»Jag ÄR Karin Grisejente Jansson, en blandning av Liberace, satan och en påse grillchips, och nu rider jag iväg på min enhörning så kan du sprattla klart i ensamhet. Ha det ”bra”! Puss!«

I en text på sin instagram skickar den Umeåbaserade konstnären Karin Grisejente Jansson en hälsning till personer hon benämner som »Kränkta Metal Dudes«. Detta då hon uttalat sig i en SVT-intervju om metal och fått sin musiksmak ifrågasatt i kommentarer på nätet.

Karin Grisejente Jansson är en sann black metal-entusiast. I sin konst inspireras hon av musikscenen och omfamnar genrens estetik och budskap. Hon gör ringar, halsband och armband som innehåller tänder och hår som hon säjer på sin blogg Karins Konstgrepp. Det är ett hantverk som är både starkt och lekfullt. Vid första anblicken framstår smyckena som vackra med gnistrande kristaller. Men snart fångas man av den brutala karaktären. Som om Karin använt sig av riktiga käkar i sin konst.

På sin instagram hänger Karin sig åt det lekfulla och brutala på samma sätt som i sin konst. Hon blandar iphone-bilder från sin vardag med genomarbetade och proffsiga foton på sig själv. På fotona är hon corpsepaint-sminkad och använder ibland fejkblod. Porträtten är överdådiga och imponerande. Karins hår breder ut sig och tar plats.

Ibland efterliknar hon en en Jesus-gestalt med törnekrona, ibland är hon en vålnad tagen ur en skräckfilm som äter glass. Bland bilderna syns även filmsnuttar på Karins katt, Abbath. En katt som är döpt efter det norska black metal-bandet Immortals sångare. I små sketcher framställs han som en störig och smått folkilsken farbror som suger åt sig all uppmärksamhet med fräsande utfall.

Tidigare hade Karin den uppmärksammade podden Karin & Saras podcast tillsammans med Sara Togstad. Den startade sommaren 2013 och hamnade på itunes-toppen. Sedan april i år är podden pausad och kommer inte att återupptas.

Men Karin fortsätter med konsten. I den utforskar hon det fula och det fina. Hon vill utmana vedertagna uppfattningar om vad som är vackert och motbjudande och hämtar inspiration från mörker och det obekväma. Inte sällan med en humoristisk underton, men alltid med en genuin vilja att bejaka det skeva och mänskliga. Lika mycket hos sig själv som hos de som tar del av hennes smycken och bilder.

När började du med smycken och konsthantverk?
– Jag har alltid hållit på med olika former av kreativa uttryck. För tre år sedan startade jag en enskild firma och gick ned i arbetstid för att kunna arbeta med min konst. Det är fortfarande en hobbygrej, men det har varit lite mer på riktigt under de senaste åren.

Du har sagt att drömmen är att kunna leva på det du gör. Känns det som att du kommer att nå dit?
– Jag har ändrat uppfattning om det. Jag tror att det skulle kunna vara möjligt, det beror på vad man har för standardkrav och vad man vill kunna ha råd med. Nu jobbar jag sextio procent på ett vanligt jobb. I och med det har jag en garanterad inkomst och behöver inte tänka på det i min konst. Den tillåts vara fri, jag behöver inte tänka kommersiellt. Jag ser det som en stor lyx att kunna ha det just så.

– Skulle jag säga upp mig från mitt jobb och bli beroende av mitt skapande så skulle jag gradvis anpassa mig mer till marknaden. Det skulle jag må dåligt av. Därför tycker jag min nuvarande situation är bra.

– Det jobb jag har är ett kontorsjobb, jag sitter vid datorn, skriver fakturor och gör listor. Det är väldigt konkret – jag gör mitt jobb, går hem och får betalt. Resten av tiden är min tid som jag kan ägna åt konsten. Som det ser ut nu så vill jag fortsätta på det sättet.

Du gör som sagt smycken. Några av dem har tänder som en del i designen. Är det riktiga tänder?
– Nej, dels är det svårt att få tag på riktiga tänder. Sedan håller de inte så bra som man kan tro. När tänder har lämnat kroppen blir de snabbt porösa. Därför är de flesta av dem tandproteser.

Hur får man tag på sådana?
– Allt går att beställa på nätet. De flesta är proteser som tandläkare har och använder i sitt arbete. Sedan är det folk som skickat tänder till mig, någon som jobbade hos en tandhygienist som hade lite proteser över. Jag har fått hår skickat till mig också. Det skulle nog vissa tycka vara läskigt, att få en hästsvans i brevlådan. Jag samlar på mig grejer helt enkelt.

Vad är det du tycker är snyggt med tänder i smycken?
– Både i mina smycken och i min konst jobbar jag med kontrasterna mellan det som uppfattas som bra och fint och det som uppfattas som dåligt och äckligt. Tänder och hår är bra att ha men när de lämnat kroppen ses det som något äckligt. Men vad är det som säger att det ska vara så? Genom att blanda det äckliga med traditionellt vackra grejer, som stenar som gnistrar, så kan det nästan bli jobbigt att ta in båda delar samtidigt. Förhoppningsvis kan man komma till någon slags insikt om att det är en själv som bestämmer vad som är fint och vad som är fult, och vad som är bra respektive dåligt.

Tandring av Karin Jansson. Foto: karinskonstgrepp.se

Vad kallar du din smyckeskonst?
– Inget speciellt. Jag skulle säga att jag är ganska spretig i det jag gör. Jag tar mig mycket friheter och gör det som jag tycker är roligt. Jag kan ta fram en produkt, eller vad man ska kalla det, som folk tycker är cool och vill köpa. Men blir jag less på det slutar jag med det och gör något annat. Det kan gå åt alla möjliga håll. Under en ganska lång period har det handlat om dessa kontraster och de starka normer vi har om vad som är bra och dåligt.

Bilderna på din instagram är en blandning av privata bilder tagna med en mobilkamera och väldigt genomarbetade foton tagna med en riktig kamera. Hur arbetar du med de mer genomarbetade bilderna?
– Det är ganska nytt för mig. Min make är fotograf, innan jag träffade honom var jag inte intresserad av att fota. Nu har jag fått en kamera av honom som han inte behöver. Han försöker lära mig men så fort han börjar prata om ISO och liknande grejer så stänger jag av. Jag ställer upp kameran, tar en bild och hoppas att det blir bra. Jag är inte ett dugg intresserad av tekniken. Samtidigt har jag en bild i mitt huvud av vad jag vill fånga.

Vad är det för bild?
– Bilderna är som en förlängning av språket. När språket inte räcker till kan man använda bilder. Så tror jag det är för många som jobbar med bilder. Det handlar om att få fram en känsla eller stämning. Själv tycker jag att jag lyckas ganska bra med det, hur andra människor tolkar bilderna har jag ganska lite makt över. Det är inte heller så viktigt för mig. Jag gör det mycket för min egen skull men har förstått att många andra uppskattar det jag gör.

– Jag vill gärna att grejer ska vara obekväma, jag tror att vi mår bra av att saker är obekväma. Att vi tvingas att tänka själva. Vi tror ofta att vi fattar våra egna beslut men allt går att ifrågasätta. Det är det jag vill uppmuntra i förlängningen.

Du har valt att ha dig själv och ditt ansikte i dina bilder. Man kan säga att du använder dig själv som en canvas. Är det något medvetet?
– Nej, jag tror det är ett resultat av att jag är lat i kombination med att jag är ganska asocial. Jag har inga problem att lämna hemmet men jag tycker det är bekvämt att inte behöva fara någonstans för att göra det jag håller på med. Jag gillar inte grupparbeten, jag jobbar själv, ofta på natten när alla andra ligger och sover. Då är det jag själv som är tillgänglig och jag själv som vet precis hur jag vill ha det.

– Jag gillar också skogen och träd, så ibland tar jag mig ut i skogen och fotar. Det är de två grejerna jag utgår ifrån – skogen och mig själv.

Foto: Karin Grisejente Jansson

Du använder ofta ditt hår i dina bilder och låter det ta plats. Hur kommer det sig?
– Jag har faktiskt inte funderat så mycket över det. Jag vet att många brukar säga, »Karin, det är hon med håret« om mig. Men för mig är det bara något som finns där. Är man intresserad av former och linjer så jobbar man med det man har, som ansiktsuttryck och händer. Och hår har jag mycket av och kan jobba med och då kan jag skapa grejer av det. Det är ingen djupare tanke än så. Jag tror inte att allt skulle falla om jag rakade av mig håret.

Vad är det som är lockande med skogen?
– Det är väl av samma anledning som alla gillar skogen – det är en plats där man kan kliva ur det man befinner sig i och där det är lugnt och tyst. Det är en parallell verklighet med dofter och färger och ljud. Jag tror att det för min del handlar om att jag kan vara ensam där. Min make är ofta med mig men det är inte så mycket folk där. Det uppskattar jag.

Och det är mörkt och murrigt där också?
– Ja. Jag inspireras av den musik jag lyssnar på, jag lyssnar mycket på norsk black metal och där är det ofta skogstema. Jag tror att ganska många som ser mina bilder, de som är mörka och med träd, kan uppfatta dem som hotfulla och lite otäcka. För mig är det tvärtom. Jag är inte rädd för mörkret utan tycker snarare att det finns något tryggt med det. De bilder jag skapar är för mig aldrig negativa, jag tycker att jag gör härliga och roliga grejer.

Är black metal en stor inspiration i din konst?
– Ja, jag lyssnar mycket på musik, så ofta det går. Även när jag är på mitt vanliga jobb.

Vad är det som är bra med black metal?
– Dels är det tema och texter, det är mycket religionskritik och aggression. Jag tror mycket på att man ska släppa fram sin aggression. Jag tror att många är rädda för det. Att lyssna på black metal blir ett sätt att leva ut känslor som redan finns inom en. Jag tror att alla har mycket känslor som de går och bär på. I alla fall om man reflekterar lite över hur världen ser ut – då kan man må ganska dåligt. För mig är black metal ett sätt att pysa ut känslor. Även fast det uppfattas som aggressivt och mörkt så mår jag bra av att lyssna på det.

– Sedan har jag stor glädje av min egen ilska. Utan den skulle jag må skit. Jag tillåter mig själv att bli arg. Jag försöker inte styra mina känslor till andra register när det uppstår sådana situationer som får mig att bli arg. Vill jag bli arg då blir jag arg. Jag tycker inte att det är så jävla märkvärdigt när folk blir arga. Det är bra att bli det.

Foto: Karin Grisejente Jansson

Har black metal-musiken hjälpt dig att bejaka din egen aggressivitet?
– Ja, absolut. Musik kan försätta en i sinnesstämningar, som när man ser en läskig film och blir rädd eller ser en sorglig film och blir ledsen. Precis som med film så tror jag att musik är ett sätt att framkalla de här känslorna på ett kontrollerat sätt för jag kan stänga av när jag vill. För att göra det måste man nog vara i en viss balans. När jag var tonåring så kunde jag inte se på sorgliga filmer för jag var rädd att jag inte skulle kunna sluta gråta när filmen var slut. Så känner jag inte nu, nu är det bara härligt att släppa ut allting vad det än må vara.

– Det är inte så att jag sitter och hytter med näven när jag lyssnar på black metal. Jag ser snarare ut såhär (gör en leende kärleksfull min).

Som en romantisk och mysig upplevelse?
– Ja, men också att musiken, både vad gäller texterna och hur det låter, erbjuder en parallella världar. Som att gå in i skogen – det är en plats där ingen människa har satt sin fot. Att få en liten glimt av den känslan är häftigt. Det är som att se en film som man blir väldigt tagen av.

Vilka black metal-band gillar du just nu?
– När jag upptäcker ett band så lyssnar jag på det dygnet runt under två månader, sedan hittar jag ett annat och går vidare till det. Och jag kommer alltid tillbaka till banden jag hittar. Jag har lyssnat mycket på Dissection och Immortal. Sedan gillar jag Skogen, ett svenskt band, och norska Taake.

En av dina två katter är döpt efter Immortals grundare, Abbath. Vad tycker katten om att ha samma namn som Abbath?
– Han fick namnet eftersom han har samma teckning som Abbaths corpsepaint. Den bild jag har fått av sångaren Abbath stämmer ganska bra överens med min katt. Abbath sångaren verkar vara ganska dum i huvudet och rolig. Han tycks ha mycket självdistans och verkar köra på devisen »det här är kanske inte så jättebra men det är ju roligt och nu kör vi!«. Så är katten Abbath också, han går inte efter några regler utan han kör bara på.

Katten Abbath har blivit något av en humor-karaktär på din instagram.
– Ja, den har jag gjort tillsammans med min make, Samuel. Samuel gör rösten till Abbath. Men det är inget direkt uttänkt, att vi skriver Abbath-sketcher för att vi måste. Det är mer att han kan gå förbi oss i lägenheten och se rolig ut och så filmar vi det och lägger ut.

På tal om Abbath, Immortal splittrades i början av året och Abbath har ett nytt band och ska köra solo nu. Vad tror du om det?
– Jag såg att de har spelningar inbokade i januari nästa år i Sverige tillsammans med Behemoth och något mer band. Jag blev jättepeppad av det. Trummisen i bandet heter Creature och bär getmask.

– Det jag gillar med Abbath är att han kör på ett ondskefullt stuk och springer på fjälltoppar och sånt. Men han är samtidigt rolig, har självdistans och är lite av en spexfarbror. Det gör att man kan hantera det på ett annat sätt, det är inte så himla allvarligt. Men jag tycker att musiken är genuint bra, de har gjort många bra hits. Hur hans nya band kommer att bli vet jag inte. Men ser man till pressbilden och Creature och basisten (King) som ser livsfarlig ut, så kommer det nog bli bra.

Foto: Karin Grisejente Jansson

Du skrev nyligen en text på instagram riktad till snubbar som först frågar vilka black metal-band du gillar och sedan påstår att du inte är tillräckligt mycket black metal i deras värld. Får du höra sånt ofta?
– Nej, inte ofta. Jag har få men bra vänner och många av dem är musiker eller lyssnar mycket på musik. De är inne i samma sväng och där har jag aldrig stött på sådana attityder, inte vad jag fått höra i alla fall. Texten på instagram skrev jag därför att jag kände igen bemötandet från när jag var 18 år och gick på spelningar. Då kunde jag få frågor för att jag hade en specifik band-tröja på mig, som »Okej, du har en t-shirt, men vet du vem som producerat det albumet?«.

– Nu dök det upp igen eftersom jag var med i en artikel om black metal och att jag lyssnar på det. Vissa kommentarer till den texten menade att det jag lyssnade på inte var riktig black metal. Då kände jag bara »orka!«. Jag har inget behov av att bevisa något för någon annan. Jag gör bara det jag mår bra av. Om någon annan tycker att det är coolt eller inte skiter jag i.

Vad tror du att folk som skriver sådana kommentarer stör sig på?
– Jag tror över lag att det finns vissa män som har starka behov att sätta kvinnor på plats. Sedan är det nog så att när man har dedikerat hela sitt liv åt något och har pluggat på och kan genren utantill – man har varit på alla spelningar och kan alla fakta – så finns det en viss ängslighet. Om det kommer någon som säger att den också lyssnar på black metal men som inte har de rätta kläderna så får den inte vara med i klubben. Man är inte värdig den titeln. Men jag är inte ute efter någon titel.

– Det här beteendet är inte specifikt för den här genren utan det hittar man överallt. Det är olika grader av kvinnohat och en ängslighet kring den egna identiteten. Att man har byggt upp ett varumärke som någon kommer och ruckar på.

Din podd med Sara Togstad, Karin & Saras podcast, var väldigt uppskattad och låg högt på itunes-toppen. Ni startade den i augusti 2013 och nu har den tagit en paus. Hur länge kommer pausen att vara?
– Den är avslutad på mitt initiativ och kommer inte att återupptas.

Hur var det att ha den?
– Det var en rolig grej att testa. Alla medium där man får uttrycka sig själv helt ocensurerat på sina egna villkor är roliga. Vi hade inga krav på att vi måste producera ett bestämt antal program och att det skulle hålla sig inom en viss ämnesram.

– Vi blev kontaktade av Sveriges Radio för att göra podden hos dem. Det var väldigt smickrande men sedan fick vi veta att vi inte kunde prata om politik och att vi hatar Sverigedemokrater. Och det funkade ju inte för oss. Det var det som var det lyxiga med det, att kunna välja och vraka vad man vill göra. Det är långt ifrån alla som har den lyxen, att kunna sätta upp sådana premisser för det man gör.

Du nämnde i början om folk som skickar in grejer till dig som de vill att du ska göra konst av. Hur ofta får du saker skickade till dig?
– Det är sex-sju personer som har skickat in hår till mig efter att de har klippt sig. Jag har använt ganska mycket av det i min konst. Sedan har jag ett lager av hår i ett skåp.

Av ditt eget hår?
– Nej, det är hår från folk som skickat in det till mig.

Vad gör du utav det?
– Jag har använt det till smycken, jag har gjutit in en del av håret i smycken. Men jag har också utforskat gamla traditioner och hårsmycken som man gjorde förr i tiden. Det är skitsvårt så det lade jag ned ganska snabbt.

Är hårsmycken en gammal konst alltså?
– Ja, förr i tiden gjorde de helt vansinniga grejer. Som pyttesmå broscher där man har jobbat med ett hårstrå åt gången. Jag tror att det ofta var sorgesmycken, man klippte av en bit hår från en person som hade dött och använde det till ett smycke för att spara en bit av personen.

Hur ser genomsnittskunden ut som köper dina smycken?
– Jag kan bara utgå ifrån namn. De flesta har namn som är kvinnligt kodade så majoriteten av dem gissar jag är kvinnor. Sedan är konst och smycken lyxprodukter så jag antar att många av dem är medelklass. Jag får beställningar från hela landet och ibland från utlandet.

Har du upplevt att du har fans, att folk har dig som idol?
– Det händer att jag blir stoppad på gatan av folk som undrar om det är jag som är »Karin«. Ibland får jag mail från folk som skriver att något jag har sagt har betytt mycket för dem. Det är inte i någon vansinnig omfattning men det sker.

– Jag tror att det hänger ihop med att jag inte censurerar mig själv speciellt mycket. Mår jag dåligt eller går något åt helvete kan jag vara öppen med det. Det enda som jag inte har varit öppen med är att vi har avslutat podden och vad det beror på. Och det är ju för att vi är två personer som är inblandade i den. Men i övrigt tror jag att jag uppfattas som väldigt mänsklig och tillåtande för hur man ska se ut, bete sig och vara. Jag tror att många uppfattar det som befriande. Något som för mig numera är självklart – att man får se ut hur man vill och att man får bli förbannad och lägga sig ned på marken och skrika jättehögt – det är inte alls självklart för alla. Det har inte alltid varit det för mig själv heller.

Att du visar det uppskattar många och kan relatera till?
– Ja. Folk över lag är restriktiva i vad de väljer att visa upp. När man pratar om sociala medier med bloggar och instagram så är det ofta det fina, positiva och välpolerade som vi visar upp. Som ett gammalt vitrinskåp som man inte fick öppna när man var barn för där stod fingrejerna. Men livet är inte så och det vet alla. Men jag tror att man påverkas av att matas med sådana bilder. Det är ju inte bara i sociala medier som man blir det utan i all typ av media, som i veckotidningar och vad gäller vilka som får vara med i filmer. Så för mig är det viktigt att vara mänsklig.

Du har sagt att du själv mår bra av att ta del av fulhet, som amerikanska realityserier. Vad får dig att må bra av det fula?
– Det är nog av samma anledning som andra människor gillar att ta del av stereotyp fulhet – det är ju så godtyckligt vad som uppfattas som fult. Det är befriande att se människor som de är på riktigt. Jag är själv långtifrån en värdig människa. Jag gör dåliga saker, jag ljuger, är missunnsam och avundsjuk – vi har alla det registret. Då är det befriande att se någon annan som är dum i huvudet, för det är jag själv ibland.

Var kommer namnet »Grisejente« ifrån?
– Jag blev kallad det av en norrman. Det var kopplat till min konst och smyckena med hår. Norrmannen skrev i en kommentar på min hemsida »är det där könshår din jävla grisejente??«. Det var jätteroligt, dels för att det är ett roligt namn och dels för att någon tycker att det är så äckligt med hårsmyckena att personen måste verbalisera det. Jag har nu lagt till det namnet, jag heter det i andra namn.

Har du registrerat det?
– Ja, det gick igenom.

Det är ett slagkraftigt namn.
– Ja, jag gillar det. Jag känner mig som en grisejente.

/

Karins blogg Karins Konstgrepp och Karins Konstgrepp på facebook.

Karins Konstgrepp på instagram.

Med en bakgrund i olika goth- och punkband och efter en period på konstskola bestämde sig M. Lamar för att fokusera sina krafter på sitt soloprojekt. Hittills har han släppt två album, Negro Antichrist och Speculum Orum – Shackled to the dead. Musiken hämtar influenser från avantgardemusik från 1900-talet, blues, spirituals och black metal.

Det senaste arbetet, Surveillance Punishment & The Black Psyche, är ett musikteaterverk som ännu inte getts ut på skiva. Det kretsar kring den övervakning som M. Lamar menar att svarta i USA utsätts för i dag. Och hur svarta kroppar sexualiseras. Verket bygger på ett rättsfall från 1947 där en svart pojke dömdes till döden för mordet på en äldre vit man, en man som pojken haft en förmodad sexuell relation med.

M. Lamar spelar piano uttrycksfullt och hårt. Han ömsom hamrar in tonerna och ömsom smeker pianotangenter. Han tecknar en avgrundsdjup och mörk opera där han själv spelar huvudrollen. En person som vill utforska sin egen historia och greppa hopplöshet och förtvivlan.

M. Lamar har uppträtt i Sverige flera gånger. Inför hans senaste besök i Stockholm i november tog jag en pratstund med honom över Skype.

Cradle of Filth var ett av de band som fick dig att börja lyssna på black metal. Hur kom det sig?
– När jag var ung så var Cradle of Filth något av en inkörsport till black metal. På ett sätt föraktar jag dem nu, även om jag gillar Danis röst (Filth, vokalisten i Cradle of Filth, reds anm.). Det var den som fick mig att intressera mig för dem. Han har en ljus, skrikig röst som jag fortfarande gillar. Men nuförtiden lyssnar jag på band som Burzum. Eller musik som faller inom drone-genren, som Stephen O’Malley och hans projekt med Boris och det han gör under namnet KTL. Har du hört dem?

Nej, inte KTL.
– De släppte ett album förra året som har ett otroligt vackert stycke med en orkester. Många pop- och rockband och även en del black metal-grupper använder orkestrala inslag så att det låter ganska cheesy och Disney-artat. Men Stephen O’Malley lyckas göra något konstnärligt med det, framför allt i den låten, »Phill 2«. Det är något i droneljudet som är rogivande men också intensivt.

– Jag är intresserad av musik som är intensiv men som bara består av ett par toner och som har en spirituell karaktär. När du är på en Sunn O)))-konsert så är det både en fysisk och spirituell upplevelse. Detsamma gäller för Burzum, det är något med blast beatsen och gitarrerna i hans musik som är väldigt meditativt och andligt.

– Jag brukar alltid skämta om det, att jag gillar hans musik även fast han är rasist. Men rasister kan göra bra musik de med, Wagner är ett exempel på det.

Hade du några tankar på att starta ett black metal-band? Du var ju med i några punk- och gothband i början av 2000-talet.
– Ja, den musik vi gjorde i de banden gick hela tiden mot det hårdare. Jag tränade min röst att sjunga operamässigt då och det gick inte direkt stick i stäv med black metal. Jag tror att jag aldrig hittade rätt personer att starta ett black metal-band med. Och nu har jag det här soloprojektet.

– När jag var ung var jag intresserad av opera och Wagner-aktig musik. Jag tycker att metal, även sådant som Iron Maiden, har en episk sida. Om man går tillbaka till Black Sabbath så finns alla de mörka delarna i deras musik, som det doom metal-artade och det psykedeliska. Det är den typen av metal som jag är intresserad av. Jag gillar även Cecil Taylor, han är en frijazzpianist. Känner du till honom?

Nej.
– Han är nog en av viktigaste pianisterna inom frijazzen. Han lever fortfarande och är säkert runt 90 år (84 år, reds anm.). Han bor i Brooklyn fast i ett annat område än där jag bor. Är man intresserad av den mer avantgarde-betonade delen av black metal så bör man kolla upp honom. Han är en jazzmusiker i grunden men han spelar på ett väldigt eget sätt och använder alla toner på pianot. Han spelar rytmiskt och slagverksartat. Att se ett klipp med honom på Youtube är en renande och fysisk upplevelse. Hans stycken kan vara mellan nio och femton minuter, det är som att lyssna på en lång låt med Sunn O))).

Så han är en stor influens för dig?
– Absolut. Jag upptäckte honom på universitetet och det var en uppenbarelse. Jag gick en klass med inriktning på afroamerikansk musik och läraren visade en video med olika musiker som pratade. I början av videon syns en man i rosa hatt och med väldigt pråliga kläder. En svart man som förmodligen är queer och som pratade om musik på ett underbart sätt, det var Cecil Taylor. Jag hade inte hört hans musik då så jag letade upp honom på nätet och insåg vilket geni han är. Han har en djup existentiell förståelse för musik.

Foto från: mlamar.com

Du har sagt att en av anledningarna till att du behandlar slavhandeln och dess historia i dina texter är för att du ska kunna förstå din egen historia bättre. Har detta hjälpt dig något?
– Det jag gör handlar om ett utforskande i stil med det som författaren Toni Morrison gör i sina romaner. Och det hjälper mig definitivt att förstå mig själv bättre, var jag kommer ifrån och min morfars bakgrund som sharecropper i Alabama i början av 1900-talet (ofta svarta lantbrukare i amerikanska Södern under slutet av 1800- och början av 1900-talet som odlade grödor åt vita markägare och fick en del av intäkterna från skörden som betalning, reds anm.).

– Morfar växte upp i en sådan miljö. Det jag gör hjälper mig att förstå hans posttraumatiska stresssyndrom som han led av och som han förde över till min mamma. Jag uppfattar posttraumatiskt stressyndrom som ärftligt. Personer med judisk bakgrund brukar se på PTSD på samma sätt, att det är något man överför till sina barn. Så min musik är ett sätt för mig att känslomässigt hantera det, såväl som intellektuellt.

Ditt senaste verk som du uppträtt med, Surveillance Punishment & The Black Psyche, handlar om den övervakning som du uppfattar är riktad mot svarta personer i USA i dag. Kan du berätta om bakgrunden till detta arbete?
– Stycket bygger löst på berättelsen om Willie Francis. En svart 16-årig pojke som dömdes till döden för att ha mördat en äldre vit man, Andrew Thomas, som Willie hade jobbat för och som det påstods att han hade en sexuell relation med. Stycket är i jagform och är en tidsresa som börjar 1947 och som sedan går tillbaka till år 1847. Det är en person som styr berättelsen – jag – men det kan gälla för andra svarta män också.

– Med stycket vill jag ställa frågor om vad det innebär att vara en svart person i en vit koloniserad stat. Jag tror att det är en relevant fråga i vilket samhälle som helst, för vi är alla olika raser som existerar tillsammans. En fundamental fråga är därför vilken kunskap vi har om oss själva och varandra. Det är viktigt för mig och andra svarta människor, men det är också en universell sak, på en samhällelig nivå. Vad innebär det att existera tillsammans?

Du har pratat om att övervakning kan ses som något som är sexualiserat, vad menar du då?
– Det finns något vouyeristiskt i själva tittandet. Man kan se det på ett allmänt plan utifrån en polisstat. I New York finns det något som heter »stop-and-frisk«. Det går ut på att polisen kan stoppa fotgängare och visiterar dem om de misstänker dem för någonting. Jag antar att vem som helst kan bli stoppad av polisen om man väcker misstanke. Men de har riktat in sig på färgade män, som svarta och latinamerikaner, i en oproportionerlig utsträckning.

– För mig finns det en stark sexualiserad sida av det. Om du verkligen vill ta på någon så måste du stanna personen ifråga och göra det. Ett annat exempel är det sätt som svarta idrottspersoners kroppar framställs på, som inom basketsporten och NBA, vilket ofta är sexualiserat. Det är nog det bästa exemplet.

På vilket sätt då?
– På många sätt kan NBA liknas vid plantagekulturen som fanns i USA. Även om det börjar ändras så är ägarna till en övervägande del av lagen vita män. Och de anställer till största delen svarta män. Även om dessa män tjänar stora pengar så är själva strukturen lik den som rådde i plantagerna.

– Det finns något i hur vit överhöghet fungerar som handlar om exploatering, som att svarta människors kroppar värderas högre än deras intellekt. Det finns en pornografisk sida av kroppar som visas upp i hela sin perfektion, vilket ofta är fallet med svarta kroppar.

Du har sagt att plantagen existerar i dag.
–  Ja. Det är lite talande att folk, framför allt svarta, var väldigt exalterade när Barack Obama blev president. Det har alltid funnits svarta som har lyckats bli framgångsrika i ett system som är korrupt. Även under slaveriet, där det fanns slavar som var villiga att göra vad som behövdes för att komma framåt i systemet. Så för mig handlar det mer om att det är själva systemet som är fucked up och bristfälligt. Naturligtvis är folk mindre rasistiska i dag än under slaveriet men jag tycker att samma slags rasism och samma sorts strukturer finns i dag. Systemet i sig har inte förändrats i grunden. Det är som med det patriarkala systemet.

– Svarta har alltid varit en del av det kapitalistiska vita patriarkala systemet. Vi var slavar under en period och i dag är vi del av ett arbetande system fast på en annan nivå, ibland sker det arbetet i fängelser. En av de saker jag försöker göra med Surveillance Punishment & The Black Psyche är att fokusera på svarta män i en fängelsekontext. I USA sätter vi fler människor i fängelse än någon annan stans. Fängelseindustrin genererar mycket pengar och får mycket ekonomiskt stöd och där finns också mycket gratis arbetskraft. I USA:s konstitution står det att ingen får hållas i slaveri förutom om man begått ett brott. Den stora ironin är att de flesta som sitter i fängelse i USA i dag är svarta män. Så därför menar jag att plantagen fortfarande existerar.

– Den grundläggande berättelsen om USA är en historia om ras. Så mycket av det som händer politiskt, kulturellt och socialt här handlar om de svarta och de fruktansvärda orättvisorna från slaveriet och det arv som finns kvar efter det. På ett plan kan man säga att mitt arbete handlar om ras. Men jag skulle säga att det i grunden handlar om vad det innebär att vara amerikan.

Inom populärkulturen i USA är ras också ett återkommande ämne. Quentin Tarantinos senaste film Django Unchained utspelar sig under slaveriet och följer en befriad slav, (spelad av Jamie Foxx) som söker sin fru (spelad av Kerry Washington) som tagits tillfånga av en plantageägare. Filmen fick kritik, bland annat av Spike Lee som menade att slaveriet är inget man gör en spaghetti-western av. Vad tycker du om filmen?
– Jag håller med Spike Lee. Om man vill prata om övervakning och sexualisering av den svarta kroppen så är den filmen ett perfekt exempel på det. De som är nakna i filmen är Kerry Washington och Jamie Foxx. Och musiken… Tarantino brukar vara ett geni när det gäller musiken i sina filmer men denna gång framstår den bara som billig underhållning. Kan du föreställa dig att någon skulle göra en film om förintelsen som bara är ren underhållning? Det är otänkbart.

– Jag tycker att filmen är ren skit och den gör mig genuint förbannad. Varför får vi inte se Leonardo DiCaprio naken och upp och nedvänd med blottad kuk i filmen till exempel? Vi får se de svarta kropparna i filmen på det sättet men inga vita kroppar. För mig säger det allt om rasfrågan i USA och de djupa problem som finns.

Kritiken mot filmen försvann ganska snabbt, åtminstone här i Europa. Recensenterna konstaterade mest att detta var ännu en Tarantino-film med allt vad det innebär. Det var inte många som utvecklade den kritik som fanns.
– Det är märkligt, tittar man på de Oscarsnomineringar som filmen fick så var inte Jamie Foxx nominerad. De som vann var vita, den tyska skådespelaren (Christoph Waltz, reds anm.) fick pris för bästa biroll och Quentin Tarantino för bästa manus. Denna film som utger sig för att handla om svarta och slaveriet handlar egentligen om Tarantinos fantasi om slaveriet och den fetisch han har för svart kultur. Det är hans »negrofili« som visas upp och att han i slutändan är en wigger. Så har det varit ända sedan Pulp Fiction.

– Tarantino är intressant om man pratar om vit överhöghet. Tittar man på hans karriär så ser man tydligt det problem som finns med approprieringen av svart kultur, till exempel inom jazz. Tarantino ser svarta män som förkroppsligandet av det hårdkokta och coola. Han kan inte se de traumatiska sidorna av vad det innebär att vara svart, han kan inte se bortom swagen. Det är som en skämtteckning, ungefär som den karaktär som Samuel L. Jackson spelar i filmen.

– Allt handlar om coolhet. Och i vissa fall stämmer det. Miles Davis var till exempel en av de främsta artisterna som stod för den coola perioden inom jazzmusiken. Men det finns en annan sida – den blåa sidan som kommer från djup känslomässig tortyr och det katastrofala som ligger bakom den. Tarantino vill inte att de delarna ska störa hans fantasi om den svarta kulturen, inte ens i en film om slaveriet.

Foto från: mlamar.com

Din musik är influerad avantgardemusik från tidigt 1900-tal, negro spirituals och black metal. Jag tycker att den i sin kärna är stillsam även om mycket handlar om förtvivlan. Är stillhet något du strävar efter?
– Det är en intressant fråga. Jag ser mitt arbete ur ett meditativt perspektiv, att jag mediterar över de ämnen och teman som jag tar upp… Är du en depressiv person, Adrian?

Nej, inte kliniskt deprimerad, även om jag inte direkt är en »happy camper«. Är du depressiv?
– Nej, jag har inte fått den diagnosen i alla fall. Men anledningen till att jag frågar är för att när man upplever djup förtvivlan så kan man hamna i ett tillstånd då man inte kan röra sig. Man kan inte lämna sin lägenhet och man känner sig bortdomnad. Ibland försöker jag återspegla det i min musik, samtidigt som alla de här andra sakerna pågår omkring. Jag föreställer mig hur det skulle vara att befinna sig på ett slavskepp och jag försöker känna skräcken i det. Vad innebär det att vara inpressad i ett trångt utrymme under flera dagar, ovanpå flera lager av kroppar varav flera kan vara döda? Hur reagerar man på sådant? Jag föreställer mig att det innebär en skräck och en djup hopplöshet som kan vara väldigt tyst och stilla.

– Jag har inte varit i en sådan situation men jag har upplevt förtvivlan som varit stillsam i mitt liv. När jag var ett barn och innan jag började läsa om slaveriet så kände jag det, djupt i mig. Ibland kan man känna det utan att veta om det, utan att det har en logisk koppling.

– En av anledningarna till att jag gör musik som är i grunden icke-kommersiell är ett motstånd mot kommersialisering, objektifiering och exploatering. Men det är också ett sätt för mig att fundera över vad den sortens maktlöshet handlar om.

Du har sagt att konst inte är demokrati eller en tävling i popularitet. Är det svårt att ha den inställningen i det du gör?
– Nej, det är väldigt enkelt. Jag är en stark och självständig person. Vi kan dö närsomhelst, jag kan gå ut på gatan och något hemskt kan hända och jag dör. Vill jag att folk ska säga om mig när jag är borta att »han gjorde många glada och han hade känsla för det som var populärt och hade en marknad.«? Eller vill jag att man ska säga »den här artisten gjorde inträngande och djupsinniga saker både tematiskt och musikaliskt«?

– Om man ska bli populär och appellera till marknader så måste man utgå ifrån det specifika ögonblicket och vilken konst som funkar för stunden. Om man ser till popmusiken från 90-talet är det en engångsprodukt och poänglös i dag. Men om man ser till artister som Nina Simone eller Odetta Holmes så har folk en djupare relation till deras musik, det känns som att den betyder något. Jag vill inte låta arrogant och säga att det jag gör har en större betydelse, men mitt mål är att det ska ha det. Jag strävar efter en storhet som inte har något att göra med framgång och det kortsiktiga.

När man ser dig live så känns det som att det är lika mycket ett performance som en vanlig konsert. Hur stor del är performance och hur stor del är livemusik?
– Jag vet inte vad performance-konst är och skulle inte kalla mig för en performanceartist. Jag ser mig som en teatralisk musiker/artist/sångare. Mycket av det som influerade mig när jag var liten var operasångerskor som Maria Callas och Jessie Norman och där fanns hela tiden en tydlig teatralisk sida av musiken. Det gäller även för en artist som Patti LaBelle eller en gospelsångerska som Marion Williams. Och inom den europeiska operatraditionen finns det något storslaget i framträdandet, något man även hittar i svarta kyrkoförsamlingar. Så jag ser mig själv som en del av de traditionerna.

– Det jag gör på scenen är ritualistiskt och lite shamanistiskt kanske, jag vill att det ska vara en djup upplevelse.

Samtalet glider in på skräckfilmer. Något M Lamar är ett fan av, speciellt The Texas Chain Saw Massacre från 1974. Scenen där mördaren och huvudkaraktären Leatherface jagar en av kvinnorna i filmen genom en skog är en favoritsekvens.

– Leatherface representerar en slags demonisk karaktär med lädermasken och peruken, han uppträder som om han är besatt. Jag är intresserad av fenomenet att vara besatt av demoner, inte bara inom skräckfilm utan att kunna resa mellan olika tidsperioder vilket jag gör i mitt arbete. Ibland tror jag att jag är på väg att bli någon slags konstig demon. Men det är också intressant att föreställa sig en kropp som tas över av någon annan. För flera år sedan reagerade en kille när jag började sjunga för honom. Han tyckte att min sångröst inte kom från mig, även om han såg att det var jag som sjöng.

– Jag funderade inte på det då. Men när jag tänker tillbaka på det nu så tycker jag det är intressant att föreställa sig att någon annan själ eller person kan dyka upp och ta över ens kropp och tala genom en.

Skulle du säga att det finns en demonisk karaktär i operasång?
– Ja, jag tror det. Man använder ett grundläggande element i sången – andningen – för att få fram ljudet. Men ljudet är inte likt den talande rösten eller en popsångares röst. Från början var det tänkt att operasången skulle sjungas så att den skulle kunna spridas sig i hela operalokalen. För att göra det var man tvungen använda huvudet och ansiktet på ett sådant sätt att ljudet skjuts ut och får en omslutande karaktär. Det gör att ljudet kommer från ens kropp i dess renaste form, det är en sång som är utomkroppslig och övernaturlig. Jag har alltid sett operasång som övernaturlig.

– Lika mycket som den här förtvivlan som jag pratat om är konstant så finns det ett sätt i hur man sjunger som kan överskrida det. I sången finns det en möjlighet att övervinna det hopplösa.

Mer info om M. Lamar, här.

Jag vet inte ens var jag ska börja. Det är en sån röra. Det ska det väl vara. Men i alla fall. Jag försöker att tänka på det som en film, en diskussion eller som livet självt: utan början och utan slut. Jag är inte man att begripa varför just diskursen bakom populärkulturen ska avkrävas exakta tidsramar när populärkulturen själv aldrig håller sig till dem.

Hur ofta har ett hetsigt åsiktsutbyte en precis början eller slut? Man tappar tråden, någon annan blandar sig, man får ett mess, man växlar spår, samtalet liksom dör ut.

Som när man slår på teven därhemma, samtidigt som man sjunker ner i soffan. Man kommer rakt in i ett program, någon pratar om något som verkar intressant, hjärnan försöker febrilt registrera vad det är som pågår. Precis så känns mitt liv. Jag var inte med i början, mitt första minne är ett läkarbesök när jag var fyra år. Hur jag hamnat där vet jag inte. När jag dör så kommer det att vara i samma sinnelag. En fade out mitt i ett andetag.

Nå, nu hör jag hur det börjar prassla i lokalen, fötter som rör på sig, någon som viskar. ”Ska den här stofilen nånsin komma till skott?” Jo. Jag har skrivit om musik i snart tjugo år. Mestadels för mindre tidskrifter och fanzines. Någon gång för en större publikation, ibland bara inuti mitt huvud.

Jag blev aldrig någon Andres Lokko. Ha, jag blev aldrig någon som ens hjälpligt kunde livnära sig på det. ”Hi! I’m Tony Ernst. You may remember me from such magazines as Gidappa!, The Cricket and Vacker som få”.

Det här artar sig till ett försvarstal. Det var inte meningen. Det är så sällan jag får sagt det jag från början satte mig för. Men nu kommer det: det har blivit svårare och svårare för mig att skriva om musik. Där det förut var raka rör och öppna spjäll är det idag plågsam ångest kring minsta åsikt och kommatecken.

Jag sitter länge framför datorn som en gammal kommissarie framför de gulnade anteckningsböckerna. Jag minns de gamla fallen, men mina glansdagar är långt borta i det förgångnas dimma.

Orsakerna är många. En är såklart min inledningsvis nämnda ålder; jag närmar mig de mytomspunna 50 år. Klarar man av att bevaka kultur på samma sätt som i ungdomen? Jag är högst tveksam.

En annan är att populärkulturen exploderat i våra postmoderna nyllen. Jag vet inte längre vad som är musik, än mindre hur man kritiserar detta nya väsen. Vi lever – på gott och ont, men mest ont, det nödgas jag säga – i en fullständigt förryckt underhållningscivilisation.

Till detta kan fogas informationserans idé om att alla som kan använda en sökmotor på internet samt installera stavningskontrollen på Microsofts Word-program är skrivande journalister.

Drömmen om de daktylografiska aporna blev – tyvärr – sann.

Nu låter det som att jag gör ner hela Sveriges musikkritikerscen. Och det gör jag inte. Det finns säkert fortfarande väl fungerande papperstidskrifter som recenserar plastbitar med musik på. Jag skriver banne mig själv för en. Den heter Sonic och är i stora stycken utmärkt. Det här landet har fortfarande flertalet skribenter som skriver om musik på ett sätt som känns eget och – i brist på bättre ord – sant. Det är sajten jag publicerar den här texten på om inte annat ett helt igenom levande bevis på.

Jag är bara inte längre en av dessa skribenter. Jag famlar i mörkret utan att veta vad jag letar efter.

Såhär: jag vet inte längre hur jag ska förhålla mig till ”att skriva om musik”. Mina ord och åsikter och inte minst mitt förhållningssätt är obsolet. Har inget som helst existensberättigande. All kritik jag kommer med är fåfäng ty den vet inte ens var den har sina rötter.

Gräv där du står? Hur ska jag kunna gräva när jag inte ens vet vilken sorts mark jag har under mig? Det mesta jag fått ur mig de senaste åren har varit rappakalja. Jag vet inte ens vem jag har skrivit för, än mindre varför jag skrivit.

Jag tänkte att jag skulle försöka hitta en väg ut ur det här. Och lösningen blev en blogg om black metal. Var det inte Albert Einstein, den gamle krigshetsaren, som sa ”A clever person solves a problem, a wise person avoids it”? Ändå står jag alltså här med ett domännamn, ett gränssnitt och en febrig längtan efter att hitta tillbaka till själva anledningen till varför jag började skriva om musik.

Den här bloggen tar sitt avstamp i en enkel ansats: jag vill kunna skriva fritt, utan de bojor som redaktörsvinklar och teckenmängdskrav sätter på alla skribenter. Jag vill kunna skriva långt och personligt närhelst jag behagar. Det skulle kunna ha blivit bloggar om, säg, Spirou, Malmö FF eller Willy Kyrklund. Nu blev det om black metal.

Att jag – svensk hiphops Jeff Chang – inte startar en blogg om rap kanske framstår som aningen vågat. Det här med black metal kanske förvånar folk. Men jag har alltid lyssnat på all möjlig musik. Det är bara det ursinniga hatet mot ordet ”allätare” som hindrat mig från att referera till mig själv som just detta.

Jag tycker mycket om den attityd, estetik och rättframma ärlighet som omgärdar black metal. Och texterna på bloggen kommer lika mycket – om inte mer – att på ett mer allmängiltigt plan handla om de ämnen som black metal ofta uppehåller sig kring: mänsklig ondska, hat, illvilja, ångest och religionsförtryck.

Här står vi nu. Black metal-bloggen öppnar imorgon, adressen är svartatankar.se och taglinen är ”Vi måste tala om black metal”. Det kommer inte att bli några ideliga uppdateringar på den här bloggen; publiceringstakten kommer att vara låg. Dock kommer uppdateringarna att – när de väl kommer – vara långa och genomarbetade. Jag själv föredrar att se på den här bloggen som en nätbaserad black metal-tidskrift med fem sex nummers utgåva per år.

Essensen i Svarta tankar är denna: jag sätter samman en bland-cd utifrån ett tänkt tema, tillhandahåller nedladdningslänk för nämnda cd och publicerar till detta ett blogginlägg där samtliga låtar på cd:n behandlas i essäliknande texter. Det är alltså meningen att man ska lyssna och läsa samtidigt, lite som i de där kassettbokssagorna man hade när man var liten, you dig?

Ja, just det, jag höll nästan på att glömma, men jag öppnar också en rap-blogg om några veckor. Adressen är snarlika svartatankar.com och taglinen här är ”Rap är real”. Där kan man läsa en blandning av alla de hiphopintervjuer, -recensioner och -texter jag skrivit under drygt 15 års tid, samt nyare rekommendationer och filosofiska betraktelser. Ett lite friare koncept än black metal-bloggen, med högre publiceringstakt men aningen lägre akademisk nivå.

Vi ses på bägge ställena, kompis.

De som kände den lyckliga innehavaren kunde ofta få en egen kopia av inspelningen. Andra längre ut i kretsen fick höra att den var så rääär att endast ett fåtal hade blivit tilldelade den. Att den skulle stanna hos det fåtalet, spreds den väntade spöstraff och tortyr.

Lärde man känna nyckelfigurer i kretsen ökade chansen att få kopiera eller byta kassetter. Resor gjordes till andra städer och orter (i mitt fall Norrköping, Åtvidaberg, Finspång) bara för att få spela in en Darkthrone-rehearsal från 1989 eller en ny demo med grekiska blackmetaltrion Thou art lord.

Omslagen kopierades också, de veks omsorgsfullt och placerades i nya kassettaskar. Inte sällan var omslagen en oläsbar bandlogga och ett gethuvud alternativt corpsepaint-fejs mångfaldigat från en svartvit Xerox-kopia – i lika risigt skick som ljudkvaliteten på inspelningen. Men allt förstärkte äktheten.

Efter några år gled jag över i noise- och industrigenren och upptäckte en annan kassettestetik. En mer omsorgsfull och påkostad. Liksom för de flesta andra formaten inom genren, cd, vinyl, singel, flexi disc och så vidare, vägde paketeringen tungt. Omslagen var i färg, kassetterna inplastade, kom i boxar av alla möjliga slag. Uppfinningsrikedomen var stor och alla äkta industribolag hade musik på kassett i sitt utbud.

Jag beställde massor, framför allt från mailorderföretaget The laughing eskimo i Göteborg.

När paketen kom var det en lika stor upplevelse att känna, lukta på och öppna varje förpackning som att lyssna på musiken. En kassett med fältinspelningar av amerikanska Hands To fascinerade, inte så mycket för musiken som för det yttre. Jag var helt upptagen med det transparenta plastomslaget och det svartvita trycket av något slags diffust, postmodernistiskt mönster. Hur kunde någon lägga ned så mycket tid och själ på en så liten utgåva (i detta fall var denna någon de japanska kassettentusiasterna G.R.O.S.S.)?

Andra slog på en större trumma. Det Tyska bolaget Tesco Organisation släppte en liveupptagning av industrifestivalen Heavy electronics: Two days of agony. En tvådagars-konsert med grupper som Brighter Death Now, Genocide Organ, Con-Dom och Deutsch Nepal. Den presenterades på tre 90-minuterskassetter i en VHS-box med fyrfärgsomslag och 16-sidig booklet i A5-format. Antal ex? 610 handnumrerade.
Kassetter i en VHS-box. Det låter inte storslaget, men alla som känner till Heavy Electronics vet att den än i dag har ett alldeles speciellt värde. Ett kulturobjekt. Nästan mytomspunnet.

Lite av samma omsorg präglar de nya kassettbolag som dykt upp under de senaste åren. Främst från andra sidan Atlanten, som Bathetic Records och They live we sleep casettes. Det senare, som nämnts här nyligen, är en kanadensisk etikett med en kollageartad och smått anarkistisk estetik.

Foto: Första släppet på They live we sleep, Video Nasties kassett "Elektronische Droom Telephoon".

Men även i Sverige finns kassettentusiaster. Som Växjöbaserade Zeon light tapes. Sedan slutet av 2011 har det lilla bolaget släppt sju utgåvor med kosmisk ambient, psykedelia, psykotisk disko och annat trevligt. Med band som Oliwa, Natten och Fluorescent Heights och kassetter i upplagor om 36-40 exemplar har Zeon light format ett DIY-uttryck som är konstnärligt. Omslagen är noggrant designade, kassetterna i olika färger med fina etiketter och musiken särpräglad. Det finns en tydlig tanke om formen som genomsyrar allt. Känslan som väcks är befriande, det är en fröjd att se hur snyggt det går att utforma en kassett. I Zeon lights händer blir varje släpp ett litet underverk.

CD-skivans attraktionskraft är i dag marginaliserad och mappar och foldrar i en Macbook är ointressanta om man strävar efter att förhöja den musikaliska upplevelsen. Vid sidan av vinyl har kassetten återupplivats som en musikbärare med hög integritet och stort svängrum vad gäller uttrycken. Kanske för att ytan, omslaget, är så välavgränsad, upplevelsen blir koncentrerad och anstränger man sig blir resultatet minst lika autentiskt som en vacker vinyl.

Ett tag tyckte jag att kassett var ett slarvigt och tråkigt format. Under min första resa till USA för drygt 20 år sedan köpte jag Metallicas ”…And justice for all”. För att få lyssna krävde mamma att jag också köpte en ”vanlig” artist. Jag fick med mig ett exemplar av Belinda Carlisles ”Runaway horses”.

Plastaskarna repades fort, jag tappade bort dem och kassetterna hamnade i någon låda utan omslag. Jag spelade dem aldrig mer än ett par gånger. De blev snabbt slit och släng-produkter som aldrig kändes lika viktiga som mina LP-skivor. Eller lika spännande som den annalkande cd-skivan.

Men i dag är det kanske just formatet som gör att kassetten fått tillbaka sin dragningskraft. Vi är vana vid att fippla med iphones, ungefär i samma storlek som en kassett. Ett av de populäraste iphone-skalen är mycket riktigt en kassett. Och själva momentet att öppna plastasken, att titta in i en liten låda, är intimt och lite exklusivt. En känsla av att vara just utvald och att få utforska ett okänt innehåll.
Också ljudet har fått en renässans.

Mellan flera av låtarna på Frank Oceans mixtape ”Nostalgia, Ultra” finns ljudet av någon som spolar och trycker på playknappen på en kassettbandspelare. Förmodligen för att stryka under eller ironisera över att det är just ett MIXTEJP. Eller slå an en ”nostalgisk” ton. Men jag tänker på gamla ånglok, ljud som är på väg att dö ut men som bevaras för att de har ett kulturellt värde.

Jag är mer än benägen att resa till andra städer för att komma över små plastsaskar framöver. Och då kommer jag inte att nöja mig med en halvtaskig kopia med ett gethuvud som omslag.

November, 2005
Den brittiska tabloidtidningen ”News of the World” publicerar flera uppseendeväckande artiklar skrivna av hovreportern Clive Goodman, artiklar som skall visa sig vara så välinformerade att de i det tysta chockar landets kungahus. Faktum är att vetskapen om den information som publicerats delas av så ytterst få att hovet snart riktar sina misstankar mot en pågående och olaglig avlyssning. En polisutredning bekräftar senare hovets misstankar, och Goodman döms 2007 till fängelse i sällskap med den privatspanare som hjälpt honom.

Juli, 2009
Dagstidningen ”The Guardian” riktar ny kritik mot ”News of the World” och antyder att avlyssningsverksamheten är långt mer utbredd än man tidigare trott. En rad offentliga personer påstås ha fått sina mobiltelefoner hackade på tidningens uppdrag, något som ska ha varit sanktionerat av dåvarande chefredaktör Andy Coulson – vid tillfället för anklagelserna anställd i ledningen för det konservativa partiets PR-avdelning.

December, 2010
Fler kritiska röster höjs. Skådespelerskan Sienna Miller och hennes kollega Steve Coogan inleder bland många andra rättsliga processer mot ”News of the World”. Polisen påbörjar samtidigt en ny utredning om tidningens oegentligheter och en rad gripanden görs.

Juli, 2011
Av polisutredningen framgår det att tidningen inte bara avlyssnat celebriteters mobiltelefoner, utan även de tillhörande anhöriga till bortgångna brittiska soldater och avlidna i terrorattackerna i Londons tunnelbana sommaren 2005. Det som upprör allmänheten mest är dock att man även har tagit kontroll över Milly Dowlers mobiltelefon. Under tiden för hennes försvinnande har, ska det visa sig, ”News of the Worlds” utredningsmän raderat flera meddelanden i Dowler röstbrevlåda, och därmed väckt falska förhoppningar hos föräldrar och polis om att flickan fortfarande kan vara vid liv. Tre dagar efter detta avslöjande meddelar ägaren och mediemoguln Rupert Murdoch att ”News of the World” läggs ner efter 168 år i tryck.

Ovanstående utdrag är talande exempel på en mediebransch som i allt större utsträckning tampas med en högst problematisk syn på vilka befogenheter en samhällsbevakning medför. En illojalitet mot det fundamentala människovärdet tycks helt enkelt vara vedertaget i jakten på massorna. Det hela är egentligen en vriden relation i meningslöshet; en olustig fars om några få människors desperata kamp för ingenting samt resterande människors – läsarnas – besatthet av detta ingenting. Med dessa förutsättningar strandas lätt framtidstron liksom bilden av tiden vi lever i på dystopins gråa sandbank och kanske börjar man fundera.

Med en avsaknad av struktur och moral väcks tankar om nihilismen och dess förekomst i dagens mediebevakning och samhälle. Nietzsches gamla trotjänare torde idag vara relevant och aktuell och en kartläggning av dess förekomst inom populärkulturen kan ur en givande mening spegla samhällets tillstånd.

Nihilismen är känd som en av de mer hotfulla filosofiska teorierna. Hotfull i den meningen att dess anhängare vill slå hål på den illusion som man anser att den gängse bilden av samhället och mänskligheten egentligen är. Nihilisten tror inte på moralen, hon tror inte på meningen och hon tror inte på den moderna människan. Det är en livshållning vars krassa syn på mänskligheten och dess mening idag är viktig för den tänkande människan.

För i dagens samhälle har människan ingen given högre mening än sin blotta existens. Det finns ingen sedan urminnes tider utpekad väg att vandra. Den av människan konstruerade vägen är den enda att gå.

Man kan se tre huvudtyper av populärkultur med nihilistiska inslag. Den första är den kanske mest greppbara och konsekventa. En riktning som skulle kunna kallas för den ”medvetna och reaktionära nihilismen”. De som verkar inom denna grupp väljer att medvetet bryta normer och riktlinjer för att kritisera samhället på ett provocerande sätt, något som ofta tvingar dem att verka utanför det offentliga rummet. Detta utanförskap är också en del av dessa kulturutövares identitet och budskap då en av nihilismens grundpremisser är att förkasta hela den struktur som resten av samhället accepterat.

Att finna individer eller grupper som fullständigt har tillskrivit sig nihilismen är en smula problematiskt. Det är mycket sällan som filosofin framträder som en fullt ut absorberad ideologi och teori. Huvudorsaken till det är med största sannolikhet att nihilismens människosyn kan ses som en livets själsliga slutstation.

För någon som likt den fullständiga nihilisten förlorat tron på hela mänskligheten, på godheten och på livets mening återstår bara att bränna ut det sista i eldstaden innan mörkret fullständigt tar över. De få utövare av detta slag som faktiskt finns verkar dock inom just denna grupp. Ett vedertaget exempel är vissa anhängare till black metal-genren.

Dessa individer har gjort sig kända för att tilltalas av föraktet för människan och samhället. De drivs av åsikten att moralen som allsmäktig lag är en paradox och att ingenting annat än människans ursprungliga djuriska anlag i sanning existerar.

Att den fullfjädrade nihilismen är just en slutstation blir tydligt när man studerar det norska black metalbandet Mayhem. 1991 tog sångaren och frontfiguren Per Ynge Ohlin (mer känd under artistnamnet ”Dead”) livet av sig med ett hagelgevär. Denna händelse inträffade i det hus Mayhem bodde i vid tidpunkten och när gitarristen Oystein Arseth (Euronymous) kom hem och fann sin sångare med skallen utblåst ville han dokumentera handlingen och skyndade sig iväg för att köpa en kamera. När livealbumet ”Dawn of the Black Hearts” släpptes ett par år senare fanns så mycket riktigt Deads hjärnsörja på omslaget.

Vid det laget var även Euronymous död. Mördad i en trappuppgång av bandets basist Varg Vikernes som var orolig för att Arseth i sin tur planerade att mörda honom. Även Vikernes hade tvingats utgå vid tiden för skivans release och avtjänade ett tjugoett år långt fängelsestraff för mordet, samt fyra fall av mordbrand i norska kyrkor.

Ett annat exempel, samtida med Mayhem, var den då spirande Club Kids-rörelsen, aktiv främst i New Yorks nattliv. Med nihilistens ointresse för spärrar förkroppsligades den av Michael Alig; vår tids kanske största diva och exhibitionist. Även denna subkultur slutade dock i mord och misär, något som går att beskåda i den excellenta dokumentären ”Party Monster: The Shockumentary”.

I dag skulle jag vilja påstå att black metal-människor och klubbkids har fått ge vika för en annan undergroundgenre att dominera den medvetna och reaktionära nihilismen inom populärkulturen; en genre som kanske upprört det tabubelagda samhälle som Foucault beskrivit, än mer – om än inte lika blodig och fokuserad på död. En genre vars målgrupp utgörs av stripiga ungdomar i munkjacka, hukandes utmed väggarna i den kommunala högstadieskolans datorsal: könsrocken.

När black metal förkastar samhället med våld och död använder sig könsrocken av dråpliga sexuella absurditeter och raggarvokabulär. På ett pubertalt sätt frossar denna subgenre i tabubelagda drifter på ett sätt som inte ligger långt ifrån Marquis De Sades skildringar. Med dessa metoder lyckas könsrocken trivialisera populärkulturens och samhällets premisser till en sådan grad att den ofta förpassas till ett liv utanför det offentliga rummet – ett bemötande inte helt olikt det Marquis fick på sin tid.

En dagsaktuell könsrockare är Stockholmsbaserade Lilla Lovis. På sin senaste EP ”Jag spottar aldrig ut” betar hon av en rad sexuella preferenser:

”Jag spottar aldrig ut min snus innan jag suger kuk
Jag spottar aldrig ut min snus innan jag suger kuk
Tar aldrig ut tampongen innan jag släpper till
För jag blir glad och gullig när jag gör som jag vill”

Utöver att provocera och förkasta lyckas även Lilla Lovis inkludera en hel del samhällskritik i sin musik. Exempelvis på ”Det kan jag ta i hand på”, som kritiserar det rådande genusperspektivet vad gäller våldtäkt. Som innerstadstjej med dragning åt det poppiga förmår hon även att vara okonventionell inom könsrocken. Hon lägger samtidigt fokus på hur betydande framförandet är i relation till det faktiska budskapet vad gäller huruvida etablerade kanaler ska acceptera genren. Uppenbarligen kan en manlig rapartist skildra ämnen liknande de Lilla Lovis behandlar, om inte grövre, utan att för den sakens skull bli mer eller mindre ignorerad i det offentliga rummet.

Trots att just Lilla Lovis musik inte tar sig i lika radikala former som Mayhems kan det vara intressant att fråga sig var gränsen går mellan faktisk nihilism och ren galenskap; räcker det att bryta med alla samhällets normer och förkasta den vedertagna livsmanualen för att vara en nihilist? Den extremismens utkant, där några av Mayhems medlemmar kravlade runt, kan anses vara något av ett ödeland där andra i samhällets ögon skadade och isolerade individer också verkar. Sanningen är att flera våldsverkare och grova brottslingar med dragning åt det idealistiska och misantropiska skulle passa in här, stöpta i samma form som exempelvis Unabombaren, Theodore Kaczynski.

Dagens pressetik har, liksom kändiskulturen i allmänhet, en tendens att glömma bort sådana fundamentala saker som människovärde och moral i upphetsningen över en ny sensation. Detta har sitt epicentrum inom en grupp som kan kallas ”den populärkulturella eliten”.

Denna term innefattar alla de individer som blivit ett med populärkulturens innersta väsen. De som formats till en myt och ett varumärke och som offrat sig på ett offentlighetens och kommersialismens altare – superkändisen.

”Den populärkulturella eliten” är också den typ som kan tillskrivas den andra nihilistiska grupperingen i vår samtida populärkultur. En gruppering som kan rubriceras som ”de omedvetna nihilisterna”.

Att teoretisera kring kändisars liv är inget ovanligt. Det är en allmän uppfattning att information om dessa individer är av betydelse för allmänheten. Det är allmänt accepterat att medlemmar ur den ”populärkulturella eliten” agerar på ett självdestruktivt sätt. Det är allmänt accepterat att denna elit ska se på sig själva som upphöjda över andra människor, att de ska iscensätta absurda mytbildningar kring sin egen persona.

Det är också allmänt accepterat att media ska ifrågasätta och avhumanisera dessa individer till en punkt som för länge sedan passerat gränsen för mänsklig värdighet. Kort sagt kan man säga att kändisen som funktion står utanför varje social norm som samhället någonsin konstruerat. Om en människa ur massan skulle agera som en medlem av denna elit vore det följaktligen synonymt med att förkasta den livsmanual som majoriteten av mänskligheten lever efter.

Alltså kan en medlem av den populärkulturella eliten även betraktas som en nihilist, om än en omedveten sådan.

Vi kan se avtrycken från denna vridna relation särskilt tydligt hos dem som levt hela sina liv i denna konstruktions absoluta mitt. Vi kan se hur den tog sig i fysiskt uttryck i en mans kroppsliga förruttnelse när Michael Jacksons ansikte långsamt förvandlades till en lika stor myt som hans person. Som en symbol över samhällets morallösa meningslöshet föll han samman till något artificiellt och konstgjort. Vi kan se det i Lindsay Lohans sargade skönhet. I River Phoenix försvunna liv. De har alla ”lyckats” med nihilistens kanske viktigaste uppgift; att exponera mänsklighetens brist på det den tror sig ha – moral, struktur, mening.

Blodtörsten som den populärkulturella eliten exponerar genom sin existens kan ses i ljuset av en stark kritik mot tron på en faktisk förekomst av en kollektiv moral hos mänskligheten. Den likgiltighet som vi låter en konstruktion som vi själva står bakom långsamt och plågsamt bryta ned individer mitt framför våra ögon är svår att koppla till ett samhälle som enligt en moralistisk människosyn torde ha alla möjligheter att skapa en struktur byggd på empati.

Den tredje och sista typen av nihilism är förmodligen den som medvetet används flitigast inom populärkulturen. Den kan kallas för ”den medvetna och tillrättalagda nihilismen”. Denna typ existerar inom ramarna för populärkulturen och utgörs av utövare med nihilistiska karaktärsdrag snarare än fullfjädrade ideologer.

Ett färskt exempel på denna typ av nihilism är det kanadensiska bandet Arcade Fire. På sitt senaste album ”The Suburbs” tar de sig an förorten. Med sentimental melankoli sjunger Win Butler och Régine Chassagne om fälten med hus efter hus som rinner vid randen av västvärldens storstäder. Likt David Lynch använder de sig av en rejäl dos mörker för att dissekera och exponera denna vår livsstils kanske starkaste symbol. Känslan för fördärvet närmar sig Wagners när Arcade Fire skildrar undergången och ensamheten i bombastiska discobeats.

I låten ”Sprawl II” betraktar Chassagne förortens själlösa shoppingmalls, som likt sagoberg sträcker sig mot evigheten. Hon sjunger om en kollektiv likriktning utan värme, utan personliga känsloyttringar. Om den påträngande meningslösheten och mörkret strax under ytan:

“Sometimes I wonder if the world’s so small
That we can never get away from the sprawl
Living in the sprawl
Dead shopping malls rise like mountains beyond mountains
And there’s no end in sight
I need the darkness, someone please cut the lights”

1999 publiceradesfilosofen Thomas Hibbs bok ” Shows About Nothing: Nihilism in Popular Culture from ’The Exorcist’ to ’Seinfeld”, i vilken Hibbs lanserade nihilismen som en analysmodell för populärkulturen, och i synnerhet då sitcom-klassikern Seinfeld. Enligt Hibbs lever allas vår vän Jerry ut nihilismens utopi med den för serien centrala devisen ”A show about nothing”. Det är ett samtidsdokument som för varje episod absorberar och förlöjligar mänsklighetens hjärtefrågor med ständigt förnyad genialitet:

”There were shows where they made fun of Schindler’s List, made fun of AIDS Walks, I mean all – abortion – euthanasia -all the big debates in our society are satirized on that show in a way that – that enables Jerry to remain detached and sort of free from any connection to anyone, and I think in a world where there is no purpose or meaning, Jerry’s way of going through life represents wisdom if there is such a thing in that context.”

Thomas Hibbs

Så är allt detta då en stigmatisering av ett mer dystopiskt samhälle? Är mänskligheten på väg mot en gråbrun vändplan av likgiltighet? Är detta slutet?

Det som utan djärvhet kan konstateras är människovärdets tidvis försummade uppmärksamhet. Dock står det alltid till varje person att själv besluta när nihilismen gått ifrån att vara ett sunt ifrågasättande och ett nödvändigt förakt mot ålderdomliga normer till att bli en indikation på en i grunden sjuklig samhällsstruktur.

Sedan ska givetvis inte nihilisten som en relevant del av vår tid förkastas; att tillskriva sig flera av nihilismens ideal är förmodligen något som många av oss gjort i en tid då vetenskapen motbevisat tidigare vedertagna förklaringsmanualer. Att vara nihilist i den mån att man ser människan som sin egen herre snarare än ett resultat av något annat är en sund värdering som förutsätter en god kontakt med den egna viljan och strävan.

Kanske är det följaktligen samhället i sig – i denna artikel illustrerad av den omedvetna nihilismen – som i allra högsta grad tar vara på nihilismens mest förödande sidor, och vidare uppmuntrar till ett själlöst och massproducerat beteende. I ett sådant samhälle kan den medvetna och betraktande nihilismen, exempelvis formulerad genom nedanstående rader, vara fruktansvärt befriande och effektiv:

”KILL PEOPLE, BURN SHIT, FUCK SCHOOL”
Tyler, the Creator.

Far beyond the grace of god lies the lair
Where shadows fall… beware!

Strax intill de mjukt pastellfärgade träkåkarna i en av Stockholms belåtna förorter ligger Varglyan, en stor bunker med massiva skyddsdörrar som en vuxen man måste kämpa för att få upp.

Här inne är luften tät och rökmättad, lukten söt men svårdefinierad. Watains sångare Erik Danielsson tar emot med en v-formad gitarr hängd över bröstet, drar ett opluggat riff och visar runt i lokalerna.

Entrén fungerar också som toalett: Pissränna i det som tidigare förmodligen var en städslask, måste man skita gör man det i en plastpåse. Ett av hörnen är färgat med ett djuprött splatter och i taket hänger en blodsolkig frottéhandduk. Ute i korridoren ligger pentryköket till vänster, där man kokar nudlar eller värmer en pizza, och till höger finns repan där en bäddmadrass är utlagd på golvet.

I nästa rum delar en träningscykel utrymme med färgburkar och metallskrot. Tidigare tvingades bandmedlemmarna gå till en verkstad när de ville bygga typ en blodkanon eller ett maffigt upp-och-nedvänt kors. Men sedan de kom över det här betongrummet hösten 2006 bygger de själva sin scenrekvisita och experimenterar med svetsning och pyroteknik. Det senaste var en lyckad blandning av svavel, krut och magnesium som fick brandlarmet på Uppsala konserthus att gå igång och avsluta gruppens tioårsjubileum i förtid.

Innanför verkstaden finns en kontorsplats och ett par obäddade sängar och vidare bort i korridoren ligger baren, ett sällskapsrum med soffa, bardisk, musiksystem, djurskallar, skelettdelar och hängande kedjor.

Foto: Rickard Fredén

A lawless realm where chaos breeds
and howls most foul asound
So stay away, ye whores of god
this is enemy ground

Allt som har med Watain att göra springer ur Varglyan. Musiken förstås, texterna, kläder, scenografi. Det är bandets egen, gränslösa värld. Blodstänk, kadaver och den egna avföringen i konsumkassar ramar på ett fysisk sätt in bandets idésystem, en blandning av moralisk nihilism och andligt utforskande. Satanism kort och gott.

Något mer omständligt handlar det om tron på en kaotisk urkraft, oberoende av tidsliga och rumsliga lagar i ett slags parallellt universum – ett laglöst mörker – där skapelsen har uppstått. I den ordnade sinnevärld där människan lever är vi däremot begränsade av naturlagarna och de kulturella normerna. Vår kropp och vårt medvetande lägger band på den ”eld”, vilja till frigörelse, och den potential för gränslöshet som finns inom oss.

Genom att möta och utforska sina mörka sidor, och genom att framkalla kaos och förstörelse – och därmed lösa upp de konserverande former som hindrar oss från att ”blomma ut” – kan man utvecklas mot andlig insikt. Laglöshet i denna värld blir ett sätt att komma i kontakt med laglösheten i evigheten. Och därmed lite närmare friheten.

Foto: Watain

Man kan föreställa sig en gångväg genom ett skogsparti. Vägen är upplyst av gatlyktor men den omges på alla sidor av ett tomt mörker, som vi inte kan veta varken var det börjar eller slutar. Ljuset definierar vägen, stakar ut den och begränsar den; vi ser vad vi har framför oss och kan planera våra steg i förväg, vilket gör oss trygga.

Men vad som sker vid sidan av vägen kan vi inte ha en aning om. Det som inte är upplyst saknar form och bara vår fantasi sätter gränsen för den skit som finns där ute, och som när som helst kan hoppa ut i vägen och göra oss illa. Mörkret vid sidan av vägen är oförutsebart och hotfullt. Men eftersom det saknar form finns samtidigt oändliga möjligheter att upptäcka och utforska.

I snart tolv år har Watain, en trio från Uppsala, gått vid sidan av ljuset, vid sidan av den där gångvägens skenbara trygghet. Bandet har släppt tre skivor, var och en lite bättre än den förra. Man ska nog se dem inte så mycket som rockunderhållning som en kanal för de upplevda insikterna om mörkret. Och med fördjupade insikter kommer bättre musik.

Snart släpps en fjärde skiva, ”Lawless darkness”, och enligt denna matematik blir det alltså deras bästa och mest fulländade verk.

– Först nu vet vi hur vi ska använda de verktyg vi har. En träskulptör kan hacka fingrarna blodiga med sin mejsel och stubbe men ändå inte få till något som är perfekt. Men till slut kommer han på hur han ska göra. Och då nöjer han sig inte med att snida en siluett av ett slott, utan vill även mejsla ut alla rum, torn och utsmyckningar. Det handlar om att komma närmare perfektion.

– Vi ville fånga den mångfald som mörkret innebär, det obegränsade. Den mörka sidan är aldrig limiterad till bara mord och slakt utan innehåller ett brett känslospektrum som färgas av en konstant motståndskraft och eldkraft, säger Erik Danielsson över ett glas rött lådvin.

Foto: Watain

Do not mistake me for a star
though I’ll shine like them at night
But behold instead the darkness in between them
the Devil’s light!

Kanske handlar det om mognad, om större musikalisk skicklighet, om en ökad trygghet i översättningen av idéer till musik. Man märker också hur den uppnästa självsäkerhet som alltid kännetecknat bandet fortsätter att växa.

Eller kanske är den ortodoxa svartmetallen helt enkelt bara för snäv. För på ”Lawless darkness” rör sig Watain allt längre bort från konventioner och förväntningar. Det är inga omvälvande grepp – det är fortfarande mullrande black metal, ofta renare och råare än någonsin. Men att väva in element från rock’n’roll, melodiös heavy metal, episkt flum och depprock med en sådan självklarhet är faktiskt unikt.

Och en spännande, progressiv väg att gå för ett band som under mer än tio år gjort sig ett rykte som det mest extrema i sitt slag.

– För mig har all den här musiken samma ursprungskälla – baksidan av världen. Den knyter an till något omänskligt, något som inte finns planterat i oss sedan födseln, utan som lyssnaren måste söka djupare och bortom sig själv för att hitta. Det är musik som fångar något gudomligt i stället för det som går att ta på. Man känner aldrig den vita gudens förtryckarmakt, utan mörkrets oändlighet.

I en knapp timme gestaltar Watain mötet med detta mörker och den förvandling och upplösning som de upplever att det innebär att bejaka död, Gudsmotstånd och världslig oreda. Därefter kommer finalen, ett 14 minuter långt rekviem om hädanfärden in i, ja, ”mörkrets oändlighet”.

Det som börjar som en rasande metallåt blir till depprock blir till powerballad med gitarrer i glittriga stämmor. Carl McCoy från det legendariska Fields Of The Nephilim gästsjunger.

– Det är en låt med ett brett känslospektrum, ett farväl från bojorna i jordelivet som innehåller allt från smärta till sorg, triumf, mystik, hopp. De flesta av de stämningarna är jag bekant och bekväm med att framföra i musik. Men det kändes som att någonting saknades. När jag till slut kom på att Carl borde sjunga de sista raderna var det som att jag inte hade sett skogen för alla träd.

– Jag har insett att han är en vokalist som alltid inspirerat mig, hans förhållningssätt till musiken, hans mystik, den passion som finns i rösten. Det känns väldigt speciellt att han ville vara med. En cirkel sluts.

Jag tycker att din egen röst har förändrats sedan ni började, att du sjunger allt renare och med mindre förställning. Är det medvetet?
– Tidigare när jag lyssnade på nya skivan kunde jag störa mig på att det låter lite barnsligt ungdomligt när jag skriker typ ”deeeaaath”. Men nu börjar texterna kännas naturliga. Det är ett kortare avstånd mellan mig och texterna nu än någonsin, jag är mer mogen, och därför känner jag mig mindre förställd när jag sjunger. Det har rasat några barriärer sedan vi spelade in den och det känns även ärligare att sjunga de gamla texterna.

– Det är en löpande utveckling. Jag sjunger saker som ”darkness” och ”satan” med en mycket djupare insikt nu än förut. Jag har alltid vetat att de betyder något viktigt och jag har sjungit orden med respekt, men det har varit mer ogreppbart. Nu kan jag sjunga dem med förståelse.

I en avförtrollad värld framstår andlighet och en tro på större krafter inte bara som väldigt ovanligt, utan som något av det mest radikala man kan hålla på med.
– Jag har uttryckt mig och verkat inom en andlig tankeram så länge jag minns. Men jag har också utvecklats och medvetet lämnat plats för den sidan att växa.

– Musiken kommer alltid att utgöra ett band mellan människan och det gudomliga. Det är ett andra språk, en kommunikation, precis som en bön eller en ritual. Och jag ser det som att vi agerar översättare av våra gudars ord till musik. Det finns begränsningar för vad som kan uttryckas i ord. För mig kommer musik alltid att vara ett bredare uttryck än tal och skrift.

Samtidigt ser jag två olika riktningar hos er. Den ena är er andliga utveckling, som handlar om att möta, omfamna och sprida kaos, den andra är er musik som blir allt mer strukturerad, kanske lättillgänglig.
– Musiken är alltid en konsekvens av var vi står själva, i synnerhet andligt. Det är intressant att ju närmare vi kommer en ren översättning av vad vi hör i våra huvuden, desto bredare når vi ut. Det är något att begrunda…

Foto: Watain

Erik Danielsson röker en stund och tänker över hur han ska fortsätta. Det är rätt ovanligt. Han uttrycker sig självklart och självsäkert i stora ord, ofta i liknelser och ordspråksliknande uttryck.

Borta i repan har trummisen Håkan och livemedlemmarna Set och Alvaro suttit sysslolösa länge nog och börjat spela vad som verkar vara tre separata låtar samtidigt. Gitarristen Pelle har varit på rockkryssning över Östersjön och dyker snart upp med en karta Karhu och en flaska gräddlikör.

Efter några bloss och lite mer bag-in-box har Erik tänkt klart.

– Jag tror att det hos alla människor som uppskattar konst finns en attraktion till det som är genuint. Så ju mer genuina vi blir i vårt uttryck, ju mer vi erkänner vår andlighets bredd, desto fler människor kommer vi att attrahera. När mycket av den konst som existerar är plastförpackad kommer det genuina alltid att stå högre och sticka ut.

Jag tänker mig samtidigt att det är er uppriktiga andlighet som gör Watain obehagliga i mångas ögon.
– Det borde vara det som gör all black metal obehaglig.

Vad skrämmer dig?
– Obehag är en ganska obekant känsla för mig eftersom det inte besvärar mig. Det som gör andra rädda gör också mig rädd men jag väljer att jobba produktivt med det.

– Innan jag går ut på scenen försätter jag mig ibland i panik, bara för att få håret att resa sig på armarna. Jag fokuserar på saker som de flesta tycker är obehagliga, som att gå genom en skog på natten och känna att man har någon bakom sig. Men för att få känslan att växa handlar det om att inte vända sig, utan i stället fortsätta gå med ett elakt leende på läpparna, och själv bli den man föreställer sig bakom ryggen.

– Jag vet att jag kommer från samma som känsla som obehaget, att det jag vill uttrycka är detsamma som obehaget. Därför måste jag lära känna det.

”Lawless darkness” släpps den 7 juni.
Singeln ”Reaping death” gavs ut i början av april. Dels på bildvinyl med Death SS-covern ”Chains of death” som b-sida, dels som cd medföljande tidningen Sweden Rock Magazine # 70 med Bathory-covern ”The return of darkness and evil” som andraspår.
Textcitaten i artikeln är hämtade från låtarna ”Wolves curse” och ”Waters of Ain”.
Watain på Spotify
Watain på Myspace
Watains hemsida

Egentligen är väl all black metal tematisk. Praktiskt taget samtliga genrens skivor under 20 år skildrar kampen mellan mörker och ljus; mellan kaos och förstörelse å ena sidan, ordning och balans å den andra, eller om man så vill, mellan rätten till självets ohämmade frihet och de tusenåriga konventionernas lås. Och på ett mer bokstavligt plan i regel mellan satan och gud. Graden av finess varierar förstås desto mer.

Burzum brukar dock ta det ett steg längre och ansluta sig till rockens långa tradition av konceptalbum, från ”Sgt. Pepper’s lonely hearts club band”, via hela Pink Floyd-katalogen och all progressive, till Raekwon och Madvillain. Eller brukar och brukar. Det var elva år sedan sist. De två senaste skivorna, båda med semi-episk synthmusik av soundtrack-karaktär, berättar fornnordiska myter om Balder, Oden och världens undergång.

Det gör ”Belus” också. Men det är samtidigt en återgång till den egentliga musikaliska hemvisten i metalmusiken. Ambientexperimenten får ses som en påtvingad parentes eftersom Varg Vikernes (född Kristian), som ensam utgör Burzum, har suttit i fängelse i drygt 15 år. Vintern 1994 dömdes han för mord på sin före detta vän, bandkollega och skivbolagsboss Euronymous (Øystein Aarseth) samt för att ha satt eld på minst tre kyrkor. Under den tiden tilläts inga rockinstrument.

Som tonåring i början av 90-talet var Varg Vikernes med och definierade black metal-genren som vi känner den i dag. Han bröt med dåtidens dödsmetall och skapade en musik som stödde sig mer på atmosfär än på saftiga riff. En musik som med rå mystik öppnade dörren till det verkligt förbjudna. De första inspelningarna präglas av ett avklätt vansinne och bjuder på en känsla liknande den du får när du tvingas ut ensam i barrskogen en dragig oktobernatt. Musiken bär inte bara hårdrockens traditionella skräckfernissa, den är ett allvarligt hot.

När jag hörde Burzum för första gången, som fjortonåring, klarade jag inte av att lyssna igenom en hel skiva. Inte för att det lät dåligt, utan för att kroppen proppfylldes med ett obehag gränsande till panik. Det metalliska slamret och de svarta, skeva gitarrslingorna gick kanske att relatera till. Men de nakna skriken, sången, var och framstår fortfarande i dag som närmast ovärldsliga.

På de fyra skivor som spelades in före morddomen sker en gradvis utveckling från punkig och iskall black metal till en mer experimentell ljudvärld. Låtarna utvidgas till kvartslånga stycken med influenser från elektronisk musik, ambient och industri. De löses upp och är allt mindre beroende av rockmusikens konventionella strukturer.

Genomgående är dock en primitiv enkelhet som under allt burkigt och brusigt skrammel ofta bär stark poppotential. Som ensam musiker med begränsad skicklighet tvingas han skala bort allt utom de mest grundläggande byggstenarna. Kvar blir fåtoniga melodier som repeteras mot trans, liknande krautrocken eller de amerikanska minimalisterna.

I maj förra året frigavs Varg Vikernes villkorligen efter sin fjärde ansökan. Nu har han dragit sig tillbaka på en bondgård i Telemark tillsammans med sin flickvän och deras gemensamma son. Under tiden i fängelset har han klippt av sig hårdrockshåret, djupdykt ner i litteratur om det förkristna Skandinavien och odlat hatet mot det moderna samhället.

Hans 20 år gamla meriter gör den nya skivan svårt efterlängtad. Och ”Belus” frälser faktiskt. Den överlappar sömlöst det tidiga 90-talets Burzum, men lyckas också överträffa det. Fortfarande väldigt do-it-yourself, fortfarande med egensinne, karaktär och den kompromisslösa vision som all meningsfull musik kommer ur. Men med en ljudmässig tillgänglighet som ålder och eftertänksamhet skänker framför ungdomlig, entusiastisk okunnighet. Den är kort sagt skönare för öronen.

Tematiskt är skivan en berättelse om Balder, solens gud i den fornnordiska mytologin, om hans död och återuppståndelse. Och det blir alltså, på black metal-manér, spelplanen för kampen mellan ljus och mörker, gott och ont. Varg Vikernes beskriver skivan som icke-politisk, varken religiös eller icke-religiös. Bara hans eget sätt att utforska historien.

På ett plan är det också en rätt vacker och hoppfull historia om hur hösten först suger kraften ur allt liv och ljus, hur vinterns mörker lägger locket på, och hur solen återkommer med vitalitet och kraft. Det sker, som vi alla märker, högst påtagligt och fysiskt, nu i mars och det är också nu som skivan ges ut.

Men liksom minst 90 procent av alla som vill gräva kring ”rötterna till vårt kulturella arv” är Varg Vikernes inte bara historiskt intresserad, utan även rasist. Ljus och mörker är tyvärr inte bara årstidernas växlingar, jordens bana runt solen, utan också en kulturernas kamp.

För 20 år sedan kunde man eventuellt se flörtarna med nynazism som halvtomma provokationer och som en del av svartmetallens JVVF-estetik (Jag Vill Vara Farlig). Lite som när Eric Berglund från The Tough Alliance för något år sedan berättade hur han kände igen sig i Ultima Thules utanförskap och kompromisslöshet.

Den svenska vikingarockens radhusrasism väger dock rätt lätt i jämförelse med Burzum. Och Vikernes år i fängelse har bara stärkt honom i hans ideologi. Han beskriver den norska regeringen som rutten, kriminell och ”anti-norsk”, kristendomen som ”judisk”, den europeiska kulturen som ”praktfull, intelligent, positiv, vacker, sund och stark”.

Varg Vikernes

Frågan är alltså: är det ändå relevant, ens möjligt, att lyssna på honom? På en artist som, förvisso svävande, med klassiskt konspirationsteoretiska uttryck pratar om judisk världsmakt? Om skinheadkulturen som ett lands immunsystem och skydd mot ”ohälsosam utveckling”. Som tycker att vi ska rösta in högerextrema partier i Europas regeringar för att stävja ”islamiseringen”, alternativt återuppta ”Lejonhjärta-metoden”. Som tycker att dagens svartmetallare klär sig som ”bögar” och beter som ”negrer” när de super ner sig.

Jag tycker ändå det. Det är möjligt – och relevant. Det är givetvis omöjligt att helt separera upphovsmannen från hans verk. Burzum är Varg Vikernes och hans politiska idéer är djupbruna som ett öppet rövhål. Smutsiga och osofta att ta i. Men jag tycker inte att det gör hans musik olyssningsbar. Det är inte rasistrock, utan rock av en rasist. I mina ögon gäller den skillnaden mer än bara semantik.

Utan att bagatellisera de kvasi-intellektuella idéerna om en överlägsen nordeuropeisk ras: Det finns konstnärliga kvaliteter som inte går att bortse från. ”Belus” är förstås inte banbrytande och visionär på samma sätt som de tidiga skivorna. Den chockar varken sinne eller tanke. Ändå mutar den in ett eget område, låter omisskänligt som Burzum.

”Glemselens elv” är en av 2000-talets bästa rocklåtar, med ett gött gung och catchy hook. Och sticket i ”Kaimadalthas’ nedstigning” förenar på episkt vis piskande black och rivig garage.

Och för att prata satansrock är det förstås Watain man ringer. Under snart elva år har bandet, ursprungligen från Uppsala, levererat snyggt melodisk men alltid ruggig svartmetall. Och varit sällsynt uppriktiga i sin ordningsstörande vision.

För Ika Johannesson berättar sångaren Erik Danielsson hur de under sina liveframträdande bygger tempel på scen. ”Allt som sker på scenen ska representera en totalt obunden, kaotisk kraft – den kraft som ger liv åt allting vi gör.”

Med skräckrekvisita som kättingar, djurskallar och jäst grisblod fyller man publikens, och inte minst sina egna, alla sinnen. Med eld. Målet är (om inte medvetslöshet, eller möjligen ett slags högre medvetande) att förlora sig själv och glömma stunden. Det ger kraft.

Som vid ritualer i en fanatisk kyrka, där energierna inte kallas på utan redan strömmar. Scenen blir en helig plats där inga lagar råder. ”En farlig plats för människor som vill ha underhållning.”

För två år sedan träffade jag Erik för ett snack om ondska. ”Ondska är det som står i vägen för att individen ska kunna utvecklas och transcendera. De flesta av västvärldens godhetsprinciper betyder bara förtryck i min värld. De förbjuder frispel och laglöshet över huvud taget, och motsätter sig nästan allting jag står för”, sade han.

Allt det där som Magdalena Ribbing lär ut, alltså.

Som det heter hos Henry David Thoreau, citerad i filmen ”Man tänker sitt”: ”Det mesta som av mina grannar betraktas som gott är jag innerligt övertygad om är dåligt och finns det något jag kommer ångra så är det med största sannolikhet mitt goda uppförande”.

Mörkret är inte farligt utan utvecklande och nödvändigt. Ljus och harmoni är fängelser som måste slås sönder. ”Jag tror att det finns mer att hitta i mörkret än i det som redan är upplyst”, som Erik Danielsson riktigt fint formulerade det.

Jag fascinerades av hans inställning som på vardagsnivå helt enkelt innebär att skita-i, att inte tillåta sig att stängas in av osynliga men snävt begränsande regler. Framförallt för att den framstår som så heltäckande och styrande, uppriktig och livsbejakande.

Själv är jag djupt präglad av den svenska kollektivismen. Jag finner till och med en hel del trygghet i den och är, ärligt talat, ett ganska stort fan av jantelagen. Jag skulle faktiskt säga att jag är en av de svenskaste människorna jag känner till. Konflikträdd, rädd för andras dömande, rädd för att svika och såra, medan nedtonad ödmjukhet är en dygd.

Men det är onekligen begränsande. Vilket otroligt mycket rikare liv jag skulle leva om jag, istället för att ständigt sätta mig själv i relation till andra, och ständigt göra en social bedömning av min handlingar på förhand, bara agerade på instinkt, lust och egen vilja.

Å andra sidan är det väl just sådana sociala hänsyn som karaktäriserar ett samhälle. Det gemensamma bästa istället för det egna. Medan det ”hänsynslösa”, självuppfyllande beteendet är, ja, satanism.

När jag ändå tröttnar på mina medmänniskor och känner för att mörda – typ i rusningstrafik eller på Daglivs Fridhemsplan vid 18-tiden på vardagar – är Watains och annan black metal en tillfredsställande tillflykt. En kanal för den negativa energin som rensar (vilket ju för övrigt är genrens ord för när bandet , och i huvudsak trummisen, röjer riktigt jävla hårt) och renar.

”Om man tror på godhet och kärlek, måste man också tro på djävulen och hans verk”, som Vatikanens högste exorcist, Don Gabriele Amorth, har sagt.

• Här kan du lyssna på Watain (Spotify)
• Här finns hela min artikel om Watain att läsa
• Här kan du se Watain i ”Skräckministeriet” (SVT Play, från torsdag den 15 oktober)
• Här pratar ”Man tänker sitt”-regissörerna om black metal