http://www.youtube.com/watch?v=A7XAhUzU-oM

Även om de mest missriktat passionerade högstadiekänslorna mojnade med tiden, även om vi ivrigt spelade luftstråkar till ”Toxic” med nån äcklig ciderburk i ena handen, kvarstod en grundsyn: Britney Spears är bara en Kändis, en robot i slipad, blänkande plast. Men något skiftades när vi läste om februarinatten 2007 och såg bilderna. När hon gick in på en hårsalong i Tarzana, Los Angeles, bad om att få låna en klippmaskin och rakade av allt sitt hår.

Britney Spears var tre år när hon började uppträda. Debuten skedde med ett solo när hennes dansklass hade sitt årliga uppträdande. Gymnastik, sånglektioner, talangjakter, The Mickey Mouse Club och uppträdanden av alla slag följde utan stopp till det att hon 1998 satt i Cheiron-studion i Stockholm och spelade in ”…Baby One More Time”.

Därifrån växte det, större och snabbare, maskinen störtade obevekligt framåt med fyra album på fem år och mediala nedslag på vägen. Britney har bröstimplantat! Britney klär sig provokativt! Britney dejtar Justin Timberlake! Britney dumpas av Justin Timberlake! Britney dejtar sin dansare Kevin Federline! Britney ser trött ut! Britney är blek! Britneys mage ser sunkig ut! Britney och Kevin bråkar! Britney är en dålig mamma! Britney är galen!

Mycket om kärleken, mycket om ytan. Britney Spears kallades och kallas sällan för sitt fulla namn, i princip aldrig för endast ”Spears”. Hon var Britney, den sjungande Barbie-dockan och en ihopsatt produkt. Mindre fokus har lagts på att hon sedan 2003 års ”In the Zone” haft stor kreativ kontroll över sin musik (oavsett om det handlar om att skriva och medproducera en låt eller att aspirera på ett specifikt sound) och på att hon faktiskt arbetade hårt under alla dessa år, hon kan knappt haft tid med livet.

Låten ”Lucky”, släppt redan 2000, klingar med en djupare melankoli när man tänker på de själsliga håligheter Spears senare har sagt att hon upplevde ibland.

Maskinen började hacka under 2004 och kom sen till ett stopp. Britney gifte sig med sin barndomsvän Jason Allen Alexander i Las Vegas. Britneys bröllop annullerades två dygn senare. Britney började med Kabbalah. Britney träffade Kevin Federline. Liv Strömquist skriver i sin bok ”Einsteins fru” om den här tiden:

”Jag tänker på när Britney träffade Kevin, att hon säkert var så himla FED UP på att för 800:ade gången vara på ett äckligt disco i Las Vegas och typ dansa till Nelly Furtado och blanda kokain i sin Red Bull, och ändå inte ha kul. /…/ Jag tänker på hur det är att ragga när det är för lätt, så värdelöst, en sån akut, överväldigande känsla av MENINGSLÖSHET när ful kille efter ful kille, marinerad i after shave, dyker upp med ett inställsamt flin, men inte alls KÄNNER en, utan bara fyller på den fruktansvärda, genomträngande, djupa känslan av total ödslighet.”

Pressen frossade. Kevin Federline hade just gjort slut med skådespelerskan Shar Jackson som han hade ett barn med sedan tidigare. Vid tidpunkten var hon även gravid med hans andra barn. Där började det, och en storm till förhållande följde. Britney födde två barn under tiden: Sean Preston Federline i september 2005 och Jayden James Federline september 2006.

En månad senare skickade Britney Spears in papper för att skilja sig från Kevin Federline, på grund av ”irreconcilable differences”. Skilsmässan var över i juli 2007. I januari samma år dog Spears moster Sandra Bridges Covington, en av de personer som stod henne allra närmast.

En månad därefter bodde Britney Spears på ett rehabiliteringshem för droger i mindre än en dag. Senare har hon beskrivit hur hon kände sig kvävd där inne, att hon var tvungen att ta sig ut. Natten efter det – 17 februari 2007 –  gick hon in så in på hårsalongen i Tarzana och lät allting falla.

Spears hade troligen själv påverkats av den sedan länge pågående medialiseringen och sexualiseringen av henne – i slutet av 2004 var det först tänkt att hennes nästa album efter ”In the Zone” skulle heta ”Original Doll”. Nu var hon tvungen att spräcka skalet. Rakningen kan räknas som en feministiskt symbolstark aktion men också på ett större plan ett frigörande, om än bara för ett tag, från underhållningsbranschens press på att alltid se ut och bete sig exemplariskt.

När en paparazzifotograf frågade varför hon gjorde det svarade Britney Spears kort: ”Because of you.” Inne på salongen sa hon ”I’m tired of everybody touching me”.

Se i ögonen. Det är inte en galen blick. Det är upprymdhet. Ett andningshål mitt i den kvävning som livet är. Det är inget annat än ett historiskt och unikt ögonblick av vacker och ärlig mänsklighet. Britney Spears är fri. Om än bara för några timmar.

25 juli 2007 inleder MTV.com en artikel med: ”By now, we’re used to seeing the paparazzi catch Britney Spears acting strangely and dressing provocatively in public.”

Det är så den förutsatta allmänna uppfattningen ser ut. Jämför med Kanye West, som vid den här tidpunkten gjort flera uppmärksammade uttalanden av självgodhet och inte minst stulit Justice & Simians rampljus när deras medarbetare skulle ta emot priset för bästa musikvideo på MTV Europe Music Awards. Sedan dess har han ömsom beskrivits som en dåre, ömsom som ett geni, båda mer eller mindre rättfärdigade.

Men tänk om Kanye West inte hade en kuk? Tänk om Kanye West var Britney Spears? Hur hade det mottagits om hon var den som, med blodet rusande av alkohol, adrenalin och hybris, tagit Taylor Swifts mikrofon och börjat skrika?

Nej, hennes MTV-galaskandal skedde redan när hon 2007 premiärframförde ”Gimme More” med – nåde henne! – mer än 10% kroppsfett. Mindre uppmärksamhet lades på att det var hennes starkaste debutsingel på flera år. En musikaliskt skinande comeback som nu i stället skuggades av fokuset på ytan, på köttet, på Britneys stackars trasiga äckliga psyke och nu får hon inte ens träffa sina barn.

Andra singeln från 2007 års album ”Blackout” heter ”Piece of Me” och var den sista låten att spelas in till albumet. Producenterna och låtskrivarna Pontus Winnberg och Christian Karlsson skrev den (tillsammans med Klas Åhlund) trots skivbolagets oskrivna regel att aldrig skriva om Spears privatliv.

De inspirerades av alla tillfällen de bevittnat genom åren de arbetat med Britney, hur paparazzin har stört hennes liv och hur hon uppfattas. Spears älskade låten. Hon lärde sig texten utantill i sin bil och spelade in den i studion på en halvtimme.

Texten är inte skriven ur en martyrs perspektiv. Britney gråter inte ut. Hon reflekterar över allmänheten och medias syn på henne och erbjuder sin egen. ”You want a piece of me? Varsågod” är mentaliteten medan hon sjunger coolt och avmätt, ytterligare förstärkt av kalabaliken i Mysto & Pizzis remix.

Liv Strömquist sammanfattar allt det här träffande i hennes Britney-ode från ”Einsteins fru”:

”Det är så JÄVLA lätt att klanka ner på ett sånt här patetiskt, ocoolt tjejpsykobeteende. /…/ Men det är en helt logisk konsekvens av att tjejer är så SJUKT insocialiserade i kärleksmyten: att man tror att tvåsamhet är det som kommer att ge en slutgiltig trygghet och glädje, och frälsa en från ångest för evigt.”

I dag verkar Britney Spears må bättre. Hon är inte ihop med Kevin Federline. Hon får träffa sina barn. Hon har gjort en av årets bästa skivor. Vi kan så klart inte veta någonting helt säkert om hennes privatliv, om hur hon mår. Det är sällan något slipper ut, varken från henne eller någon annan känd person. Men vi är henne evigt och oåterkalleligt tacksamma för vad hon gjorde en februarinatt 2007. Res en staty!

Epilog.

Igår åkte jag och min flickvän bil från Hammarstrand till Östersund över ett lätt frostbitet Jämtland. Solljuset skvätte på bilen genom granarna och medan Frida trampade ner gaspedalen ytterligare kom vi till det där stadiet i ”Till the World Ends” då Britney vägrar sluta, hon och alla med henne ska ta det ännu längre. Hela vägen in i solen:

”See the sunlight
We ain’t stoppin’
Keep on dancing till the world ends
If you feel it
Let it happen
Keep on dancing till the world ends”

Där slutar låten, med en dov explosion. Om så Globen spricker ikväll ska vi dansa.

När vi kommer in i Tjeckien är alla orter svartvita, tycks alldeles obebodda. Hus har inga tak, hål i betongväggarna, nästan all färg har lossnat. Platser som saknat mänsklig närvaro i åratal. I en öppen byggnad har en liten trädgård börjat växa av sig själv. Intrycket är att Prag är landets absoluta centrum (rent geografiskt en aning till väst) som suger ur resten av landet dess energi och pengar. Jag börjar visualisera sura ”lantgubbar” som ”hatar storstan” men känner mig löjlig och slutar.

I Prag är det dock jättefint, förstås.

Den låt jag fastnar för mest i början – soundtracket till alla gröna dyner och förfallna hus – är ”Tupac Back”. Det är ett spår från Maybach Music Groups rätt nya skiva ”Self Made, Vol. 1″, där Rick Ross och Meek Mill går på om hur de är 2Pacs andra ankomst.

Ross stånkar och ojar sig som ingen annan, har en helt vriden självbild som vanligt och råkar dessutom säga, i en Ross-typisk återvinning av klassiska raptitlar och fraser, att han är far till Brendas barn. As in Brenda, den 12-åriga flickan som fött ett barn och i panik slängt det i en sopcontainer. Han kan inte ha lyssnat noga på 2Pacs socialrealistiska originalsång. Men hans tilltal är likväl mäktigt, imposant, han är en jäsande padda med stora guldhalsband som föreställer honom själv.
Jag gillar honom, han är ändå något slags unikum. Meek Mill påminner om Jay-Z:s on-and-off-sidekick Memphis Bleek i hans mest inspirerande stunder; en rätt cool och lite störig skata som kraxar på med grandiost självförtroende och en dialekt med härligt skeva diftonger.

Jag läser ”Bara någon att straffa” av Kristofer Ahlström och den är så snyggt skriven nästan överallt, med vissa scener som verkligen bränner. Men gud, dialogen är så regisserad. Det är värre än Tarantino vad vasst och eftertänksamt och poetiskt alla vanliga människor uttrycker sig hela tiden.

En 25-årig gotlänning säger en gång ”Du ska inte tro att du har nån ensamrätt på verkligheten. Att allt är precis som du tror att det är”. Varje dialograd skulle kunna twittras och retweetas en 15-20 gånger. Det är inte en bra grej.

När läsögonen blir röda och grusiga låter jag dem vila på något som blänker utanför och plötsligt blir ”Born This Way” den bästa skivan som börjar på ”Born” efter ”Born to Run”. Jo! Det är ett rätt överviktigt album, 17 spår. Men Lady Gaga är omväxlande och simultant muppig, svincool, motiverande, weirrrd och inspirerande, någonstans på varenda låt. Melodin i ”Heavy Metal Lover” har, för att låna lite av Annika Norlin, burits av sparvarna, förts hit över ängarna och godkänts av änglarna. Jag älskar att Lady Gaga finns här och nu och är större än världen.

Österrike som land ser jag bara i dunkel, på ett nattåg mellan Wien och Milano. Det är lite synd, jag såg fram emot de grönklädda och solskimrande bergen man ser i reklamer för choklad och så. Och nerför dem rinner vit mjölk i smala strimmor och bredare silkesband på något sätt.

Men inte nu alltså, allt jag ser är silhuetter av stora mäktiga läskiga berg och byar med hus som vartenda ett skulle kunna vara en taverna i ”Sagan om Ringen” eller så. Jag ligger på en hård brits och Oskar Linnros ”Vilja Bli” loopas till jag somnar. Berättarjaget (inte ”han”, mind you, eftersom alla Linnros texter är så skickligt och otvunget könsneutrala) sjunger till sitt hjärtas person om att vilja förändras, att bli någon annan, om älsklingen står ut bara en natt till (”snälla sov”).

Efter några timmar vaknar jag upp till crescendot i andra versen, när Linnros soulskriker i kanske tio stämmor: ”Jag försöker förvandlas!”. Han har en entusiasm och desperation just där men i raden efter blir det odelad melankoli och han låter rösten spricka lite. Berättarjaget besegras av sig själv igen: ”men jag går i repris”.

Samma bit väckte mig i Prag, på sena natten efter en rusig arrangerad pubrunda vi var på. Även om jag främst älskar låten i sig, dess souliga och sorgsna tilltal, så sitter den ju kvar lite överallt i kroppen och maler. Har man levt i en parrelation måste man relatera på något sätt. Det kan inte bara vara jag.

Vi stannar inte i Milano.
Vi fortsätter därifrån, i norra Italien, till Rom och slutligen Salerno, på Amalfi-kusten vid stövelns tår. Det är resans överlägset vackraste land, blicken är fast sökande omkring ut genom fönstret. Vidd efter vidd av gräs, berg, träd och åkrar sträcker sig ut överallt. Det känns så oändligt. Och under tiden sjunger Justin Vernon i mina öron, med en röst som liksom lägger sig till ro: ”And I could see for miles, miles, miles”.

http://www.youtube.com/watch?v=B3ePlc3Gi_8

Vackra Italien. I kulturen ett land så upptaget av skönhet och ungdom, främst kvinnlig sådan. Det går inte att gå mer än tio meter i en stad utan att en ny gigantisk plansch med en massa ung hud direkt drar sig från periferin till ögats mitt. Äldre kvinnor sminkar och klär sig nedåt i åren, unga flickor det motsatta.

För männen i samma åldersspann – kanske 12-50 år – tycks idealet vara en renrakad Adonis i Speedos, straight outta sena tonåren. Kvinnor och flickor är också oftast ladylike i hållningen, skulle aldrig låta deras fysiska person ta en kubikdecimeter för mycket av omgivningen. Verbalt och socialt tar de dock all möjlig plats. Det skriks överallt, mellan kvinnor och män och pojkar och flickor, men medelåldersgubbarna och pojkarna vet också att bre ut sig fysiskt.

Det är bara män som låter sin kropp och dess funktioner verkligen ta plats, lite som skribenten Kristoffer Viita skrev på Twitter en gång när han sett en gubbe snyta och harkla och hosta sig över hela omgivningen. Det är så klart inget exklusivt för Italien, det finns överallt och fräter, bara mindre utlevande i Sverige. På stranden i Palermo skvätts min tigande svenska uppenbarelse alltjämt ned av sand och vatten när pojkar kastar bollar och voltar runt i detta deras ostron som är världen.

När ”Bara någon att straffa” är utläst (för jo, den är bra och målande med en spännande intrig, no doubt) går jag på James Francos novellsamling ”Palo Alto” och som jag hoppats på den. Man gillar ju Franco! Man vill att det ska gå bra för Franco! Men berättelserna i ”Palo Alto” ger inget alls. De är fattiga och fantasilösa i språket och alltid ur samma jagperspektiv trots att protagonisten förändras i namnet: en 16-17 år gammal snubbe i Palo Alto som skiter i precis lagom mycket för att ändå klara sig.

Berättelsen som står ut är den om och ur perspektivet av Marissa, en 16-årig ensam tjej som bara fått en puss i sitt liv, av hennes enda vän tillika jämnåriga bögkusin Jamie. Efter ett par noveller stänger jag den och byter till ”Franny and Zooey” och aj och oj, som författaren Franco bleknar bredvid J.D. Salinger.

Hans människor, herregud! Det är säkert för att jag är rätt historielös och född 1987, men jag förstår inte riktigt hur någon, året 1955, kunde skriva så här om människor, beskriva en punkt i deras liv så exakt, finkänsligt och varmt. Jag börjar fantisera om J.D. Salingers empatiförmåga igen.

När södra Italiens och Siciliens värme och vind och vatten och sol lätt svischar förbi runtom oss framstår J.D. Salinger som ett naturligt komplement, närmast obligatorisk att läsa. ”Semesterläsning”, jo seriöst.

Den musik jag spelar mest, för mig själv i lurar och med kupad hand runt mobilhögtalaren på “förfesterna” (vi är tre personer på ett litet vandrarhemsrum) är “Femme Fatale”. Årets skiva. Denna monolit av ljust, ljust guld som blänker och bländar. Varje gång Britney Spears sjunger med den där hisnande pondusen på ”Trouble for Me” tänker jag bara ”TRIUMF!” och blir så glad. Det är ett evinnerligt verk.

Södra Frankrike passerar förbi, både utanför tåget och när vi faktiskt bor där i tre nätter (i Nice och Nîmes). För jag börjar tröttna på resandet. Jag längtar hem till platser och personer jag inte sett på nästan tre veckor. Amsterdam kommer och går och är vackert och rusigt under tiden men är egentligen bara en transportsträcka. Vi tar ett nattåg hemåt.

Sen. Att vara trött, bakfull, stilla och lätt frusen utan handling alls, med solbadande små fula orter utanför tågets fönster. Allt det är ingenting, försvinner, blir finkornigt och blåser iväg med insikten:
Jag har någon jag åker till.