Det kan tyckas brutalt att öppet berätta om en människa som tagit sitt liv på detta sätt, men egentligen är det ju det enda alternativet. Att släta över, snygga till, dölja verkligheten är inte rätt sätt att bearbeta en djup sorg. Och Paulas historia riskerade att försvinna helt bland de tusentals hyllningar till Anders, hur han var och vad han betydde, som strömmade in på Broder Daniels hemsida.

Broder Daniels fans är ju inte som andra, det kan man se inte minst i  dokumentären ”Broder Daniel forever” som kom häromåret. Få band i Sverige, om något, är så mytologiserade som BD, så upphöjda. Få fans så hängivna och okritiska. Men det finns inget romantiskt, vackert eller spännande över Anders bortgång. Bara en människa som inte klarade av att sitt liv längre och höll på att förstöra det för de som stod honom allra närmst.

Take no heroes, only inspiration. Förr eller senare ser du dina hjältars brister och fel. De är inte så mycket märkvärdigare än du själv. Men detta gör inte deras musik mindre, eller budskapet de förmedlar eller idén de tror på.

Paola Brunas minnen var en historia som var nödvändig att berätta. Och lyssna på.

På flera sätt håller jag med de som menar att det är det största bandet någonsin i Sverige, och deras återkomst i ”Sen kväll med Luuk” 2001 med ”Shoreline” ger mig fortfarande rysningar. Det jag inte riktigt kan släppa med Broder Daniel är deras existentiella inställning som präglar allt de gör, så uppenbar och otillfredställande på samma gång; de berättar för oss att det är ok att känna sig utanför, annorlunda, att vara ledsen, ensam, arg. Att det är smärtsamt att vara ung, men passa på och njut ändå för när man går in i vuxenvärlden dör man en smula för varje år. Lätt att relatera till om man bara öppnar upp, släpper in. Och visst, det är stort i sig – musik som en axel att gråta ut mot.

Men utöver det? Utöver ungdomsfixeringen, nihilismen, den sentimentala romantiseringen av varats olidliga meningslöshet – vad finns kvar, vad står Broder Daniel för? I filmen gör Henrik Berggren något försök att definiera det, men BD:s texter talar starkare: ”It’s all the same for me, there’s nothing to see, it’s all the same to me.” Vad jag försöker säga är att jag ville så att Broder Daniel skulle vara någonting mer, som inte nöjde sig med att konstatera att världen är en jobbig och orättvis plats utan också presenterar ett alternativ, en tro, idé, en lösning… men det är väl egentligen  mitt problem mer än någon annans. Erik de Vahl uttryckte förresten liknande tankegångar (men mer utvecklat och välformulerat) här.

Den stora behållningen med dokumentären var för mig bilderna på publiken längst fram under deras avskedsspelning på Way out west 2008. Ni vet vilka jag menar, de som alltid är de mest hängivna: tonårstjejerna. Med mobilkameror i luften, rinnande mascara och stjärnor vid ögonen sjunger de med Henrik i varenda textrad. Alla så annorlunda, alla så lika. Deras största stund är här och nu, i det bitterljuva ögonblicket.

När jag såg det ville jag inget hellre än att vara en av dem, istället för att skriva förnuftiga blogginlägg om Broder Daniels avsaknad av konstruktiva budskap.

”Broder Daniel forever” ligger uppe på SVT play till 1 november