Mr Tembo’s Mix by Throw Me Away on Mixcloud

Mr Tembo’s Mix:

1. Airhead — »Macondo«
2. Martyn — »Like That (Seven Davis Jr Remix)«
3. Mosca — »Clinical Trial«
4. Mickey Pearce — »Jersey«
5. Midland — »Duster New Mix«
6. Worker/Parasite — »Tung Padevat«
7. The 2 Bears — »Not This Time«
8. John Dahlbäck ft. Rebecca & Fiona — »Honors«
9. Hudson Mohawke — »Chimes«
10. Holly Herndon — »Home«
11. Bok Bok & Tom Trago — »Need This (12″ Dub)«
12. Cooly G — »Dancing«
13. The Bug — »Function«
14. Flying Lotus — »Coronus, The Terminator«

Mestadels skulle jag nog känna mig obekväm. Det är väl så jag oftast känner mig när jag är »ute på krogen«. En känsla av att jag inte riktigt passar in för att jag saknar kroppsformen och de rätta kläderna.

Nej, jag föredrar att uppleva musik som om jag befunnit mig på vilket konstmuseum som helst: gående från ett utställningsföremål till ett annat med all tid i världen.

Det är nog därför mina bästa musikupplevelser under de senaste åren skett när jag befunnit mig hemma själv en lördagsförmiddag och går igenom veckans stjärnmärken i RSS-läsaren.

Allt som behövs då är en kanna kaffe.

Mix: Saturday morning

1. West Norwood Casette Library – »Acid Jazz«
2. West Norwood Casette Library – »Innervisions«
3. West Norwood Casette Library – »Vibrations«
4. West Norwood Casette Library – »Bubble«
5. L-Vis 1990 – »No more«
6. Baeka – »Right at it«
7. HNNY – »Exactly«
8. Holly Herndon – »Chorus«
9. Cooly G ft. Scratcha »DVA – Oi Dirty«
10. Erra – »Zooked«

En av de saker som jag missade innan helgerna är Dylikt. Erik Hanssons mångsidiga projekt från Stockholm har förärats med en ny video. Denna gång är det till låten »Para-Dimensional Juholt« från 2012 års EP 5 387 819 708 359 882 641 Choices. Tillsammans med filmaren Marie Herdensjö har Dylikt gjort ett verk inspirerat av SCUM-manifestet och splatterfilmer i David Cronenbergs anda.

I videon hittar en kille ett par trosor i sitt bostadshus tvättstuga när han ska tvätta och börjar lukta på dem. Han blir påkommen av en tjej som greppar ett strykjärn och drämmer det i hans ansikte och kapar därefter hans ena arm i tvättmaskinens lucka. Medan killen sprattlar runt i sitt eget blod på tvättstugans golv går tjejen ut på gatan och börjar dansa med två andra tjejer.

Formatet och estetiken är som hämtade ur en b-skräckis från tidigt 80-tal. Det är fejkblod som sprutar, amatörmässig grafik och härligt svajig bildkvalitet.

Men videon är inte bara en ironisk blinkning till filmhistorien utan har ett tydligt feministiskt budskap riktat mot den sexism som fortfarande präglar många delar av populärkulturen. Ett budskap förmedlat med humor, cool koreografi och en final som är fantastisk. Ett hämndscenario som är lika avväpnande som stenhårt. Att musiken dessutom låter som om The Fall skulle få för sig att spela frijazz gör inte saken sämre. Den 24 januari spelar Dylikt på Landet vid Telefonplan i Stockholm tillsammans med Kraa.

Annars har januari hittills handlat mycket om ny elektronisk musik. Actress kommande album Ghettoville har det surrats en del om. Bland annat för att Darren Cunningham själv har antytt att det kan bli den sista skiva som han ger ut under namnet Actress. Oavsett hur det blir med det är Ghettoville något av det mörkaste och tyngsta som Actress skapat. Låtarna kryper fram, beatsen låter som kyrkklockor och det vilar en tjock dimma över musiken.

Musiken är fylld av störningsljud, muller och skitigt brus. Den låter som trasiga telefonledningar som slår mot stolpar i vinden nätterna i ända. Men här finns också elektronikaskimmer och technopuls – på Actress säregna och svårfångade sätt.

I en intervju med BEAT Magazine nyligen berättar Darren Cunningham att Ghettoville till stor del handlar om hemlöshet. Det är musik om en smärta som finns där men som också är dold. I kalla januari känns Actress skildring av den sidan av tillvaron extra stark.

Vad mer? Brooklynbaserade producenten Francis Harris andra fullängdsalbum Minutes of sleep är magnifikt. En perfekt mix av jazz, ambient och progressiva beats. Vi får anledning att återkomma till det, albumet släpps i slutet av februari på Harris etikett Scissor and Thread. Tills dess kan ni lyssna på singeln »You can always leave« med danska vokalisten Gry Bagøien, här.

Fortsättningen av januari ser bra ut också för att Cooly G och Holly Herndon ger ut nya alster. Den förstnämnda i form av EP:n Hold Me och den senare i samband med singeln Chorus där hon utforskar röstens möjligheter ytterligare.

I februari släpper London-killen patten sitt första album på Warp, med titeln Estoile Naiant, värm upp med videon till låten »Drift«.

Och för att ta sig utanför den elektroniska ramen så släpper Bostons finaste låtskrivare Marissa Nadler sitt nya album July i februari. Gotiska melodier, stråkar och en röst som inte behöver ha stora ord för att låta mäktig. Lyssna på »Dead city Emily« från skivan nedan.

2006 påbörjade Peter ’Sleazy’ Christopherson ett arbete med att omtolka Nicos album Desertshore från 1970. När Sleazy tragiskt gick bort i slutet av 2010 bestämde sig Chris Carter och Cosey Fanni Tutti för att slutföra projektet. Tillsammans med gästvokalister som Marc Almond, Antony Hegarty, Sasha Grey och Blixa Bargeld har de skapat ett mörkt och storslaget album. Nicos avantgardistiska och mässande låtar, som fortfarande besitter en fullständigt unik kraft, ges i en tung och organisk ljudram som är både vacker och brutal. Det är musik som öppnar nya dimensioner i ens lyssnande.

Samtidigt släpps The final report, en skiva som består av inspelningar som Chris and Cosey och ’Sleazy’ gjorde 2009 och 2010. Det sista trion gjorde tillsammans. De två skivorna är ett mäktigt avslutande kapitel.

http://www.youtube.com/watch?v=EFMDoCz2-Qo

2010 släppte Linus Lutti debutalbumet In silence med sitt band Little Children. I januari kommer uppföljaren, EP:n In Hau, på Ingrid. Till skillnad från debutens lågmälda och ganska försiktiga tonläge är In Hau större, mer utvecklad och självklar. Linus ljusa och Nick Drake-smekande röst svävar snyggt över musiken som har en tilltalande rymd och innehåller små fina detaljer. Medmusiker som Andreas Söderström och Petter Winnberg bidrar till bra samspel och de fem låtarna är organiska och levande. Det drar åt Bon Iver, men här finns hela tiden en stillsam kärna i uttrycket som är Linus Luttis alldeles egen.

Till sist. Illustratören och punkaren Hertig John Malm, som bland annat medverkar i senaste numret av Pontus Lundkvists tidskrift Det grymma svärdet, tipsade mig om denna konstellation för någon vecka sedan. Fyra minuter och tjugoåtta sekunder ursinnig hardcore-punk från 00-talet körd genom en dammsugare. Fruktansvärt bra.