Tur då att hans musik och utgivning räcker för att författa några rader. För Vex Ruffin är intressant på flera sätt. Han har funnits i bakgrunden av mitt musiklyssnande sedan något år tillbaka. Han har stått i ett hörn för sig själv och kastat ut taggiga små låtar som fastnat i mitt medvetande. Han har varit en lika trevlig som soundmässigt sträv artist att återvända till när det mesta runtomkring en låtit som en flottig Big Mac.

Vex Ruffin kommer från Chino Hills utanför Los Angeles och började som medlem i Vex Ruffin and the Lo-Fi Jerkheads. Bandet släppte ett par ep:s innan Vex gick vidare till att arbeta under eget namn. Sedan 2011 ger han ut musik på Stones Throw. Etiketten är känd för sin fingertoppskänsla vad gäller alternativ hiphop och funk (Madlib, Madvillain, Dam-Funk och så vidare). Men Vex Ruffin har inte mycket gemensamt med någon av de stilarna. Han är, liksom bolagskollegan Anika, en av de artister som gör att Stones Throw inte är en renodlad hiphop-etikett utan något mer oförutsägbart och spännande.

Vex Ruffin använder sig förvisso av beats som kan härledas till tidig hiphop. Men hans musik är besläktad med tidig punk, new wave och industriella ljud. Låtarna är enkla och avskalade och soundet är skitigt och brusigt. Likheter till artister som Suicide, PiL, Throbbing Gristle och Josef K finns. Samtidigt är Vex Ruffin uppkäftig och medryckande på ett sätt som flera av hans föregångare saknar.

Med enkla byggstenar lyckas Vex Ruffin göra musik som är lika groovig som tjurig. Han står ensam i ett garage med en skraltig elgitarr och en simpel trummaskin och sjunger fraser som »I like to laugh out loud, I’m a laughing man«. Ljudet studsar mellan väggarna, rösten är distad och olja och damm täcker betonggolvet. Det är musik som skulle självdö om den hamnade i händerna på en producent i en »riktig« studio.

Det mesta som Vex Ruffin har gett ut är värt att kolla upp. Första släppet på Stones Throw, låten »I’m losing control« utgiven som en »vykortssingel«, är stenhård, EP:n Crash Course EP fantastisk och femspårsalbumet No escape, som går att ladda ned gratis, lika kärv som övertygande. Tidigare i år samarbetade även Vex Ruffin med beatmakaren James Pants. Under namnet Krista gav duon ut singeln Space Tom Test som med sin 80-talsdrivna diskopuls rekommenderas varmt.

Och så i november kom Vex Ruffins självbetitlade debutalbum. Tolv spår där ljudbilden putsats en aning men inte så mycket att det haft inverkan på nerven. Ett album fyllt av konstiga samplingar, minimalistiska beats, raka melodier och texter om vardagens trivialiteter. Just texterna får ett utrymme som de tidigare saknat och jag slås av hur väl de passar med musiken.

Vex Ruffin har en punkig humoristisk udd som han formulerar i korta fraser. När han sjunger »I got a follower, I need more followers« i låten »Need more followers« ringar han in mycket av samtidens hysteri. Samtidigt som han gör en självironisk blinkning till det faktum att han är en av Stone Throws mindre kända artister.

Annat bra i november

Ibibio Sound Machine – »Let’s dance (Yak Inek Unek) (låt)«

Fatima – »La neta« (låt)

Cut Hands – Damballah 58 (EP)

Physical Therapy – Non-Drowsy EP (EP)

Daniel Menche är från Portland, Oregon och har varit aktiv sedan 1989. Jag stötte på honom för första gången i slutet av 90-talet, under min »industri- och noiseperiod«. Jag köpte det tidiga albumet Incineration som kom i en box av kartong med en ruffig och kollageartad design i gör det själv-anda. Musiken präglades av hårda, skitiga ljud.

Strax efter införskaffade jag Field of skin och Vent, framför allt den förstnämnda skivan golvade mig med sina minimalistiska och tjocka lager av brus. Som att vara instängd i en fläkttrumma och ändå känna ett totalt lugn.

Daniel Menche är en excentriker. Han har en bakgrund som punkare och skateboardfreak i Portland. Under sina tonår älskade han att gå på metalkonserter och röja så hårt att han gick därifrån med kroppsskador. En period sprang han mycket, ibland barfota i skogen vilket resulterade i sönderrivna fötter. Hans tidiga konserter präglades också av skador, han slog sig själv blå och blodig till det oljud som vräktes ut över publiken.

I dag är det lugnare. Daniel Menche föredrar att vandra i naturen, och ta bilder på sin Chihuahua-hund Arrow.

Men det fysiska och aggressiva har länge format själva musiken. Och gör det fortfarande.

Daniel Menche jobbar med en eller ett fåtal specifika ljudkällor på sina album. Som ljud genererade från kroppen; hud, hjärta eller strupe. Eller allehanda bråte, organiskt material, vatten, akustiska instrument, trummor och mänskliga röster. Det mesta som besitter en ljudmässig potential är värt att använda. Daniel Menche söker dem med en »jägare-samlare«-blick. Han letar ljud att spela in för att förstärka dem och lyfta fram dess energi.

Han försöker alltid hitta en balans mellan det akustiska och det elektroniska och gör aldrig rena digitala noisestycken eller akustiska diton. Det är nog därför jag gillar honom så mycket.

På Marriage of metals har han närmat sig den indonesiska Gamelan-kulturen och arbetat med ljud från traditionella gong-instrument. På två långa spår skapar han lager på lager med elektroniskt processade toner från slagverken. Det första spåret är tyngre och mer basdrivet och byggs sakta upp av en distad matta som fräser och vibrerar. Det andra är renare, gongernas klanger är i förgrunden och samspelar försiktigt med det elektroniska.

I båda stycken finns hela tiden en fysisk botten, man förstår att akustiska instrument ligger till grund för (o)ljudet. Det är ett perfekt möte mellan det traditionella och det moderna. Samtidigt visar Marriage of Metals vilken bredd Daniel Menche besitter. Det räcker med att lyssna på den totala kakafonin på förra årets Guts, en skiva som består av ljud från ett misshandlat piano, så inser man variationen i hans musik.

Marriage of Metals släpps på Editions Mego i slutet av april. Lyssna på ett utdrag här nedan. Mer om Daniel Menche, här.

Anika – Anika EP
Anika följer upp sitt utmärka debutalbum från 2010 med en EP där hon fortsätter att demontera pophistorien och omvandla den till avskalad dub. Tillsammans med Geoff Barrow och dennes band Beak>, som producerade och medverkade på debuten, tar hon sig an låtar som The Crystals »He hit me (it felt like a kiss)«, det holländska psykedeliabandet Shocking Blues »Love buzz« (som Nirvana gjorde en berömd cover på) och Chromatics »In the city«.

Låtarnas fluff rensas bort och fram träder ett vemod. Resultatet är karga och gripande tolkningar där Anikas röst sveper över kyliga trummor, sporadiska ekon och bas. Själva tillvägagångssättet framstår som en politisk handling i sig. Två lysande dubversioner av »No one’s there« och »Yang Yang« från debuten ingår även. Jag vill se ett andra album, nu!

Mark Ernestus presents Jeri-Jeri – Bamba
Den fjärde tolvan i Mark Ernestus samarbete med Senegalesiska slagverkare och musiker under namnet Jeri-Jeri släpptes i mars. Fyra låtar med ett tungt groove, där titelspåret gästas av vokalister Mbene Diatta Seck och bröderna Ale & Khadim Mboup. Mbalax, funk, traditionella Sabar-rytmer och dubljud. Sjukt sväng från början till slut. Lyssna här.

Kode9 – Xingfu Lu
Steve Goodmans första EP på två år är en svårfångad upplevelse, döpt efter en gata i Shanghai. Trots två relativt korta låtar, titelspåret och »Kan«, lyckas Steve klämma in tillräckligt många infall och stilgrepp för att perspektivet ska ställas på ända. Upphackade trumbeats, lekfulla hihats, ljudet av drinkglas, chiptune-musik, luriga synthar, stört tempo. En viss lutning åt 80-talet men samtidigt tidlöst och framför allt irrelevant att tidsbestämma. Ute på Hyperdub i slutet av april.

Fatima – »Visit you« (prod Budgie)
Låt från det kommande dubbelalbumet Eglo Records vol. 1, en samling som sammanfattar Londonetikettens första fyra år. Fatimas vokaler är souliga och svävande och musiken därefter, det är tillbakalutat, mjukt och jamartat. Sex minuter och trettiosex sekunder av elektronisk jazz som inte stressar fram, den har redan funnit sin form. Denna gång stöpt i den engelska producenten Budgies ljudmall. Jag gillar det mycket.

Kenya Special: Selected East African Recordings from the 1970’s & 80’s
Soundway Records riktar strålkastarna mot Östafrika och Kenya på denna samling. Trettiotvå låtar som spänner över funk, rock, disco, rumbainfluenser, och som söker teckna Kenyas varierade musikscen under dessa årtionden. Mer kända låtar bredvid bortglömda rariteter. Och framför allt en hel drös med suveräna band, som Slim Ali & The Famous Hodi Boys, The Mombasa Vikings, Sophia Ben & The Eagles Lupopo och Nairobi Matata Jazz. Här.

1. Lemon Kittens – P.V.S
2. Vex Ruffin – I’m creative
3. Talk Normal – Lone general
4. J Dilla – Dreamy
5. Felix Kubin – Hello
6. Treeline – Too hollow
7. Colouroid – Amor y neon
8. The soft moon – We are we
9. Max Goldt – Bei elektrischem licht
10. Heidi Mortenson – Lyset eksisterer endnu
11. Folerio – Second chance
12. Abwärts – Computerstaat
13. Bahamadia – Uknowhowwedu
14. The Veees – Comme ci comme ca
15. Agaskodo Teliverek – Kamikaze curry bun
16. Ahora Mazda – Spacy Tracy
17. Mort Garson – I’ve been over the rainbow
18. Malaria – Your turn to run
19. Quakers – R.a.i.d
20. Arabian Prince – Beatdabeat
21. Shocking Blue – When I was a girl

1. Lemon Kittens – P.V.S

2. Vex Ruffin – I’m creative

3. Talk Normal – Lone general

4. J Dilla – Dreamy

5. Felix Kubin – Hello

6. Treeline – Too hollow

7. Colouroïd – Amor y neon

8. The soft moon – We are we

9. Max Goldt – Bei elektrischem licht

10. Heidi Mortenson – Lyset eksisterer endnu

[soundcloud]http://soundcloud.com/rump/05-1[/soundcloud]
11. Folerio – Second chance

12. Abwärts – Computerstaat

http://www.youtube.com/watch?v=ZxR4OHcn5jE

13. Bahamadia – Uknowhowwedu

14. The veees – Comme ci comme ca

[soundcloud]http://soundcloud.com/invadauk/katalyst-invada-sampler[/soundcloud]

15. Agaskodo Teliverek – Kamikaze curry bun

16. Ahora Mazda – Spacy Tracy

17. Mort Garson – I’ve been over the rainbow

18. Malaria! – Your turn to run

http://www.youtube.com/watch?v=nwYw6VDMeHQ&feature=related

19. Quakers – R.a.i.d

20. Arabian Prince – Beatdabeat

21. Shocking blue – When I was a girl

The veees låt ”Comme ci comme ca” är inte med i mixen. Treelines ”Too hollow” och Folerios ”Second chance” är ljudsnitt i mixen och finns i sin helhet ovan.

Anikas debutalbum går att få tag på från Stones Throw eller Invada Records. Tidigare i år släpptes ”Geoff Barrow presents Invada sampler 2012″ där Anika medverkar med en cover av Chromatics ”In the city”.

Anika släppte sitt självbetitlade debutalbum på Invada i november (och på Stones Throw i USA i december) och jag missade det helt, sånär som på omslaget. Men det är ett förstlingsverk som klamrar sig fast ju mer tid man ger det – trots att merparten av låtarna är covers.

Anika, eller Annika Henderson, har en bakgrund som journalist med Berlin och Bristol som arbetsfält. När hon mötte Geoff Barrow i Portishead blev det starten på ett samarbete som utgick i från bådas kärlek till dub, tidig punkfunk och girlgroups från 60-talet. Tillsammans med Barrows band BEAK> spelade man in nio låtar på tolv dagar, rakt av utan pålägg. Och resultatet är lite av en tidsresa.

Albumets struttiga bas, de simpla trummaskinseffekterna och det bistra, minimala i ljudbilden är som en avbildning av det tidiga 80-talets postpunk och funk (Josef K, ESG, Malaria!). En skärande och avskalad ton  löper genom hela albumet, oavsett om Anika tolkar den engelska 60-talsstjärnan Twinkle eller Yoko Onos ”Yang yang”.

Men att bara beskriva ”Anika” utifrån postpunkens rötter är fel. Det finns en intimitet i det mollartade och distanserade, främst uttryckt i Anikas röst. Den är skev, Nicoartat kärv och ibland närmast uppgiven. I Skeeter Davis bitterljuva ”End of the world” låter det som om hon går ensam i en tom sjukhuskorridor och konstaterar för sig själv att kärleken och tillvaron är bortom all räddning.

Det okonstlade förstärks också av en kritisk udd. Kanske tydligast i Bob Dylans anti-krigshymn ”Masters of war” som dras ut till en dubbig, ödesmättad uppgörelse och avslutas med en röstsampling av en amerikansk soldat som varit med i Irakkriget (”I try hard to be proud of my service, but all I can feel is shame […]  The real terrorist was me”). Att Anika själv har verkat som politisk skribent gör det frestande att se hennes musik och coverval i ett samhällskritiskt sammanhang.
Men för mig är det inte det kritiska som är det fina med hennes debut, utan modet att våga göra popmusik lika osentimental och krass som vardagen många gånger är.

Lyssna på albumet här.