Men så har Anna von Hausswolff aldrig varit en artist som stryker lyssnare och publik medhårs. Hon har aldrig tagit enkla vägar i sin musik. När hon öppnat dörrarna till sin värld har det varit en utmaning att möta den. Som att kliva in i en parallell dimension där Annas sång och starka melodier varit en slags fristad. Och samtidigt ett sökande efter något tidlöst och existentiellt i motsats till nutidens slit och brist på eftertanke.

I början hade detta sökande en mer avskalad och akustisk musikalisk form. Den blev sedan mer orgelbaserad, för att på Anna von Hausswolffs senaste skiva The Miraculous bäras fram av gitarrer och rocktyngd. Och det märks på Babel.

Anna von Hausswolffs band med två gitarrister (Karl Vento och Joel Fabiansson), en trummis (Ulrik Ording) och en keyboardist (Filip Leyman) sätter ramen för kvällen, med Anna som självklart centrum. Sittandes på ett litet podium med sin synth blir hon något av en kantor som leder en kraftfull mässa. Hon och bandet är i perfekt harmoni och får musiken att explodera gång på gång under kvällen.

Nya låtar som »Discovery« och »The hope only of empty men« imponerar med episk storslagenhet. »Deathbed« från andra albumet Ceremony är ett långt och stämningsskapande nummer som växer för varje minut. Och »Evocation«, en av många höjdpunkter på The Miraculous, vräker ut en mullrande matta över publiken innan den övergår i ett improvisationsartat parti (med triangel!) som är helt fantastiskt.

Anna von Hausswolff lever sig med i varje ton och ackord. Hon hamrar på sin synth, headbangar och vaggar med i musiken. Hon är manisk bakom bakom tangenterna och bygger tillsammans med bandet upp translika tillstånd under konserten. Det är förlösande och får publiken i den fullsatta lokalen att lika andäktigt som hängivet följa det som händer på scenen.

I näst sista låten »Stranger« skiftar tonläget. Låtens akustiska prägel ger lite luft och lugn. Anna kliver ned från sitt podium och går runt på scenen och sjunger. Hon rör sig försiktigt, som för att låta oss andas lite.

Detta för att sedan bjuda på »Come wander with me/Deliverance«, en knappt elva minuter lång ljudupplevelse. Ett kontrollerat kaos med oljud, gitarrer och en hamrande tyngd där Annas röst drar allt framåt. Det är som att befinna sig i en undervattensström där olika krafter rycker i en men där man till slut kommer upp till ytan.

En starkare final på en konsert var det länge sedan jag. Men så är Anna von Hausswolff en artist vars obändiga vilja och musikaliska sinne få andra svenska artister kan mäta sig med i dag.

På sitt kommande, tredje album, The Miraculous, fortsätter Anna von Hausswolff på det storslagna temat. Skivan är inspelad i konserthuset Studio Acusticum i Piteå. Centralt i musiken är Orgel Acusticum, en orgel som invigdes 2012 och som med sina 9000 pipor (där vissa av piporna befinner sig under vatten) är Sveriges största konserthusorgel.

– Jag hade tittat på bilder, läst om den och förstått att det skulle bli en mäktig grej att ta sig an. När jag kom till lokalen var en kille som heter Claudio där. Han är son till Gerald Woehl som byggt orgeln, och han var på plats under hela inspelningsperioden.

– Det var när han gick igenom orgeln och vi gick in i pipverken som jag förstod hur komplicerat och komplext instrumentet var. Att orgeln var byggd för att klara av klassiska orgelkompositioner och även mer experimentell musik. Att de försökt bredda paletten i orgelbyggandet, säger Anna von Hauswolff.

Arbetet med orgeln var inte helt enkelt till en början. Det visade sig att det stora orgelljudet åt up de andra instrumenten i studion. Anna fick använda sig av en synth för att spela in sitt band och därefter lägga orgelns partier.

Trots det är The Miraculous en skiva som präglas av en påtaglig livekänsla. Bandet är närvarande i musiken och gitarrerna och trummorna samspelar mer intimt med orgeln.

Första singeln »Come Wander With Me/Deliverance« är en över tio minuter lång låt. Den inleds med rena och folkdoftande orgelackord och övergår till en malande ljudvägg i nivå med ett band som Swans. Det är en låt som är talande för albumet. Det rena och stämningsfulla formar en tydligare helhet med det tunga och rockiga. Anna von Hauswolffs röst skär rakt igenom ljudet som en kniv och gör att musiken känns fullständigt avgörande. The Miraculous är ett soundtrack inte bara för hösten utan även för det svåra och fantastiska i att vara människa.

Foto: Anders Nydam

Jag träffar Anna von Hausswolff i Köpenhamn där hon bor sedan ett par år tillbaka. Vi sitter på hennes favoritfik, kaféet The Log Lady med Twin Peaks-influerad inredning, och pratar om tematiken i hennes musik. Sagor är ett återkommande ämne i Annas arbete. I projektet Hydras Dream, ett samarbete som hon gjorde 2014 tillsammans med kompositören Matti Bye, tolkar duon författaren H.C. Andersens klassiska saga Den lilla flickan med svavelstickorna.

Även på nya albumet kretsar innehållet kring en saga, om än inte lika uttalat. Denna gång handlar det om en plats som är en sorts samlingspunkt för historier och berättelser som figurerat i Annas familj och släkt genom åren. En plats som har påverkat henne sedan hon var liten och som hon har döpt till »The Miraculous«. Platsen menar hon har hjälpt henne att tänka utanför ramarna.

– Jag känner till så många berättelser som min familj och släkt berättat för mig sedan jag var liten. Jag vet fortfarande inte vilka av dem som är sanna och falska. Det är hela tiden en ovisshet kring vad som faktiskt har hänt. Det är den ovissheten som jag är fascinerad av. Det gör att min egna fantasi börjar skapa egna historier kring den här platsen.

En annan viktig influens på The Miraculous är boken Källan (1961) av svenska författaren Walter Ljungquist. Det är en berättelse om en mystisk källa och samtidigt en historia om ett rikt naturlandskap och människans gåtfullhet. Anna läste boken när hon var ute på turné. Det var under en period då hon satt i en van 7-8 timmar om dagen, kom till spelstället, spelade och sov för att sedan sätta sig i vanen och åka till nästa ställe.

Källan handlar om några barn som befinner sig på gränsen till att bli ungdomar. De gör en sista resa innan inträdet i vuxenlivet för att söka efter en källa.

– Resan som de här barnen gör är omtumlande och samtidigt fascinerande. Det är i det subtila som den stora dramatiken finns. När barnen tar sig genom vissa platser, ser vissa saker eller känner lukten av något specifikt som får dem att associera till något annat. De tar sig framåt till en plats och det är en massa parallella saker som händer. All frustration som kommer med sökandet och även den besvikelse som uppstår när man inte finner det man letar efter. Historien och framför allt naturen som Walter Ljungquist skriver om påminner mycket om naturen i »The Miraculous«.

Vi pratar om moderna sagor inom tv och film. Som tv-serien Bron och Roman Polanskis film Tess. Anna såg den nyligen på Cinemateket i Köpenhamn och blev uppslukad av historien. Framför allt av slutscenen där ett kärlekspar tagit sig till Stonehenge för att få sina sista sekunder med varandra innan de skiljs åt.

– Scenen är en sådan fin symbolik för tanken kring romantik och hoppet i att man ska hitta den stora kärleken. När man tänker på Stonehenge så får man galet många associationer. Det blir så effektfullt när man placerar en saga i en film på den här väldigt fysiska platsen. Det gör något med platsen – jag skulle inte kunna åka dit i dag och inte tänka på Polanski.

– Det är fantastiskt med film att det är ett så visuellt verktyg. Det är lite samma sak som det jag vill få fram i min musik.

Anna von Hausswolff flyttade till Köpenhamn 2010. Efter att ha släppt Singing from the Grave och »spelat sönder sig« behövde hon miljöombyte. Hon flyttade in hos sin syster Maria som redan bodde i staden. Anna inledde något av en eremittillvaro där hon gick till samma kafé varje dag och satte sig och skrev till klockan fem på eftermiddagen. Resultatet blev andra albumet Ceremony som släpptes 2012.

Turnéer och intensivt spelande i såväl Sverige som utlandet (Europa, USA, Kina) följde. Men basen i Köpenhamn övergav hon inte. I dag har Anna rotat sig i staden och studerar parallellt på Konstakademien – Det Kongelige Danske Kunstakademi – där hon går fjärde året och har tagit en Bachelor-examen. Nu har hon gjort ett studieuppehåll för att fokusera på The Miraculous. Albumet släpps i Skandinavien på Annas egna nystartade etikett Pomperipossa.

Hur trivs i Köpenhamn?
– Jag trivs jättebra. Det känns som att jag hittat en plats där omgivningen inte har några idéer om vem jag är. Göteborg har jag växt upp och bott i under större delen av mitt liv. När jag åker dit och träffar gamla vänner så utgår de ifrån att jag är exakt likadan som jag var när jag var 16-17 år. När jag träffar de här vännerna kan jag lätt glida tillbaka till den gamla Anna. Det som är skönt med Köpenhamn är att jag kan vara precis den jag är. Jag har byggt upp min egen identitet här istället för att andra har byggt upp den åt mig.

Gör det att skapandet och skrivandet blir enklare?
– Ja, det är enklare att fokusera och tänka framåt. Sedan blir jag väldigt lugn av Köpenhamn. Jag blir stressad när jag åker till Stockholm och Göteborg funkar inte längre för mig. Jag har många vänner där som jag gillar, men varje gång jag åker över bron (Öresundsbron) så känner jag hur lugnet kommer över mig.

Du har ett eget skivbolag nu, Pomperipossa. Har du startat det bara för släppet av The Miraculous?
– Nej, det är ett skivbolag som kommer att släppa en massa andra artister. Första släppet, förutom The Miraculous, blir en kille som heter Kristian Berg som gör minimalistisk dronemusik under namnet Berg. Han släpper en kassett i slutet av oktober eller början av november. Allting som jag gör med bolaget är första gången för mig. Det är första gången som jag beställer kassetter, första gången som jag är i kontakt med ett vinylpresseri och så vidare. Man känner sig som en idiot. Men då får man förklara för folk att man är nybörjare och att det bara handlar om att jag vill ha svar på mina frågor.

Så det blir släpp på kassett, vinyl och digitalt, med inriktning på experimentell och minimalistiskt musik?
– Ja, det kommer att vara fokus på musik som jag upplever som ett risktagande. Jag har svårt att förstå vad experimentell musik är för något. Enligt traditionen är det väl noise, drone och spoken word. Men nu känner jag att det experimentella finns i så många andra genrer också. Så för mig handlar »experimentell« mer om risktagande musik.

Tycker du att du själv tar risker med din egen musik?
– Ja, om man ser till hur jag spelar och komponerar så tar jag risker. Jag försöker alltid få fram en känsla av att det antingen kommer att gå åt helvete eller att det kommer att bli fantastiskt. Hela upplägget med Orgel Acusticum och att vi gjorde livetagningar i studion var ett risktagande. Att spela in på en piporgel var ett risktagande. Just det där när man är osäker och att man spelar med en slags osäkerhet, men att man gör det med största inlevelse, i det skapas något intressant.

Känner du det inför varje konsert?
– Ja, jag känner det hela tiden. Jag blir aldrig helt trygg i mig själv som liveartist. Det är alltid ett slags nervspel som man har innan man ska uppträda. Sedan går man på scenen och då är det som att alla rädslor om dåtid, framtid och vad folk kommer att tänka släpper. Det handlar bara om nuet. Ordet risktagande finns inte då. Det är bara att släppa på kontrollen och sluta tänka på kroppen.

/

The Miraculous släpps den 13 november. Den ges ut på Other Music i USA, på City Slang i Europa och på Pomperipossa i Skandinavien.

Releasefest för The Miraculous äger rum på Saint Vitus i New York den 12 november. Mer info om det här.

Anna von Hausswolff turnerar i Europa i december, spelar på Dramaten i januari och uppträder tillsammans med Göteborgs Symfoniker i april 2016. Mer info om livespelningar här.

Anna har även spelat in albumet Källan, ett verk som hon skrev till en spelning i Lincoln Cathedral i England 2013 (den första konsert hon gjorde med en orgel). Nu har verket färdigställts i Studio Acusticum och kommer att släppas 2016.

Anna von Hausswolff from Throw Me Away at Letsmix.com.

1. ”I put a spell on you” – Screamin’ Jay Hawkins
”Helt galet och helt sinnessjukt! Han sparar inte på krutet direkt, väldigt vilt och teatraliskt. Jag gillar humor i musik.”

2. ”Punk spirit” – Wave Machines
”Av någon konstig anledning sätter jag alltid på denna låt när jag är full och på väg hem från någon fest.”

3. ”Grow grow grow” – PJ Harvey
”’White Chalk’ är ett fantastiskt album. Dock inte min favorit, men ibland kan en enda låt göra en hel skiva till ett mästerverk! Live är den faktiskt ännu bättre.”

4. ”The Swan” – Camille Saint-Saëns/Clara Rockmore
”En klassisk pärla. Mest intresserar jag mig för youtube-filmen på Clara Rockmore. Hon är thereminens mästare. När jag ser klippet tänker jag på min syster. Hon ska börja spela theremin och hennes tanke är väl att jag ska bli som Rockmores komppianist.”

5. ”Bluebeard” – Cocteau Twins
”Jag älskar denna låt och hur Elisabeth Fraser sjunger den. Och videon känns så härligt 90-tal.”

6. ”Changes” – Planningtorock
”Har precis upptäckt henne. Hon är en sann musikkonstnär. Hon skrämmer mig lite, och det gillar jag. Hon blir inte mindre skrämmande live.”

7. ”Daydreamer” – Patrick Watson
”Arrangemanget fångar känslan och texten på ett genialiskt sätt. Det är verkligen såhär det låter när man dagdrömmer.”

8. ”The balcony” – The Rumour Said Fire
”Jag är barnsligt kär i The Rumour Said Fire. De är så söta och fina dessa killar! Längtar efter deras skiva och hoppas att fler låtar kommer vara lika bra som denna.”

9. ”Lasarettsvisan” – Freddie Wadling
”En av de sorgligaste och vackraste låtar jag vet.”

10. ”Henry Lee” – PJ Harvey och Nick Cave
”Världens sexigaste duett.”

Debutalbumet ”Singing from the grave” släpps på Kning Disk den 5 maj.