Omröstningen består av en lång lista med svarsalternativ som går ut på att Megan antingen ska skriva olika typer av texter, vara ens bästa vän eller ha sex med en. Eftersom jag hör till dem som har svårt att ta beslut borde alla alternativ göra mig kluven. Istället framstår ett av dem som så självklart att det känns som att jag får en uppenbarelse när jag läser det. Jag klickar på alternativet för att Boyle ska sluta liveblogga och lägga allt krut på att skriva en roman.

Jag hamnar på resultatsidan och ser att alternativet »skriva en roman« ligger överlägset i topp. Det har dubbelt så många röster som tvåan, »att sluta knarka«, och långt fler än alla alternativ som inbegriper livebloggande. Det känns märkligt med tanke på att den rörelse Boyle brukar anses ingå i, »alt lit«, inte direkt är förknippat med solitärt skrivande.

Poeten Megan Boyle, 27 år, annonserade att hon skulle börja liveblogga i mars 2013. På twitter skrev hon att hon trodde sig agera bättre utan ett privatliv. Hon hade inget jobb, inget socialt liv och lyckades aldrig genomföra de projekt hon drog igång. Om hon började publicera allt hon gjorde och tänkte samtidigt som hon gjorde och tänkte det skulle hon kanske sparka igång både livet och skrivandet. Sedan dess har hon publicerat uppskattningsvis fyra tusen sidor text medan hon suttit i bilen, på toaletten, i sängen och i knarkarkvarten.

Det är ingen slump att det är Megan Boyle som har tagit dagboksskrivandet till en ny nivå. Hittills i sitt författarskap har hon varit besatt av att inte försöka. Hennes mål har varit att hennes texter ska ha tillkommit av en annan anledning än att det ska handla om konst – som om de bara var stenar hon plockat upp från marken och publicerat. Hon har dessutom haft sådan skrivkramp att det enda sättet för henne att ens uttrycka något har varit att skriva allt hon tänker på för stunden, göra det snabbt och oredigerat.

När hennes en gång lustfyllda twittrande började kännas kravfyllt startade hon ett oredigerat twitterkonto. I en intervju i Alt Citizen (5 aug 2013) konstaterar hon att det oredigerade kontot är mer populärt än hennes ursprungliga, bearbetade. Genom att vägra att redigera sina infall har hon lyckats bryta ner självcensuren och hitta ett avslappnat förhållande till twittrandet. Hennes läsare har tagit till sig det och föredrar uppenbarligen det flummiga framför det perfekta. En antites till det klassiska »writing is rewriting«.

Alt lit kallas den amerikanska, litterära rörelse som använt nättidningar och sociala medier för att publicera texter och marknadsföra sig. Skribenterna förekommer både digitalt och irl, och deras utsagor är ofta anti-estetiska, diskbänksrealistiska och självironiska.

Precis som många andra författare inom alt lit började Megan Boyle sin karriär på nätet genom att få texter publicerade i nättidningen Thought Catalog. I oktober 2010 publicerade de hennes essä Everyone I’ve Ever Had Sex With. I den räknar Boyle upp alla personer hon har haft sex med och beskriver hur det var. Som så många andra essäer inom alt lit är den skriven i listform. Everyone I’ve Ever Had Sex With ingick sedan som en dikt i Boyles första och hittills enda diktsamling, selected unpublished blog posts of a mexican panda express employee.

Som titeln antyder består den av texter som Boyle skrivit i sin blogg men av olika anledningar sparat som utkast. Idén tycks vara att texter som varit för dåliga, pinsamma eller för provocerande att publicera i slutändan faktiskt är mer intressanta än de som har blivit det.

selected unpublished blog posts of a mexican panda express employee publicerades i november 2011 på Muumuu House. Förlaget har på kort tid blivit det mest inflytelserika och creddiga utgivarna inom alt lit-världen, vilket förmodligen främst beror på att det grundades och drivs av författaren Tao Lin. Han debuterade 2006 och har publicerat så mycket poesi, prosa, essäistik, konst och personliga marknadsföringskampanjer både fysiskt och digitalt att det ibland verkar som att han skapat alt lit-rörelsen på egen hand.

På sitt förlag ger han ut folks gamla blogginlägg, utvalda twitterinlägg (en modern variant av så kallade utvalda dikter), mailkonversationer, tumblr-noveller och liknande. Ett kriterium för Muumuu House är att det de ger ut ska ha skrivits på andra ställen innan och bara för skojs skull, inte för att bli utgivet. Förlaget tar inte emot manus.

Tillsammans med Lin har Megan Boyle också filmbolaget MDMAfilms där de släpper dokumentära filmer som de spelat in på sina MacBook-datorer. I princip har det inneburit att de filmat sig själva och deras kompisar medan de tagit droger. Perioden då bolaget var aktivt och då Boyle och Lin spontangifte sig i Las Vegas (de separerade efter ett par månader) skildras i Taos minst sagt drogspäckade roman Taipei.

Genom att filma, publicera och skriva om varandra har flera av skribenterna inom alt lit skapat en kult kring sig själva. Några exempel: Tao Lin följde upp Megan Boyles selected unpublished blog posts of a mexican panda express employee med sin egen essä Every Time I’ve Had Sex With Megan Boyle, Pt. 1 of ? på Thought Catalog. På samma sajt publicerade Spencer Madsen, som driver förlaget Sorry House, essän Every Time I’ve Interacted With Tao Lin. Boyle recenserade Taos lägenhet för tidningen Vice, där de båda varit krönikörer.

För samma tidning skrev Marie Calloway, som slog igenom med den självbiografiska novellen Adrien Brody på Muumuu House, novellen Jeremy Lin. Både Jeremy Lin och Adrien Brody ingick sedan i Calloways sexspäckade novellsamling what purpose did i serve in your life, som kom ut på essäisten Giancarlo DiTrapanos förlag NY Tyrant tidigare i år.

Kan du din litteraturhistoria vet du att det redan funnits en grupp amerikanska, drogliberala hipsters som namedroppar sig själva och ogillar att korrekturläsa.

Det som skiljer Megan Boyle från 50-talets beatniks är att de sistnämnda sökte äventyr och skrev snabbt för att de hade så mycket viktigt de ville berätta för världen. Boyle uppehåller sig kring att ha långtråkigt, att sitta på toaletten och att twittra på mobiltelefonen. Hon har ingen ambition att skriva viktigheter eller att tala för en hel generation.

Den 1 september avgjordes omröstningen på Megan Boyles liveblogg. Som en följd av utslaget kommer hon nu att fokusera på romanskrivande och nedprioritera bloggen. Jag tror inte att ni ska tacka mig för min del i detta. Jag tror nämligen att jag bidragit till att förstöra det vackraste, coolaste och råaste skrivprojektet under 2013.

Jag vet inte ens var jag ska börja. Det är en sån röra. Det ska det väl vara. Men i alla fall. Jag försöker att tänka på det som en film, en diskussion eller som livet självt: utan början och utan slut. Jag är inte man att begripa varför just diskursen bakom populärkulturen ska avkrävas exakta tidsramar när populärkulturen själv aldrig håller sig till dem.

Hur ofta har ett hetsigt åsiktsutbyte en precis början eller slut? Man tappar tråden, någon annan blandar sig, man får ett mess, man växlar spår, samtalet liksom dör ut.

Som när man slår på teven därhemma, samtidigt som man sjunker ner i soffan. Man kommer rakt in i ett program, någon pratar om något som verkar intressant, hjärnan försöker febrilt registrera vad det är som pågår. Precis så känns mitt liv. Jag var inte med i början, mitt första minne är ett läkarbesök när jag var fyra år. Hur jag hamnat där vet jag inte. När jag dör så kommer det att vara i samma sinnelag. En fade out mitt i ett andetag.

Nå, nu hör jag hur det börjar prassla i lokalen, fötter som rör på sig, någon som viskar. ”Ska den här stofilen nånsin komma till skott?” Jo. Jag har skrivit om musik i snart tjugo år. Mestadels för mindre tidskrifter och fanzines. Någon gång för en större publikation, ibland bara inuti mitt huvud.

Jag blev aldrig någon Andres Lokko. Ha, jag blev aldrig någon som ens hjälpligt kunde livnära sig på det. ”Hi! I’m Tony Ernst. You may remember me from such magazines as Gidappa!, The Cricket and Vacker som få”.

Det här artar sig till ett försvarstal. Det var inte meningen. Det är så sällan jag får sagt det jag från början satte mig för. Men nu kommer det: det har blivit svårare och svårare för mig att skriva om musik. Där det förut var raka rör och öppna spjäll är det idag plågsam ångest kring minsta åsikt och kommatecken.

Jag sitter länge framför datorn som en gammal kommissarie framför de gulnade anteckningsböckerna. Jag minns de gamla fallen, men mina glansdagar är långt borta i det förgångnas dimma.

Orsakerna är många. En är såklart min inledningsvis nämnda ålder; jag närmar mig de mytomspunna 50 år. Klarar man av att bevaka kultur på samma sätt som i ungdomen? Jag är högst tveksam.

En annan är att populärkulturen exploderat i våra postmoderna nyllen. Jag vet inte längre vad som är musik, än mindre hur man kritiserar detta nya väsen. Vi lever – på gott och ont, men mest ont, det nödgas jag säga – i en fullständigt förryckt underhållningscivilisation.

Till detta kan fogas informationserans idé om att alla som kan använda en sökmotor på internet samt installera stavningskontrollen på Microsofts Word-program är skrivande journalister.

Drömmen om de daktylografiska aporna blev – tyvärr – sann.

Nu låter det som att jag gör ner hela Sveriges musikkritikerscen. Och det gör jag inte. Det finns säkert fortfarande väl fungerande papperstidskrifter som recenserar plastbitar med musik på. Jag skriver banne mig själv för en. Den heter Sonic och är i stora stycken utmärkt. Det här landet har fortfarande flertalet skribenter som skriver om musik på ett sätt som känns eget och – i brist på bättre ord – sant. Det är sajten jag publicerar den här texten på om inte annat ett helt igenom levande bevis på.

Jag är bara inte längre en av dessa skribenter. Jag famlar i mörkret utan att veta vad jag letar efter.

Såhär: jag vet inte längre hur jag ska förhålla mig till ”att skriva om musik”. Mina ord och åsikter och inte minst mitt förhållningssätt är obsolet. Har inget som helst existensberättigande. All kritik jag kommer med är fåfäng ty den vet inte ens var den har sina rötter.

Gräv där du står? Hur ska jag kunna gräva när jag inte ens vet vilken sorts mark jag har under mig? Det mesta jag fått ur mig de senaste åren har varit rappakalja. Jag vet inte ens vem jag har skrivit för, än mindre varför jag skrivit.

Jag tänkte att jag skulle försöka hitta en väg ut ur det här. Och lösningen blev en blogg om black metal. Var det inte Albert Einstein, den gamle krigshetsaren, som sa ”A clever person solves a problem, a wise person avoids it”? Ändå står jag alltså här med ett domännamn, ett gränssnitt och en febrig längtan efter att hitta tillbaka till själva anledningen till varför jag började skriva om musik.

Den här bloggen tar sitt avstamp i en enkel ansats: jag vill kunna skriva fritt, utan de bojor som redaktörsvinklar och teckenmängdskrav sätter på alla skribenter. Jag vill kunna skriva långt och personligt närhelst jag behagar. Det skulle kunna ha blivit bloggar om, säg, Spirou, Malmö FF eller Willy Kyrklund. Nu blev det om black metal.

Att jag – svensk hiphops Jeff Chang – inte startar en blogg om rap kanske framstår som aningen vågat. Det här med black metal kanske förvånar folk. Men jag har alltid lyssnat på all möjlig musik. Det är bara det ursinniga hatet mot ordet ”allätare” som hindrat mig från att referera till mig själv som just detta.

Jag tycker mycket om den attityd, estetik och rättframma ärlighet som omgärdar black metal. Och texterna på bloggen kommer lika mycket – om inte mer – att på ett mer allmängiltigt plan handla om de ämnen som black metal ofta uppehåller sig kring: mänsklig ondska, hat, illvilja, ångest och religionsförtryck.

Här står vi nu. Black metal-bloggen öppnar imorgon, adressen är svartatankar.se och taglinen är ”Vi måste tala om black metal”. Det kommer inte att bli några ideliga uppdateringar på den här bloggen; publiceringstakten kommer att vara låg. Dock kommer uppdateringarna att – när de väl kommer – vara långa och genomarbetade. Jag själv föredrar att se på den här bloggen som en nätbaserad black metal-tidskrift med fem sex nummers utgåva per år.

Essensen i Svarta tankar är denna: jag sätter samman en bland-cd utifrån ett tänkt tema, tillhandahåller nedladdningslänk för nämnda cd och publicerar till detta ett blogginlägg där samtliga låtar på cd:n behandlas i essäliknande texter. Det är alltså meningen att man ska lyssna och läsa samtidigt, lite som i de där kassettbokssagorna man hade när man var liten, you dig?

Ja, just det, jag höll nästan på att glömma, men jag öppnar också en rap-blogg om några veckor. Adressen är snarlika svartatankar.com och taglinen här är ”Rap är real”. Där kan man läsa en blandning av alla de hiphopintervjuer, -recensioner och -texter jag skrivit under drygt 15 års tid, samt nyare rekommendationer och filosofiska betraktelser. Ett lite friare koncept än black metal-bloggen, med högre publiceringstakt men aningen lägre akademisk nivå.

Vi ses på bägge ställena, kompis.