Men på soundtracket till Were The Wild Things Are lyckas sångerskan med ett gäng kids och lite annat löst folk få ihop en skiva med strålande bra popmusik. Såg jag inte fram emot filmen innan så gör jag det nu, som fan.

Under namnet Bvdub har Brock Van Wey sedan 2007 släppt en rad alster med elektroniska ljudlandskap som är fria från traditionella beats och låtstrukturer. Istället står ett repetitivt och svävande vemod i förgrunden som skvallrar om en artist med en uttalad sentimental läggning.

– Jag har alltid varit uppslukad av dagdrömmar och förväntningar och skulle inte kunna klara mig utan dem. För mig är nuet jobbigt att leva i och det tror jag hörs väldigt tydligt i det jag gör.

Men soundet är inte någon flummig verklighetsflykt klädd i anonym muzak (eller har något med dub att göra för den delen). Låtarna klockar sällan in under tio minuter.

En del av inspirationen kommer från existentiell litteratur som Sartre och Albert Camus. Två författare som påverkat en stor del av Brock Van Weys syn på tillvaron – att livet i sig inte har någon inneboende mening utan att det gäller att uppskatta de små detaljerna.

– Det gör alla de glada och jobbiga delarna i vardagen mer storslagna, vilket också förklarar varför min musik är ganska dramatisk, säger han.

Brock Van Wey inledde karriären som dj på San Franciscos ravescen i början av 90-talet, spelade på stora fester och släppte ett par mixtapes innan rörelsen hade tappat sin ursprungliga kraft i slutet av decenniet.

2001 sålde han hela sin skivsamling och flyttade till Kina för att studera landets språk. Främst för att kunna förstå favoritregissören Zhang Yimous verk, en av Kinas främsta nutida filmskapare vars filmer ofta skildrar människor som genomgår lidande och motgångar.

Men tillbaka i USA bestämde han sig för att avrunda studierna med en examen i kinesiska. Och i dag jobbar Brock som översättare, förutom de tre kvällsjobb han har för att klara brödfödan. Tanken att kunna leva på musiken har aldrig varit en realitet.

– Ingen har blivit rik på att göra mörk ambient, även om det fanns en period under 90-talet då det var möjligt att klara sig på sådan musik. Men det berodde på att folk faktiskt köpte skivor då, säger Brock.
Nu befarar han att den illegala fildelningen kommer att leda till att de oberoende artisterna tröttnar på att ge ut musik och allt blir helt tyst.

Som en motpol till nedladdningen har han startat skivbolaget Quietus. En liten CD-R-etikett där varje utgåva kommer i en mycket begränsad upplaga om 100 exemplar, alla med handgjorda omslag. Förutom sig själv har Brock även släppt besläktade ambient och deep techno-artister som tyska Quantec och engelska Remote_.

Hans senaste album “White clouds drift on and on”, det första i eget namn, har dock getts ut på det välrenommerade Detroitbolaget Echospace. Och för ovanlighetens skull har det annars så utpräglade instrumentala soundet berikats med vokala inslag. I låten “I knew happiness once” hörs en röstsampling som påminner om en afrikansk skolkör.

– När jag hörde sången blev jag helt tagen. Jag vet inte var rösterna kommer ifrån men passagen när de flyter ihop med musiken är mitt absoluta favoritparti på albumet, jag har gråtit flera gånger när jag lyssnat på det.

Och han är inte ensam om att beröras av känslosvallet i låtarna. Under de två senaste åren har intresset för Bvdub ökat markant, vilket märks såväl i antalet träffar på Google som i det faktum att skivorna har hittat ut till entusiaster över hela världen.

– Ett öppet sinne är en förutsättning för att man ska uppskatta det. Jag skapar musik med känslorna utanpå och i dag känns det som att det är allt färre som gör det. Men om mina låtar har fått mer uppmärksamhet på grund av dess emotionella kraft så finns det trots allt hopp.

Bvdub

• Namn: Brock Van Wey, gör musik under namnet Bvdub.

• Bor: San Francisco.

• Diskografi i urval: ”Where to know”, ”Wish I was here”, ”Daydreams of exile” och ”Strength in solitude”.

• Aktuell med: Albumet ”White clouds drift on and on” som släpptes på Echospace i juni.

• Kommande releaser: Bland annat ”One last look at the sea” (Somnia sound) och ”We were the sun” (Quietus). Mer info om den sistnämnda, här.

• Hur det låter: Myspace, Bvdubs hemsida.

• Kolla också in: Lustmord, Quantec och Remote_.

Fyris Swans uppföljare Solo Andata som är släppt på den utmärkta skivetiketten 12 K rör sig i betydligt mörkare och mer ambienta miljöer än debuten, även om det mesta är inspelat med akustiska instrument. Det är inte  lika mörkt som till exempel Svarte Greiner, men inte heller långt ifrån. I vilket fall som helst  så är båda Solo Andatas skivor väl värda att kolla upp.