Och nu, på sin Eminem-samplande »Cleaning Out My Closet«, tänder hon eld på hela livet. Så här, två timmar efter att jag hörde den första gången, har jag ingenting klokt att tillägga. Förutom att det är den starkaste rap – och den mest knäckande läsning – jag har hört på mycket lång tid.

Så jag stannar här och lämnar över.

Ibland är det bäst så.

 

Now, this might get a little personal
Or a lot actually
Parental discretion is advised
When I was ten, shit, I believed I could fly
I would just flap my fucking arms and try to meet with the sky
And in my mind I’d envision that I was speaking with god
And then I’d chop his fucking fist off and beat him with mine
But this is just a fucking portion of the war with my mind
So I’mma take you fuckers back and through the vortex of time
When I was seven envision me at the bottom of stairs
And I solemnly swear that this is the truth, no fallacy here
See I was young, man, I was just a toddler, a kid
And he wasn’t the first to successfully try but he did
He took me to the basement and after the lights had been cut
He whipped it out and sodomized and forced his cock through my gut

See it was weird because I felt like I was losing my mind
And then it happened like it happened millions of times
And I would swear that I would tell but they would think that I was lyin’
And now the power that he held was like a beacon of mine
So now I got used to it, I put up with the shit
And now my hate was so volcanically eruptive and shit
But this is nothing cause I guess he told his friend what he do
And they hate it up, shit I was like a buffet for two

And then it happened in a home where every fucking one knew
And they ain’t do shit but fucking blame it on youth
I’m sorry mom but I really used to blame it on you, but even you, by then wouldn’t know what to do

And now it happened so often that he was getting particular
And I’m more scared every time — my speed and ventricular
One night he came home and I was asleep in my bed
He climbed on top of me and forced himself between my legs
He told me: ”Hey –, I see you like them popsicle sticks so put your mouth on my deck and fucking swallow the spit”
And I was confused but I was scared so I did what he said
I had no the effect it would have on my head
My heart was pumping it was thumping with like tons of my fear
Imagine being seven and seeing cum in your underwear
I know it’s nasty but sometimes I’d even bleed from my butt
Disgusting right? Now let that feeling ring through your guts

I thought of offing myself, I thought of killing these niggas
Wanted to take a fucking brick and push they teeth through they liver
Wanted to smash the fucking world and burn its leftover parts
Wanted to rip it out and just fucking step on my heart

Then I grew up and I wasn’t within the reach of these men
But that didn’t keep me out the motherfucking reach of my sin
And psychologically I was just as fucked as they come
I was confused, I had to prove I wasn’t fucked from the jump
I was afraid of myself, I had no love for myself
I tried to kill, I tried to hide, I tried to run from myself
There was a point in my life where I didn’t like who I was
So I’d create the other people I would try to become
Sexuality came into play and with as scared as I was
I was extremely scared of men so I started liking girls
I started starving myself, fucked up my bodily health
I didn’t wanna be attracted to nobody else
I didn’t want the appeal, wanted to stunt my own growth
But there’s a fucking reason behind every scar that I show
I never got to be a kid so that’s as far as I grow
My mental state is out of date, and that’s as far as I know

My biggest problem was fear, and what being fearful could do
It made me run, it made me hide it made me scared of the truth
I’m not deranged anymore, I’m not the same anymore
I mean I’m sane but I’m insane but not the same as before
I had to deal with my shit, I had to look at my truth
To understand that to grow you’ve got to look at your root
I had to cut off the dead, I had to make myself proud
And now I’m just standing living breathing proof look at me now
I made it through everything, I made you look like a clown
I’m fucking great can’t fucking hate you nigga look at me now

Now I’m just saying this to tell you there’s a way from the ground

Just be strong and just move on and just accept what I can
Because it makes your story better when you read at the end
Yeah, there’s a story behind every single scar that I show
I made it out, this a me nobody’s gotten before
I had to open my wounds, I had to bleed til I stopped it
Thanks for joining me here as I cleaned out my closet
I said I opened my wounds, I had to bleed til I stopped it
Thanks for joining me here as I cleaned out my closet.

 

Det skulle till och med kunna påstås att startskottet, dess alldeles egna stormning av Bastiljen, skedde exakt tre minuter och trettiofem sekunder in i Kanye Wests låt ”Monster” från 2010. Just där kliver en självantänd Nicki Minaj in på scenen och ställer inte bara huvudartisten Kanye och de två andra gästerna Jay-Z och Rick Ross i sin skugga, utan egentligen hela den övriga rapvärlden.

”Pull up in the monster automobile gangster
With a bad bitch that came from Sri Lanka,
Yeah, I’m in that Tonka, color of Willy Wonka,
You can be the King but watch the Queen conquer.”

Precis som AZ gjorde 1994 på Nas-låten ”Life’s a bitch” och Eminem på 2001 års Jay-Z-låt ”Renegade”, stjäl Nicki Minaj rampljuset från de självklara stjärnorna bara genom att vara bättre, fyndigare och snabbare. Hon tänjer sin röst i alla riktningar, vrider ut och in på sina rim och nästan spottar ut sina verser likt en jamaicansk dancehall-deejay. Under de här sekunderna är Nicki Minaj världens bäste rappare och ingen kan faktiskt säga emot. Och hon är kvinna.

Är man benägen att rita små teoretiskt röda linjer (och det är man ju) är det omöjligt att bortse från att det här på allvar var början till en feminisering av den kommersiella hiphopen. Som nu på något sätt börjar nå sin hamn.

Strö ut det här halvårets bästa och mest kvalitativt överlägsna släpp på rad, räkna dem och du finner att artister som Azealia Banks, Angel Haze, Iggy Azalea, Kelow och just Nicki Minaj för den delen, ligger bakom majoriteten av dem.

Som de allra flesta musikrevolutioner under 2000-talet har den här inte heller skett under kulissen av hysteri, dunder och fyrverkeri. Istället har den tagit sin form bara genom en smärre skiftning av perspektivet. Det är lika mycket en evolution som revolution. Det är naturligtvis särskilt anmärkningsvärt eftersom just hiphopen länge framstått som en nästintill ointaglig fästning.

Utifrån den traditionella historieskrivningen sägs hiphopen vara innovativ och progressiv, något som också stämmer till en väldigt hög grad. Hiphopen har en inneboende politisk styrka som egentligen ingen annan musikalisk genre kommit i närheten av under de senaste 25 åren. Den har varit ett medel för social förbättring, gett röst åt miljontals av tidigare osynliga människor och sakta men säkert blivit en gränsöverskridande konstform över alla nationsgränser.

Men från den raffinerade gangstarappen vidare till den socialt eftertänksamma ryggsäckshiphopen och över den druckna södervarianten som fyllt dansgolv med ett lika snuskigt beat som refräng, så har den hela tiden varit en ständigt manlig utlevelse.

Popmusik i allmänhet och hiphop i synnerhet har sedan begynnelsen varit mannens spelplats och haft hans världsåskådning som central tematik för det mesta den tagit sig för. De bakomliggande orsakerna till hiphopens maskulina berättartradition är inget mysterium. Den styrs av lika långt bakomliggande patriarkala strukturer som det mesta i vårt samhälle.

Det har så klart funnits en drös tjejer som har rappat genom åren – vissa av dem djupt inflytelserika likt Queen Latifah, MC Lyte, Missy Elliot, Foxy Brown, Lauryn Hill och Lil’ Kim. Några av dem har till och med vägrat att anpassa sig inför den manliga hegemonin och istället spelat inom exakt samma ramar som sina manliga kollegor.

Problemet har snarare varit att strålkastarljuset konstruerats på tok för snävt för att fler än en tjej åt gången ska kunna få stå i det. Ett slags medvetet osynliggörande.

Titeln ”Den kvinnliga rapparen” har i det närmaste varit en trofé som vördigt fått föras vidare från en artist till en annan genom decennierna. Tyvärr har vi också sorgligt nog fått se dem försvinna en efter en. Foxy och Lauryn bland drogrykten och kreativa återvändsgränder, Queen Latifah till en skådespelarkarriär i Hollywood medan MC Lyte stått utan skivkontrakt i flera år.

Men spåren de efterlämnat har aldrig varit tydligare än just här och nu.

Till skillnad mot sina föregångare har den nya vågen av kvinnliga rappare (om vi nu verkligen ska kalla dem det) alla stigit in i rampljuset ungefär samtidigt. Men likt företrädarna har de inte någon egentlig rörelse att knyta sig till. Det finns ingen scen eller för den delen stad som har blivit en ny utgångspunkt.

De har heller inget gemensamt i form av stil, utförande eller framtoning. Och det är så klart också hela poängen. Ingen har egentligen en tanke på att klumpa ihop dem men den här gången spelar verkligen avsändaren roll. Inte för att de alla råkar vara kvinnor – utan för att de inte är män. För att de är så fruktansvärt bra. Den traditionella hiphopnormen är faktiskt inte svårare än så att bryta.

Uppluckringen av den heteronorma hiphopvärlden syns som bekant också inte minst i Frank Oceans utkomst som bisexuell och Lil’ B:s texter och albumtitlar som “I’m gay (I’m happy)”. Men det här är också något annat. En återupprättelse för gamla pionjärer som redan från början vägrade att skriva under på den tilldelade och marginaliserade kvinnorollen i hiphopen. 

Det kanske bara är en slump att de här begåvade rapparna slår igenom just nu. Jag har faktiskt ingen aning. Allt jag vet är att jag inte hör någon annan artist vara lika vidöppet sårad, arg och orädd i sina texter just nu som Angel Haze. Det finns heller ingen rapvirtuos som är lika trygg med sin ryggmärg fastnitad i dansmusiken som Azealia Banks.

När en generation av manliga rappare verkar mest intresserade av att gräva ner sig i en mörk underjord, återanvända beprövade formler eller nöja sig med halvhyfsade comebackalbum påminner Kelow och Nicki Minaj oss om att hiphop faktiskt är som bäst när den avlossar verser lika överrumplande och majestätiska som ett perfekt hoppskott – svävande och tyngdlösa.

Det är allt som behövs.