/

De senaste åren har Chicagos rapscen uppmärksammats mer än på länge, framför allt på grund av den egna supertrapiga subgenren »drill music«. Med Chief Keef som självklart stjärnskott, och mycket tack vare mixtapes och streetvideor, har drill blivit en av de stora nya raptrenderna.

Skivbolagen kastade sig över Chief Keef och passade samtidigt på att signa flera av hans jämnåriga rapkollegor. Producenten Young Chop, som är en av de som ligger bakom drillsoundet, är nu en av de mest eftertraktade unga producenterna.

Utmärkande för drill-scenen är att många rappare är väldigt unga (majoriteten är under 25 år) och många är tonåringar. Även om artister som Sasha Go Hard och Katie Got Bandz fått en del hajp, så har ännu ingen av scenens många kvinnliga rappare slagit igenom stort eller skrivit kontrakt med majorbolag.

Kanske blir Tink den första. Med sin blandning av hård drill-rap och melodisk r&b sticker hon ut i Chicago-mängden. Den senaste tiden har hon nått en ännu större publik med gästspel som fått hipsters att sätta sin PBR i halsen av förtjusning.

Jag mailade några frågor till Tink, och fick tillbaka svaren skrivna med caps lock nere.

Berätta lite om dig själv, vad behöver Sverige veta om Tink?
– JAG ÄR EN 17-ÅRIG KVINNLIG RAPPARE FRÅN CHICAGO. JAG BÅDE RAPPAR OCH SJUNGER. JUST NU HAR JAG TRE FETA MIXTAPES UTE, MITT SENASTE HETER BLUNTS & BALLADS OCH ÄR HOSTAT AV DJ REESE OCH DJ VICTORIOUZ! FÖRUTOM MUSIK SÅ ÄR JAG VÄLDIGT INNE PÅ MODE, JAG TROR DET MÄRKS OM MAN KOLLAR PÅ MINA VIDEOR. JAG GILLAR ATT VARA ANNORLUNDA OCH STICKA UT FRÅN MÄNGDEN.

Hur började du göra musik?
– JAG BÖRJADE MED MUSIK RÄTT TIDIGT, SJÖNG I KYRKAN NÄR JAG VAR LITEN OCH SÅ. MIN MAMMA SJUNGER OCKSÅ, SÅ JAG HAR VERKLIGEN VUXIT UPP MED MUSIK. JAG BÖRJADE RAPPA SOM FRESHMAN I HIGH SCHOOL. DET BÖRJADE SOM ETT SKÄMT FAKTISKT, JAG SPELADE IN EN FREESTYLE ÖVER ETT CLIPSE-BEAT OCH LA UPP PÅ FACEBOOK. FOLK BLEV HELT GALNA, ALLA ÄLSKADE DET. SÅ EFTER DET HAR JAG BARA FORTSATT!

Du är väldigt mångsidig, du rör dig lätt från drill-rap till finstämda r&b-jams. Vad betyder mångsidighet för dig? Finns det fler genrer du skulle vilja ge dig in på?
– MÅNGSIDIGHET BETYDER ALLT FÖR MIG! SOM JAG SA, ATT VARA ANNORLUNDA OCH INTE BARA MEDELMÅTTIG ELLER NORMAL SOM ALLA ANDRA ÄR NÅGOT COOLT FÖR MIG. JAG VILL INTE BEGRÄNSA MIG, NÄR JAG ÄR I STUDION SÅ GILLAR JAG ATT BARA VIBEA OCH SKRIVA EXAKT VAD JAG KÄNNER I JUST DEN STUNDEN, OAVSETT OM DET ÄR TRILL, MJUKT, HARDCORE, SEXIGT, WHATEVER.

– JAG TYCKER ATT MIN MÅNGSIDIGHET VERKLIGEN SKILJER MIG FRÅN ANDRA ARTISTER, DET ÄR INTE MÅNGA DÄRUTE NU SOM KAN BÅDE RAPPA OCH SJUNGA OCH NÅ OLIKA PUBLIKER, DU VET. JAG SKULLE VERKLIGEN VILJA TESTA FLER GENRER, TYP GÖRA EN TECHNO-POP-LÅT NÅGON GÅNG, HAHA!

Chicagos rapscen har verkligen fått mycket shine den senaste tiden, inte minst tack vare Chief Keef. Känner du att du är en del av den scenen?
– CHICAGOSCENEN ÄR VERKLIGEN PÅ GÅNG! JAG ÄR EXTREMT STOLT ÖVER MIN STAD. JAG KÄNNER ABSOLUT ATT JAG ÄR EN DEL AV SCENEN, INTE MINST EFTERSOM MIN GENOMBROTTSLÅT VAR EN CHIEF KEEF-REMIX (»3HUNNA«). MÅNGA AV MINA EGNA LÅTAR HAR OCKSÅ DET DÄR SMUTSIGA DRILL-SOUNDET.

– JAG HAR FÅTT SÅ MYCKET KÄRLEK FRÅN MIN STAD, FRÅN RADIOSTATIONER, HIGH SCHOOLS, KLUBBAR, BLOGGAR. DET ÄR SVÅRARE ATT FÅ UPPMÄRKSAMHET SOM TJEJ, MEN CHICAGO HAR VERKLIGEN TAGIT EMOT MIG SOM EN DEL AV SCENEN. SHOUT OUT CHICAGO!

Det kommer många kvinnliga rappare från Chicago just nu, åtminstone jämfört med många andra lokala scener. Vad tror du det beror på? Finns det en gemenskap bland Chicagos kvinnliga rappare?
– JAG TROR ATT KEEFS FRAMGÅNG MOTIVERADE ALLA, INTE BARA KILLAR, UTAN TJEJER OCKSÅ. SÅ ÄVEN TJEJERNA HAR STEPPAT UPP LITE, OCH FOLK LÄGGER MÄRKE TILL DET! DET ÄR INTE SÅ JÄTTEMYCKET UNITY BLAND DE KVINNLIGA RAPPARNA HÄR, MEN VI GER ALLTID CRED TILL DEM SOM FÖRTJÄNAR DET.

– ALLA I CHICAGO ÄR SÅ FOKUSERADE NU, ALLA ÄR HUNGRIGA. VI HAR LIKSOM UTVECKLAT EN SORTS GO GET IT-MENTALITET. I ETT SÅDANT KLIMAT HAR MAN SOM TJEJ INTE TID ATT SITTA OCH VÄNTA PÅ ATT NÅTT MANLIGT CREW SKA PLOCKA UPP EN, ELLER PÅ ATT MAN SKA FÅ EN CO-SIGN, UTAN ALLA BARA JOBBAR PÅ!

Du går fortfarande i High School. Är musik det du vill hålla på med i framtiden, eller har du andra grejer du vill satsa på?
– MUSIK ÄR DEFINITIVT VAD JAG VILL HÅLLA PÅ MED, DET ÄR VAD JAG ÄLSKAR! MEN… OM JAG INTE VAR I STUDION OCH HÖLL PÅ MED MUSIK SKULLE JAG FÖRSÖKA SATSA PÅ ATT BLI KLÄDDESIGNER.

Du släppte tre mixtapes under 2012. Hur motiverar du dig själv till att vara så produktiv?
– MIN FAMILJ MOTIVERAR MIG ATT VARA PRODUKTIV OCH ATT JOBBA HÅRT. VARJE KVÄLL TÄNKER JAG PÅ HUR DET SKULLE VARA ATT KUNNA KÖPA ETT DRÖMHUS TILL MIN MAMMA, DET MOTIVERAR MIG. JAG JOBBAR PÅ ATT SLÄPPA ETT MIXTAPE MED BARA R&B, BARA MASSA SLOW JAMS! MÅNGA AV MINA FANS HAR ÖNSKAT ETT SÅDANT MIXTAPE, SÅ JAG JOBBAR PÅ DET. DET KOMMER BLI FANTASTISKT OCH VARA PÅ EN HELT NY NIVÅ!

Vilka artister inspireras du av?
– DET FINNS SÅ MÅNGA! SWV, LAURYN HILL, MEEK MILL, LIL WAYNE, FRANK OCEAN, NICKI MINAJ, TLC, BEYONCE, LISTAN KAN GÖRAS LÅNG! JAG LYSSNADE PÅ MASSOR AV OLIKA MUSIK NÄR JAG VÄXTE UPP, MEN JAG ÄLSKADE VERKLIGEN TJEJGRUPPERNA FRÅN 90-TALET… SWV VAR MINA FAVORITER!

Finns det någon artist du verkligen drömmer om att samarbeta med?
– LIL WAYNE! HUR FETT HADE INTE DET BLIVIT? BARS BARS BARS! OCH VIDEON HADE VARIT HELT GALEN!

Är det något mer du vill säga till den svenska publiken?
– JAG SKULLE ASGÄRNA KOMMA OCH SPELA I SVERIGE! TACK TILL ALLA SOM STÖTTAR TINK G! FÖLJ MIG PÅ TWITTER.

Tink har tre mixtapes ute. Det första, Winter’s Diary, domineras av härliga r&b-ballader, och där hörs tydligt hur hon influeras av 90-talets tjejgrupper. Det är melodiskt om än lite oslipat.

Tink följde upp Winter’s Diary med Alter Ego, ett tape som släpptes ungefär samtidigt som hon och hela Chicago-scenen började få mer uppmärksamhet. Alter Ego innehåller mycket mer rap än Winter’s Diary, och med det visade Tink verkligen hur mångsidig hon är. Senaste mixtapet Blunts & Ballads är en best of both worlds – stenhård rap varvas med fin r&b som låter väldigt fräsch och modern.

Sanna Bergs fem Tink-favoriter

2012. Vilket jävla år alltså.

Är det något som präglat 2012 är det helt klart Chicago. Numera 17-årige Chief Keef blev en internetsensation med sin högkoncentrerade trap rap producerad av Young Chop och DJ Kenn, och Keefs egen historia av våld och fattigdom bidrog till att skapa myten runt honom.

Killen som i början av året satt under husarrest för diverse olagligheter har precis släppt sitt debutalbum Finally Rich på storbolag, och även om drill-soundet från Chicago inte låter riktigt lika chockartat fräscht och nytt som det gjorde i mars, så är det ett bra och sammanhållet debutalbum.

Jag kan lika gärna säga det redan nu: Jag må hata årsbästalistor men 2012 råder det inga tvivel om vilken som är årets bästa låt: Chief Keefs »I Don’t Like feat. Lil Reese«.

Hajpen kring ung rap från Chicago bidrog också till att stadens äldre garde fick en chans att skina. King Louie, numera titulerad King L, har kämpat på i mixtapesvängen ett par år, men 2012 fick han inte bara en shout out av Kanye West på den fruktansvärda remixen av »I Don’t Like« – han lyckades också hooka ett majorkontrakt och släppa fantastiska mixtapet Drilluminati.

(King Ls debutalbum kommer nästa år, och det ser jag fram emot!)

Men det kanske viktigaste med Chicago-vågen är den uppsjö av extremt duktiga unga kvinnliga rappare som har fått ta del av den uppmärksamhet som riktats mot deras hemstad.

Listan är lång; Sasha Go Hard, Katie Got Bandz, Chin Chilla Meek, Dreezy, Tink, Shady, Jamo Gerri’e, LStreetz, Ashlee Bankz, Pretty N Pink, TrapGurl Rea, Chloe, Chella H och inte minst Shawnna har alla under det gångna året levererat riktigt tung rap, och visat att det finns plats för mer än en kvinnlig rappare åt gången.

Många av Chicago-tjejerna har också gjort en vana av att samarbeta mycket med andra tjejer, något som bryter av mot det traditionella systemet med att varje rap crew har en first lady.

En annan tjej som inte gillar first lady-systemet är Nyemiah Supreme från New York. På sin remix av »I Don’t Like« rappar hon till exempel:

»Why is it in this game every rap crew got one chick
Surrounded by like six or seven rap dicks?
Sign a bunch of niggas rappin bout the same shit
But don’t add another chick cuz it’s gon be conflict«

En bättre sammanfattning av och diss mot first lady-systemetet har jag aldrig hört. Trots kritiken lever first lady-systemet kvar, varje bolag ska ha sin tjej-rappare och alla kvinnliga rappare tvingas att svara på frågan om vad de tycker om Nicki Minaj.

Årets bästa mixtape kom från New Orleans-rapparen 3D Na’Tee, som också hon tog upp the hardships med att vara en kvinnlig rappare. Na’Tee är trött på att bli jämförd med Nicki, att inte få sin egen plats och att bara behöva konkurrera med andra tjejer.

Na’Tee fick mig att börja gråta med sin ärlighet, öppenhet och kamp. Sedan fick min recension av hennes mixtape i googleöversättning nästan Na’Tee att börja gråta. Det är bland det finaste som hänt mig i år.

En annan rappare och idol som jag nästan fick att börja gråta 2012 är Kelow. När jag intervjuade henne tittade hon mig djupt i ögonen och tackade för allt jag gjort för henne. Då tårades mina ögon och så kramades vi.

2012. Året då jag fick två av mina idoler att nästan börja gråta. Ändå ett jävla bra år.

Mycket gråt blev det även till Faith Evans reality-serie R&B Divas – särskilt till den ständigt kämpande och höggravida Keke Wyatt som kämpade på med sina svartsjukeproblem. R&B-musiken, som länge har befunnit sig i en dansmusikkris, har rest sig lite under 2012.

R&B-divorna ojade sig alla över hur svårt det är att sälja skivor och bli spelade på radion om man gör klassisk R&B. Men ett av årets bästa album, Brandys Two Eleven, ger hopp inför 2013. Brandy gav oss klassisk R&B som inte lät tillbakablickande utan snarare modern som fan – men med en stark och stabil kärna av äkta klassisk högkvalitativ jävla R&B-musik. Tack Brandy!

R&B-musikens kamp märktes även i den allt starkare retrotrenden. 90-talet är tillbaka. Jag klagar inte (även om jag egentligen hatar retro) och många har gjort det bra.

Kirby Maurier släppte ett helt 90-tals-mixtape, So So Def-signade sångerskan Dondria och Last Kings-signade rapparen Honey Cocaine släppte mixtapes med remixar av klassiska 90-talslåtar. Retrotrenden märktes även hos producenten SpaceGhostPurrps crew Raider Klan, där släpig rap över upphackade g-funkslingor snarare stinker än doftar 90-tal.

På hemmfronten var det få som vann våra hjärtan som Lilla Namo. Efter en rad ganska hemliga gästspel hos andra rappare släppte hon sin debutsingel »Haffa Guzz«, som för alltid kommer att få mig att minnas sommaren 2012. Namos blandning av allvar och lekfullhet verkar gå hem hos de flesta.

Hiphop-tidningen XXL Magazine hade tidigare i år Waka Flocka på omslaget med texten »From the hood to hipster – everybody loves Waka«. Samma beskrivning gäller för Lilla Namo. Everybody loves Namo. 2013 kommer hennes EP.

2012 blev även året då dokusåporna stärkte sin roll ännu mer. Årets mest minnesvärda, och mest skandalösa, såpa var helt klart Love & Hip Hop Atlanta, där två av mina favoriter Rasheeda och K. Michelle medverkade. Rasheeda fick visa hur livet som independent-artist med eget bolag och med sin make som manager tär på privatlivet. K. Michelle å sin sida pratade om hur hon kämpar för att nå ut med sin musik i en bransch där många verkar tro att hon är helt galen.

»Yeah I might be crazy, but I’m talented as fuck« sjöng hon på mixtapet 0 Fucks Given, och troligen har hennes medverkan i Love & Hip Hop Atlanta hjälpt henne. Hon har skrivit ett nytt majorkontrakt (sitt tredje), så kanske kommer den där debutplattan 2013, men vid det här laget har jag nästan slutat hoppas.

En annan fantastisk kvinna som äntligen skrev majorkontrakt är Angel Haze. Hennes musikaliska insatser under 2012 kan symboliseras av hennes »Cleaning Out My Closet«-remix från mixtapet Classick där hon berättade om hur hon som barn utsattes för sexuella övergrepp av en släkting.

Det är bland det starkaste och mest drabbande jag hört i en raplåt, någonsin. Jag hoppas verkligen att Haze kommer få möjlighet att fortsätta vara sig själv, trots majorkontraktet, och trots att hon förmodligen är en sådan rappare som skivbolag inte vet hur de ska marknadsföra.

Skit i 2012 nu. Snart börjar 2013, året då en rad efterlängtade skivor släpps, nya dokusåpor kommer bjuda på nytt drama (till exempel kommer rapparen Lore’l – som jag ÄLSKAR – vara med i tredje säsongen av Love & Hip Hop New York), Chief Keef kommer fortsätta att existera (det räcker för mig) och Lil Wayne kommer till Globen (med 2CHAAAIIIIINZ som förband).

Jag hoppas att 2013 ger oss en pånyttfödd R&B utan för mycket dansmusik och jag hoppas att 2013 är året då vi äntligen får se lite tjejer i toppen av svensk hiphop. Gott nytt år, vi hörs 2013.

PS. RIP Natina Reed.

Chief Keef är en sådan rappare vars person är så oerhört mycket större än hans musik. Han är sexton år gammal och kommer från Chicagos fattiga South Side. Under de senaste månaderna har han rönt mer och mer uppmärksamhet.

I slutet av förra året gick det rykten om att han hade blivit dödad av polis. Lyckligtvis var det inte sant. Men ärligt talat, snubben är sexton år gammal och det har redan ryktats om hans död? Det måste vara rekord.

Annars har han den senaste tiden suttit under husarrest hemma hos sin mormor. Många av hans videor är av den anledningen inspelade i hennes hus. Då och då lägger han upp bilder på sig själv och sin sex månader gamla dotter på twitter. Hon är jättegullig. Och Chief Keef själv är som sagt 16 år gammal.

Hela storyn kring Chief Keef bidrar såklart till hans framgång. Man älskar honom just för att han är den han är. Han är inte nån kanadensisk emorappare med ett förflutet som tonårssåpaskådis. I en genre som är besatt av äkthet är Chief Keef guld värd, om man vill vara cynisk. Det här är så rått, så äkta, kommer jag hela tiden på mig själv med att tänka när jag lyssnar på Chief Keefs musik eller när jag ser hans videor på YouTube.

I flera videointervjuer är Keef hög som ett hus och man riktigt ser fattigdomen som råder i hans mormors hus. Men på senare tid har det börjat rulla in cash för Keef: Han har köpt ett nytt Louis Vuitton-skärp och tar bilder på sig själv och sina pengar.

Men Keef är mer än sin fantastiska historia om lyckad ung man från ghettot. Chief Keef är en fantastisk rappare. Inte en LYRICIST, inte en poet, inte en ordkonstnär. Keef har något annat. Han har en närvaro, en röst som bryter igenom, som följer beatet perfekt, ett nästan naturligt flow i själva rösten. Det låter som att han knappt anstränger sig. Han bara lägger sin text, men ändå glider hans verser och refränger följsamt med.

För de Lex Luger-doftande produktionerna står i huvudsak Young Chop och DJ Kenn. DJ Kenn kommer ursprungligen från Japan och flyttade till USA för ett par år sedan för att satsa på en karriär som rapproducent. Han och Keef kom i kontakt med varandra genom att Chief Keefs morbror av en slump träffade DJ Kenn, som pratar väldigt dålig engelska. Han irrande omkring med asmycket pengar på fickan någonstans i Chicagos South Side och morbrorn bestämde sig för att hjälpa honom med boende.

Ytterligare en pusselbit i den sjuka sjuka rapsagan som är Chief Keef. DJ Kenn har bland annat producerat ”Bang” som är Keefs kanske hittills största hit:

Producenterna Young Chop och DJ Kenn representerar en ung version av det omåttligt populära trap rap-soundet. Ett sound som sedan Lex Luger producerade Waka Flockas Flames första stora hit ”Hard in the paint” varit en av den samtida hiphopens absolut mest framgångsrika och populära ljudbilder.

Men i Young Chops och DJ Kenns version är det här soundet både mjukare och hårdare. Det är smutsigare, hetsigare, innehåller ännu fler pistolljud. Chief Keef använder ordet ”bang”, lite som Waka Flocka konstant upprepar ”bow” och ”Flocka” i sina låtar. Precis som Waka Flocka verkar Keef vara mer intresserad av att få ur sig låtar snarare än att skriva välformulerade, smarta och djupa texter.

Waka Flocka och Chief Keef rör sig i en rapvärld där helheten, soundet och energin i låtarna är överordnad vad som traditionellt anses vara bra och duktig rap. Chief Keefs texter handlar i huvudsak om hans kriminella livsstil, om att han gillar vissa klädmärken och då och då om att tjejer åtrår honom.

Men själva det faktum att han inte skriver snygga och välformulerade rim, utan i princip bara rappar rakt ut och säger vad han vill säga, gör det ännu råare och bättre än om han försökt uttrycka sig genom omskrivningar och metaforer.

Det börjar som sagt gå bra för Chief Keef nu. Om ryktet stämmer så har han signat med Soulja Boy och ska inom kort släppa ett mixtape tillsammans med honom. Så fort han slipper sin husarrest ska han och Soulja Boy ut och turnera.

Chief Keefs fanbase består inte längre bara av Chicagos high school-kids, han är på väg att nå en mycket bredare publik. Keef representerar också en ny kanal att nå ut med sin musik: Genom lågbudgetvideor filmade av DGainz, en självlärd ”street cinematographer” från Chicago, har Chief Keef främst nått ut genom YouTube. Han har haft miljontals visningar långt innan några kreddiga bloggar började skriva om honom.

Det är en utveckling som också har setts i Sverige: Det finns svenska rapgrupper och artister som har hur jävla mycket YouTube-visningar som helst, men som aldrig skulle spelas på radio eller tillåtas uppträda på Nyhetsmorgon.

Chief Keef är en ung man med en hel del problem, men också med en hel del ansvar. Han är frontfigur för en hel våg av unga rappare från Chicago. Men samtidigt tycks han hela tiden hamna i klammeri med rättvisan. Han är en fantastiskt duktig och intressant rappare, men det känns fortfarande svårt att spekulera kring hans framtid.

Senast jag blev lika exalterad över en ny rappare var när jag för första gången hörde ASAP Rockys ”Purple Swag” och ”Peso” för snart ett år sedan –  så fort jag sett lite intervjuer med ASAP så stod det ganska klart att han skulle bli the next big thing. Hans karriär var förutsägbar på ett sätt som Chief Keefs karriär inte är.

Om Keefs musik fortsätter att låta som den gör i dag kommer han aldrig att bli en megastjärna. Hans sound är alldeles för tungt och utpräglat. För visst är trap rap-soundet det största just nu – men Keefs musik är samtidigt långt ifrån den slätstrukna och tillrättalagda version som representeras av stora namn som Rick Ross.

18-årige producenten Young Chop, som producerat hela Keefs mixtape ”Back from the dead”, har nyligen signat med Warner och har sagt i en intervju att ryktet om att Kanye West är ett Chief Keef-fan stämmer. På frågan om pratet om ett samarbete mellan Kanye och Keef stämmer svarar Young Chop kort och gott ”Yep. Yeah that’s happening”. Chief Keef och Kanye!

Men det är fortfarande svårt att se in i Keefs framtid. Kanye kanske backar ur. Nästa gång det ryktas om att Keef dödats av polis kan det lika gärna vara sant. Han kanske är alldeles för nedrökt för att klara av en storskalig musikkarriär. Soulja Boy kanske lovar stort men sviker. Eller så är Chief Keef nästa Waka Flocka och kommer att sälja hundratusentals skivor. Oavsett vilket kommer jag att fortsätta lyssna.

Chief Keef kommer att avhandlas i nästa avsnitt av podcasten Vad blir det för rap?

Sanna Bergs tio låtar med trap rap från Chicago

http://www.youtube.com/watch?v=irXV55wIJrQ