Och så är det kanske. Men jag vill bara ge några anledningar till varför jag tycker att ett återförenat Blur betyder mer än så: Damon Albarn fick under 00-talet mig och många andra att upptäcka musik vi aldrig tidigare hade varit i närheten av.

Han slösade sina Blur-pengar på att utforska hela världen i jakt på ny eller gammal musik. Han gjorde en opera på den kinesiska dialekten mandarin. Hans pengar gav anonyma dansproducenter en plattform.

Ekonomiskt vansinniga projekt, givetvis.

Detta samtidigt som hans egna produktioner – i mitt enkla tycke – var bättre än något som han varit delaktig i under 1990-talet.

Därför är det kanske inte så konstigt att de två ”nya” spåren med Blur (det första kom 2010, det andra för några dagar sedan) till synes är i fullständig avsaknad av, just det, nostalgi.

Jag lämnar er med de här anledningarna till varför Damon Albarn fortfarande är mer relevant än de flesta.

http://www.youtube.com/watch?v=a4Now_8iVs4

Det har varit mycket Damon Albarn i år. Först med den sevärda Blurdokumentären ”No distance left to run”. Sedan med årets hittills bästa album med Gorillaz. Och nu med ”Fool’s day”, det första skivsläppet med Blur sedan 2003 års ”Think tank” . Den strikt limiterade (1000 exemplar) vinylsingeln släpptes på Record Store Day den 17:e april och sålde såklart slut på fem röda, men finns att köpa på Ebay om ni har en sisådär 150-200 GBP över.

En del verkar tycka att man är en idiot för att man köper skivor fortfarande. ”De har ju inget värde”. Well, ”Fool’s day” har ett värde, ekonomiskt uppenbarligen men säkert också emotionellt för de som hann få tag på ett exemplar. Och även om man ibland kan skaka på huvudet åt alla cd-plastbitarna i hyllan, åt alla pengar man gjort av med, kan man ju också se det som så att man faktiskt varit en bidragande orsak till att just de artisterna och banden sluppit jobba ihjäl sig på något skitjobb och istället kunnat fortsätta göra det de gör bäst: musik. Skivorna är som aktier i deras skapande, utdelningen är mer fantastisk musik. Liksom att det är viktigt att köpa från de butiker och sajter man sympatiserar med än, säg, Åhlens och Cdwow, är det därför faktiskt viktigt att på något sätt ekonomiskt stödja den musiken man tycker allra bäst om. Det tål att upprepas i dessa tider.

Om själva låten ”Fool’s day” – jag gillar den jättejättemycket. Det Ray Davidska ögat för vardagspoesi har Damon alltid haft, men där han under de tidiga åren med Blur lät helt blasé och distanserad i förhållande till det han sjöng om har han nu funnit ett tilltal som bara blir mer och mer personligt och närvarande med åren. Rösten har med ålderns rätt blivit lite, lite varmare. Oavsett om han försöker dölja sig bakom en seriefigur eller olika bandkonstellationer märks detta, och det är en smula rörande.

Men jag kan heller inte riktigt se objektivt på Damon och Blur längre. Jag delade under en tid kontor med en tjugo år äldre man från Älghult. Han hade skivor från golv till tak i hela sin lägenhet och kunde allt om gammal schlager och sextiotalspop men skakade bara på huvudet när jag spelade någon nyare musikstil för honom, typ dubstep. Ett band var vi dock rörande överens om deras storhet: Blur. Han hade samlat på sig allt de släppt, alla singlarna, han ”hade ett band” med sina två pojkar med flera Blurlåtar på repertoaren (de gjorde en helt okej version av ”Coffee and TV”). Hans yngste målade en teckning där det står ”Blurrummet” på med stora bokstäver, den sitter fortfarande på min kontorsdörr. Min vän gick bort i cancer häromåret men jag tänker på honom varje gång Damon Albarn öppnar munnen.

Lyssna på ”Fool’s gold”.

Dokumentären har annars några förtjänster. Dels låter den Blur själva berätta sin historia. Ibland blir det lite väl många klyschor och vissa saker går de aldrig riktigt in på på djupet. Men att låta en voiceover berätta ”sanningen” om Albarn-Coxon-relationen hade varit både omodernt och en smula märkligt. Dels är de livebilder som är med, framför allt från de tidiga åren, välkomna påminnelser om hur hårt Blur faktiskt kunde låta. Oasis fick snabbt ett rockenroll-rykte, både för musiken och sitt leverne, men rent musikmässigt var Blur det klart råare bandet av de två: live var Blur ett kompromisslöst punkrockband med ett furiöst tempo, musiken ett vitt oväsen allt annat än insmickrande.

Annars var det ganska sympatiskt också att se att Albarn, som hade lika många belackare som beundrare, mest av allt framstår som en rätt vanlig bloke. När han stagedivar in i publiken får jag känslan av att han inte gör det för att signalera eller uppnå någon slags rockgud-status utan snarare för att bokstavligt talat förenas med publiken, säga till dem: ”jag är en av er”. Att döma av klädstilen har han heller inte förändrats nämnvärt, det är en enda lång uppvisning av Fred Perry-tröjor – ett plagg som ju är precis lika svennigt som ständigt fashionabelt. Coxons Nigel Tufnels-aktiga charm (och dialekt!) var förresten också roligt att se. De överdådiga halleluja-scenerna från Blurs comebackspelningar på Glastonbury och Hyde Park blir dock lite för mycket för mig… men så har jag ju också konsekvent undvikit Roskildes oreanga scen. Se trailern nedan och se också en kort intervju med Albarn från premiärkvällen i London här – Albarn är imponerande arrogant och har en väldigt… intressant keps nämligen.