Jag köpte de båda albumen Inhale/Exhale och Human 2.0 när de kom och lyssnade på dem intensivt. Sedan var jag ifrån Nasum under en period, för att i slutet av 2004 återknyta till bandet. Då med anledning av det tragiska beskedet att gitarristen och sångaren Mieszko Talarczyk var en av de saknade och sedermera döda i tsunamikatastrofen i Sydostasien. Svensk metal hade förlorat en nyckelfigur. Nasum upphörde strax därefter.

Att bandet i år tagit upp taktpinnen igen markerar att det är 20 år sedan starten, och är framför allt ett sista avsked till fansen och till Mieszko.

När jag började lyssna på Nasum var det aggressiviteten, det tajta framförandet och den totala attacken som jag fastnade för. Musiken förenade rens från crustpunk och perfektion från grindcore med dödsmetallens tyngd. Det var brutalt och mer anarkistiskt i formen än mycket av det sena 90- och tidiga 00-talets black- och dödsmetal. Och det var framför allt få, om ens några, andhämtningspauser. Krass musik kastad i ens ansikte.

Just så är det att se Nasum under avskedskvällen. I början står jag och gungar med till tempot och frenesin. Men snart är jag fastnaglad i golvet och får allt larm och grindsmatter riktat rakt in i kroppen. Det är alla de kvaliteter som en bra metalkonsert ska ha: VOLYM (det var så länge sedan jag upplevde det i en lokal med livemusik), kaotisk inramning (knökfullt, moshpits) och ett band som vräker ur sig varenda ton. Anders Jakobson bakom trummorna är bländande och hamrar på ursinnigt. Samma engagemang uppvisar strängansvariga Jesper Liveröd (bas), Jon Lindqvist (gitarr) och Urban Skytt (gitarr). Och inlånade sångaren Keijo Niinimaa från finska Rotten Sound sköter sin uppgift fokuserat och mycket bra.

Personliga favoriter som »Time to act!« och »Corrosion« avlöses av låtar från de två sista skivorna Helvete och Shift i en mastig repertoar. Det är egentligen ett och samma tonläge rakt igenom – metal i fullmatad och maxad form som fyller ut varenda vibration i luften. Men det är själva matandet som är kärnan i Nasums musik. Och som de har fyllt med mening och innehåll under hela sin karriär.

Kvällen därpå sitter jag och tittar på partiledardebatten i Svt:s Agenda. Hade Nasum fått välja vinjett till programmet är jag säker på att de valt följande 18 sekunder.

»Varför lägga all sin energi på ingenting?
Lägg om kursen du hinner än!
Varför ödsla tid och energi på idioti?
Lägg om kursen, du hinner än!
Lägg om kursen, jag tror du hinner än!«
(M. Talarczyk)

Tack för allt, Mieszko och Nasum.

/

Det här är ett anti-intellektuellt manifest. Överge allt hopp, ni som äntrar den här texten i jakt på snofsigt litterära referenser. Det blir inga akademiska jämförelser med Joseph Conrad, Sartre, Foucault, situationister, revolutionärer, poeter och andra gråtrunkare. Ej heller dyker de underdåniga skägglakejernas ikoner upp – Dylan, Stones, Beatles, et al. Sex Pistols? The Clash? Dö.

Nej, det enda jag vill ha sagt är att jag älskar Skitslickers.

Speciellt när jag är packad.

Tre starköl på en afterwork. Förnedringsfull på tunnelbanan klockan halv fyra på morgonen med min flottiga uppsyn kapsejsad mot fönsterglaset. Salongsberusad på rödvinsvänster hemma i vardagsrummet. Frenetisk förfestenergi.

Skitslickers är det perfekta soundtracket till samtliga dessa scenarion. Promillefaktorn förtar inget av gruppens genialitet – jag dyrkar även nyktert – utan förstärker bara tesen att det här, det här är det ultimata bandet för alla oss som lever för korrupt jävla supsvinmusik.

Låt mig förklara så enkelt som det går.

Skitslickers, eller The Shit Lickers (särskrivning frivillig) som göteborgarna hette utomlands, fanns mellan 1981 och 1982. Under sin existens gjorde de cirka tio konserter. De släppte totalt fyra låtar på en vinylsingel. Tillsammans klockar spåren in på tre minuter och tjugotre sekunder.

På dessa tvåhundratre sekunder lyckades de förena total minimalism och totalt krig utan några andra pretentioner än att få folk att vilja skalla varandra över näsroten.

Ta ”Warsystem”, en femtioen sekunder lång fulländad förintelse, som exempel.

Ett treackordsriff som upprepas om och om igen.
En textrad – ”Warsystem/Warsystem/Warsystem/Now” – som upprepas om och om igen.
Ett solo som kör samma treackordsriff fast på de ljusa strängarna, för att använda en lekmannaterm.
Slut.

(Paus för krogbesök. Fortsätter nu efter fyra starköl och fyra genomlyssningar av Skitslickers fyra låtar på tunnelbanan hem. 4 x 4 x 4 = Up yours, Joe Strummer.)

Det finns få konstyttringar som är så perfekta i all sin enkelhet. Det finns få musikstycken som skänker mig sådan njutning, särskilt när jag är påverkad, som ”Warsystem”. Det är meningslöst våld, riktningslös aggression, pacifism, motstånd. Dumhet och Stephen Hawking. Ofattbar livenergi och uppgiven insikt om livets fullständiga förgänglighet. Allt det hoprullat i en sönderdistad tub av motsatser inkörd i röven på Verkligheten och dess ”Classic Rock”-pundande gubbar. På femtioen sekunder.

Ord är överflödiga.

Går det här att återskapa här, nu, 2011? Nej. Naturligtvis inte.

Även om det finns laboratorium och forskare runt om i världen som hela tiden försöker – självklart Japan, Sverige är givet, men även i USA görs framsteg – är Skitslickers en produkt av den nanosekund då någon lämnade ett fönster öppet i musikhistorien. Nu är fönstret stängt. Ögonblicket är oefterhärmligt.

Det spelar ingen roll hur många amerikaner jag mött som skriker ”Spräääckta spräääckta spräääckta snaaatskallar” i mitt ansikte. Det kvittar att skinnjackorna i São Paulo redan 1983 pryddes av göteborgarnas namn. Skiten är död.

De två tyngsta anledningarna till detta är:

1. Det här var andra generationens solkiga och nitade hardcorebastarder. Den äkta varan till skillnad från första punkgenerationens omskolade coverpubrockare. Med andra ord: när jag säger att Skitslickers kompenserade noll musikalisk kunskap med känslan av att de kan dö vilken sekund som helst, så är det sant. Idag kan en åttaåring spela bättre, rent tekniskt, efter en vecka.

2. De spelade in i en studio och med tekniker som aldrig hört extrem musik, helt enkelt för att extrem musik var bortom obskyrt. Om det hårdaste du hört är Status Quo och fyra personer bokar in sig för att veva igång undergången, tja, då blir det som det blir: unikt. I dag gillar din åttaåring Cannibal Corpse och du själv har precis spisat just Skitslickers genom en multinationell streamingsajt.

Är då det här något att sura över? Helvete – nej.

Sju band av tio lyckas inte under hela sin existens ens med att skapa tre minuter och tjugotre sekunder musik som inte får mig att vilja kärnvapenbomba deras replokal. Skitslickers lyckades själva inte återföda sin råa, brutala, hänsynslösa magi på nytt.

De fyra kompositioner som släpptes postumt 1997 är intressanta. Det är allt. Till och med ”No system works”, med texten ”No system works/No/No system works” gläfst otydbart över maniska dammsugargitarrer, lovar runt men håller tunt.

Men ska vi då ändå inte tjura över det, trots allt?

Inte en chans.

Tre minuter och tjugotre sekunder av galenskapens yttersta gräns är allt jag behöver för min dyngraka hemfärd i natten. Att upprepas om och om igen, tills jag dör.

Fotnot: Skitslickers originalsingel släpptes 1982 med titeln ”GBG 1982”. Omslaget pryds av en  tankeväckande krigsbild i svartvitt, chockerande med sin realism. Samma år släpptes en exportversion under namnet The Shit Lickers med titeln ”Cracked copskulls”. På omslaget ser vi denna gång tecknade monsterpunkare som sliter poliser i stycken, chockerande med sin pubertala charm.

Båda versionerna är värda sin vikt i guld.

Christoffer Röstlund Jonsson är musikskribent och driver den numera avstannade bloggen I just can’t hate enough.