Jason Isbell, Kacey Musgraves, Margo Price och Chris Stapleton är kanske de mest uppenbara exemplen men strax där bakom finns namn som (Sverige-aktuella) Sam Outlaw och Nikki Lane. Alla till synes slipade enligt en låtskrivartradition som enligt konstens alla regler inte borde finns längre.

Men frågan är om någon ur denna nya generation av country-artister skapat något lika ambitiöst och i förlängningen lika imponerande som Sturgill Simpsons A Sailor’s Guide to Earth? Jag tror inte det.

Konceptuellt är albumet konstruerat kring en fiktiv brevkorrespondens mellan en sjöman ute till havs och hans fru och nyfödde son. Inspirationen fann Sturgill själv i de gamla brev hans egen morfar skrev från tiden då han var stationerad i Stilla havet under andra världskriget.

Den som tränger sig in i albumets själva kärna inser snart att det lika väl går att ta sig an Sturgill Simpsons fragmentariska verk som en roman av låt oss säga Flannery O’Connor eller Eleanor Catton. Lyriken blickar minst lika mycket åt Sturgill Simpsons eget liv som en uppburen artist fångad ute på turnévägarna, allt längre bort från familjen i Nashville. Det handlar, på något sätt, om att hitta hem. Om att hitta ett hem.

Ändå är det inte lyriken som gör A Sailor’s Guide to Earth så djupt fascinerande. Åtminstone inte fullt ut. De nio sångerna får mig framför allt att plocka fram »Say it One Time for the Broken Hearted: Country Side of Southern Soul« av den amerikanske författaren och rockprofessorn Barney Hoskyns ur bokhyllan igen.

Trots sitt behändiga lilla format, den är bara drygt 260 sidor i omfång, går det knappt att läsa den i ett svep. Hoskyns tankedensitet formligen tynger ner varje sida när han öser populärkulturella och sociopolitiska teorier över läsaren.

Han dokumenterar grundligt släktskapen mellan country och soul ur ett såväl historiskt som musikvetenskapligt perspektiv. Hoskyns karvar fram åsikten att de två stilarna, och kulturerna som de var sprungna ur, aldrig var närmare att förenas både bildligt och bokstavligen talat än under slutet av 1960-talet.

Som två poler som var menade att möta varandra såg soul- och countrysångare sakta men säkert inga som helst problem att tolka varandras material, artister som Ray Charles och Millie Jackson löpte hela linan ut och spelade in renodlade countryalbum medan de mest progressiva låtskrivarna vägrade tänka i termer om genrer. Det fanns ett politisk värde i dessa musikaliska utbyten eftersom stilarna så länge cementerats i ett svart respektive vitt USA.

Ni vet ju redan vad som skulle komma att bromsa upp utvecklingen. Vietnam-kriget, avrättningarna av Martin Luther King och Malcolm X samt den amerikanska regeringens tillslag mot medborgarrättsrörelsen slog in en kil inte bara mellan folkgrupper utan även kulturellt. Soulmusiken speglade spruckna drömmar och gick in på en mer markant politisk väg. Etablissemanget i Nashville stack mer eller mindre huvudet i sanden. I bästa fall.

1960-talets brutna löften är så klart djupt sorgliga av fler och betydande skäl än så men de gjorde även att de två mest ur-amerikanska musikstilarna aldrig fick förenas i full frihet. Allt vi har kvar är små, små stycken av musiken som jag och många med mig håller allra närmast hjärtat.

Och det är precis därför jag blir så vemodigt lycklig av A Sailor’s Guide to Earth. För det är i stora delar ett storartat soulalbum som Sturgill Simpson skapat.

Redan på första spåret låter han ett polerat stråkarrangemang som Willie Nelson vore stolt över, övergå i en av den mest dramatiska soulballaden jag hört på den här sidan av 2000-talet. Närsomhelst väntar jag mig att 37-åringen ska kvida ur sig ett »please, please, please« efter att han kastat sig handlöst ner på studiogolvet. Det finns många fler lika magiska ögonblick, men frågan är om något är så talande.

Allt eftersom Sturgill Simpson river ner vägg efter vägg som separerat country och soul. Han sjunger lika honungslent som Percy Sledge medan en stoisk steel guitar låter måla kulissen. Ibland är han bara sådär funkigt svängig att jag skrattar rakt ut, om än bara för att han försöker vara funkigt svängig.

A Sailor’s Guide to Earth vrider inte tillbaka klockan, den vill inte heller agera som en ny väg för någon att ta vid. Sturgill Simpson blickar ju mer bakåt än framåt, han frammanar snarare just Percy Sledge än Rihanna. Men det är ett eko från en försvunnen folkmusik från ett lika bortglömt USA – som egentligen inte ens hann bli till.

Samtidigt finns det ett värde i att påminnas om detta i en tid när USA:s förste afroamerikanska president riskerar att få sin efterföljare i Donald Trump. Där country och soul fortsätter att vara varandras motpoler.

Visst försöker Sturgill Simpson förnimma den desperata känslan att aldrig kanske få komma hem igen, men kanske på fler sätt än vi först anade.

Efter över 35 år som artist har hon förädlat sin musik till ett format som är svårt är förväxla med någon annan svensk artist. Det är tradition och rock som hålls uppe av en självlärd framåtanda och ett otyglat sinne som är långt mer modernt än tungfotade bluestolvor.

Louise Hoffsten har en händelserik karriär och även ett liv där den neurologiska sjukdomen MS har präglat hennes tillvaro sedan 30-årsåldern. Om detta och mycket annat hade jag förberett mig på att fråga om inför vår intervju.

Men när jag ringer Louise denna torsdagskväll är hon bedrövad och uppriven. Tidigare under dagen har 21-årige Anton Lundin Pettersson gått in i en högstadieskola i Trollhättan och mördat eleven Ahmed Hassan och elevassistenten Lavin Eskandar, 20 år, innan han själv sköts till döds av polis. Ett vidrigt terrordåd med högerextrema förtecken.

På ett hotellrum i Visby följer Louise händelseutvecklingen på tv. Inledningsvis kommer musiken i andra hand. Fast ändå inte.

Vad tänker du om din karriär när du tittar tillbaka på den?
– Att det har varit väldigt kul, att jag har träffat många artister och människor och att jag är glad för det jag har åstadkommit. Att jag har kunnat hålla på med musik och fortsätta med det. I dag, när något så här hemskt som det i Trollhättan inträffar så känns det ändå futtigt. Men någonstans tänker jag att det är musik jag ska fortsätta hålla på med, när det finns så mycket hat i världen. Det är en slags insikt jag känner nu.

På flera av låtarna på L träder en tidigare relation och dess avslut fram. Hur bortkastade känslor och uppgivenheten i att det inte finns någon framtid formar ens person. Men här finns också en påtaglig ensamhet. Kanske framför allt i ett av albumets starkaste spår, »My dignity«:

»I beg you please, I need some peace
Life is hard, don’t want to freeze
I got no room, live in the street
Nothing to eat, can you comfort me?
You can’t survive when you are all alone
I relly want to keep – my dignity«

– Den låten skrev jag utifrån en artikel som jag läste i Situation Sthlm som handlade om tiggare. Jag blev väldigt tagen när jag läste den.

Vad var det du blev tagen av?
– Tiggeri är något som alltid funnits i Sverige, och kanske framför allt från 1800-talet och början på 1900-talet. Jag kom att tänka på min egen situation, att leva med en diagnos. I dag finns hjälpmedel att få. Men förr i tiden fanns inga hjälpmedel, om du till exempel levde med en funktionsnedsättning, om du var blind eller var sjuk på annat sätt. Jag började även tänka på själva tiggandet. De som tigger gör det inte för att de tycker att det är roligt, de gör det för att överleva.

– Jag stötte på samma sak när jag fördjupade mig i de skillingtryck som finns på Svenskt visarkiv. Där forskar man om visor som är kopplade till olika former av utanförskap. Förr i tiden skrev man visor och texter för att överleva. Så det är något som alltid funnits men det var länge sedan man såg det så tydligt som man gör nu. När jag var liten kom jag inte ihåg att jag såg folk som tiggde.

– Även om jag lever med en så kallad funktionsnedsättning känner jag ändå att jag har det jävligt bra. Jag behöver inte tigga och jag skriver inte för min överlevnad på det sätt som man gjorde förr i tiden då man sålde sina visor för att kunna klara sig. Men det är en påminnelse.

Du kunde relatera till det när du läste artikeln?
– Ja, det kunde jag. Det pratas om tiggeriet som att det vore en nyhet och att man ska förbjuda tiggeri? Men, herregud, folk tigger inte för att de tycker att det är kul, det är klart att de vill ha jobb. Den som är arbetslös väljer inte att vara det, de vill arbeta. Det handlar också om värdighet. Att sitta och tigga, det är ingen värdighet i det.

Vad har du fått för reaktioner när du spelat »My dignity«?
– Det finns de som gråtit när de hört den och det tycker jag är ett bra betyg. Folk vet, det går inte att sätta på sig skygglappar för att blunda för det som händer. Det går inte.

Förhoppningsvis kan låten göra att folk får ett annat perspektiv på tiggeri?
– Ja, jag tycker att den tid vi lever i är präglad av så mycket hat. Det är hat hat hat, det löser man väl inga konflikter med? Det värsta, som det som hänt i dag i Trollhättan – att någon går in i en skola med svärd och vapen och dödar människor och barn – det är så hemskt.

Tycker du att det finns ett samhällsengagemang i din musik?
– Nej, inte lika starkt som det jag känner nu och den tid vi lever i. Jag har inte skrivit låtar som varit förankrade i samhällsengagemang och plattan handlar generellt sett inte om det. Men nu när man ser det som hänt i Trollhättan så undrar man vad fan som händer i världen? Hur ska vi kunna mötas? Jag vet att vi inte ska mötas genom hat.

Foto : Pär Wickholm

Du har varit influerad av amerikansk musik och den amerikanska låtskatten genom åren, vilken av den musiken har varit viktigast för dig?
– Jag har vuxit upp i en väldigt musikalisk familj. Min pappa (Gunnar Hoffsten, som gick bort 2010, reds anm.) spelade och hade flera skivaffärer där jag jobbade extra när jag var yngre. Jag har haft tillgång till mycket musik och har kunnat lyssna på musik. Det har förlorats lite i dag, att lyssna på musik. I dag är det mest något som skvalar i bakgrunden, musik som inte stör för mycket.

Men om du ser till den musik från USA som fortfarande är viktig för dig, vilken är det?
– Jag lyssnar på musik från hela världen, det är inte bara amerikansk musik. Jag har lyssnat mycket på svensk musik och folkmusik, men i huvudsak är det amerikansk musik eftersom jag är bluesnörd. Jag tycker om de blå tonerna men jag ser mig mer som en målare än en renodlad bluesartist, jag målar med olika färger. Det kan vara blått, svart, vitt och grönt.

Varför vill du inte kalla dig för bluesartist?
– För att jag hatar att bli placerad i ett fack. Jag tror att den stämpeln blev ännu mer förekommande efter min första bok Blues (1998) än innan det, även om jag alltid haft en förkärlek för bluesmusik. Men att bara lyssna på det blir väldigt tråkigt i längden. Jag tar lite doser då och då.

Vilken folkmusik tycker du om?
– Det är folkmusik från hela världen, allt från indisk folkmusik och korsikansk musik till grekisk och svensk folkmusik. Det är också en slags blues. Jag har inte gått i musikskola så det enda sättet för mig att lära mig och utvecklas har varit att lyssna på musik. Det är tack vare pappas skivaffärer som jag skaffat mig kunskap om musik.

Vad hette din pappas skivaffärer i Linköping?
– De hette Skivcity och Speldosan.

Har de varit viktiga punkter i ditt liv?
– Ja, jag har hängt mycket där. Jag har frågat pappa många gånger om jag kunde få låna nycklarna till butiken för att kunna gå dit och lyssna på musik när jag velat.

Fick du det?
– Ja, det fick jag, om jag var försiktig. Då var jag själv i skivbutiken. Det var en riktig guldstund. Det var jättehärligt att få vara i fred i mörkret och lyssna på musik.

Du har sagt att du har slutat att vara arg på din MS-diagnos.
– Ja, det leder ingenstans. Jag ser mig inte själv som att jag är sjuk utan att jag lever tillsammans med en diagnos. Livet blir så mycket bättre om man tänker så.

När slutade du att vara arg?
– Det har utvecklats under senare tid. Jag kan inte säga att jag accepterat det, det kommer jag aldrig att göra, men jag har sagt ja till att lära mig att leva med det. Det är ungefär som att gå i skolan, det har vuxit fram med tiden. Jag kände att jag inte vill dö arg. Det är som att man bestämmer sig för att »såhär vill jag inte ha det«. När man gjort det förändras livet, allt blir annorlunda. Jag tror att man blir sjuk om man bara är arg och bitter, det är bara att titta på Trollhättan. Jag vet inte vad den här killen hade i sitt bagage när han bestämde sig för att gå in i en skola och hugga ner människor? Inte är det kärlek.

– Det är klart att hälsan och kroppen påverkas om du har för mycket negativa känslor inom dig. Men om du bestämmer dig för att du vill vända på saker och ting då blir det mycket enklare. Jag vet inte hur det kommer att utvecklas med min diagnos men jag har i alla fall bestämt mig att göra det bästa av situationen. Just nu mår jag väldigt bra och har väldigt kul, det känns bra att vara 50 år. Det är mycket bättre att vara 50 år jämfört med 30 år kan jag säga (skratt).

Vad är det som är bättre att vara 50 år?
– Att man har fått mycket kunskap på vägen och fått möta väldigt mycket människor som man inte hade kommit i kontakt med annars. Det berikar livet och det hjälper en i tillvaron.

I din senaste bok, En näve grus, (2015) återkommer du till en andlig syn på livet.
– Ja, det är en skillnad på andlighet och religion. Jag vill inte kalla mig för religiös, det är också en etikett.

Men skulle du säga att du har en tro?
– Ja, jag har en tro av något slag men kan inte sätta någon etikett på det. Det räcker att man ska tro på att man ska vara snäll mot varandra, det räcker väldigt bra.

Har du några exempel på din andlighet?
– Det låter så flummigt med andlighet. Jag gillar inte flum, jag är allergisk mot det. Men det är väldigt basic – att behandla din nästa så som dig själv. Var snäll och schysst mot varandra så att det blir lite lättare för oss människor att hantera livet. Det blir mycket trevligare då.

Din karriär sträcker sig över flera decennier. Blir förhållandet till ditt ursprung, till Linköping och Östergötland, starkare ju längre du håller på som artist?
– Oh, ja. Även om jag bor i Stockholm så är jag inte stockholmare, jag är östgöte. Det har format mig till den jag är. Däremot när jag åker hem till Linköping nu så känner jag inte igen staden längre, det är inte samma stad som när jag växte upp. Men det är alltid trevligt att komma tillbaka till Linköping.

Vad har du på gång i höst?
– Jag kommer att fortsätta spela med Wentus Blues Band, ett finskt bluesband som jag spelar med för att de är så bra människor och vi har väldigt roligt ihop. Jag kommer även att göra en liten turné i februari med en mindre sättning. Efter det vet jag inte vad som händer. Jag har bestämt mig för att inte bli bokad så mycket. Det jag däremot bestämt mig för är att jag och min familj faktiskt ska ha en semester ihop i år, det är inte så vanligt.

Hur känns det, att inte vara så uppbokad?
– Normalt sett skulle jag vara väldigt rädd, att inte kalendern är full. Men just nu känns det väldigt bra. Det är något att se fram emot.

/

Mer info om Louise Hoffsten, här.

Men det är också allt.

Kanske är mina förväntningar för högt ställda. För ett kort ögonblick avvaktade jag faktiskt kvällstidningarnas specialbilagor om Dwights annalkande USA-turné, men de verkade aldrig komma. Inte heller har K Specials redaktion skickat en reporter för att göra en djuplodande intervju med honky tonkens sista utpost. Inte den här gången heller så att säga.

Second Hand Heart är visserligen inte Dwight Yoakams bästa album. Inte på långa vägar faktiskt. Det finns ett par inslag som rimligtvis borde tvinga EU att införa importstopp av stelbent raggarrock för resten av 2015. Att europeiska rådsordföranden Donald Tusk inte ingrep direkt efter att ha hört Dwights tolkning av »Man of Constant Sorrow« är häpnadsväckande.

Men så finns det ögonblick, och de är väldigt många faktiskt, då Dwight Yoakam tvingar lyssnaren på knä. Då han sjunger den sortens bitterljuva rader som vi i dag annars bara hittar i en handfull soulballader av Ciara, Estelle, Jill Scott och ett fåtal andra. Då smular han sönder alla former av ansträngda former ironi (som jag själv försökte inleda den här texten med).

När en av mina vänner för bara någon vecka sedan snubblade över Dwight Yoakams »Please Daddy« var han tvungen att skratta rakt ut. Jag förstår honom. För det finns egentligen bara två val när du ställs inför en gråtmild betraktelse som den signerad Dwight Yoakam.

Antingen skrattar du så högt att fönsterrutorna nästan spricker och avfärdar musiken du just hört som pur kitsch. Eller så blir du bara alldeles mjuk i hjärtat.

»She clenches her pyjama
With that soft little hand
See all this that’s happening
She can’t quite understand but she says
Please daddy don’t cry that way
I know mommy left us, but thats ok«

Ja, kalla det gärna Lilla huset på prärien-estetik. Jag lovar att inte ta illa upp. Den här sortens låtskrivande finns, på gott och ont, egentligen inte i dagens rockmusik. Och det borde inte Dwight Yoakam heller göra enligt konstens alla regler. Han tillhör en annan tid, en annan era.

Det har aldrig riktigt handlat om nostalgi. Dwight Yoakam har alltid uppträtt som om han just stigit ur en tidsmaskin i Bakersfield och in i någon av skivbolaget Reprises slicka inspelningsstudios. Han fortsätter enträget att skapa sin konst oavsett vilka vindar som blåser utanför, som om det är vi andra som vaknat upp i fel årtionde.

Ändå har han gjort ett alldeles ypperligt arbete med att föra Kaliforniens countrytradition vidare mot en plats som för den delen haft väldigt lite att göra med den progressiva alternativa countryrörelsen under 1990-talet. Dwight Yoakam har inget att göra med själva rockappendixet i countryrocken. Därför är det också så lätt att älska honom.

Den honky tonk som han själv växte upp med och älskat i hela sitt liv må vara av den ruffiga sort som Buck Owens och Merle Haggard gick i främsta ledet för, men Dwight Yoakam har alltid sjungit precis lika hysteriskt naket och uppgivet som någon av sina hjältar.

Dwight Yoakam har aldrig förstått klyschor. Inte heller eleganta omskrivningar. Som han själv sjunger är han »a honky tonk man and I can’t seem to stop«. När han sjunger om tårar som sakta faller ner i ett ölglas så är det bara för att understryka den starkaste känsla av ensamhet som Dwight Yoakam känner till.

Precis som att Loleatta Holloways uppgivna sång alltid träffar dig hårdast när hjärtat likväl brister hur mycket du än försöker dansa bort smärtan, så tonsätter Dwight Yoakam ögonblicken när du ser den person som en gång bara var din gå hem med en annan.

Det har han gjort i snart 30 år i ganska så ohotad konkurrens. Placera Dwight Yoakams fem första album jämte vilken av hans generationskamrater ur vilken genre som helst och du får en skivserie som slår ut det allra mesta. Ändå har han inte lyckats tillskansa sig följen från nya generationer på samma sätt som låt oss säga Bruce Springsteen eller Emmylou Harris. Åtminstone inte på den här sidan Atlanten.

Egentligen tror jag att det är den enorma cowboyhatten som skrämt bort de flesta. Föga förvånande gömmer han sig också under just den på omslaget till Second Hand Heart. Dwight Yoakam vore ju inte Dwight Yoakam om det sett ut på annat vis.

Men herregud, han bär ändå upp den på ett lika elegant vis som sitt försiktiga wailande på »Dreams of Clay«, det nya albumets tredje spår. Eller de lika otidsenliga call & response-övningarna med kompbandet på »Off Your Mind«.

Det sägs att texterna på Second Hand Heart ska vara Dwight Yoakams mest självbiografiska någonsin. Jag vet faktiskt inte, han låter precis lika ärrad och hjärtekrossad som alltid. Det går givetvis att skratta åt det. Eller att återigen tillåta sina tårar falla ner i ölen.

Iklädd en pastellfärgad hawaiiskjorta med gigantiska kragar under en hårt kromad Bobby Ewing-frisyr är det som om alla fördomar om countrymusik ryms i porträttet av George Jones på omslagsbilden till I Am What I Am.

Skivan kom att bli hans allra största framgång dittills. Men det berodde mer på de outsägligt sorgliga och nästan skrämmande självbiografiska låtarna, än ett omslag som uppvisade en total brist på respekt för skräddaryrket.

George Jones hade spenderat de senaste åren innan albumet i en slags alkoholiserad, katatonisk dimma efter en utdragen skilsmässa med sångerskan Tammy Wynette. All ångest, all den dödsskräck som drivit George Jones mot hans mentala stupbrant vred han ur sig på albumets fjorton spår.

Inte särskilt lättsålt, såvida man inte klär det i en självsäkert uppknäppt hawaiiskjorta.

Det har i sanningens namn alltid varit lätt att skratta åt countrymusik. Ta bara den hyperpatriotiska stoltheten, de extravaganta stråkarrangemangen, cowboyfetischismen som går komplett ihop med fransjackor och jättehattar – allt förpackat i ett litet nätt, reaktionärt paket.

Men det är avsaknaden av självdistans som på ett paradoxalt sätt gör att jag älskar country så väldigt mycket.

Ingen annan musikgenre skalar så lätt bort alla onödiga lager och går direkt till själva kärnan av livet. Det finns ingen spelad självbevarelsedrift i de mest tårdrypande honky tonk-balladerna. Bara pur desperation. Och det slutar aldrig någonsin lyckligt. Bara riktigt jävla nattsvart.

Desto sorgligare, desto bättre. Den bästa countrymusiken vrider alltid om kniven ett par varv extra i lyssnarens hjärta. Så att det verkligen känns. Ibland vet jag verkligen inte varför jag lyssnar på de här balladerna. Ofta förstår jag inte varför jag över huvudtaget lyssnar på något annat.

Det är alltid lättare att gå omvägar för att säga de enklaste saker. Det är därför vi hör dem så sällan i den mesta av all annan poplyrik. Där hör vi andra, mycket mer eleganta, mindre banala men samtidigt mer distanserade omskrivningar i motsats till hur artister som George Jones, Emmylou Harris, Webb Pierce, Tammy Wynette och Kitty Wells ständigt gått mot essensen av sorg, svek och saknad.

Förlåt mig. Snälla kom tillbaka. Jag gör aldrig om det igen.

»The sad part about happy endings is there’s nothing to write about.«
(Tammy Wynette i biografin Tragic Country Queen av Jimmy McDonough)

Ändå pratar jag så sällan om min kärlek till countrymusik. Varken på den här platsen eller för mina vänner. Det är nästan som om det vore lite för privat att berätta för någon hur sångerna som Hank Williams spelade in strax efter andra världskriget och några år framåt, betytt precis allting för mig.

Hur skulle jag någonsin kunna berätta om det utan att förfalla till det som först bara verkar vara klyschor? »De viktigaste sakerna i våra liv är öppna för folks hån« som en houseproducent från Brooklyn så fint uttryckte det på den här sajten för några år sedan.

Nej, det duger i princip aldrig med något från samtidens countryindustri med sitt huvudsäte i Nashville. Där har man av en outgrundligt orsak verkligen gått på den tongue-in-cheek-hållning som genren förr bara flörtade med.

För mig är bara det vi kallar honky tonk och det klassiska Nashvillesoundet som duger.

Jag skulle kunna älta i timmar och i dagar om det sistnämnda – där hjärtesorgsberättelserna slagits in i de allra mest överdådiga arrangemangen. Ändå gör jag det aldrig.

Kalla det såpoperasymfonier om ni vill. Men ljudbilden som Chet Atkins lade ut helt på egen hand i slutet av 1950-talet finner jag få saker att jämföra med som är vackrare. Att tonsätta de mest uppgivna och sorgsna berättelserna med sockervaddsharmonier är countrymusikens mest geniala idé.

Fast jag kan så klart ha fel. Kanske är det så att alla hela tiden har förstått. Att det är jag som missbedömt omvärldens hållning gentemot musik helt och hållet. För plötsligt kretsar 2014 års mest kritikerrosade svenska tv-produktion kring countrymusik tack vare tv-producenten Agnes-Lo Åkerlind.

Varje avsnitt av Jills Veranda är fyllt av countryns välkända hits och även mer obskyra alster. På bästa sändningstid och inför våra kollektiva blickar hyllas countrymusiken, det ingjuts nytt liv i den. Experter och gäster synar den som mekanism inom genus, rasism och klass. Det är nästan en overkligt vacker dröm.

Samtidigt, i ett par av den senaste tidens mest uppmärksammade albumsläpp, stjäl artister som Angel Olsen och Nina Persson stämningar från ett par decenniers countrytraditioner och låter dem försiktigt knyta rosetter kring deras melodier.

Och då har vi inte ens nämnt hur First Aid Kits djupt bluegrassinfluerade album The Lion’s Roar fortsätter att utgöra ett trovärdigt och djupt hantverksskickligt alternativ till hur svensk popmusik kan låta under 2010-talet.

Eller så är det bara jag som sträcker mig efter halmstrån för att bevisa en mycket vinglig önskan om honky tonkens långsamma återupprättelse. Ingen annan musik har tonsatt mina egna känslor av att vara förtvivlat ensam som countryn. Ingen annan har lagt en så varsam hand på min axel innan jag drar en djup suck och lägger huvudet tillbaka mellan kuddarna i sängen.

Det är alltid de stora otrohetsballaderna som får mig på knä. Alltid just de sångerna i händerna på låt oss säga en Loretta Lynn som målar upp minnen från en kraschad relation på storbildskärm med skrämmande, nästan filmisk precision. Just som de i själva verket vore regisserade av Nora Ephron eller vem som helst av Hollywoods allra främsta auteurer.

Jag tror det är fullständigt omöjligt att inte känna igen sig i precis varenda frasering i George Jones »I’m the One She Missed Him With Today«. Om man själv varit där mellan lögner och skuld, bland kärlekens mörkaste sidor, vet man hur det känns.

Det må vara flera år sedan som jag låg i min säng och undrade om hon hunnit hem till honom ännu. Eller som jag otåligt väntade på ett mess som aldrig verkade komma. Den perioden då jag bröt ihop i hemlighet varje gång jag såg henne med honom på stan, bara kvällen efter att vi legat i varandras famnar. Det må vara nästan fem år sedan allting bara gick käpprätt åt helvete. Ändå ringar George Jones ord fortfarande in varje sekund av den där tiden.

Jag vet verkligen inte varför jag försätter mig i de här känslorna igen. Men jag gör det varje gång jag kastar mig över ytterligare en nyutgåva av Ray Price samlade singlar, eller lyssnar på de finaste av Dolly Partons sånger som vi aldrig kan sluta spela varje jul.

Fast jag vet också att det var till countrymusiken som jag kunde söka mig när inget annat hjälpte. Det är ett väldigt märkligt tillstånd, det som inträffar när en människa är inkapabel att ta in något nytt eller något annat än samma stukade melodier om och om igen.

Med undantag för Ingmar Bergmans mest ångestdrivna filmer fanns det fortfarande ingen annanstans jag kunde se mitt liv återspeglas än i dammigt bortglömda countryballader.

Jag har själv inga som helst problem att romantisera konst men förstår ändå inte dem som omedelbart får bilder av barer och glimrande neonskyltar på näthinnan så fort de hör honky tonk. Låtarna utspelar ju sig aldrig i Nashville, Louisiana eller Texas (om nu inte Hank Williams råkar sjunga just det).

Här skissar countrymusiken alltid upp hur erinran från kvällen anlänt och det regnar mer ihållande än någonsin i staden där jag bor. Där vandrar jag varenda gata upp och ner i väntan på att det ska bli natt så att jag kan lägga mig för att sova. I morgon är hon ensam igen och då ringer hon mig igen.

– Även om den här och Peter Bjorn & Johns senaste skiva är extremt olika har de faktiskt ungefär samma influenser, jag ville att de skulle svänga. Tidigare har man kanske haft en viss rädsla inom indievärlden för sådant som sväng, spelglädje, improvisation och så vidare, men för min del släpper det där allt mer. Jag ska inte nämna namn men när svenska indiemusiker ”gör soul” tycker jag det går alldeles för snabbt ofta, det blir The Clash och Dexys istället. Det behöver inte vara ett problem, men det är ju inte svängigt.

– Men för att återgå till ”Ooo baby baby”: när jag var i New York 2007 stod det en äldre svart man på gatan och spelade den låten med en Casiosynt. Synten lät för jävligt men han sjöng fantastiskt bra. Det var inspirerande. Det var intressant att göra den på svenska också, att sjunga om hur man strävar efter att vara modern och jämställd men inte alltid lyckas med det… det är rätt långt ifrån den gamla självsäkra macho-soulmannen.

Det är sällan man hör en så ogenerat rak kärlekshyllning på svenska. Men de amerikanska originalen är precis så direkta i sitt språk. Varför tror du man undviker denna raka kärlekslyrik i svensk musik? Är det rädslan för att det ska bli en banal dansbandskänsla av det hela?
– Ja, precis. Om man ska skriva en kärleksförklaring på svenska blir det lätt lite för nära, lite genant. Flera av låtarna tangerar samma sak, ”Esther” till exempel. Men det var verkligen lite förlösande att sjunga om kärlek på det sättet, hur man känner rakt upp och ned, utan omskrivningar… det blir lite starkare. Det handlar nog också om att bli mer vuxen, att jag vågar det nu.

Countryballader och soulballader ligger ju ofta extremt nära varandra. Du gör också The Everly Brothers ”So sad (to watch good love go bad)”. Varför valde du den?
– Det är likadant som med Smokey, det är en gammal favoritlåt. Den har jag översatt nästan rakt av, det blir faktiskt väldigt nära dansband. När jag spelade in den tänkte jag att ”det här blir ett pekoral”, men originalet är ju likadant i så fall.

Gränsen mellan det banala och det hudnära är ju ofta hårfin.
– Ja, så är det. Något jag tycker är grymt med gamla schlagertexter är hur man blandar stora känslor med vardagsnära ting. Texten till Björn Skifs ”Det blir alltid värre framåt natten” är ju till exempel lite töntig men lyckas ändå beröra just på grund av denna kombination. Det är en tradition som fanns hos sådana som Beppe Wolgers och Olle Adolphsson… man vet att de kan skriva grymma texter men så väljer de att skriva en enkel schlagertext som blir jättebra i den kontexten. Det är lite detta jag eftersträvade med den här skivan.

Varför blev det en skiva på svenska?
– Det var ingen masterplan, så mycket kan man ju säga. Det var ren inspiration och slump. Tobias Fröberg, som jag spelat in den med, var också viktig för att det över huvud taget blev av.

Det var inget du velat göra en lång tid?
– Nej… i tonåren skrev jag en del svenska låttexter med Jakob Hellman i färskt minne, men sen kom ju hela den där 90-talsindien och där var det bara engelska som gällde. Så jag utvecklade aldrig det. Men sen har jag jobbat på skola och där skrev jag lite låtar på svenska till musikaler som vi satte upp. Jag har tänkt att det skulle vara kul att göra en barnskiva på svenska till och från också.

Vad är skillnaden mellan att skriva på engelska och svenska?
– Jag tror inte att det behöver vara så stor skillnad egentligen. Det här var rätt enkelt att göra, faktiskt. Om jag skulle göra en till skiva på svenska kanske det skulle bli fruktansvärt svårt, alltid när man ska göra något en andra gång blir det svårare. Att skriva på engelska börjar bli lite knepigt, eftersom jag gjort det så länge och nu ställer lite högre krav på de texterna än jag gjorde i början. Nu när jag gjort den här skivan kan jag tänka att det kan bli svårt att hitta samma direkta tilltal, äkthet, i engelskan också. 

Jag gillade verkligen din förra skiva ”The last tycoon”, men i jämförelse med ditt nya album var den en ganska traditionell singer/songwriter-skiva. Det känns som att du vågat ta ut svängarna mer nu.
– Den förra var ju egentligen inte heller riktigt planerad, den bara hände. Mycket på grund av att när vi gjorde vår tredje skiva ”Writer’s block” så skrev både John och Björn låtar också och det blev en del av mina egna som inte fick plats. Då lyssnade jag mycket på gammal brittisk folkrock och finger picking-musik, och fick lust att utveckla det mer själv. Så den skivan består av låtar som kanske skulle ha kunnat bli PBJ-låtar men jag tog dem åt ett annat håll och skrev några till i samma stil.

– Den här skivan har från början ett helt annat tänk, det var inget som fanns sedan tidigare och det finns inte en chans att det skulle kunna vara PBJ-låtar, vare sig musikaliskt eller textmässigt. Det finns ju många som skriver på svenska men som inte gör det så… svenskt, om du förstår vad jag menar. Men eftersom det är ett avbrott från engelskan för min del ville jag utforska det svenska, i språket men också med svenska referenser och så vidare.

Foto: Robin Haldert

Kommer den lanseras internationellt?
– Nja, på Itunes finns den ju. Kanske att den släpps på ett litet amerikanskt indiebolag. Men jag kommer inte att backa upp den utomlands, med media och spelningar. Jag ska vara hemma i år. Men språket är väl kanske inte ett hinder för seriöst musikintresserade idag, både du och jag lyssnar väl på en del som vi inte förstår alls.

På skivan finns det gott om litterära referenser, allt från Selma Lagerlöf och August Strindberg till Stig Larsson och Per Rådström. Är litteratur en stor inspirationskälla när du skriver texter?
– Det har funnits tillfällen då jag skrivit engelska texter som är direkt influerade av något jag läst, eller konst eller film eller vad som helst. Här är det fokus på den svenska kulturen, som låten ”Babel” som jag skrev efter att ha sett det programmet på SVT. Stig Larsson var med och uttalade sig om hur fördummade vi svenskar har blivit. Han är en fascinerande person som säger lika många smarta grejer som korkade, och ibland är han lite väl tvärsäker kan jag tycka.

– Men den låten handlar mer om informationssamhället än om honom, hur man blir splittrad av det. Man tar in så mycket information idag, men det är väldigt lite som går in ordentligt, på djupet… och jag kan faktiskt känna ibland att man blir lite korkad av att sitta och surfa på nätet, av det moderna informationssamhället.

Kan du uppleva att det är svårare att sätta sig ned med en bok idag än för, säg, fem-tio år sen?
– Ja, det är det, tyvärr. Jag jobbade ett tag på antikvariat och det kunde vara ganska långsamt i och för sig. Men det var ändå en skön känsla att vara så omsluten av alla dessa böcker som man bara kunde plocka ned och bläddra lite i. Jag köper ju fortfarande böcker, skivor, dvd:er. Om jag är ute och reser är det bra med mp3-spelare men hemma vill jag helst sätta på en skiva. Mitt album handlar en hel del om det gamla Sverige också, Per Rådström, Slas, Hjalmar Söderberg… punch på Stadshotellet en fredagkväll. Det är lätt att bli folkhemsnostalgisk, men dels är jag alldeles för ung för det och dels vet man ju att på många sätt och vis är det bättre nu, naturligtvis.

– Däremot så tror jag min skiva handlar en hel del om längtan efter en enkelhet och ett lugn som kanske kan vara svårt att hitta nu. Som låten ”Dan Andersson-land” som handlar om min uppväxt i Dalarna. För mina äldre släktingar fanns det inget val, det var arbete i skogen som gällde. Båda de här sakerna kan vara dåliga, man kan bli deprimerad av för många val lika väl som för få. Men man kanske sov bättre tidigare!

Är du dalmas i någon egenskap?
– Jo, men framför allt känner jag mig inte som en storstadsbo, även om jag bor i Stockholm. Många som flyttar till Stockholm verkar ha ett behov av att vara mer storstadsbo, med allt vad det innebär, än de som är genuina stockholmare. Och det kanske jag också har haft, men jag har kommit över det och inser hur mycket det präglar en att komma från en liten by. Men återigen, nu är det ett annat läge, världen har krympt. Mina yngre kusiner i Dalarna har bättre koll på vad som händer i världen än vad jag hade när jag växte upp.

”Seaside rock” var en rätt knäpp skiva men samtidigt märkligt tilltalande. Den innehåller ju också röster från Dalarna.
– Det är faktiskt bara en röst från Dalarna, min morfar Erik på låten ”Erik’s fishing trip”.

Jag förstår inte ett ord av vad han säger.
– Nej, det är obegripligt. Det är fascinerande, varenda liten by i Dalarna har en egen dialekt, de skiljer sig ganska mycket från varandra och kan vara hopplösa att förstå sig på. ”Erik’s fishing trip” är svår även för mig att förstå men när de pratar med varandra vardagligt kan jag ändå höra ungefär vad de pratar om, själva ämnet. Men jag kan inte prata det själv, mer än enstaka meningar. Yngre generationer förstår ännu mindre, så det är på väg bort, tyvärr.

Vilka är de andra rösterna på ”Seaside rock”?
– Vi bestämde att vi skulle ha en låt var med röstinslag. John har en låt där en hårfrisörska från Piteå pratar om Pite havsbad och Björn har en låt där saxofonisten Per ”Ruskträsk” Johansson pratar om nån bussresa eller vad det nu är i Skellefteå, där han kommer ifrån. Även om ”Seaside rock” mestadels är instrumental har den absolut kopplingar till min skiva. Jag tror jag talar för de andra också när jag säger att när man är så mycket utomlands så får man en större lust att återknyta till sin egen kultur och uppväxt. Det är lättare att reflektera över sådant utomlands.

Kommer du någon gång göra daländsk folkmusik tror du?
– Inte alls omöjligt. Jag började med det när jag var liten, jag spelade fiol. När jag blev intresserad av rootsmusik, amerikansk folk och blues och så vidare, så var det ett naturligt steg från den svenska, mer ursprungliga folkmusiken.

En annan sak jag tänkte på med texterna är att det finns en hel del skamkänslor. Om det så är att släppa ut avgaser med flygplan, att tillbringa för mycket tid framför datorn eller brister hos en själv i en kärleksrelation. Är du skuldbenägen?
– Ja. Det är dåligt om man är det hela tiden men jag tror att det är bra om man har ett perspektiv på saker och ting. Jag måste ju inse att jag är en extremt privilegierad person som får hålla på med min dröm. Det är mycket som är dåligt med den svenska jantelagen, men det finns ändå ett litet värde i att man inte helt går upp i sig själv och inte tappar all form av verklighetsförankring. Jag har jobbat med helt andra saker, sett andra världar, det är nyttigt.

– Har man kärleken i det lilla livet är det detta man verkligen bör värdera högst och sköta om, inte glömma bort det. Sen med avgaser och så, det är ju vidrigt. Man får leva sin dröm och så förstör man miljön… Det finns många dagar då man vaknar och undrar om det verkligen är detta man ska ägna sig åt. Det kan ju vara jobbigt att släppa skivor, speciellt den här skivan som är rätt självutlämnande. Man blir lite emotionellt dränerad, speciellt om man är så dum att man läser recensioner. Den är ju också släppt på en egen etikett och därigenom ett ekonomiskt risktagande.

– Man kan ju också tycka att jobb som mer direkt hjälper människor är viktigare än det jag gör, som vård, skola, hjälporganisationer eller vad som helst. Det finns dagar då man inte gör något alls som artist, man har nog lite för mycket tid att tänka ibland helt enkelt. Jag skulle nog kunna göra mycket mer musik än jag gör idag. Jag hoppas kunna skriva mer åt andra i framtiden också.

Vi har pratat om folk, soul, country, dansband och schlager. Men så finns det också några låtar som låter mer som hederlig gammal svensk progg på skivan.
– Det gör det. På min demo lät ”Vilda andens sång” väldigt mycket Pugh Rogefeldt. Tidiga Pugh är hur bra som helst. Men även här ville vi rama in det i en soulvärld, trummorna är snodda rakt av från Lee Dorseys ”Working in a coal mine”. Det är återigen New Orleans-funk. Och den andra som du kanske tänker på, ”Dan Andersson-land”, har ett gitarriff som är hämtat från Booker T & the MG:s-låten ”Bootleg”. Men det är nånting med den här blandningen mellan de här riffen och rytmerna och de svenska texterna om Dalarna och så som passar väldigt bra ihop. Dalarna är Sveriges Memphis.

”I spåren av tåren” finns ute nu.