Samtidigt väcks den ofrivillige hippien inom mig. Den som vill skita i allt, flumma och lyssna på långa gitarrsolon resten av mitt liv.

Spike Wolters är inte bara antitesen till dagens politiska ideal, han är själva sinnebilden för Det sovande folket. En långhårig gräsrökande bidragstagare, som enligt en intervju på Juno Plus har varit stenad varje dag sedan mars 1973 och levt på a-kassa istället för att arbeta på dagarna.

Nätterna har han ägnat åt att spela in jublande musik i sin hemsnickrade studio i Leiden i södra Holland.

Orange Cloud Nine samlar några av de finaste låtarna jag har hört på länge – psykedelisk, drömsk, melankolisk och funkig softrock i gränslandet mellan Brian Enos Before And After Science, Shuggie Otis Inspiration Information och Ariel Pinks The Doldrums.

Även om intresset för Spike Wolters har varit svalt sedan Orange Cloud Nine gavs ut – nej, inte ens på FACT Magazines lista över årets 50 bästa återutgivningar finns Spike med; helt obegripligt och oförtjänt, om du frågar mig – ramar hans musik in den vackraste popmusiken som finns idag.

Senaste artisten med starka rötter i Spikes musik är Nya Zeeländaren Connan Hosford, som under artistnamnet Connan Mockasin ger ut popmusik på Erol Alkans skivbolag Phantasy Sound. Hans album Caramel från i år, med den fantastiska poplåten »Do I Make You Feel Shy?«, spelades in i ett hotellrum i Tokyo och är en – om än omedveten – fingervisning om att Spikes bortglömda musik fortfarande är aktuell.

Men likheterna stannar inte vid musiken. Jämför man omslagsfotot till Caramel med de fåtal fotografier som går att hitta på Spike Wolters (ju mer man söker, desto mer framstår Spike som Hollands motsvarighet till Thomas Pynchon) upptäcker man att motiven nästan är desamma.

De framstår som affischer som man grävt fram från sin barndoms sovrumsväggar ur en låda på vinden.

Två porträttbilder i mjukfokus: Connan Mockasin ligger i vita kläder på en säng och döljer sin drömska blick mot kameralinsen bakom en blond kalufs; Spike Wolters i kort fluffig mittbena på hjässan och långt svallande hår i nacken, med stolt fingersättning om gitarrens hals.

Två bilder – två artister, som är svåra att ta på allvar vid första anblicken.

Det finns de artister som är dömda att falla i glömska, som förblir fotnoter i musikhistorien, hur mycket eldsjälar som Phil South (Golf Channel Recordings) och Abel Nagenast (Redlight Records) än försöker söka upprättelse.

Spike är en sådan artist. Merge, vars sockersöta jazzalbum Long Distance från 1994 som gavs ut på Growing Bin Records tidigare i år, är en annan.

Nu jag vill slå in dessa album, tillsammans med Recondites Hinterland och Forest Swords Engravings, i ett fint rött paket och ge till alla snälla människor i julklapp och skriva på en etikett: glöm aldrig oss!

Gång efter annan – i recensioner, i artiklar, i blogginlägg – har denna artist, liksom hans musikaliska själsfrände R. Stevie Moore, decimerats till någonting visserligen unikt, men likaså skojfriskt och kortlivat. Som den där vindpusten som blåser liv i ett annars likriktat musikaliskt klimat, lika frisk som plötslig.

Så tänker jag innan intervjun med Ariel Pink, när jag stiger av tunnelbanan vid Slussen och promenerar genom Stockholms finaste men snart ruinerade stadsmiljö, uppför trappan från Saltsjöbanan, nedför Gula Gången, förbi Kolingsborg, och vidare genom tunnlarna till Debaser Slussen. Som vandrade jag i konstnären David Molanders makalöst snygga fotokollage ”Stadens hjärta” till tonerna av Ariel Pinks sumatranska ”Reminiscences”.

På ditvägen har jag ett anteckningsblock fullt med frågor om hans mixtape till FACT Magazine tidigare i somras eller hans förhållande till hemstaden Los Angeles, på hemvägen har jag istället antecknat engagerande svar om bilden av honom som artist i media. Och anledningen går förstås att spåra till mötet däremellan.

Att ytterligare bidra till denna bild av Ariel Pink som en lika kufisk som egensinnig artist är ingen konst. Jag skulle kunna beskriva hur han kliver in i Debasers lokaler från den Stockholmska kylan med raska steg, en kort, smal, kedjerökande 32-åring med framåtlutad pose i blekt jeansjacka och blonderat stripigt långt hår; hur han tar några rastlösa varv runt i lokalen, plockar upp en apelsin, tänder en cigarett, går fram och tillbaka likt en nyfiken hund som upptäcker en ny miljö för första gången. Men frågan jag ställer mig där och då är: vad tjänar det till? På vilket sätt blir budskapet om hans jublande popmusik tydligare och mer intressant genom att positionera honom som en knäppgök?

– Jag köper inte bilden av mig själv, jag köper inte hajpen kring mig, jag köper i själva verket inte hajpen kring någon, säger Ariel Pink med en vänlig ton och fimpar cigaretten på golvet mellan tummen och pekfingret. Skribenter skapar bilder av artister som vore de objektiva sanningar. De vet hur man med språket påverkar människors känslor och åsikter, men de är också de ensammaste människorna på jorden, och de tenderar att tänka alldeles för mycket på saker och överanalysera allting i syfte att skapa en intressant artikel. På så sätt är förstås skrivandet en kreativ process, men med musik förlorar det sin poäng. ”Vad ska jag skriva om?” ”Vad måste skrivas om det här?” Vad de gör är ett enkelt kreativt uttryck, och det kan i längden bli väldigt degraderande.

– Jag skulle ta beskrivningen av mig som en förolämpning om jag tog det personligt, men det gör jag inte, fortsätter Ariel Pink med samma välartikulerade engagemang. Jag tycker att det är roligt att betrakta hur väven av åsikter om mig nystas upp, vad jag förstår att andra ser mig som. Men det är förstås inte bara en enda bild som projekteras på mig, det är som en stor tjock dam: Hon har en massa olika känslor och hon kan inte bestämma vilken, men alla säger henne samma sak. I mitt fall skulle det vara att jag är tokig.

Foto: Olof Rundcrantz

Upplever du det som ett problem att ständigt behöva diskutera din musik och dina visioner, och kanske på något sätt bidra till denna bild av dig?
– För min del handlar det om att jag pratar för mycket, att jag är alldeles för uppriktig och i efterhand tvingas ångra att jag ens öppnade käften. Jag blir beskylld för att vara saker och ting på grund av min spontana ärlighet. Men givetvis är det långtråkigt att upprepa samma formuleringar om sin musik om och om igen, och svara på frågor just så som journalister förväntar sig att jag ska svara på frågorna. Det märks att de har en bild av mig som de vill få bekräftade genom intervjun. Men sedan träffar de mig och upptäcker att jag faktiskt är ganska normal, och det förvirrar dem. Att jag är normal gör mig plötsligt ännu konstigare, skrattar Ariel Pink.

Den projicerade bilden av Ariel Pink som tokstolle är givetvis resultatet av vår – skribenternas – känsla av maktlöshet och ofullkomlighet inför oförmågan att beskriva det obeskrivliga. Ty hur beskriver man ljudet av en rastlöst zappande ambivalens mellan stilar och uttryck – kakofonin när två separata högtalarsystem spelar glänsande popmusik parallellt i olika delar av rummet? Ja, allt som oftast genom att lägga alla tänkbara influenser i en skål, skaka noggrant, och sedan slumpmässigt plocka upp ett par stycken och ställa dem mot varandra: ”Från Arthur Russell till John carpenter, från The Monkees till The Cure och The Sugarhill Gang”, som Elin Unnes skriver i sin recension av konserten på Debaser i Svenska Dagbladet.

Eller så gör man kort och gott som Nils Hansson i Dagens Nyheter: man kapitulerar inför uppgiften, berömmer honom för hans begåvning samtidigt som ”man undrar gång på gång vad han egentligen menar”. Som om svaret på denna fråga skulle sätta musiken i ny dager där den kan uppskattas för sin begriplighet, sina tydliga referenser och sin överskådliga relation till vår verklighetsuppfattning.

– Ibland måste skribenter inse att de skriver om musik, inte om science fiction, säger Ariel Pink, och menar att svaret på frågor om intentioner och övergripande visioner inte alltid finns.

Så fungerar inte Ariel Pink, det har han aldrig gjort och kommer heller aldrig att göra. Kanske är det just därför han trivs så bra i Beverly Hills. Där kan han, för att citera honom själv, ”bo mitt bland freaks, människor som tror på sig själva och chansen att uppfylla sina drömmar, som gör alla konstiga saker för att nå dit, och som aldrig förväntar sig att någon annan ska förstå deras liv”. Det finns ju dem som inte går att placera i ett begripligt sammanhang, som bokstavligen lever i ett parallelluniversum där inga förklaringar är nödvändiga, och Ariel Pink är sannerligen en av dem.

Ariel Pink’s Haunted Graffiti släppte tidigare i år albumet ”Before today”.

Skivan är inspirerad av en flytt ifrån Dallas till San Francisco, och till en väldigt ensam tillvaro. Skivan som till stor del är instrumental, låter som ett funkigare melankoliskt Ariel Pink. Jag älskar den på samma sätt som jag älskar filmer som Lost Boys, The Goonies, E.T och förortscenerna i Poltergeist om det nu makes any sense. Köp.

RANGERS ”OUT PAST CURFEW” from OESB // FUTURE SOUND on Vimeo.

RANGERS – ”DEERFIELD VILLAGE” from OESB // FUTURE SOUND on Vimeo.