De korta raderna om kärleken och romansen.  De har formulerats om och om igen, från ”Be my baby” hela vägen fram till Spragga Benz skimmrande dancehallballad ”Stays the same”.

En bit in ”Stays the same” sjunger Spragga ”I love you then, I love you now, I love you all of the time”  med stämbanden inlindade i sockervadd. Sekunden senare  accenturerar den gästande – och alltid lysande –  Philadelphiasångerskan Jazmine Sullivan de där raderna genom att sjunga ”This love will never break” över ett fullständigt perfekt beat.

(Sullivans debut ”Fearless” från 2008 var för övrigt ytterligare en av de där fantastiska soulskivorna från Amerika som ingen här hemma, förutom den lilla klick som alltid, alltid träffar rätt, brydde sig om).

Men orden är bara en posering. Berättaren vet att det redan har gått åt helvete. ”My love will stay the same” upprepas senare i samma sång. Det är bara det att den där kärleken  som ”aldrig tar slut” delar plats med ett evigt tröstlöst och växande ”jaha”.

Jag tänker på det där när jag lyssnar på den heliumpimpade gryta som är San Diego-baserade Crocodiles andra album ”Sleep forever”.  Och jag tänker framför allt på det när spåret ”Girl in black” börjar ljuda.  För mig har den där sortens korta rader vi pratade om här ovan alltid betytt mer än alla romaner jag läst tillsammans. Det är också därför novell- och diktformaten framstår som så charmerande: Här finns ingen tid att spilla, utan vi berättar det vi vill säga, och vi berättar det så vackert vi kan. Precis som Spragga Benz och, säg, Christopher Reid.

Enkelheten.

Så jag slår på ”Girl in black” för tionde gången den här dagen.  Sångaren Brandon Welchez  står alldeles stilla i 46 sekunder.  Musiken runt honom gnistrar. Det låter som ett tivoli som långsamt håller på att stängas igen om natten. Sen börjar Welchez sjunga:

”Girl in black, there is no way, that I can find the words to say: ’Wanna hold you'”.