Mix: Through the Speaker

1. Floating Points – »Nuits Sonores«
2. A1 Bassline – »Hidden Agenda«
3. Youandewan – »Fool Be Cool«
4. The Acid – »Ghost (Maya Jane Coles Remix)«
5. Archive – »Through the Speaker«
6. Demdike Stare – »Patchwork«
7. STL – »Dub’s End«
8. Roska – »Off«
9. Novelist ft. Mumdance – »Shook«
10. The Bug ft. Flowdan – »Black Rain Dub«
11. Burial – »Temple Sleeper«

Your Golden Mix:

1. Dusky — »Yoohoo«
2. Huxley— »I Want You«
3. Julio Bashmore — »Rhythm of Auld (feat. J’Danna)«
4. FaltyDL — »Do Me (Bruk Mix)«
5. Huxley — »Give 2 U (Club Rub)«
6. Beyoncé — »7/11«
7. Romare — »Roots«
8. Burial — »Lambeth«
9. Om Unit — »Touching Down«
10. Mala  — »I Wait, Pt. 2«
11. Kowton  — »Glock and Roll«
12. Karenn — »Summer«
13. Teengirl Fantasy — »7:30 A.M.«

Nuförtiden har mystiken tappat en del av sin spänning och dragningskraft. Ändå är det något som gör att jag fastnar för en artist som Unknown. Under det senaste halvåret har denne, vad det verkar som, brittiska producent skickat ut tio låtar med titlarna #001-#010 till olika bloggar. Med ett tillhörande kort meddelande om att projektet är anonymt för att musiken ska stå för sig själv. Den enda information som finns utöver det är en Youtube-kanal, en hotmailadress och ett twitterkonto med en enda tweet.

Musiken är lika väntad som »paketeringen«. Det är vinylknaster, ambienta ljudkulisser, slöa 2-stepbeats och ensliga röstsamplingar. Underjordisk och vemodig musik som tycks ha gjort en kort tidsresa från en laptopdator år 2006. Något överraskande eller omruskande finns inte. Men det gör inte så mycket. Inte heller spelar det någon roll vem som döljer sig bakom Unknown. Tror knappt jag skulle bry mig om det så var en spam-robot som programmerats att göra målgruppsanpassad klubbmusik. Det är så bra och kompetent utfört att jag lyssnar gång på gång på låtarna.

Det är enkla, raka och okonstlade låtar som på något sätt känns fasta. De blickar mot en avgränsad period av 00-talets elektroniska musik och de kommer inte att flytta blicken därifrån. Det är ungefär som någon som upptäckt en ny musikstil och lägger all energi på den av ren upphetsning och nyfikenhet, utan att bry sig om att vara teoretisk eller nytänkande. Det finns ingen betungande förkunskap. Jag älskar det.

Snart släpps Unknowns debut-EP #001 – #004 på Belfast-etiketten Champion Sound Music, med de första fyra låtarna som också finns på Youtubekanalen. I en intervju med No Fear Of Pop sammanfattar Unknown meningen med att förbli anonym:

»…you’ve got to keep everything tight, but it also means you don’t have to worry about anything other than focusing solely on the music you’re making. With this music especially, it can be about what’s not there as what is. The space and the distance.«

En mer synlig artist är Londonbaserade Ewan Robertson. Under namnet Offshore gör han bubblande produktioner i ett post-dubsteplandskap. Efter två EP:s på Big Dada är han nu aktuell med ett album. Här ligger tonvikten mer på beats och hiphop, men musiken är samtidigt genuint spretig. James Ferraro möter ett samlat Hype Williams och folkartade ljud som för tankarna till The Books. Det kanske är en helt uppåt väggarna-beskrivning men jag gillar att musiken sätter igång sådana associationer hos mig. Bedöm själva, albumet Bake haus finns i sin helhet nedan och går att införskaffa här.

På Haleek Mauls debut-EP ”Oxyconteen”, som går att ladda ned gratis hos Merok, märks denna vitalitet. Dels i friheten från genrebegränsningar. Det ligger en matta av mörker, främst genom orkestrala samplingar, som gör musiken tung och ödesmättad. Samtidigt finns en direkthet i rappen som håller uppmärksamheten på helspänn. Bitar av Burial och King Midas Sound möter ASAP Rocky och något mer skruvat – Haleek Mauls eget avtryck.

Det färska finns också i texterna. Det är bilder av att vara ung och ha mer möjligheter än någonsin via internet och digitala kanaler. Möjligheter som övergår i vemod när man upptäcker att de omgivande strukturerna begränsar. Haleek Mauls röst ger en känsla av klaustrofobi men hans mål är tydligt, han ska bort från normer och lösa upp mentala lås.

Annars har det senaste dygnet handlat om videor. Four Tet, vi kan inte tjata nog om honom, släppte tidigare i maj en fantastisk remix av Neneh Cherry & The Things omtalade tolkning av ”Dream baby dream”. Nu har den förärats av en video av Ted Said. Gummisnoddar, metallplattor och Nenehs grimaserande räcker för att bilderna ska samspela perfekt med Four Teats studsiga omgörning. Minimalt och underbart bra.

Anbuley släppte tidigare i år EP:n ”Kemo’ Yoo Keke”. Nu kommer uppföljaren ”Oleee” där den ghanansk/österrikiska sångerskan fortsätter med högt tempo och en blandning av beats som överraskar. Okomplicerad och strålande tropical bass som får en maxad inramning i titelspårets video, fylld med färger och cool 70-talsestetik.

Till sist. El Perro Del Mar ger ett smakprov/introduktion till kommande albumet ”Pale fire”, låten ”Innocence is sense”. Krypande och kylig popmusik med naken trummaskin som inleder försiktigt och växer till något större och omslutande. Jag gillar det verkligen. Inte minst videon med sin suggestiva stämning och blinkningar åt exorcism.

Men avsändarens anonymitet har kanske aldrig passat så bra in som i dubstepens (och alla dess tusentals avkrokars) värld. Vad som tog sin början i den ljusskygga Burial och hens tonsättning av London-förorten Croydon har blivit en vedertagen attityd som växt sig allt starkare hos vår tids främsta producenter av elektronisk musik.

Att aldrig sänka garden, att hålla sin identitet höljd i en konstant dimma är skräddarsytt för dubstepens grumliga ljudbild såväl som dess noggrant utformade estetik. I teorin ska den ju höra hemma på svartklubbar utan adress, på piratradiostationer och cirkulera på ett fåtal Tumblrsajter.

Det hör liksom till själva idén.

Det är i detta nu som LHF gör entré – ett löst sammansatt London-kollektiv bestående av ett gäng hemliga musiker (med de ack så lättillgängliga namnen) Amen Ra, No Fixed Abode, Double Helix och Low Density Matter.

För bara ett par veckor sedan släppte de ”Keepers of the light”, ett dubbelalbum där de på totalt 27 spår blandar (både var för sig och tillsammans med varandra) ett digert kollage av rave, garage, ragga, dub och en sisådär tusen andra influenser till kulissen av en ständigt smattrande bas.

”Keepers of the light” känns lika mycket som ett hungrigt debutalbum som deras eget manifest. Inga pressmeddelanden har författats och det finns inga presentationer eller hemsidor att vända sig till. Istället är det ut i marginalerna bland en uppsjö av referenser och stickspår vi måste söka oss för att kunna teckna en bild av London-kollektivet.

Mellan raderna sticks det in repliker och samplingar av indisk filmmusik, ”Kill Bill”, fallna hjältar från Madchester-imperiet som Happy Mondays och så klart Wu-Tang Clan. Just RZA:s tidigaste produktioner är en tydlig referenspunkt i LHF:s universum med sina spöklika stråkar och spruckna bastrummor. Wu-Tang Clan var även noga med att uppträda dolda i masker på sina första omslag och pressbilder.

Första gången LHF gav sig till känna var på ep:n ”Enter in silence” som släpptes för snart två år sedan på musikern och journalisten Martin ”Blackdown” Clarks etikett Keysound Recordings. Och det är kanske med Blackdown och hans skiva tillsammans med artisten Dusk, ”Margins music”,  från 2008 som LHF har sina främsta beröringspunkter.

Precis som när Blackdown och Dusk försökte fånga ljudet av det mångkulturella London och dess förorter blandar LHF jamaicanska, karibiska, amerikanska, indiska och arabiska influenser i sin musikaliska palett. Men där ”Margins music” var ett djupt teoretiskt verk känns det som om Amen Ra, No Fixed Abode, Double Helix och Low Density enbart tryckt på kassettbandspelarens rec-knapp när de hoppat mellan frekvenserna på Londons alla piratstationer.

Och då LHF har valt att hålla sig i mörkret har vi ingen aning om deras etnicitet, kön eller klass. Det ger dem full frihet att vara musikaliskt schizofrena och rota runt i varje skrå av deras eklektiska sound.

Som de spökfigurer London-kollektivet är kan de skuggboxas med sin samtid och stjäla precis vad som behagar dem.

http://www.youtube.com/watch?v=fRcDz5TTXyc

Jag ägnade en liten stund åt att läsa lyssnarkommentarer till Burials magnifika omarbetning av Massive Attacks ”Paradise circus”. Och jag kunde inte låta bli att bli en smula… rörd.

”Mr. Burial, I painted your album Untrue on a huge wall in my bedroom. When I look at it, my life turns into something harmonic, I love your work”.

”This goes out to Burial. Your music is poetry… it’s like listening to the sound of a broken heart trying to mend itself. It’s like seeing color for the first time in a grey world… that’s what your music is. Thank you, you unsung genius”.

”Burial your music is so important in my life, that i am getting your jagged logo tattooed on Saturday, thank you so much, god bless you and please please keep writing incredible music”.

”Incredible music yet again… Hes the only producer I know out of any scene or any genre that can really make you feel true emotion…. Hes shown me feelings i’ve never felt before, literally…”

”Burial is in my soul <3 Forever".

När jag ändå har er på tråden:

Scuba – ’Before’ from FACT Magazine on Vimeo.

Missa förresten heller inte den här härligt avancerade analysen av hur Burial skapar musik. På svenska! Jag förstår inte ett skvatt av meningar som ”när kvantpartikeln mäts och låses vid en av sina superpositioner så uppstår ett nytt objekt, det emergerar ur en konstituerande relation mellan kvantpartikeln och det som registrerar den” men det gör mig absolut ingenting. Jag gillar långa texter som övergår mitt förstånd, fråga mig inte varför. Kanske för att majoriteten av all kommunikation idag är alltför kortfattad och lättbegriplig för ens eget bästa?

När Four Tet slog igenom i början av 00-talet var det med en nyskapande syntes av electronica, folkmusik och hiphop. En ny genre var född: Folktronica.

Album som ”Pause” (2001) och ”Rounds” (2003) är två av musikens mest representativa och lysande exempel. Samtidigt var Kieran Hebden, som Four Tet egentligen heter, något av en wonderkid. Hur kunde en kille på runt 20 år skapa sådan intelligent och emotionellt mogen musik? Tanken slår mig när jag återvänder till de tidiga skivorna.

Men just när Four Tet fulländat sitt uttryck till form och innehåll, försvann han både ur stereon och medvetandet.

Albumet ”Everything ecstatic” från 2005 gjorde aldrig något större avtryck och under åren som följde knuffades Four Tet än mer ut ur radarn av en ny klubbmusik som tolva för tolva skulle utvecklas till någonting så mycket mer modernt och intressant: Dubstep.

Men så i år fanns plötsligt Burial, den största auteuren av dem alla, vid Kierans sida. Resultatet blev en av årets mest omistliga tolvor (”Moth/Wolf cub”), där de båda lyckades behålla sina patenterade sound men samtidigt skapa något nytt. Några månader senare kom den egna tolvan ”Love cry”. Inte så mycket dubstep förvisso, utan snarare minimalistisk och organisk techno med ett funkgroove.

De där knixiga dubsteprytmerna fanns däremot på engelska Joy Orbisons lika imponerande remix av nämnda låt. Ungefär samtidigt läckte en rasande snygg Four Tet-remix av Hot Chip-mannen Joe Goddards ”Apple bobbing”, komplett med upphackade röstsamplingar från den sensuella r’n’b-stjärnan Cassies ”Me and you”.

Dessa beståndsdelar gör sammantaget att 2009 framstår som året då Four Tet både återskapar sig själv och går mot en ny formtopp. Nya albumet ”There is love in you” släpps i januari. Trots det är Kieran lite avig när jag ringer.

För mig är det här året något av en storartad comeback för dig, med Burialtolvan, ”Love cry” och Goddard-remixen. Känns det så?
– Hm, jag har varit väldigt upptagen de senaste tio åren. Jag är alltid involverad i en eller två skivor per år, och har hållit en rätt jämn takt. Så nej, för mig är det inte någon comeback.

I början av decenniet beskrev många din musik som folktronica, men när man lyssnar på dina nyare grejer är det inte riktigt samma varma sound?
– Jag har alltid ändrat stil och inte brytt mig så mycket om vad folk har velat sätta för etiketter på min musik. Ofta vill man att jag själv ska beskriva det med någon genrebeteckning men det har jag ingen större lust med. Folk får kalla det vad de vill.

Foto: myspace.com/sirbizirb

Jag skulle ändå säga att det är mer dansorienterat nu. Beatet är mer framträdande.
– Ja, det är ju en annorlunda rytm nu jämfört med de tidigare grejerna, mer uptempo, tydligare och rakare beats. Jag är helt klart mer influerad av housemusik nu. Då var jag mer inne på hiphop och sånt.

Har dina influenser förändrats mycket?
– Jag har alltid lyssnat på en massa olika musik. Det är klart att man påverkas av nya fenomen, om det så är big beat eller dubstep.

Dubstep har varit en välkommen injektion i klubbmusiken. Den är fortfarande spännande och någorlunda underground, med anonyma artister och låtarna i fokus.
– Visst. En av fördelarna med att bo i London är att man kan ta del av nya klubbscenerna, det är här det händer. När jag var tonåring kom drum’n’bass, sen UK garage och nu har vi dubstep. Speciellt under det senaste året tycker jag att dubstep har utvecklats från det typiska mörka, tunga soundet till något mer varierat, där artister som Joy Orbison och Floating Points har gjort sina egna grejer. Det känns fräscht och spännande just nu. Och eftersom det låter allt mer varierat blir också dubstep en mindre relevant genrebeteckning.

Förutom Joy Orbison och Floating Points, har du några andra favoriter just nu?
– Well, de två sticker verkligen ut i år, varje tolva de släppt eller remixat imponerar djupt på mig. Rent allmänt gillar jag mer houseinfluerad dubstep, som har en rå klubbig Londonkänsla. Roska till exempel, som jag, tillsammans med Joy Orbison, bad att remixa ”Love cry”.

Bland dina egna remixar finns det framför allt en som jag är svag för: Beth Ortons ”Carmella”. Har du haft några tankar på att producera ett helt album för Beth eller någon annan liknande artist?
– Beth och jag gjorde faktiskt en hel del tillsammans, vi jobbade på ett album. Tyvärr blev vi aldrig färdiga. Annars har jag producerat skivor för andra, som James Yorkstons andra album ”Just beyond the river”.

Tycker du att klubbscenen i London är bättre nu än för fem eller tio år sedan?
– Nja, det händer alltid något spännande i London. Det är lätt att bli nostalgisk och pessimistisk och tycka att det var bättre förr. Men de som säger det är folk som slutat klubba. De som går på klubbarna lever alltid i nuet. När viss dansgolvsmusik börjar uppmärksammas i större medier är det alltid ett tecken på att det mest hängivna klubbfolket redan gått vidare till andra, nyare stilar. Det gäller bara att upptäcka dem.

Din tolva med Burial tycker jag själv är en av årets singlar. Kan du säga något om hur de två låtarna kom till, vem ringde vem och så vidare?
– Vi gick ju i skolan tillsammans, så vi har känt varandra ett bra tag och pratat länge om att göra något ihop. Låtarna tog lång tid att få färdiga eftersom vi inte skickade dem fram och tillbaka mellan varandra via mail utan jobbade på dem tillsammans i studio – när vi hade tid att ses. Men till slut släpptes skivan och det var verkligen kul, folk verkar ha gillat den. Men för oss båda var det en skön sidogrej, avslappnat och roligt.

Kan man se fram emot fler låtar från er tillsammans?
– Nej, nu har jag fokuserat helt på mitt kommande album. Men man vet aldrig om vi gör något mer ihop i framtiden.

Det nya albumet, ja. Hur skulle du beskriva det?
– Som jag sa har jag mest lyssnat på renodlad dansmusik den senaste tiden, som house och techno, och det hörs i min musik. Det är åtta rätt långa låtar. Hm, jag vet inte riktigt vad jag ska säga mer om det.

Four Tets nya album ”There is love in you” släpps på Domino den 25 januari. Förhandsbeställ här.

Lyssna på Four Tets dj-mix här.

Vad man alltid måste komma ihåg när man pratar om dubstep är att den svenska ebm-trion Covenant vara nere med skiten redan för tolv år sedan. Skivan ”Sequencer” var dess andra skiva och kreativa höjdpunkt.

Efter att bodymusikens peakat i slutet av 80-talet, med skivor som Nitzer Ebbs ”That total age”, Kliniks ”Black leather” och Front 242:s ”Front by front”, fanns under det följande årtiondet två vägar att gå. Antingen att korsa den stelt minimalistiska och maskinella dansmusiken med a) hjärndöd gabbertechno eller med b) hjärndöda metalriff. Finess hörde aldrig riktigt till genren; den fick i så fall synthpopen ta hand om.

Men Covenant var mer fantasifulla – och finessrika. Efter den gråa och regntunga debuten ”Dreams of a cryotank”, som är skyldig Front 242 mycket, hittade bandet ett eget, mycket snyggt uttryck i uppföljaren från 1997. Det är en eklektisk och experimentell skiva, åtminstone med synthmått mätt. Den repetitivt melodiösa kroppen kläs i jungle, industrioljud, atmosfärisk ambient och trance.

Och det låter kanske inte sådär extremt smakfullt med ena foten i 2010-talet. Men den molande, malande basen och den lyckade fusionen av en mängd elektroniska musikgenrer, för att inte tala om Mörkret, förenar ”Sequencer” med 00-talets dubstep. Kanske inte så mycket i allmänhet som i ”Phoenix” i synnerhet.