»… I can remember when there wasn’t a scene, when people laughed at us. People thought we was country. People said all we did down here was ride horses, rope cows and all that, nobody down here had no rap skills. You know, I had to battle cats on the East Coast just to prove that Houston had rap skills.«

(K-Rino)

Den trånga lilla nattklubben The Rhinestone Wrangler i Houston var nog aldrig avsedd att hysa en publik på drygt 1300 personer. Men ägaren insåg snabbt att det inte gick att hejda massorna som vallfärdade till klubben för att bevittna The Rap Attack Contest till synes vareviga kväll mellan åren 1985–87.

Det var här Houstons roligaste, mest brutala (och i sanningens namn enda) rap battles ägde rum mellan stadens fixstjärnor Royal Flush och uppkomlingen Romeo Poet. Den senare visade sig till och med vara så skicklig att gruppen Royal Flush inte hade något annat val än att erbjuda Romeo Poet en permanent plats hos dem.

Något sådant var otänkbart för den egensinniga rapparen Willie D. Trots att han demolerade konkurrenterna i det förstärkta Royal Flush så många kvällar i rad att publiken till slut tappade räkningen hade Willie D större planer. Det här var långt innan han hunnit formulera en första tanke på att starta Geto Boys. Men Willie D visste likväl att han ville nå längre än de nedgångna kvarteren längs Fifth Ward. Han ville ha världen och allting i den.

Varje historia har sin egen mytbildning, och varje myt har sin egen födelseplats. Här heter den just The Rhinestone Wrangler och ingenstans har historien om Houstons hiphopmusik återberättats med samma hängivenhet som i Lance Scott Walkers Houston Rap Tapes (Sinecure).

Det är inte på något vis den enda bok som skrivits i ämnet. Men få har varit så rigorösa i sitt arbete som Lance Scott Walker. Under en period på nästan tio år har han samlat intervjuer med superstjärnor som Bun B, Paul Wall och Z-Ro samt betydligt mer bortglömda och obskyra artister. Han pratar med bistra skivbolagschefer, hoppfulla medborgarrättsaktivister, knarklangare, strippklubbsägare och änkor till fallna rappare. Ingen sten lämnas orörd.

Houston Rap Tapes är tänkt att fungera som ett sorts appendix till fotografen Peter Bestes omfattande coffee table-bok Houston Rap. Men intervjupersonerna målar upp en historia så intensiv och färgrik att Lance Scott Walkers verk står på helt egna ben.

Den tätskrivna resan tar oss från de mytomspunna nätterna på The Rhinestone Wrangler där Willie D gjorde sig ett namn till tiden då Houstons chopped & screwed-sound redan hunnit nå hela vägen till toppen av hiphopvärlden och tillbaka.

Och just där, mellan raderna bland skryt och ett konstant intagande av hostmedicin, står det klart att den outtalade hjälten i Lance Scott Walkers drygt 300-sidiga bok förblir Robert »DJ Screw« Davis Jr.

»Screw told me to listen to this tape and tell him what I tought. I’m listenin’ to the tape and I kept takin’ it out, putting it back in, and I called him, and I said, ’Hey man – I think you gave me a messed up tape’, and he started laughin’. He said, ’Naw, it’s supposed to sound like that’. I said ’Okay’, and I just let it play (…) So I called him back after I got to Austin and I said, ’Yeah, that motherfucker jammin!’.«

(Shorty Mac)

Det är rörande hur kärleken till den numera bortgångne lilla keruben DJ Screw liksom flödar från sidorna i Houston Rap Tapes. Det verkar inte spela någon roll att vissa av dem som intervjuats i boken inte ens hann träffa DJ Screw — hyllningarna är lika översvallande oavsett från vilka läppar de kommer från.

Och det handlar oftast inte ens om den musikaliska revolution han egenhändigt drog igång i den knapphändiga studio han själv byggde upp. Den musik som kom till genom DJ Screws sätt att dra ner alla växlar till noll och låta en muterad hybrid av hiphop, house och ambient långsamt flyta ut under dörrspringan.

Sådär i förbifarten nämns det att DJ Screw kanske inte ens var först med att avsiktligt sakta ner hiphopmusiken för dess närmast hypnotiska effekt. Men det spelar mindre roll i sammanhanget. I alla fall sett till att det var han som tog det långt utanför Houstons gränser.

Nej, kärleken till DJ Screw handlar om respekten han gav till en stad ingen verkade bry sig om.

DJ Screw kom att symbolisera en scen, en stad och ett sound som gick från att vara komplett nonchalerat utanför Texas gränser till att bli själva definitionen av amerikansk hiphop. Han skapade inte bara karriärer åt rapparna som medverkade på hans oräkneliga mixtapes, DJ Screw skapade även en stolthet som det innebar att komma från Houston. Det kan aldrig någonsin avfärdas. I alla fall inte för den som vet hur det känns att vara värdelös och uträknad på förhand.

Houston Rap Tapes är den bästa musikbiografin jag läst i år just därför att den påminner mig om vikten av att alltid omfamna det nya – att entusiasm alltid knockar de tveksamma puritanerna.

Det finns alltid dem som berättar för oss att avsaknad av nyfikenhet och framåtsträvan är en bra sak. Att allt nytt är skit.

Byt ut ett par namn – DJ Screw mot Ornette Coleman eller Z-Ro mot Yung Lean – och det här kunde ha varit historien om vilken nykläckt musikscen som helst från början av 1900-talet till i morgon om du så vill.

Jag vet inte riktigt om det var meningen, men med Houston Rap Tapes lyckas Lance Scott Walker ringa in precis varför kultur i slutändan alltid handlar om en strävan efter stolthet och respekt.

Tack för den påminnelsen!

Vill du förresten fördjupa dig i Houstons bästa rapmusik genom tiderna så gör du det bäst här.

Atlantas Gucci Mane och hans kollektiv 1017 Brick Squad med Young Thug i spetsen må kanske ha en del saker att säga om det påståendet. Men jag är likväl övertygad om att den drillmusik som smattrar över oss hela vägen från Chicago redan står skrivet med fetstil i historieböckerna.

Kanske är det därför en smula paradoxalt att det bästa mixtapet jag hört från Chicago i år egentligen inte alls är särskilt representativt för drillen. 19-åriga Dreezys debutsläpp Schizo må visserligen delvis vila på samma grund av ödesmättade stråkar och hyperenergiska trummor. Men där hennes kollegor hela tiden försöker överträffa varandra i att måla upp allt smutsigare och hårdare beskrivningar av Chicagos bakgator rappar Dreezy mest om kärlek, sex och spruckna relationer.

Hennes musik är så fullkomlig och så självklar. Kanske av den anledningen att hon just verkar befinna sig i uppbrottet av ett förhållande – mellan ilska och saknad, sorg och svek.

Någon timme efter det att jag lagt på luren med Dreezy går jag in på hennes twittersida. Just innan vår intervju har hon postat en rad uppdateringar som vittnar om att hennes tillvaron ter sig just som hennes mest ilskna och svikna texter.

Men det där vet jag som sagt inget om när jag ringer upp Dreezy i Chicago.

När började du rappa?
– Jag var freshman i high school tror jag. Eller var jag sophomore…? Nej, vänta. Jag var 14 år så jag måste ha varit freshman. Jag har alltid skrivit dikter ända sedan jag var barn. Det fanns ingen tanke på att få dem publicerade utan jag brukade skriva för mig själv, i anteckningshäften hemma och i läroböckerna i skolan.

– När jag var typ 14 år började jag kicka lite rhymes mest på skoj och jag fick bra respons direkt från min kompisar. Jag blev erbjuden att spela in lite låtar med lokala producenter och så började jag bygga en liten fanbase som bara växte. Och som fortsätter att växa.

Du är född och uppvuxen i Chicago?
– Japp, born and raised. Fast min familj flyttade ut till förorten när jag var ganska liten. Men som tonåring flyttade jag tillbaka till innerstan. Nu bor jag i south side Chicago.

Chicago har ett rykte om sig att vara ganska hårt, var det också fallet när du växte upp?
– Jag vet inte vad jag ska svara på den frågan. Chicago har alltid varit en våldsam stad och det vet man med sig ända sedan barnsben. Men min mamma såg alltid till att jag inte hängde ute på gatorna som ung. Det var väldigt viktigt för båda mina föräldrar att jag höll mig borta från fällorna som finns för en ung person i den här staden.

Känner du dig samhörig med hela drillscenen?
– Alltså, både ja och nej. Egentligen mest nej. Jag ser mig inte alls som en drillartist även om jag så klart lånar mycket av mitt sound från den scenen. Jag är mycket mer mångsidig än så. Kanske vill jag närma mig mer pop och r&b i framtiden, vem vet? Fast visst står jag mycket i tacksamhetsskuld till drillmusiken. Många av artisterna jag samarbetar med kommer just därifrån.

Schizo känns ibland som ett öppet brev till ett ex. Var det så du tänkte dig mixtapet?
– Nej, egentligen inte. Men det är coolt att du känner så, alla har rätt till sin egen bild av musiken. Jag rappar väldigt mycket om kärlek och sex så kanske är det ofrånkomligt. Fast visst handlar mina texter om vissa specifika personer som jag haft förhållanden med. Vartenda ord som jag någonsin skrivit ned har jag hämtat från mina egna erfarenheter. Så lite rätt har du kanske ändå (skratt).

Jag tycker att du är en av de mest modiga textförfattarna i hiphop just nu. Skulle du beskriva dig själv som orädd?
– Tack så mycket! Orädd? Hmm, ja jag skulle nog säga att jag är det. I alla fall till viss del. Det finns alltid några saker man behåller för sig själv. Men jag försöker faktiskt att vara fierce. Jag rappar väldigt mycket om sex och då finns det alltid dem som skriker att man är en hora eller en slampa. Vilket är sådan löjlig dubbelmoral. Mina texter är inte mer explicita än någon manlig rappares. Det gäller bara att ignorera sådant.

Schizo är Dreezys första solomixtape även om hon har ep:n DSM såväl som ett gemensamt mixtape med rapparen Mikey Dollaz bakom sig. Men på Schizo infriar hon allt det jag bara kunnat ana.

Jag vet ärligt talat inte när jag hörde en total uppriktighet och en sådan skärskådning av en ung artists själsliv framfört så skickligt senast?

Du rappar bl.a att »insecurities are my reality« på titelspåret.
– Ja och det tror jag är en situation som väldigt många kan relatera till. Särskilt om man är eller någonsin har varit förälskad. Ibland vet du varken in eller ut, det känns precis som vartenda beslut du tar kan vara förödande. Vilket kanske är löjligt i efterhand, men just då känns det så.

– Osäkerhet är ju något vi alla går igenom – kvinna som man – även om det inte är så många som medger att de faktiskt känner så. Det är väl någonting man frågar sig hela tiden – ska jag vara med den är personen, är han eller hon rätt för mig?

Din första ep döpte du till DSM som väl är en klinisk term för…
– (skratt) be mig inte att återge betydelsen för det finns inte en chans att jag kommer ihåg det. Grejen var att ett fan skickade ett mejl till mig där hon nämnde DSM (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders, reds anm.). Hon hade hittat det i någon medicinalbok och jag tyckte att det lät grymt bara.

Och du döpte ditt mixtape till Schizo. Varför denna fascination för psykiska diagnoser?
– Va!? Vänta, alltså jag är inte psykiskt sjuk.

Nej, jag menade mer om du är intresserad av psykisk ohälsa?
– Okej (skratt). Nej, men det började egentligen bara med att jag ville profilera mig som den sjukaste emceen. Det handlar mer om att vara »the illest« och »sick« du vet. Jag är inte så intresserad av psykologi.

– Fast uttrycket Schizo är taget ur ett mer känslomässigt sammanhang. Det handlar mer om hur jag haft det i vissa förhållanden. Hur man kan känna flera saker på en och samma gång, som om man vore två personer. Och hur märkligt det är att kunna hata och älska någon precis samtidigt.

Kan det vara terapeutiskt att skriva texter?
– Absolut. Jag ska berätta en grej för dig – ofta sitter jag och skriver när jag har mycket folk runt omkring mig. Men det kvittar liksom. Det är så känslosamt och jag går in så långt i mig själv att det ofta händer att jag faktiskt börjar gråta.

Vilka är dina musikaliska inspirationskällor?
– Shit, det är så många. Det är helt omöjligt att bortse från Kanye (West). Bara genom att verka och att vara har han visat mig vad det egentligen innebär att vara en artist. Vilka mer, hmm… J. Cole, Drake och Kreayshawn. Och sedan Nicki Minaj så klart. Queen Nicki. Det går inte att komma ifrån henne.

– Fast Lil’ Wayne har nog betytt allra mest för mig. I alla fall om jag ser tillbaka på när jag växte upp, då var Lil’ Wayne i princip allt jag lyssnade på. Utan honom hade jag nog inte börjat rappa.

Ingen i hennes familj har sysslat med musik eller ens ägt ett instrument. Dreezy beskriver sig själv som äventyrsfull. Det är kanske just det, i kombination med en oräddhet, som gjorde att hon själv plockade upp en mikrofon kort efter att en av hennes kusiner introducerat Dreezy för den lokala hiphopscenen.

Numer är hon öppen för flera andra musikaliska influenser och det är något som Dreezy tror att vi kommer att höra på några av hennes kommande projekt i framtiden berättar hon.

– Jag gillar faktiskt rock! Har du hört Paramore? En period lyssnade jag i princip uteslutande på dem. Pop och r&b ligger så klart närmast mig men jag kan lyssna på det mesta. Förutom country, jag har aldrig klarat av det. Det är på tok för corny för mig.

Finns det någon särskild producent som du vill jobba med i framtiden?
– Just nu arbetar jag uteslutande med min producent D. Brooks som gör i princip alla mina beats. Han är grym. Men det hade varit fantastiskt att få arbeta med sådana som Mike Will Made It och Ill Will.

Jobbar du på nytt material just nu?
– Nej. Just nu turnerar jag mest och gör promotion för Schizo. Det tar upp den mesta av min tid. Sommaren är rätt uppbokad av spelningar för tillfället men jag ska ändå försöka hänga lite i studion och jobba fram lite nya låtar.

Finns det ett skivbolagskontrakt på gång?
– Mmm, jag har några erbjudanden som jag överväger. Två eller tre bolag har hört av sig. Men jag måste känna att det är rätt för mig innan jag bestämmer mig helhjärtat.

Så det finns alltså ett par alternativ att överväga?
– Jag överväger allt.

En av det senaste årets största kontroverser, åtminstone inom hiphopen, är Kreayshawn, V-Nasty och White Girl Mob. Kreayshawn behöver knappast en introduktion i dagsläget: hennes singel ”Gucci Gucci” närmar sig i skrivande stund 24 000 000 tittningar på Youtube. Yep, tjugofyra miljoner.

Som över en natt blev den 22-åriga musikvideoregissören från Oakland en internetsensation, och de stora skivbolagen inledde en blodig kamp om vem som skulle få äran att signa denna nasala och smått galna rappare. Columbia vann och Kreayshawn jobbar nu med sitt debutalbum samtidigt som hon kör ett hårt PR-race med intervjuer på löpande band.

Kreayshawn beskrivs ibland som en vit Nicki Minaj, antagligen på grund av att hon – precis som Nicki – tillför hiphopen något nytt, samtidigt som hon verkligen ser helt galen ut. Men det finns en väldigt viktig skillnad mellan Kreayshawn och Nicki:

Nicki är en sjukt bra rappare, Kreayshawn är på sin höjd medelmåttig.

Och så var det det där med kontroverser. Kreayshawn har sedan ”Gucci Gucci” kom ut anklagats för att kopiera och exploatera svart kultur. Hon har en estetisk framtoning som förknippas med svarta kvinnor, men Kreayshawn är vit och därmed tolkas det hon gör utifrån andra ramar och regler. Det är fett klurigt att som vit tjej i Sverige försöka tycka något om detta. Men jag ska ändå ge det ett försök.

Förutom det påstådda exploaterandet har Kreayshawn också anklagats för rasism. Det grundar sig i att V-Nasty, Kreayshawns syster och en av medlemmarna i White Girl Mob, frekvent använder det så kallade N-ordet, något som uppenbart är tabu. Både Kreayshawn och V-Nasty har hävdat att i Oakland kan minsann vem som helst säga n-ordet till vem som helst – i Oakland ser man nämligen inte hudfärg på samma sätt som på andra platser i världen.

Men, tänker jag då. Om Kreayshawn inte ser hudfärg, varför kallar sig hon och V-Nasty för just White Girl Mob? Varför pratar hon om ”white girl swag” i upprepade intervjuer? Varför beskriver hon sitt tjejgäng som ”det finns en av varje sort, en vit tjej, en asiatisk tjej, en tjej med crazy hårfärg, vi är som Bratz-dockorna”?

Uppenbarligen ser hon hudfärg.

Många har reagerat starkt på Kreayshawn och tagit avstånd från henne och hennes musik. Iggy Azalea, en annan vit kvinnlig rappare, har fått ett delvis annorlunda bemötande.

Iggy, som ursprungligen kommer från Australien, har också nått status som internetfenomen genom sitt mixtape ”Ignorant Art” och framförallt låten ”Pu$$y”. Överallt jämförs hon med Kreayshawn och trots att jag ogillar att kvinnliga rappare alltid ska mätas mot varandra tänkte jag nu trampa i klaveret.

http://www.youtube.com/watch?v=SR_pscBI0BU

Iggy har som australiensare kritiserats för att exploatera amerikansk rapkultur, en kritik som liknar den Kreayshawn också utsatts för. Men i Iggys fall handlar det inte bara om hudfärg utan även om nation.

Iggy verkar jävligt trött på att prata om ras. Samtidigt påpekar hon i intervjuer att hiphopen är en svart och mansdominerad kultur. Hon menar att vita killar får plats, eftersom de kan relatera till machodelen av hiphopen och att svarta kvinnor får plats för att de kan relatera till hudfärgskomponenten – men att det inte riktigt finns plats för en vit kvinnlig rappare.

Delvis har Iggy en poäng, men samtidigt har hon omfamnats något enormt jämfört med Kreayshawn. Med största säkerhet beror det på att Iggy är en mycket bättre rappare. Punkt.

(Kreayshawn har också utsatts för stark kritik från många hiphopfeminister eftersom svarta kvinnor i princip är helt frånvarande i hennes videor. Iggy däremot omges enbart av svarta kvinnor i sin Pu$$y-video).

I kommentarsfält påpekas att Iggy kan rappa hur mycket som helst om sin pussy och det är uteslutande supercoolt. Men när svarta tjejer gör detsamma anklagas de för att vara för slampiga och för att iscensätta gamla stereotyper om svart kvinnlig sexualitet som ”djurisk” och mycket starkare än vita kvinnors fina och kyska sexualitet.

Men trots den kritiken verkar det ändå råda någon sorts konsensus kring att Kreayshawn/V-Nasty/White Girl Mob är fake och exploaterande medan Iggy är cool, en bra rappare och nyskapande. Iggy anklagas inte i samma utsträckning för att hora ut svart kultur och hon anklagas framförallt inte för att vara rasist.

Vilket är konstigt. På låten ”D.R.U.G.S.” rappar hon ”I’m a runaway slave… master” samtidigt som hon i musikvideon gör en gest som antyder ett lite slött piskrapp. Jag tänker att om Kreayshawn ska ställas till svars för att hennes syrra använder N-ordet, något som hon själv inte gör, så ska fan Iggy ha lite kritik för att hon säger att hon är en runaway slave.

http://www.youtube.com/watch?v=dsLy-jaGhLc

Hade Kreayshawn använt samma runaway slave-line hade totalt twitter-ramaskri utbrutit.

Inom all typ av hiphop, oavsett avsändarens hudfärg, kön, sexualitet – WHATEVER – uttrycks och skapas bilder av ras, maskulinitet, femininitet, heterosexualitet, begär och klass. Tyvärr blir det lättare att diskutera de här bilderna när avsändaren är någon som avviker från hiphopens norm, när avsändaren alltså inte är en svart amerikansk heterosexuell man. Ibland blir det kritik, ibland blir det idel hyllningar.

Kanske handlar skillnaderna i bemötandet av Kreayshawn och Iggy på något diffust sätt om klass och genre? Iggy rör sig lite mer inom någon sorts hipster-rap med starka influenser av dansmusik. Kreayshawn gör mer traditionell rap och har fått förmånen att jobba med Snoop Dogg. Iggy drömmer om att jobba med Kanye West, ser ni skillnaden?

När Iggy ska prata om hudfärg och hiphop säger hon välformulerade saker som framstår som genomtänkta. När Kreayshawn ska prata om samma sak framstår hon som ignorant, för hon lyckas liksom inte vara lika diplomatisk.

Egentligen ville jag bara skriva om Iggy Azalea. Jag ville försöka förstå hajpen som brutit ut kring henne. I en perfekt värld skulle Iggy och Kreayshawn kunna existera sida vid sida och ingen skulle bry sig om att jämföra dem bara för att bägge är vita tjejer. Men vi lever inte i en perfekt värld.

För att vara två ganska okända kvinnliga rappare har både Iggy och Kreayshawn på relativt kort tid fått extremt mycket uppmärksamhet och en stor del av den uppmärksamheten kommer av att de är just vita tjejer och därmed inte ”borde” göra hiphop.

Att båda två uttrycker att de inte vill prata om hudfärg blir på så vis något paradoxalt, för hade Kreayshawn och Iggy varit svarta hade de inte nått lika stor framgång. Jag vet, det låter cyniskt och hemskt, men jag kan tyvärr inte undvika att bli provocerad: För varje Iggy Azalea finns minst 100 andra kvinnliga rappare som rent objektivt är duktigare och bättre men som bara kan drömma om samma genomslag som Iggy fått.

Av debatten att döma framstår det som att världen aldrig hade sett en vit kvinnlig rappare innan Kreayshawn laddade upp sin första Youtube-video. Det är som att tjejer som Tairrie B, Eternia, Persia, KC Lyn, Princess Superstar, Dessa och Lady Sovereign aldrig existerat.

Snackar vi hipster-rap så finns ju både Amanda Blank och Uffie, och en av tjejerna i FannyPack var väl vit? Vi kan räkna i all evighet men jag tänker att den allra bästa vägen ur det här är att först och främst fokusera på hur bra och nyskapande en artist är – men frågan är om man kan vara nyskapande enbart genom sitt kön och sin hudfärg?

Alltså, don’t get me wrong. Iggy Azalea är en grym rappare, långt ifrån den bästa jag hört men ändå bra. Kreayshawn kan vara grym men kan också vara fruktansvärt dålig. Men jag önskar att bara en liten del av all den tid och energi som läggs ned på att lyssna på och tycka saker om Iggy och Kreayshawn kanske kunde läggas på andra hårt arbetande rapkvinnor som Diamond, Reema Major, Angel Haze, Chella H, Lady, Rapsody, Kelow, 3D Na’Tee, Chacity, Audra The Rapper, Gloss Da Boss och Allie Baby, för att bara nämna ett fåtal.

Vi kommer aldrig nå rapjämlikhet om bara en eller ett par kvinnor åt gången tillåts vara på toppen, kom ihåg det.