigt att turnera när vi inte har så många låtar. Vi har givetvis vår första EP, men den låter ju på ett helt annat vis än det vi håller på med nu, säger Felix.

World Tour har varit vänliga att sätta ihop en spellista åt oss. Mer info om World Tour, här.