Mix: Try anything once

1. Hardfloor – »Rotten Scoundrels On Acid«
2. Worker/Parasite – »Alam a-Mithal«
3. Youandewan – »Verloren«
4. L.B Dub Corp – »So Much«
5. Kryptic Universe – »Alphazerfall (Lockermatik Remix)«
6. Slow Hands – »I’ll Find Me (Soul Clap dub)«
7. Floating Points – »Nespole«
8. Percussions – »Digital Arpeggios​«

Efter Dizzee Rascals Boy in da Corner väntade vi andaktigt på att grime skulle erövra hela jäkla världen. Det här var ju bara början. Men på sitt fortfarande så omvälvande debutalbum åstadkom Dizzee Rascal egentligen allt hans kollegor någonsin drömt om, revolutionen kom av sig. Inte ens Dizzee själv lyckades återuppfinna hjulet.

Istället var det dubstep som tog sig hela vägen från östra Londons regnvåta trottoarer till första parkett på de elektroniska dansfestivalerna. Paradoxalt nog finns det också något befriande med att det blev så.

Grime hann aldrig bli urvattnad. Det låter fortfarande så stolt, så genuint brittiskt på allra bästa vis medan dubstep… ja vad är det ens längre? Själv ser jag bara Skrillex rakade pannben och hör någon yra om »drops« så fort jag läser ordet i skrift.

Grime-scenen fick gå tillbaka in i sig själv och formulera om anledningarna till varför det är den viktigaste subkulturen som fötts på de brittiska öarna sedan jungle och drum’n’bass.

Att så många artister dykt upp just här och nu är på många sätt en självuppfyllande profetia. Samtidigt som storbolagens skivkontrakt inte nödvändigtvis är slutmålet för de flesta artister har förskjutningen från knastriga piratradiostationer till etablerade satellitkanaler som Rinse FM, Mode och NTS skapat intresse och stabilitet för grimemusiken.

Men det är inte nödvändigtvis någon av scenens största fixstjärnor som bäst inkarnerar allt det som är grime i dag. För det måste man gå till Last Japan, eller Marco Giuliani som han egentligen heter.

Att kalla 25-åringen för en ny talang vore direkt missvisande. Last Japan har trots allt släppt musik sedan 2010 – en handfull tolvor och förra årets album Ride With Us på egna etiketten Circadian Rhythms. Men precis som sina kollegor har han fått verka någorlunda ostört utanför de mest besatta dansmusikkretsarna under många år.

Men 2015 känts allt mer som Last Japans år. Vare sig det gäller hans allt mer inflytelserika mixar eller fullkomligt knäckande remixer exponerar han all den experimentlusta som genomsyrar grime.

I hans musik går det att gräva fram fragment av alla beståndsdelar som utgör inte bara grime utan hela dagens brittiska danskultur – drum’n’bass, UK garage, 2step och bass. När brittiska The Guardian i en artikel för en tid sedan kallar honom för »a bass encyclopedia« har de helt rätt.

Själv skyr Last Japan genrebeteckningar men ser sig ändå som en del av dagens grimescen.

– Jag antar att jag passar in där någonstans men jag vet inte exakt var. Det är så otroligt mycket som händer inom scenen. Och det är roligt att vara en del av något som tar form för tillfället och som driver på brittisk musiken i en bra riktning. En del av musiken som fanns innan grime börjar också komma tillbaka.

– Det var inte förrän jag läste på högskolan som jag började gå på raves och till slut fastnade för dubstep, drum’n’bass och grime. Jag var inte gammal nog att komma in på klubbar innan dess och jag lyckades aldrig få tag i något falskleg. Det påbörjade en helt ny fas i mitt liv faktiskt. Innan dess var jag mest inne på rockmusik.

När började du intressera dig för elektronisk musik?
– En kompis gav mig Justices album † och jag minns att jag spelade det oavbrutet. Jag tänkte att det skulle vara enklare att skapa elektronisk musik på egen hand istället för att försöka få ihop reptillfällen med ett band. Och det var egentligen därifrån som det utvecklades till att jag släppte musik och började dj:a.

– Helt ärligt försöker jag bara göra musik som jag själv gillar. När man bor i London så utsätts man för så många olika sorters musikstilar att det nästan tvingas på en.

Hur skulle du beskriva Londons klubbscen för tillfället?
– Det är väldigt stökigt, på ett bra sätt. London är den sortens stad där man inte träffar på samma människor vareviga helg. Klubbarna växlar hela tiden mellan många olika dj:s som i sin tur lockar olika sorters publik. På det sättet är scenen väldigt levande. Men å andra sidan stängs väldigt många klubbar för tillfället och det är väldigt tråkigt att se. Så det finns både bra och dåliga saker med London just nu. Dansscenen känns väldigt utbredd för tillfället men vi behöver mer klubbar.

– Om du inte haft turen att ha slagit stort, vilket väldigt få gör, så måste du ha ett vanligt nio-till-fem-jobb. De flesta dj:s i London måste turnera runt om i England. Men det gör samtidigt scenen väldigt konkurrensbetonad.

Det går att se Last Japan som långt mycket mer expansiv och mångfacetterad för att grime ska vara den enda hyllan vi sorterar in honom i.

Musiken rymmer så många uttryck och sparkar vilt omkring sig i alla riktningar för att någon ska kunna bända fast den i marken och genrebestämma vad Last Japan egentligen »är«.

I sammanhanget är det kanske också oviktigt. Men ingenting är så synonymt med grime just nu som innovation. Och London så klart, för grime är fortfarande den brittiska huvudstadens angelägenhet i allra högsta grad.

– Min musik är nog ganska »gritty«. Jag vill att den ska låta som det stökiga London. Även om du inte kommer från staden ska du få känslan av staden. Jag försöker alltid att visualisera min musik som soundtracket till en film men utan att sväva för långt bort från klubbscenen.

Hur ser din arbetsprocess ut?
– Jag pressar inte mig själv att göra en eller tre låtar varje dag utan jag låter lusten styra. Om jag har en idé i huvudet och tycker att den estetiskt passar i ett projekt jag sysslar med för tillfället så sätter jag mig ner och försöker få fram allting. Men jag inspireras egentligen bara av att vara i London.

– Just nu lyssnar jag på all sorts möjlig musik – soul, r’n’b, reggae och även lite rockgrejer. Jag hämtar influenser här och var. Och jag gillar en hel del samtida klassiska kompositörer. Som Hans Zimmer, jag älskar verkligen hans grejer.

Vad väntar inom den närmaste framtiden?
– Jag har en video på gång med en mc som heter AJ Tracy och så jobbar jag på ett projekt med Blackwax som ska släppas på Circadian Rhythms. Nästa år blir det nog att jag släpper en ny ep på Coyote Records.

Mix: Where We’re Headed

1. Rebeval – »Chantage«
2. Paula Temple – »Cloned«
3. Rebekah – »Serrated«
4. DAZE – »Compton«
5. J:Kenzo – »Urban Gorilla feat. Juiceman«
6. Hysterics – »HTRX9«
7. Kahn – »Over Deh So«
8. Scuba – »Why You Feel So Low«
9. Jus Now – »Tun Up (Kahn Remix)«
10. Jam City – »Unhappy«
11. Timeline – »Moment In Marseille«

Chester Raj Anand upptäckte musikproduktion vid sex års ålder när hans äldre bror introducerade honom för digitala ljudprogram som FruityLoops. Chester gick vidare till att bekanta sig med piano, keyboards och slagverk och så småningom började han att producera egen musik.

2011 släppte han sina första produktioner under namnet InfinitiRock. Något år senare grundade han artistaliaset RAJA i samband med ett skolprojekt. Han spelade in tre album med suddiga ljudexperiment, samplad hiphop-vinyl och lekfulla beats som gavs ut på Brooklyn-etiketten Astro Nautico.

Strax därpå utökade Chester namnet till Lord RAJA och våren 2013 släpptes första EP:n Rubies på Ghostly International. I december 2014 kom så debutalbumet, A Constant Moth. På skivan samlar Chester alla sina nyckfulla drag till en ljudlig upplevelse utöver det vanliga. Bass, ambient och techno samsas med Chicagorapparen Jeremiah Jae och en låt döpt efter den tyska arkitekten Gottfried Semper.

Lord RAJAs debut för tankarna till liknande excentriska musikhjärnor som Flying Lotus och Squarepusher. Men Chester har en känsla för de små finurliga detaljerna som är hans alldeles egen. Utöver det inkluderar hans artistskap även ett intresse för kompositörer som Iannis Xenakis och egendesignad elektronisk utrustning.

Jag skickade ett gäng mailfrågor för att ta reda på mer om Lord RAJAs musik. Men först ett geografiskt missförstånd.

Du bor i stadsdelen Red Hook i Brooklyn där du växte upp. Är det ett bra eller tråkigt område att bo i som musiker?
– Jag är från Red Hook och jag gillar att åka tillbaka dit när jag får möjlighet så att jag kan göra musik i skogen. Det är bra att komma bort från staden ibland och leva ensligt och väsnas i skogen. Det finns ett Red Hook i Brooklyn men det Red Hook som jag kommer ifrån ligger i Hudson Valley. Det är inspirerande för att det är tråkigt där. Jag antar att Vincent Gallo har samma uppfattning om Buffalo (där Gallo är född, reds anm.).

Du började att släppa musik under namnet InfinitiRock. Vilken slags musik var det?
– Det är ett namn som min äldre bror gav mig utan någon direkt baktanke. Den musiken liknade det jag gör som Lord RAJA på så vis att den var spretig. Men den var mycket mer samplingsbaserad och rotad i bitar som jag hämtat från hiphop-vinyl. Alldeles nyligen blev jag intresserad av elektroniska ljud från hårdvara och processorer. Förhoppningsvis kommer det att märkas på material som jag släpper framöver.

När startade du Lord RAJA?
– I oktober för två eller tre år sedan i samband med en uppgift i skolan. Jag gick i en hemsk sociala medier-klass och vi var tvungna att göra en marknadsföringskampanj om vilket ämne som helst utom oss själva. Jag hittade på aliaset RAJA och sade att han var en vän till mig som gjorde musik (jag ljög). Sedan bestämde jag mig för att släppa tre album fram till Halloween med titlarna Witch, Color och Red. Astro Nautico hjälpte mig att släppa dem och få in min fot på internet.

Du har sagt att du gillar »pirating analog sounds«. Vad är det?
– Begreppet »pirating analog sounds« var något jag nämnde i en telefonintervju med personen som skrev min biografi till Ghostly. Jag pratade om några specifika tillfällen. Jag har en Windows-laptop som jag kan vika ihop till en surfplatta och ett enkelt USB-ljudkort. En stor del av min sommar ägnades åt att jag gick omkring med denna utrustning i min ryggsäck och spelade in ljud med Ableton i hemlighet. Jag gick in i slumpmässigt valda skiv- och synthesizerbutiker och kopplade in utrustningen och spelade in utan att någon lade märke till det. Ett annat användbart knep är att skaffa en iRig (adapter till gitarr) till iphonen.

Tycker du att ljud med dålig kvalitet, som diffusa ljud, är bra källor att använda i din musik?
– Yeah, ljud med låg kvalitet kan vara intressanta. Jag har för mig att Clark sade något om att det finns en poäng med att sampla Youtube för att få lite cyberartad smuts i mixen. Jag vet inte. Jag är i alla fall ingen kille som strävar efter det hyperpolerade i mina produktioner.

Ditt debutalbum A Constant Moth släpptes i december 2014 på Ghostly International. Jag gillar titeln. Vad betyder den?
– Titeln handlar vagt om förändrade mänskliga lockelser och existentialism.

Musiken på albumet är en utmanande blandning av ambient, hiphop, footwork och bass. Hur skulle du beskriva det du försökte uppnå musikaliskt på skivan?
– Jag strävade helt klart efter ett utmanande urval av stilar eftersom jag blir uttråkad så snabbt. Även om jag fortfarande är ung så har jag gjort musik varje dag i mitt liv ända sedan jag var en liten parvel. Det är lätt för mig att bli uttråkad så jag tänkte att jag skulle experimentera med en del maxade angreppssätt på detta släpp.

Chicago-rapparen Jeremiah Jae bidrar med sång på låten »Van Go«. Hur startade ert samarbete? Kände du till honom sedan tidigare?
– Vi har arbetat tillsammans tidigare. Skivbolaget kom upp med idén. Jag älskar allt som Jeremiah gör.

En av låtarna på albumet, »Gottfried Semper«, är döpt efter den tyska arkitekten med samma namn som var verksam under 1800-talet. Semper ritade bland annat Dresdens operahus Semperoper och skrev om arkitekturens ursprung. Är du inspirerad av honom?
– Den låten improviserade jag fram på en Yamaha-synth. En rumskompis som jag hade vid den tidpunkten pratade hela tiden om Semper och det påverkade definitivt den musikaliska inriktningen på låten. Man kan säga att jag med låten ger en undermedveten komplimang till min kompis kännedom om denna intressanta karaktär. Nuförtiden tycker jag att det är svårare att improvisera på det sättet i min musik. Jag är väldigt glad att jag lyckades göra det i den låten och att min vän hjälpte mig att tänka på ett annat sätt.

Är arkitektur något som du inspireras av när du gör musik?
– Arkitektur är både matematiskt och kreativt. Musik är precis likadant. Det finns minimala angreppssätt och det finns maximala angreppssätt. Vi strävar alla efter att bli stora byggnadsmästare.

Om du hade förmågan och kunnandet att bygga vilket instrument som helst, vilket instrument skulle det vara?
– Förmodligen en violin. Eller mellotron.

/

Lyssna på A Constant Moth.

Ladda ned Lord RAJAs EP Rubies från 2013 gratis här.

Mer om Lord RAJA här och här.

Your Golden Mix:

1. Dusky — »Yoohoo«
2. Huxley— »I Want You«
3. Julio Bashmore — »Rhythm of Auld (feat. J’Danna)«
4. FaltyDL — »Do Me (Bruk Mix)«
5. Huxley — »Give 2 U (Club Rub)«
6. Beyoncé — »7/11«
7. Romare — »Roots«
8. Burial — »Lambeth«
9. Om Unit — »Touching Down«
10. Mala  — »I Wait, Pt. 2«
11. Kowton  — »Glock and Roll«
12. Karenn — »Summer«
13. Teengirl Fantasy — »7:30 A.M.«

Mr Tembo’s Mix by Throw Me Away on Mixcloud

Mr Tembo’s Mix:

1. Airhead — »Macondo«
2. Martyn — »Like That (Seven Davis Jr Remix)«
3. Mosca — »Clinical Trial«
4. Mickey Pearce — »Jersey«
5. Midland — »Duster New Mix«
6. Worker/Parasite — »Tung Padevat«
7. The 2 Bears — »Not This Time«
8. John Dahlbäck ft. Rebecca & Fiona — »Honors«
9. Hudson Mohawke — »Chimes«
10. Holly Herndon — »Home«
11. Bok Bok & Tom Trago — »Need This (12″ Dub)«
12. Cooly G — »Dancing«
13. The Bug — »Function«
14. Flying Lotus — »Coronus, The Terminator«

Mix: Strictly Public Transportation by Mixcloud

Mix: Strictly Public Transportation

1. Leon Vynehall – »Butterflies«
2. Jamie xx – »All Under One Roof Raving«
3. Lone – »Begin To Begin«
4. Floating Points – »King Bromeliad«
5. FaltyDL – »Some Jazz Shit«
6. Tessela – »Butchwax«
7. Pinch – »Obession (The Possession) (Shed Remix)«
8. Robert Hood – »Protein Valve (Re-Plant)«
9. Fhloston Paradigm – »Race To The Moon«
10. Dusky – »Inta«

Mix: The Queen Is In

1. Alex Smoke — »GreenMan«
2. Percussions — »KHLHI«
3. West Norwood Cassette Library — »Missing You«
4. Percussions — »Ascii Bot«
5. Bok Bok ft. Kelela — »Melba’s Call«
6. Mosca — »Vinny (Flamingo)«
7. A1 Bassline — »Some Things«
8. DVA — »Mad Hatter«
9. Flowdan — »Ambush«
10. Terror Danjah — »Bruzin VIP«
11. Joker — »Head Top«
12. DJ Spinn — »All My Teklife«
13. Ikonika — »Tug Zone«
14. Snoop Dogg & Dam Funk – »Do My Thang (Teklife Remix)​«

Bakom EP:n står Habits Of Hate, en färsk duo från England bestående av 16-årige beatskonnässören Happa (Samir Alikhanizadeh) och producenten Manni Dee. På sitt första släpp tillsammans gör de dansmusik som är allt annat än luftig och lättsam. EP-skivans två låtar, »Limelight roles« och »A rebel from the waist down«, är blytunga och närmast fysiskt påfrestande.

Musiken drivs fram av en bastrumma som är som en slägga. Den hamrar frenetiskt in i ens mellangärde och varieras av mer raka beats. Lager på lager av skitiga och vassa ljud breddar ljudbilden och resultatet är en brutal, dynamisk och hård techno som är lika maskinell som rytmisk.

Vissa paralleller kan dras till artister som Miles, Surgeon och Omar-S men här finns också något rastlöst och anarkistiskt. Det är musik att riva kontorslokaler och parkeringshus till. Eller så släpper man bara allt som man är sysselsatt med för en stund och låter musiken och takterna okontrollerat dåna och dunka mot ens trumhinnor. Det är ljuvligt.

Habits Of Hates självbetitlade debut-EP är släppt på den engelska etiketten och podcasten Electronic Explorations. Den finns att lyssna på eller att beställa, här.

Jag kommer nyfiket att följa fortsättningen på detta samarbete.

Tyngd präglar även Roll The Dices kommande album Until Silence. Skivan är en tematisk fortsättning på Stockholmsduons hyllade In dust från 2011, ett album som uppehöll sig kring fabriksarbetets krassa vardag och industrialismen. Denna gång är ämnet krig och vad omskakande och kaosartade omständigheter gör med människan.

På Until Silence har Malcolm Pardon och Peder Mannerfelt använt sig av en stråkensemble. Det har gett musiken en tydligare orkestral dimension, men det blir aldrig pompöst eller »filmiskt« tillrättalagt. Stråkarna används, likt de andra instrumenten, som en ljudkälla för att förstärka olika stämningar på albumet. De smälter samman med piano, synthar och analogt knaster och skruvar upp allvaret i ljudbilden.

Det är ena stunden aggressivt och storslaget, den andra nedtonat och krypande, en tredje abstrakt – ibland allt på en gång. Hela tiden koncentrerat och angeläget.

Liksom på Roll The Dices tidigare album slås man av hur skickligt Malcolm Pardon och Peder Mannerfelt fångar och gestaltar olika mentala lägen. På Until silence handlar det om oro, uppgivenhet, kamp och rädsla. Ibland gör tempot och intensiteten i musiken att man känner sig jagad. Ibland grips man av vemodet och den definitiva känsla som finns i låtarna. Det håller lyssningen på helspänn rakt igenom hela skivan. Och det förädlar även Roll The Dices tidlösa och högst unika sound.

Until silence släpps den 2 juni och går att förhandsbeställa här.

Annat bra

Jag brukar föreställa mig att klottraren antagligen känner en enorm uppgivenhet och ilska. Känslor som samtidigt är svårriktade. Jag funderar på hur denna person skulle kunna gå vidare för att få höras. Skriva en insändare? Är du seriös?

Ända sedan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen har jag inte känt mycket annat än fullständig alienation inför allt som heter partipolitik. Gapet mellan politiken och de människor jag möter i min vardag känns provocerande stort.

Under de mest uppgivna stunderna så tänker jag på den okända klottraren, vuxenvandrarna i mitt bostadsområde under fredagskvällar samt Rebecca & Fionas musik. Det i sin tur är en politisk handling på riktigt. Som förändrar nerifrån och upp.

1. West Norwood Casette Library – »Get Lifted (Karenn Remix)«
2. Stray – »Eazy Boy«
3. Four Tet & Terror Danjah – »Killer«
4. Jamie xx – »Girl«
5. Stray – »Chatterbox«
6. Karenn – »Lifesbleach«
7. Boddika & Joy Orbison – »Tricky’s Game«
8. Dapayk & Padberg – »Close Up (Exercise One Remix)«
9. Mathew Jonson – »Level 7 (Dixon Remix)«
10. Denis The Menace & Jerry Ropero* vs. Franceso Diaz  – »Time to Turn Around (DTM & JR Club Dub)«