– Mitt tidigaste Bruce Springsteen-minne är av konvolutet till Born To Run som hade en central plats i min pappas vinylhögar. Det var också det albumet som först fick mig på fall. Sen började jag gå på spelningar så fort jag hade råd. Som Springsteenfan behöver man kunna jobba ihop mycket pengar.

Hur många spelningar går du på under en turné?
– Jag älskar att resa så för mig handlar det lika mycket om staden i sig som att bandet spelar där. Även om biljetterna är billiga, med tanke på hur länge han faktiskt spelar, så ska man ändå ta sig dit och bo någonstans. Så pengar är förstås en stor grej. Förra året (2012) kunde jag gå på sex spelningar och i år (2013) blev det åtta. Kompisar har sålt sina bilar för att kunna finansiera en Springsteen-turné. Jag äger ingen bil så jag är inte riktigt där, än.

Varför burgare?
– Jag gillar att testa nya saker men när en enkel hamburgare är tillagad på rätt sätt finns det inget bättre. Men jag nöjer mig inte med any old burger, dåliga hambugare gör mig SÅ besviken.

Hur kom du på idén att kombinera hamburgare och Bruce Springsteen i en blogg?
– Jag var i New York för att se Springsteen och innan konserten åt jag på Shake Shack (hamburgerrestaurang-kedja, reds anm.). Sedan började jag fundera kring hur mycket jag älskar både hamburgare och Bruce och att jag borde knyta ihop de två och dela med mig av mina erfarenheter på något sätt. Så jag ville leta reda på den bästa hamburgaren i varje stad för alla andra resande fans som vill testa. Nu går jag på Springsteens spelningar och skriver om all fantastisk mat jag testar på varje plats.

Jag läste att du träffat Bruce Springsteen också?
– Ja!!! Jag trodde aldrig att det skulle hända men så sprang jag på honom. Vi hade ett bra snack om burgare och jag berättade om Burgers And Bruce. Han önskade mig lycka till och sa att han tyckte bloggen var »very cool«. Blir fortfarande helt glad när jag tänker på det.

Bruce och Hannah. Foto: www.burgersandbruce.com

Du skriver en hel del om »the Bruce Blues«, vad är det?
– Det kan närmast beskrivas som post-turné-depression. Du är så peppad innan och stämningen har byggts upp i månader och sen så är allt plötsligt över. Inga fler stadsbesök, inga låtlistor med oväntade låtar, inga fans att möta upp. Det är både rädslan över när bandet faktiskt kommer att åka på turné igen och det tråkiga i att semestern är över. Då mina resor alltid hänger ihop med Springsteens turnéschema betyder det också att jag inte kommer att få uppleva nya plaster på ett bra tag. Jag avgudar förstås hans musik annars också men att se bandet live tar allt till en ny nivå.

Vilka är dina all time topp fem låtar med Bruce?
– Helt omöjligt att svara på. Beroende på vilket humör jag är på skulle jag nog säga att jag älskar dom alla, nästan i alla fall. Men just precis nu är det här mina fem:

»Stranden i Frösakull utanför Halmstad en tidig vårdag 2012. Här utspelade sig nittio procent av min barndoms somrar. Hästen vet jag inte vem det är«.

Youngstown ligger i delstaten Ohio, USA. Staden utgör platsen för en av Bruce Springsteens mest askfärgade betraktelser.

Springsteens inspelning, med samma namn som staden, berättar historien om ett gruvsamhälles uppgång och fall. Från upptäckten av järnmalmen i början av 1800-talet till den ekonomiska nedgången under sjuttiotalet.

»Youngstown« är en text som ställer industrin och jakten på pengarna till svars för samhällets nedmontering. Men Springsteen boxas inte. Hans knytnävar har förlorat kraften.

Det är en återhållen och kolsvart bild över livet i en raserad gruvstad. En gång gjorde jag dig rik, sjunger Springsteen. Så rik att du har råd att glömma mitt namn. Orden gnolas fram.

Well my daddy come on the Ohio works, when he come home from World War Two. Now the yard’s just scrap and rubble. He said »them big boys did what Hitler couldn’t do«.

»Sankt Peterskyrkan under ett vredesutbrott från ovan. Man får passa på och njuta av gotisk stämning då den bjuds här i stan«.

Halmstad, vid floden Nissans mynning i Laholmsbukten, industrialiserades precis som Youngstown under 1800-talet. Men där slutar likheterna.

Förvisso drabbades staden under trettiotalet av en serie upplopp mellan hamnarbetare och arbetsgivare, som en följd av den eskalerande arbetslösheten och dåliga arbetsförhållanden. Hamnarbetarna hade begärt en löneökning med femton öre, men arbetsgivarna valde istället att sänka lönen och att sätta in strejkbrytare som ersättning för det strejkande manskapet.

Upploppen kom att kallas för Brädgårdskravallerna.

I ett försök att återställa ordningen försökte borgmästaren Ernst Fogelklou att läsa upp upprorslagen. Svaret ska enligt historieskrivningen inte ha låtit vänta på sig: »Vi skiter i både dig och konungen!«.

Men idag är Halmstad en levande stad med högskola och ekonomi. Ändå har Halmstadssonen Martin Burström försvenskat Springsteens rasande rader till ett stampande synthtåg.

»Youngstown« har i hans händer förvandlats till en fyra minuter och tjugosex sekunder lång betraktelse över Halmstad, där kulturen är död, där havet har färgats brunt och där doften över husen inte är doften av frisk havsluft.

Istället luktar det instängt från stadens bryggeri.

I Springsteens original riktar sångaren sig till en Sweet Jenny. I Martin Burströms version riktar sig sången till Carin Göring. Nazisten Hermann Görings fru.

Det är en låt som står i direkt motsatsförhållande till den soldränkta popmusik som Halmstad genom åren har förknippats med. Gyllene tider är mycket långt borta. I Martin Burströms sång har rutten tång dränkt hela Tylösand.

– Men det är väl lika bra att jag börjar med att säga att jag tycker om Halmstad, säger Martin Burström. Jag känner mig hemma där. Jag talar fortfarande om att åka hem till Halmstad fast jag inte bott där sedan 1998. Västkusten är över huvud taget hjärtskärande vacker, med sina solnedgångar över havsbandet och långa vindpinade stränder.

»Vattentornet i Bäckagård eller om det räknas till Söndrum. När man står vid det känns livet som en blandning av Sovjetunionen och Independence Day. Det beror på vädret«.

– Men som alla småstäder – så kallade sommarstäder i synnerhet – är Halmstad också förljuget på något sätt. Det är något i mentaliteten. Man lever för sex eller sju sommarveckor och visar upp sin bästa sida för semesterfirare på besök. Men sedan kommer det fula evighetslånga vinterhalvåret, med allt vad det innebär av iskalla vindar, blöt kyla och kulturskymning.

Som ung i staden fanns det ingenting att göra alls under vinterhalvåret, berättar Martin. Den sista bussen gick hem halv tio.

– Det var inte så konstigt egentligen. Ingenting var ju ändå öppet.

Idag bor han inte kvar. Och när saknaden efter Halmstad faller på saknar han andra saker än själva staden. Som sin gamla spelkonsol, en Amiga 500. Det finns en återhållen sorg i Martin Burströms berättelse om Halmstad. Så har han också alltid varit melankolisk över tiden som har flytt.

– Det är ett sjukligt personlighetsdrag. Dessutom göder det sig själv hela tiden. Med åren har man ju bara ännu mer att grotta ner sig i. En barndomsvän har berättat om hur han kom hem till mig en förmiddag. Det var kanske i sjuan eller åttan. Det var högsommar i början av juli och vi hade inget som måste göras. Ingen skola, inget sommarjobb, ingenting. Men tydligen satt jag trots det på mitt rum med ansiktet i händerna och med panik i blicken.

– Jag hade insett att en månad av sommarlovet redan gått och vi inte hade gjort något värdefullt av all tid som vi hade fått. Nu var det bara sex veckor kvar. Jag var otröstlig. Jag saknade frihetskänslan från första veckan på sommarlovet.

Men funkar nostalgi då?
– Nej, aldrig. Samtidigt som man längtar bort, framåt mot något annat och bättre, längtar man tillbaka till när man var yngre, lyckligare och älskade mer. Att jag i dag längtar tillbaka till ett sommarlov då jag faktiskt satt och längtade tillbaka till tiden innan sommarlovet är ju direkt destruktivt. Till slut blir det så många lager av nostalgiskt skimmer bakade ovanpå varandra att man kan gå vilse.

»Den här bilden togs vid en småbåtshamn i norra skärgården. Det är alltid fint när naturen reclaimar«.

Alla texterna på Martin Burströms debut Kalla Kriget EP omfamnar melankolin. I ett av spåren, »För varje år är du lite mera död«, kryper döden närmare för varje år. Inte bara som en avlägsen framtid utan som någon som redan har bitit tag i kroppen.

Måtten är tagna. Nu syr döden kostymen i det tysta, för att parafrasera Tomas Tranströmer.

– Den låten handlar mycket om förlorade chanser tror jag. Om förhoppningar som grusas. Stressen över att tiden håller på att rinna iväg är ständigt närvarande i ett samhälle där allt mer fokus flyttas från kollektivet till individen. Jag vet inte riktigt vad alternativet skulle vara, men någonting är ju uppenbarligen sjukt med hur vi lever idag.

– Med risk för att låta konservativ så tror jag inte på den så kallade valfrihet som vi har blivit påtvingade de senaste tjugo åren. Jag är övertygad om att de flesta känner sig mer stressade än frigjorda när de sitter där och bara »okej, den här teleoperatören har två öre billigare minuttaxa men arton färre fria sms i månaden«.

Martin Burström funderar på om den raspiga melankolin i själva verket är hans sanna tillstånd. Det är vad som kommer fram när han väljer att uttrycka sig så rakt och så ärligt som han bara kan.

– Vilket känns sådär. Jag brukar betrakta mig själv som en relativt lycklig och accepterande person. Men också mina låtar är nostalgiska. De låter precis som de sånger som jag gillade när jag var barn och tonåring. Det är någonting med den bitterljuva svärtan som alltid har tilltalat mig. Eller rent bildligt för den delen, allting blir ju snyggare i svartvitt och grovt korn.

»Vintervy Lidingö 2012. Jag snubblade runt i ishalkan och lyssnade på Daft Punks Tron Legacy-soundtrack och var på gott humör«.

Här kommer »Youngstown« in. Också Springsteens uppgörelse med ett cyniskt-ekonomiskt samhälle dryper av en längtan tillbaka. Bort. Från början var tanken aldrig att göra om låten på svenska. Martin tyckte bara att det skulle vara intressant att göra en elektronisk inspelning av en så akustisk låt som Springsteen.

»Vallås utanför Halmstad, vårvintern 2010. Här bor min moster. Det är både mysigt och kusligt«.

– Men någonstans föddes idén att föra över historien om Youngstown till min hemstad Halmstad och då vore det bara löjligt att inte göra det på svenska. Jag visste att någonting behövde sägas om den staden. Men jag visste inte hur. Jag visste bara att det behövdes en annan bild än Gyllene Tiders.

Hur skulle den röda tråden i en svensk version av »Youngstown« ritas upp? Martin visste att han ville behålla själva formen i Springsteens originaltext: den kronologiska tidslinjen och att Springsteen sjunger till »my sweet Jenny«.

Men det var först när han snubblade över historien om Hermann Görings sommar i Halmstad som han hittade sin egen Jenny.

– Han hade träffat sin blivande fru Carin i Stockholm, men eftersom hon redan var gift flydde de storstan och gömde sig i ett gammalt torp nere vid stranden i Frösakull. Det kändes först helt sjukt att en av tredje rikets värsta förbrytare hade haft det lite gött mitt bland kulisserna till mina barndomsminnen. Varför hade jag aldrig hört talas om det här förut? Folk måste ju ha vetat om det? Senare, när jag hade hunnit tänka ett varv till, kändes det helt logiskt. De bruna arven hade bara färgats om till djupblått.

»Italiensk Roy och Roger-kitsch. Bensinmack i Kalabrien«.

Hur menar du?
– Jag hävdar att vi som var unga där och då, på den sidan av Halmstad i början på nittiotalet, hade en jävligt obehaglig syn på andra människor. Nu menar jag inte att vi var nynazister. Men vi var bortskämda, trångsynta och elaka snorungar som hade fått alldeles för mycket gratis. Och det har jag brottats mycket med – för jag var själv högst delaktig i det. Åtminstone passivt.

– Många av mina klasskamrater hade tjusiga namn, rika föräldrar och dyra märkeskläder. Mina föräldrar var tjänstemän. Pappa inom flygvapnet och mamma på Handelsbanken. Jag har i efterhand förstått att de under perioder fick vända på varenda öre för att betala huslånet. Men lik förbannat kunde jag inte hitta en stolthet i det. I stället gnällde jag om att jag ville ha Levi’s 501:or som alla andra.

Jenny i Springsteens original byttes ut mot Carin Göring. Martin tyckte att han kunde skymta sitt yngre jag i hennes nazistsvärmeri. Den unge Martin som letade efter enkla svar.

I den sista versen av »Halmstad« refererar han till ett kallt krig som aldrig slutat, till en plats där kulturen har fallit platt mot marken och till nittiotalets folkhemsrasism:

Negertobbe var sydamerikan
och Jonny Tiger patriot
han köpte tio liter högoktan
och pizzerian blev svart av sot.

Och så den sista raden, fullständigt proppfull av brinnande melankoli.

Jag hatar dig men Gud jag saknar dig
för jag har saltet i mitt blod.

–  Jag ville skriva en politisk text utan att påpeka vad som är rätt och fel. I efterhand blev »Halmstad« snarare ännu en bitter självbetraktelse.

Men Martin Burström hittade berättelsen till slut. Kronologin i »Halmstad« blev en historia om Hermann och Carin Görings kärleksrelation. En historia, förlagd till nittiotalets början, om den lokala kulturens uppgång och fall och om ett brandattentat mot en invandrarägd pizzeria.

Läs även Tobias Lindquist text om Bruce Springsteen och låten »Youngstown«, här. Kristofer Anderssons »DIY« släpps under december och innehåller intervjuer med ett hundratal musiker, modeskapare, författare, fotografer och konstnärer.

I tried to change, I got a job in sales
I bought a shirt, uptown in Bloomingdales
And babe, I tried to make the leader’s see
hidden cool just like Jimmy Harvine.

I bought a record with all the latest grooves
A book of love with all the latest moves
I brought some flowers and I went out your door
And you came out didn’t wanna see me.

Det finns två boxar vars innehåll fullständigt blåste sönder mig när jag var tonåring. Den ena var Hitsville USA, samlingen med alla Motown-singlar. Den andra var Bruce Springsteens ”Tracks” som jag fick när jag var 14 år gammal. Ingenting kunde vara töntigare i Akalla än den mannen. Men där fanns tristessen, längtan och kärleken (som aldrig känns lika mycket som när man är 14).
Bara en lite roligare värld än vad höghusen och det där torget hade att erbjuda. Jag kan inte intellektualisera den här musiken och det gör mig idag också uppriktigt ledsen.

Så här sitter jag med ”The Promise”, samlingen med outgivna inspelningar från sessionerna av ”Darkness in the edge of town” och knyter näven precis som Markus Larsson knyter näven och tänker på att dansa med någon nära till ”Fire”.  Eller bara på vad som sker 01:52 in i den här videon.

”What are we livin’ for?”

PS. Jag undvek ändå konfetti-liknelsen. DS.

Bruce Springsteen är en av de där artisterna som följt mig genom livet. I allmänhet lyssnar jag mest på hiphop, house, jazz, soul, gospel och så vidare. Jag svär rätt ofta över folk som använder ”rock” som en synonym för musik och över att 99% av alla artister som medverkar i Kulturnyheterna har en gitarr i näven.

Men jag är ändå inte för fin för lite gubbrock ibland. Och allra helst går jag tillbaka till Springsteen. Jag var sex år gammal när ”Born in the USA” släpptes och det har satt sina outplånliga spår. Nyligen hittade jag gamla ritböcker från lågstadiet där jag på sida upp och sida ner försökt rita Springsteen som hoppar med sin gitarr.

Om vi spolar elva-tolv år framåt i tiden så hamnar vi i 1995-1996 och ”The Ghost Of Tom Joad”. Det var skivan som fick mig att återupptäcka Springsteen. Nu var jag 17-18 år och texterna hade blivit nästan lika viktiga som musiken. Jag plockade fram vissa av mina gamla favoritlåtar från ”Darkness on the edge of town” och ”Nebraska” och upptäckte oceaner av existentiell ångest, politisk ilska, filosofiskt vemod och poetiska nyanser. Kort sagt, allt en artonåring behöver.

Men det var låten ”Youngstown” från just ”Tom Joad”-skivan som boxade mig allra, allra hårdast i magen. Jag fick gåshud varje gång jag lyssnade på den när den var ny och det var många gånger. När Springsteen spelade den live på Stockholms Stadion 1999 stod jag bara och bölade hejdlöst och okontrollerat som ett barn. Och när den dök upp i en spellista på Spotify alldeles nyss fick jag samma känsla i magen som när man åker Fritt Fall på Grönan. Det här är Låten med stort L för mig. Det finns många låtar man kallar viktiga och jag slänger mig, som så många andra i min generation, gärna med uttryck som att den och den låten räddade mitt liv och förändrade mig som människa och så vidare och så vidare. Då handlar det kanske inte alltid om en låt av Mona Sahlins favoritartist, but that’s how it goes.

I fallet ”Youngstown” måste jag faktiskt ärligt säga att den blivit en omistlig del av mig som människa. Jag kan över huvud taget inte tänka mig ”Youngstown” utan att tänka på när jag blev politiskt medveten. Jag kan inte heller tänka mig att jag skulle ha blivit övertygad socialist utan den låten. Det hade jag antagligen blivit. Något annat hade slagit mig och öppnat mina ögon. Men jag kan inte skilja på form och innehåll i den här frågan.

Det var inte Marx, Lenin, Guevara, Myrdal eller Lasse Werner. Det var Springsteen. Den här låten är mitt politiska uppvaknande. Det är lite som Springsteen själv sjunger i den klassiska raden från ”No surrender”: ”We learned more from a three minute record, baby, than we ever learned in school.”

”Youngstown” har den där sortens sparsamma arrangemang som den äldre Springsteen alltid gjort sig bäst till och en ödesmättad stämning av stilla sorg och återhållen vrede. Men orden håller inte tillbaka. De bokstaverar stolt, tydligt och oemotsägligt fram allt som är fel med den här ruttna världen och de som styr den.

Springsteens många familjesagor från skitiga fabriksstäder under ständiga nedläggningshot biter alltid hårt i mig, även om andra avfärdar dem som rödbrusig arbetarromantik i Greidersk sosse-flanell. ”My Hometown”, ”Born In The USA”, ”The River”… I ”Youngstown” uppnår han en så briljant syntes av lyriskt djup, episk bredd och samhällsanalytiskt skarpsinne att alla ironiska poser och inövade genomskådanden skamset bleknar bort.

Genom den på ett sätt alldagliga och typiska berättelsen om gruvsamhället i Ohio skildrar Springsteen kärlek, hopp och hopplöshet i människors liv och samtidigt de storpolitiska sammanhangen som väver den väv de sitter fast i. Formuleringar som ”Well, that taconite, coke and limestone/fed my children, made my pay/Them smokestacks reaching like the arms of God into a beautiful sky of soot and clay” sparar jag i mitt innersta och tar med mig i graven.

Hatkärleken till industrismutsen och lönearbetet, som håller människorna vid liv men samtidigt trasar sönder dem, har sällan skildrats så brutalt vackert och ärligt. Det temat utgör texten till en av Springsteens bästa 70-talslåtar, ”Factory”. I ”Youngstown” är det en del i helheten.

Ett annat huvudtema är hur denna lokala industri där folk sliter livet ur sig dag in och dag ut under 200 år blir en del av det militärindustriella komplexet. Inbördeskrig, världskrig och imperialistiska 1900-talskrig avlöser varandra i sångtexten. När Springsteens berättare lakoniskt lägger fram anklagelser som ”We sent our sons to Korea and Vietnam, now we’re wondering what they were dying for” blir allt så enkelt och så svårt. Så lätt att analysera, så otroligt svårt att känna vidden av i sin själ. Känslor så djupa att man knappt vågar släppa fram dem. Så många människoliv. Generation efter generation. Så fullständigt, fullständigt meningslöst.

Inte sedan ”Masters Of War” med Bob Dylan hade någon pläderat så övertygande för antimilitarismen. Det bär jag också med mig i resten av mitt liv.

Förutom krigshetsare får också kapitalismen – ”the big boys” – sin släng av sleven såklart. Smaka på de här raderna: ”Well my daddy come on the Ohio works, when he come home from World War Two/Now the yard’s just scrap and rubble…he said ’them big boys did what Hitler couldn’t do…’.” Rösten är lugn, stadig och sorgsen. Men orden är så jävla stenhårda. De tar andan ur mig.

I mitten av 90-talet hade allsköns skitsnack om ny världsordning, globalisering och så vidare börjat sprida sig som ett gift. Som tonårig tv-tittare undrade man om det låg något i liberalernas vackra ord. Hade världen ändrats? Var de gamla ideologierna döda? Kunde EG vara vägen framåt? Nej. Springsteen förklarade enkelt med sina hisnande och episkt svepande rader:

”From the Monongahela valley to the Mesabi iron range/To the coal mines of Appalachia, the story’s always the same/Seven hundred tons of metal a day, Now sir you tell me the world’s changed?/Once I made you rich enough…rich enough to forget my name…”

Springsteen säger det så enkelt och så kärnfullt och får det att svida så. ”You tell me the world’s changed?” Det är en retorisk fråga. Den kräver inget svar. Den betyder ”tror du jag går på det där?” och den betyder ”driver du med mig?”. Grundförutsättningarna har inte ändrats. Naturtillgångar och produktion. Arbete och kapital. The haves and the have-nots. Klassamhället. ”The story’s always the same.”

Stoltheten i orden ”Once I made you rich enough…” är så gripande och imponerande. Det är arbetaren som gjort kapitalisten rik, aldrig tvärtom. Det är inte ”entreprenörerna” som ”ger” arbetarna några jävla jobb, vad livsfarliga ideologer än må spy ur sig. Ändå är det som vanligt kapitalisten som agerar som om han ”är något” genom att sätta sig på folk och inte ens bry sig om sina arbetares namn. Och det är inget kulturellt problem, utan ett ekonomiskt. Det uppstår för att han är rich enough. ”Sådan är kapitalismen”.

Den sista versen skulle möjligen kunna ses som lite för melodramatisk med sina liknelser om helvetet och sin inbitna svartsyn. Men den politiska och poetiska tyngd som ligger i de tidigare verserna gör att slutorden blir känslokalla och känslosamma på exakt rätt sätt. Och så kommer tårarna igen.

”When I die I don’t want no part of heaven, I would not do heaven’s work well/I pray the devil comes and takes me to stand in the fiery furnaces of hell…”

Tobias Lindquist har också publicerat den här texten på sin blogg.

De flesta förknippar nog Zinn med ”A people’s history of the United States” (”Det amerikanska folkets historia”, sv översättning). Den revolutionerande exposén där Zinn berättar om USAs historia från Columbus och framåt, utifrån folkets ögon långt bort från maktens centra. Under hela sitt liv tog den produktive Zinn ställning i en mängd medborgarrättsliga frågor och var även en tidig kritiker av krigen i Vietnam och nu senast i Irak.

Man skulle kunna tro att Howard Zinn såg Obama som ett hopp och en välkommen förändring. Men några veckor innan sin död skrev han i magasinet The Nation att han ”inte kunde hitta några höjdpunkter i Obamas handlingar och politik” och att ”folk måste förstå att Obama kommer att vara en medioker president – vilket, i dag, är det samma som en farlig president.” Låt oss hoppas att den dystra profetian inte kommer att slå in.

Kolla upp Zinns självbiografi ”You can’t be neutral on a moving train”, filmen med samma namn (med musik av bland andra Billy Bragg) eller dokumentären ”The people speak”, som är inspirerad av ”A people’s history…” och där artister som Bob Dylan, John Legend och Bruce Springsteen uppträder. Och låt dig inspireras av en sann gräsrotskämpe.

Två saker som slår en först med ”Dream baby dream”: ett, hur simpelt uppbygd den är, med sin enkla elektroniska slinga (tre ackord) tillsammans med de korthuggna uppmaningarna som utgör texten, och två, Alan Vegas inlevelse i det han sjunger. Man kan ju aldrig vara helt säker på vad som är på riktigt och vad som är skådespel, men känslan är att Vega verkligen tror på det han sjunger om.

Som om det är det här allt handlar om, som om det vore det viktigaste statement man kan förmedla. Som om han bara fått säga tre ord innan han försvann för gott skulle det vara dessa: dream baby dream. Suicide var en av Bruce Springsteens stora inspirationskällor när han gjorde sitt akustiska mästerverk ”Nebraska”, och just ”Dream baby dream” gav han till slut ut själv häromåret i en liveversion.

Det kanske blir svårare att upprätthålla någon slags idealism när man blir äldre och tuktad av livet, men drömma måste man lik förbannat.