Det är olyckligt men samtidigt förutsägbart att en så pass angelägen artist som Natasja Saad förblivit okänd för så många av oss som placerat våra liv mitt i musiken.

Hon agerade inte bara inom en så (av media) marginaliserad genre som skandinavisk dancehall – när Natasja Saad därtill toastade, rappade och sjöng så gjorde hon det på danska.

Jag vet inte vad det beror på, faktumet att så många av oss föredrar lyrik komponerad på engelska, franska och portugisiska — eller för den delen Yoruba och något av berberspråken — före det som diktats just över sundet. Men jag förbannar mina fördomar mot dansk musik när det alltför länge hindrat mig från att ta del av Natasja Saads livsverk.

Det går givetvis att peka på att många av hennes landsmän inte heller var bekanta med Natasja Saads musik under tiden hon verkade. När det stora genombrottet, albumet I Danmark er jeg Født, släpptes i september 2007 hade hon redan lämnat jordelivet sedan ett par månader tillbaka.

Det var tidigt på morgonen den 24 juni som Natasja Saad tillsammans med barndomsvännen tillika sångerskan Karen Mukupa och tre jamaicanska vänner satte sig i en bil. Den skulle ta dem från en reggaefest i Hellshire-området på Jamaica till Kingston där Natasja hyrt ett hus.

Än i dag är det oklart vad som egentligen fick bilen att skena av vägen och in i en lyktstolpe. Många indicier pekar dock på att chauffören var påverkad av marijuana och alkohol när han körde. Alla i bilen klarade sig relativt oskadda utom Natasja Saad som omkom nästan omgående i samband med kraschen.

De danska tabloiderna skrev strax därefter runor om en charmant och intelligent tjej, dotter till en erkänd fotograf, som under sina tidiga tonår gjorde sig ett namn som jockey. Desto mindre om hennes musik.

Att hon var en erkänt skicklig artist fanns det inget tvivel om. Som första icke-jamaican vann hon den prestigefyllda tävlingen Irie FM Big Break Contest 2006 och blev om inte älskad så åtminstone ett namn att hålla ögonen på i Jamaica.

Men allt det spelar egentligen mindre roll. Hennes musik blir aldrig så viktig som när man ser till den politiska kontext hon verkade inom.

Samtidigt som Natasja Saad gjorde sig ett namn på gruppen No Name Requesteds tidigaste singlar började det främlingsfientliga Dansk Folkeparti (DF) ta form.

Partiet grundades redan i mitten av 1990-talet och 2001 lämnade partiet under ledning av Pia Kjærsgaard sina första betydande avtryck. I valet samma år blev Dansk Folkeparti det tredje största partiet i folketinget med sina 12 procent av rösterna. Partiet har aldrig hymlat med att deras främsta mål har varit att Danmark ska bevaras danskt med stram »udlændingepolitik«.

Natasja Saads musik var antitesen till Dansk Folkepartis ambitioner. I den skapade hon en triangel mellan Köpenhamn, Kingston och Sudan (där hennes pappa var född), platser som hon alla kallade sitt hem.

Albumtiteln I Danmark er jeg Født plockade hon från H.C. Andersens klassiska melodi från 1850. Men där den senare besjöng det lilla landets lov är Natasja Saads titelspår en betydligt mer ilsken affär.

»Jeg føler mig dansk og det er nemt at blende ind
Men der vil altid være en Pia, en Johnny og en Evensen,
der synes, jeg er for dum og grim og bør sendes hjem
Men fuck nu dem, for jeg ved at hele verden er mit hjem«

Natasja Saad toastar om Sudans röda jord på ett lika självklart sätt som hon åberopar Odin och Thor (!) I grunden handlar texten givetvis om att inte låta andra krafter, stora eller små, diktera vem man är.

Paradoxalt nog fångar hon samtidigt Köpenhamn bättre än någon annan genom sin rotlöshet. Basen och beatsen är kanske hämtade från Kingston men musiken låter precis som en promenad genom ett lummigt Vesterbro. Det är mångfaldigt och urbant med ett leende på läpparna.

Att de danska myndigheterna, bara ett par månader efter olyckan i Kingston, förklarade att den lilla gatan bakom Den Grå Hal i Christiania skulle döpas om till Natasjas Gade känns som något av en poetisk rättvisa.

Precis som en dansk enmansversion av Bob Marley & The Wailers predikade hon i slutändan bara kärlek. Okuvlig och stolt givetvis, men alltid kärlek.

Jag tror inte att vi behöver leta med ljus och lykta efter vår egen Natasja Saad nu när ett främlingsfientligt parti blivit det tredje största i riksdagen. Men det är viktigt att samla så många goda krafter vi bara kan i minnet dessa tider.

I morgon, den 31 oktober, skulle Natasja Saad ha fyllt 40 år. Jag hoppas innerligt att hennes gata täcks med blommor hämtade hela vägen från Kingston och Sudan.

När domen väl kom efter vad som uppfattas som Jamaicas längsta rättegång genom tiderna (65 dagar) bröt fördämningarna. Vybz Kartel hade tillsammans med tre andra förklarats skyldig till mordet på 27-åriga Clive »Lizard« Williams. Skaran bröt sig igenom polisens barrikader utanför Kingstons högsta domstol. I kaoset träffades en ung officer i huvudet av en kastad glasflaska innan polispatrullerna återfick kontrollen över området.

Det hade känts märkligt att inte skriva åtminstone ett par rader om Vybz Kartel. Har man någon som helst ambition att skriva om den främsta och vackraste kulturen som existerar under våra jordeliv (vilket vi verkligen har på Throw Me Away) blir det ett krav, särskilt nu.

Om än bara för den som någonsin doppat så mycket som en tå i den jamaicanska dancehallkulturen är ju Vybz Kartel ändå omöjlig att undgå. Höjt över allt och lika obeveklig som kolossen på Rhodos.

Precis som en ung Charlie Parker tog Vybz Kartel egenhändigt sin konstform inte ett utan tre steg framåt bara genom att vara snabbare, skickligare och mer virtuos än den uppsjö av knivskarpa konkurrenter som (bokstavligen) slagits om ledartröjan de senaste sex-sju åren. Och då har Vybz Kartel ändå suttit inlåst under de senaste två åren av sin verkliga storhetstid.

Det var »World Boss« som tog dancehall in i ett nytt decennium. Men för hela sin enorma betydelse för jamaicansk kultur är det ändå Vybz Kartels samlade livsverk av makalöst vansinnig och euforisk dansmusik som gör honom till en av vår samtids verkliga genier. De är sannerligen inte så många som ni tror.

Jag har inga smarta popteoretiska knutar att dra ihop om Vybz Kartels väntade livstidsstraff och hur en era lider mot sitt slut inom dancehallen. Allting är bara så outsägligt sorgligt.

Har du aldrig lyssnat på Vybz Kartel eller för den delen dancehall på allvar borde du verkligen göra det nu. Ibland finns det ingen roligare musik. Börja vid hans enda riktiga mästerverk i albumform, Kingston Story, och sök dig bakåt mot det pärlband av singlar som till synes är oändligt.

Och för vad det är värt – Free Kartel!

Vybz Kartels straff meddelas den 27 mars.

Fem favvolåtar med Vybz Kartel