Kelly – tjejen som alltid varit ett halvt steg bakom Beyoncé, och vars andra soloalbum Ms. Kelly från 2007 totalfloppade gång på gång trots alla re-releaser och uppdaterade versioner. Det var liksom Kellys tur att stå i rampljuset. Att hon gjorde storslagen comeback med ett klassiskt r&b-sound värmde verkligen mitt hjärta. Efter att dansmusiken våldfört sig på min favoritgenre i flera år hade jag nästan börjat ge upp hoppet för r&b:n.

En återhämtning verkar vara på gång. Kelly har hållit r&b-fanan högt, och Brandys senaste album satte också en ny standard för hur ett kvalitativt r&b-släpp ska låta på 2010-talet.

Nu är Kelly Rowland tillbaka med Talk A Good Game, sitt fjärde soloalbum, och förväntningarna har varit enorma. Första singeln »Ice« feat. Lil’ Wayne släpptes 2012 och var visserligen en bra låt, men lät som en blek kopia av Here I Ams största hit »Motivation« (även den gästades av Lil Wayne).

Efter »Ice« blev jag orolig, skulle Kelly klara att göra något nytt och fräscht, eller skulle hon bara försöka kopiera konceptet från Here I Am rakt av? När Talk A Good Game nu släpps är inte ens »Ice« med på skivan.

Kelly har med Talk A Good Game fortsatt på den grund som lades med Here I Am. Det är en sorts grown woman-r&b som fortfarande känns fräsch och modern, till skillnad från mycket av den lite nostalgiska r&b som produceras av artister som passerat 30 år. Kelly reppar verkligen för den vuxna kvinnan.

Med »Motivation« visade hon att det går att göra r&b om sex som varken känns slätstruken, porrig, klyschig eller pryd. »Ice« fortsatte på samma spår, och Talk A Good Games första singel »Kisses Down Low« är också en göttig sexlåt från en 30-plus kvinna.

Med Talk A Good Games andra singel »Dirty Laundry« golvade Kelly hela musikvärlden, genom att tala ut om en period i sitt liv och sin karriär då allt verkligen var skit. Hon berättar om ett förhållande där hon blev misshandlad, samtidigt som hon jämför sig med Beyoncés enorma framgångar.

»Kinda lucky, I was in her shadow
Phone call from my sister, ’what’s the matter?’
She said, ’Oh no, baby – you gotta leave!’
I’m on the kitchen floor – he took the keys
I was mad at everybody, I mean everybody
Yeah, her, her, her, her everybody«

»Dirty Laundry« är en av de starkaste r&b-låtar jag har hört. Att en etablerad artist öppnar sig på det sättet om något som omvärlden inte haft en aning om tillhör inte vanligheterna. Att Kelly berättar sin historia är enormt och betyder oerhört mycket för kvinnor som utsatts för våld av män.

Att inte längre tiga, att berätta om det svåra i att lämna, det sjuka i att man stannar, den djupt störda lojaliteten och den psykiska misshandeln. Jag har också varit där, och det kanske låter sjukt, men varje gång någon av mina kvinnliga förebilder berättar sin historia, en historia jag kan relatera till, så känner jag mig starkare. Skammen lättar och jag känner mig mindre ensam.

På Talk A Good Game följs »Dirty Laundry« av »You Changed« där Kelly gästas av sina systrar från Destiny’s Child, Beyoncé och Michelle. Låten handlar om att vara färdig med en värdelös snubbe, gå vidare och vara nöjd med att inte sörja mer. Den får mig att längta efter en DC-reunion mer än något annat.

Det är mycket separationer på Talk A Good Game. Ibland är de olyckliga, ibland arga, ibland vemodiga. Få ämnen gör sig så bra som separationer när det handlar om kvinnlig r&b. För min del är det verkligen en av de största behållningarna med r&b-genren – att höra starka kvinnoröster sätta ner foten gällande struliga killar.

Kelly gör det väldigt bra, men det känns inte som att hon alltid… jag vet inte… bottnar i sina texter. Ibland glänser det till. Men den där råa genuina känslan som exempelvis Mary J. Blige, K. Michelle eller Keyshia Cole gjort till en konst att iscensätta infinner sig inte riktigt.

Talk A Good Game doftar lite 80-tal, som på »Red Wine« och »I Remember«. Den något hetsiga introlåten »Freak«, där Kelly halvt rappar, får mig att tänka på Madonnas tidiga 90-tal. Även om influenserna kommer från lite varstans, både tidsmässigt och genremässigt, så har Talk A Good Game en klarröd r&b-tråd som löper genom hela skivan.

Soundet är bitvis lite förutsägbart – det är fräsch och uppdaterad 10-tals-r&b. Tyvärr har ganska få låtar verklig hitpotential. Talk A Good Game är snarare ett helgjutet och sammanhållet ALBUM än en samling hits. I jämförelse med Here I Am så finns inte lika många spår som jag fastnar för. Det är verkligen verkligen bra men jag saknar det där lilla extra, den där »ouuff«-faktorn.

Några spår sticker ut, som »Sky Walker« där The-Dream både gästar och står för produktionen. Den snabba och melodiska refrängen får mig faktiskt att utbrista i ett »ouuff«. Men när låten är slut vill jag hellre lyssna på gamla r&b-hits från 00-talets början än att fortsätta med Talk A Good Game.

Oavsett avsaknad av »ouuff«-faktor så har Kelly gjort ett helgjutet och modernt r&b-album. Hennes vuxna sound känns så självklart, långt ifrån tantighet eller spelad ungdom. Det är grown woman-perfektion rakt igenom.

Det är fantastiskt att se Kelly utvecklas, att få lära känna henne lite mer, se henne växa som artist. Kelly har gett mig ett soundtrack till sommaren 2013 och återigen bevisat att hon förtjänar en status som r&b royalty.

Kelly’s back!

Albumet ger Monica flera stora hits, däribland ”Don’t take it personal (just one of dem days)” och ”Before you walk out of my life”. När jag lyssnar på skivan i dag slås jag av hur vuxen Monica låter, vilken pondus hon har. ”Don’t take it personal”, som är albumets debutsingel, berättar om en ung kvinnas behov av att vara ensam med sina känslor. Och våndan över att behöva förklara det för den man är tillsammans med.

Monica är liksom vuxen från början. Det handlar inte om någon oskyldig och banal tonårskärlek, utan om mogna och komplexa känslor. När jag ser hennes videor från den tiden fångas jag också av hennes fantastiska utstrålning. Redan som 15-åring framstår hon som självsäker och som en artist och ung kvinna med enorm integritet.

1998 är en milstolpe inom den moderna r’n’b-musiken. Monica och Brandy, som bägge börjat sina karriärer i unga år, går ihop och spelar in dunderhiten ”The boy is mine” tillsammans.

En låt där de bråkar lagom mycket. Jag och min bästa kompis brukade mima till den, jag var alltid Monica.

Albumet ”The boy is mine” blir en enorm framgång för Monica. Förutom titelspåret blir även ”The first night” en stor hit, precis som balladen ”Angel of mine”.

Den sistnämnda är en cover som från början framfördes av brittiska r’n’b-trion Eternal. Monica står på toppen av sin karriär. Hennes roll som en av de absolut största unga r’n’b-sångerskorna är befäst och arbetet med ett tredje album påbörjas.

Men personliga tragedier kommer att påverka hennes karriär. År 2000 begår Monicas pojkvän Jarvis Weems självmord framför henne. Jarvis bror hade omkommit i en bilolycka några år tidigare och paret har precis besökt broderns grav när Jarvis tar fram en pistol och skjuter sig själv. Monica är då 20 år.

Under perioden kring Jarvis självmord börjar Monica dejta rapparen C-Murder, bror till Master P. Hon har beskrivit honom som ett viktigt stöd efter Jarvis självmord. När arbetet med album nummer tre återupptas börjar hon också skriva texter själv, något hon inte gjort på sina första två album.

”All eyez on me” släpps i Japan 2002. Men den ges aldrig ut på allvar i USA utan arbetas om och släpps med titeln ”After the storm” året efter.

Titeln ska antyda de svåra förhållanden Monica tagit sig igenom, något hon stöter på även senare i sin karriär. På ”After the storm” arbetar Monica också för första gången med Missy Elliott vars produktioner hon använt flitigt sedan dess. På albumet märks Monicas förvandling.

Den mogna men ännu ganska oskyldiga tonåringen från 90-talet är ersatt av en ung kvinna med enorm livserfarenhet. Många av låtarna handlar om komplicerad kärlek.

Videon till singeln ”U should’ve known better” handlar om att Monicas kille, spelad av rapparen Young Buck, hamnar i fängelse. Monica sjunger ”and it just don’t matter if ya rich or poor, out or in doing 5 to 10″, nästan som om hon kunde se in i framtiden. 2003 döms hennes fästman C-Murder till livstids fängelse för mord. En motgång som leder till ett nytt avbrott i karriären.

Men är det något som utmärker Monica så är det hennes otroliga förmåga att alltid resa sig igen.

Hon blir tillsammans med rapparen Rodney ”Rocko” Hill och får sitt första barn 2005. Under graviditeten påbörjas arbetet med album nummer fem, ”The makings of me”. Den döps efter Curtis Mayfields klassiska låt ”The makings of you” som också samplas på ”A dozen roses (you remind me)”.

Till skillnad från ”All eyez on me/After the storm” innehåller ”The makings of me” lycklig kärlek. Den visar också en kaxigare Monica som rappar på en del låtar och uttrycker sig mer explicit. På ”Doin’ me right” skryter hon om vilken bra kille hon har och hur bra han är i sängen:

”And he talk slicker, 
he pack a big kicker
The best to do it yet the way his tongue flicker
Oh, a good looker
 I gotta book ya
Tell them girls to get back ’cuz I already took ya.”

”The makings of me” är Monicas bästa album efter framgångarna under 90-talet. Det är tio solida r’n’b-låtar, det är vuxet men ändå lekfullt, kaxigt men alltid genuint. Min kärlek till Monica är verkligen starkt präglad av albumet, av hur självsäker och stabil hon verkar. Trots att hon skryter om sin materiella välfärd verkar hon så genuint trevlig och jordnära.

Jag upplever hennes kaxighet som äkta. Att den är grundad i en gedigen självkänsla som befinner sig långt ifrån många andra artisters påklistrade image. Med ”The makings of me” visar Monica att hon kan resa sig ur nästan vad som helst, att inget kan rubba henne.

En av Monicas absolut starkaste sidor är att hon är så stabil som artist. Hennes fans litar på henne – och hon levererar. Hon står för en lagom klassisk, lagom nyskapande r’n’b-soul som lyckas inkorporera lagom mycket hiphop. Men den skulle aldrig få för sig att göra några utflykter in i andra genrer, som till den numera för r’n’b-genren så omåttligt populära dansmusiken.

Inför nästa album, ”Still standing” (2010), var tanken att spela in just den där vuxna och stabila r’n’b:n som Monica gjort till sitt eget uttryck. Precis som ”After the storm” ger ”Still standing” en mäktig känsla av att överleva, som Monica så enkelt förmedlar efter alla sin livserfarenheter.

På titelspåret, som gästas av Ludacris, som för övrigt är Monicas ingifta kusin, berättar hon för första gången om vad som hände med Jarvis Weems.

”I had a lover take his own in front of me,
I asked God, why is this happening to me?
But I didn’t fold, I held my own
And now I’m deep in love with who I belong
 (This is my life)

They say with age comes wisdom
And the white flag, I can’t give ’em
Tryin’ to tell you how it’s s’posed to be
See, this is more than just a song to me.”

Med singeln ”Everything to me”, som Missy Elliott producerat och som samplar Deniece Williams klassiska ”Silly”, får Monica sin första listetta på sju år.

Låten vilar väldigt mycket på samplingen, precis som många av låtarna från ”The makings of me”. Den typen av sånger kan kännas lite trötta och slarviga.

När en klassisk sampling blir för dominerande gränsar det nästan till en cover. Men när Monica gör en sådan låt känns det alltid nytt, alltid fräscht, alltid som att hon gör något eget. Det är mer som en homage till soulmusikens legender som funnits före henne. Hon är alltid respektfull.

I vår släppte Monica sitt sjunde album, ”New life”. Återigen är den ett bevis på den ständiga personliga utveckling som Monica uttrycker genom sin musik. Skivan inleds med att Mary J Blige ger ett inspirerande pepp/deep talk och uppmanar Monica att njuta av sitt nya liv. Monica har gift sig med basketspelaren Shannon Brown som hon träffade när han spelade hennes kille i en musikvideo.

Första låt efter introt är ”It all belongs to me”, en duett med Brandy. Det är de två sångerskornas första samarbete sen ”The boy is mine”. Det är duktigt, lagom kaxigt, men ljusår från en ny ”The boy is mine”. Större delen av albumet består av smäktande powerballader. Det är storslaget, både musikaliskt och känslomässigt.

Albumets storslagenhet vilar till väldigt stor del på Monicas fantastiska röst. Jag litar hela tiden på allt hon sjunger. Hon får mig till och med att köpa 60-talsretron i ”Cry” och ”Time to move on” trots att jag egentligen hatar retrosoul. Vissa av låtarna doftar svagt av 80-tal, särskilt ”Until it’s gone” som är en av två låtar på skivan som Missy Elliott producerat.

Videon bjuder på en något överspelad känslomässig historia. Den totala oräddheten inför att spela över, inför att uttrycka känslor på ett så rakt sätt, nästan gränsande till banalt, är en av anledningarna till varför jag älskar Monica och varför jag älskar r’n’b.

Första singel från ”New life”, ”Anything (to find you)” feat. Rick Ross, är också producerad av Missy Elliott. Låtens 90-talsinspirerade sound kommer från samplingen av Biggies ”Who shot ya?”. Monicas första rader är hämtade från Marvin Gaye och Tammi Terrells duett ”You’re all I need to get by”.

Men det hela utvecklas till ett modernt och storslaget mästerverk. Monica och Missy gör något helt nytt, trots att låten vilar tungt på den klassiska samplingen. Monicas röstnärvaro är något i hästväg. Hon äger hela låten, hennes sång dominerar produktionen snarare än tvärtom.

Tyvärr har ”New life” alldeles för få låtar som sticker ut. Det är fint, pompöst och hundra procent r’n’b. Men förutom Missys två produktioner är det egentligen bara ett par låtar som har det lilla extra.

Av de spår som Rico Love står bakom är det bara ”Daddy’s good girl” som sticker ut, och den följs tyvärr av ”Man who has everything”, Monicas första riktiga utflykt till någon annan genre än r’n’b/hiphop. Det är en reggaelåt, och ja, det är fruktansvärt dåligt.

Monica sjunger som vanligt väldigt bra, men produktionen låter som en hemmasnickrad reggaeremix än en skön crossover, tänk Rihanna.

Monica gör inte superhits längre, eller följer trender för den delen. Men hon har något väldigt speciellt. Det märktes inte minst ett par dagar efter Whitney Houstons bortgång. Med sin hyllning fick Monica mig på riktigt att börja gråta:

Monica är för mig som en kär vän jag vuxit upp med. Vi hade våra känslosamma men lekfulla tonår. Vi mötte motgångar i livet tillsammans.

Vi lärde oss att vi förtjänar att vara lyckliga. Vi vågade konfrontera vårt förflutna tillsammans. Ja, det är klyschigt och banalt men som r’n’b-lover får man stå i kontakt med sina känslor utan vackra metaforer och djupa analyser.

Även om ”New life” är långt ifrån ett mästerverk så kan jag uppskatta skivan. Monica har liksom… funnit sig själv. Hon har mognat, landat. Blivit vuxen. Blivit starkare. Fått ett nytt liv.