Hunee – Hunch Music (album)

Time Wept: Vocal Recordings From The Levant, 1906-1925 (samling)

RAMZI – Houti Kush (kassett)

Retch – Finesse The World (album)

 Moon Wheel – Okänt Land (kassett)

Carl & Carol Jacobs – Robot Jam (tolva)

 Little Howlin’ Wolf – Cool Truth (återutgivning)

Motion Sickness of Time Travel – Weeks (kassett)

 Jahiliyya Fields – Chance Life (album)

Pekka Airaksinen – Buddhas Of Golden Light (återutgivning)

She Knows More Than She Thinks är en samling som är värd all uppmärksamhet. Bakom den står musikern Galya Chikiss från Sankt Petersburg. Galya bestämde sig för att förena sex olika artister från Ryssland och Ukraina, inklusive sig själv, till ett möte som visar upp både den särart och begåvning som utmärker den elektroniska DIY-scenen i de båda länderna. Det är artister som arbetar i sina egna avgränsade världar men som delar mycket med varandra musikaliskt.

Resultatet är en samling som är spännande och variationsrik från första till sista ton. Det är musik som är vacker, ödslig och varm om vartannat. De tolv låtarna öppnar upp nya rum i det elektroniska landskapet och låter en bekanta sig så pass mycket att man är tvungen att återvända.

Galya Chikiss har valt artister med fingertoppskänsla. Blablarism (Oksana Zmorovych) från Kiev gör bombastisk och housig pop lika dramatisk som en storm i januari. Ladan från Kiev/Odessa charmar med ettrig ambient techno och drum’n’bass där hennes kyliga sång är som iskristaller i ett vackert vinterlandskap.

Galya Chikiss eget projekt Chikiss skapar varm och hypnotisk elektronika där analoga synthar samspelar med robotartad sång – starkt beroendeframkallande. Tosya Chai, även hon från Sankt Petersburg, gör ena stunden lyskraftig synthpop och i den andra psykedelisk folk med näring från en mörk granskog.

Moskvabaserade Peekaboos musik är försiktig där hon blandar sparsmakade trummaskinstakter och enkla synthackord med ett effektivt och isande resultat. Och Anya Kutz från Petrozavodsk gör avskalad och monoton medeltidselektro där lager på lager med röster bildar en mantralik och närmast extatisk ljudväv.

Här och var går det att höra släktskap till artister som LA Vampires, Holy Other och Maria Minerva. Men varje artist har en personlig sfär som de inte har uppfunnit över en natt. De representerar alla musik som växt fram i processer där målet att finna nya marker och göra det med enkla medel gjort den motståndskraftig mot yttre påverkan. Det är musik som är lika hemlig som inbjudande. Som att leta efter en väg i mörkret och samtidigt känna en slags trygghet för man vet att man kommer att hitta rätt.

Att Galya Chikiss inte bara valt artister utan även gjort det snygga omslaget understryker hennes tydliga kurerande av She Knows More Than She Thinks. Det är hon som format släppet och gjort den till en av de bättre DIY-samlingarna som kommit under de senaste åren. Skaffa den från Not Not Fun och lyssna på den här.

Och på tal om Anya Kutz. Hennes utmärkta grupp Love Cult släppte nyligen EP:n Wonderland.

Chester Raj Anand upptäckte musikproduktion vid sex års ålder när hans äldre bror introducerade honom för digitala ljudprogram som FruityLoops. Chester gick vidare till att bekanta sig med piano, keyboards och slagverk och så småningom började han att producera egen musik.

2011 släppte han sina första produktioner under namnet InfinitiRock. Något år senare grundade han artistaliaset RAJA i samband med ett skolprojekt. Han spelade in tre album med suddiga ljudexperiment, samplad hiphop-vinyl och lekfulla beats som gavs ut på Brooklyn-etiketten Astro Nautico.

Strax därpå utökade Chester namnet till Lord RAJA och våren 2013 släpptes första EP:n Rubies på Ghostly International. I december 2014 kom så debutalbumet, A Constant Moth. På skivan samlar Chester alla sina nyckfulla drag till en ljudlig upplevelse utöver det vanliga. Bass, ambient och techno samsas med Chicagorapparen Jeremiah Jae och en låt döpt efter den tyska arkitekten Gottfried Semper.

Lord RAJAs debut för tankarna till liknande excentriska musikhjärnor som Flying Lotus och Squarepusher. Men Chester har en känsla för de små finurliga detaljerna som är hans alldeles egen. Utöver det inkluderar hans artistskap även ett intresse för kompositörer som Iannis Xenakis och egendesignad elektronisk utrustning.

Jag skickade ett gäng mailfrågor för att ta reda på mer om Lord RAJAs musik. Men först ett geografiskt missförstånd.

Du bor i stadsdelen Red Hook i Brooklyn där du växte upp. Är det ett bra eller tråkigt område att bo i som musiker?
– Jag är från Red Hook och jag gillar att åka tillbaka dit när jag får möjlighet så att jag kan göra musik i skogen. Det är bra att komma bort från staden ibland och leva ensligt och väsnas i skogen. Det finns ett Red Hook i Brooklyn men det Red Hook som jag kommer ifrån ligger i Hudson Valley. Det är inspirerande för att det är tråkigt där. Jag antar att Vincent Gallo har samma uppfattning om Buffalo (där Gallo är född, reds anm.).

Du började att släppa musik under namnet InfinitiRock. Vilken slags musik var det?
– Det är ett namn som min äldre bror gav mig utan någon direkt baktanke. Den musiken liknade det jag gör som Lord RAJA på så vis att den var spretig. Men den var mycket mer samplingsbaserad och rotad i bitar som jag hämtat från hiphop-vinyl. Alldeles nyligen blev jag intresserad av elektroniska ljud från hårdvara och processorer. Förhoppningsvis kommer det att märkas på material som jag släpper framöver.

När startade du Lord RAJA?
– I oktober för två eller tre år sedan i samband med en uppgift i skolan. Jag gick i en hemsk sociala medier-klass och vi var tvungna att göra en marknadsföringskampanj om vilket ämne som helst utom oss själva. Jag hittade på aliaset RAJA och sade att han var en vän till mig som gjorde musik (jag ljög). Sedan bestämde jag mig för att släppa tre album fram till Halloween med titlarna Witch, Color och Red. Astro Nautico hjälpte mig att släppa dem och få in min fot på internet.

Du har sagt att du gillar »pirating analog sounds«. Vad är det?
– Begreppet »pirating analog sounds« var något jag nämnde i en telefonintervju med personen som skrev min biografi till Ghostly. Jag pratade om några specifika tillfällen. Jag har en Windows-laptop som jag kan vika ihop till en surfplatta och ett enkelt USB-ljudkort. En stor del av min sommar ägnades åt att jag gick omkring med denna utrustning i min ryggsäck och spelade in ljud med Ableton i hemlighet. Jag gick in i slumpmässigt valda skiv- och synthesizerbutiker och kopplade in utrustningen och spelade in utan att någon lade märke till det. Ett annat användbart knep är att skaffa en iRig (adapter till gitarr) till iphonen.

Tycker du att ljud med dålig kvalitet, som diffusa ljud, är bra källor att använda i din musik?
– Yeah, ljud med låg kvalitet kan vara intressanta. Jag har för mig att Clark sade något om att det finns en poäng med att sampla Youtube för att få lite cyberartad smuts i mixen. Jag vet inte. Jag är i alla fall ingen kille som strävar efter det hyperpolerade i mina produktioner.

Ditt debutalbum A Constant Moth släpptes i december 2014 på Ghostly International. Jag gillar titeln. Vad betyder den?
– Titeln handlar vagt om förändrade mänskliga lockelser och existentialism.

Musiken på albumet är en utmanande blandning av ambient, hiphop, footwork och bass. Hur skulle du beskriva det du försökte uppnå musikaliskt på skivan?
– Jag strävade helt klart efter ett utmanande urval av stilar eftersom jag blir uttråkad så snabbt. Även om jag fortfarande är ung så har jag gjort musik varje dag i mitt liv ända sedan jag var en liten parvel. Det är lätt för mig att bli uttråkad så jag tänkte att jag skulle experimentera med en del maxade angreppssätt på detta släpp.

Chicago-rapparen Jeremiah Jae bidrar med sång på låten »Van Go«. Hur startade ert samarbete? Kände du till honom sedan tidigare?
– Vi har arbetat tillsammans tidigare. Skivbolaget kom upp med idén. Jag älskar allt som Jeremiah gör.

En av låtarna på albumet, »Gottfried Semper«, är döpt efter den tyska arkitekten med samma namn som var verksam under 1800-talet. Semper ritade bland annat Dresdens operahus Semperoper och skrev om arkitekturens ursprung. Är du inspirerad av honom?
– Den låten improviserade jag fram på en Yamaha-synth. En rumskompis som jag hade vid den tidpunkten pratade hela tiden om Semper och det påverkade definitivt den musikaliska inriktningen på låten. Man kan säga att jag med låten ger en undermedveten komplimang till min kompis kännedom om denna intressanta karaktär. Nuförtiden tycker jag att det är svårare att improvisera på det sättet i min musik. Jag är väldigt glad att jag lyckades göra det i den låten och att min vän hjälpte mig att tänka på ett annat sätt.

Är arkitektur något som du inspireras av när du gör musik?
– Arkitektur är både matematiskt och kreativt. Musik är precis likadant. Det finns minimala angreppssätt och det finns maximala angreppssätt. Vi strävar alla efter att bli stora byggnadsmästare.

Om du hade förmågan och kunnandet att bygga vilket instrument som helst, vilket instrument skulle det vara?
– Förmodligen en violin. Eller mellotron.

/

Lyssna på A Constant Moth.

Ladda ned Lord RAJAs EP Rubies från 2013 gratis här.

Mer om Lord RAJA här och här.

Jag lyssnar på Noveller. Sarah Lipstates musik är rogivande på samma slags sätt som en stad i kvällsmörker. Den är precis och koncentrerad men har samtidigt ett tempo. Den sätter igång tankarna och gör att man färdas till något som är obestämbart men inte främmande. Det finns en trygghet i musiken som bara kan komma från en artist som har full kontroll över sitt uttryck. Den gör att ens lyssning hela tiden är skärpt samtidigt som nyfikenheten är hög.

Sarah Lipstate är baserad i Brooklyn. I sitt soloprojekt Noveller utgår hon från elgitarr och effektpedaler. Hennes musik bygger på lager på lager av ljud som varierar i täthet och intensitet. Ibland är uttrycket skör ambient som skissar upp tunna gitarrlandskap. Ibland är musiken kraftfullare med distorsion och ljud som breder ut sig och tar över.

I Novellers musik finns släktskap till såväl Brian Eno som senare kollegor som Ben Frost och Jefre Cantu-Ledesma. Men i Sarah Lipstates ambienta och drone-artade ljud finns en variation som är ständigt spänningsskapande. Skiftningarna i musiken fungerar som en bultande basgång som binder ihop allting. Lyssna bara på ett av Novellers senaste album, utmärkta No Dreams, från 2013 och ni förstår vad jag menar.

Sarah Lipstate inledde sitt musiklyssnande med Sonic Youth och gick därifrån vidare till No Wave-scenen och avantgarde-kompositörer som Glenn Branca. Innan hon ägnade hela sin uppmärksamhet på Noveller var hon medlem i banden Cold Cave och Parts & Labor. Sedan 2009 har hon släppt ett gäng egna album, startat skivbolaget Saffron Recordings, samarbetat med musiker som basisten David Wm. Sims från The Jesus Lizard och uppträtt med Lee Ranaldo.

Sarah Lipstate har även medverkat i projekt som Rhys Chathams A Crimson Grail och Glenn Brancas Symphony No. 13 (Hallucination City) där en mängd gitarrister i stora ensembler framfört specialskriven musik för ett gigantiskt format. Dessutom har Sarah komponerat filmmusik och gjort egna kortfilmer.

Läge för ett gäng mailfrågor alltså.

Kommer du ihåg ditt första möte med musik?
– Jag har ingen aning. Men jag kommer ihåg den första gången som min pappa spelade ett vinylalbum för oss. Det var en skiva med John Denver och Mupparna. Jag tyckte att vinylspelaren var riktigt cool och pappa gav den senare till mig tillsammans med hans lilla samling med LP-skivor.

Kommer du från en familj med musikintresse eller där det finns musiker?
– Nej. Jag är den enda musikern i familjen. Tursamt nog fick mina föräldrar mig att börja ta pianolektioner när jag gick i andra klass i grundskolan. De uppmuntrade mig även att gå med i skolbandsverksamheten som fanns när jag gick i mellanstadiet. Så även om musik inte fanns i familjen sedan tidigare tyckte mina föräldrar att det var viktigt för mig att ta musiklektioner och låta mig bestämma själv om det var något jag ville hålla på med.

Vad lyssnade du på när du började med musik?
– Jag älskade Sonic Youth och ett band från Dallas som heter Toadies. De var mina favoritband när jag var yngre.

Hur kom det sig att du började göra ambient och atmosfärisk musik med en elgitarr och effektpedaler?
– Jag spelade noiserock-artad musik när jag var 19 år och gick i college, men mina grannar ringde hela tiden polisen när jag repade in mitt garage tillsammans med en trummis. Därför började jag med tyst improviserad gitarrmusik i mitt sovrum. Noveller växte fram ur dessa mer stillsamma gitarrexperiment.

Vad betyder namnet Noveller? På svenska är det samma ord som för »short stories«
– Det betyder ingenting. Jag gillade bara hur det låter när man säger det. I början använde jag namnet Novella och ändrade det efter ett tag genom att lägga till »-er« som ändelse.

Dina första album, som Red Rainbows och Desert Fires, är ganska skitiga och låter lite lo-fi. På senare skivor som Glacial Glow och No Dreams är ljudbilden större och även mjukare. Hur skulle du beskriva din musikaliska utveckling?
– Det har mestadels att göra med mina inspelningsmöjligheter och min kunskap om efterproduktion och mixning. Jag har alltid spelat in min musik på egen hand så i takt med att jag lärt mig mer om att producera har kvaliteten på mina album också växt.

Du skapar musik som istället för att ha strukturen av en poplåt med vers och refräng bygger på lager av ljud och oljud. Vad är det som är så tilltalande med att arbeta med drones och atmosfär?
– Jag är inte speciellt intresserad av ordinära låtstrukturer. Det får andra artister hålla på med.

Har du bara arbetat med gitarr som instrument på dina inspelningar eller har du använt andra instrument, som violin, bas eller piano?
– Noveller startade som ett gitarrprojekt men i samband med albumet No Dreams inkluderade jag synth och piano i mina kompositioner. Jag gillar att bygga ut mitt sound och samtidigt behålla fokus på gitarren.

Jag har läst att du har använt saxar på gitarren när du uppträtt. Vad är bra med att använda saxar som instrument?
– Jag använde saxar på en låt för ett tag sedan. Det skapar lite av samma effekt som när man spelar med en slide på gitarren. Det är metall på strängar. Det producerar ett trevligt skimrande ljud.

Du har arbetat med film vid många tillfällen under din karriär. Dels har du gjort filmmusik till flera kortfilmer och dels har du gjort egna kortfilmer som har visats på South By Southwests filmfestival och på filmfestivaler i Japan och Singapore. Finns det några likheter mellan dina sätt att arbeta med film och musik?
– Min arbetsprocess är väldigt likartad. Med film arbetar jag med 16-millimetersfilm och målar och syr direkt i filmen. Det är ett experiment för du vet inte hur det kommer att se ut förrän du sätter den i projektorn och tittar på den. Det är väldigt mycket trial and error.

Du har medverkat i större grupper med gitarrister, som Rhys Chathams verk A Crimson Grail för 200 gitarrer, Ben Frosts Music for 6 Guitars och Glenn Brancas Symphony No. 13 (Hallucination City) för 100 gitarrer. Hur var dessa olika framträdanden?
– De var alla fantastiska upplevelser för mig och formade mycket av det jag gör som sologitarrist. Jag hade turen att vara med i några av dessa ensembler när jag var ganska ung och det gav mig självförtroendet att göra saker på egen hand och genomföra egna projekt.

Hur är det att vara en del av en större grupp av musiker där merparten av dem spelar samma instrument som du? Det måste vara en stark kontrast till när du uppträder som soloartist med Noveller?
– Ljudet är mycket mer kompakt när det är 100 personer som spelar gitarr samtidigt jämfört med när en person gör det. Men det är trots allt inte så olikt.

En sång från ditt kommande album Fantastic Planet, »Into the Dunes«, gick nyligen att höra på Allmusic.com. Hur låter albumet?
– Det nya albumet har en del synthstrukturer och även inslag av piano och sång. Jag tycker de nya ljuden är spännande och det ska bli fantastiskt att resten av världen ska få höra det.

Du planerar ett släpp tillsammans med J. G. Thirlwell (Foetus, Wiseblood, Manorexia). Kan du berätta lite mer om det samarbetet?
– J. G. Ville samarbeta med mig vid ett liveframträdande på The Stone i New York city (avantgarde-scen) tidigare i år och jag tyckte det var spännande att få möjlighet att spela med honom. Vi skrev flera kompositioner för det framträdandet. Han spelar synth och jag spelar gitarr men gitarren är mycket processad och bearbetad, mer än vad den är i Noveller. Vi blev efterfrågade att göra andra spelningar så vi utvecklade materialet och bestämde oss för att det skulle vara grymt att spela in ett album. Vi bör vara klara med inspelningen i slutet av året.

Kan du nämna fem album som har haft stor betydelse för din musik?
– Brian Enos Taking Tiger Mountain (By Strategy) och Another Green World, Glenn Brancas The Ascension och Sonic Youths Daydream Nation och Goo.

Tycker du om att turnera eller är det tröttsamt och stressigt? Jag läste att du var flygrädd för ett par år sedan, har du samma rädsla i dag?
– Jag tycker det är väldigt jobbigt att turnera men det är nödvändigt för jag älskar att spela för människor över hela världen.

Har du några andra projekt på gång förutom det nya albumet och samarbetet med J. G. Thirlwell?
– Jag har en del filmprojekt som jag arbetar med som kommer att bli intressanta. Jag älskar att skriva musik för andra människors filmer. Det är något av min passion.

/

Fantastic Planet släpps den 26 januari 2015 på Fire Records.
Mer om Noveller och Sarah Lipstate här och här.

Noveller spelar på Skrammel på Inkonst i Malmö den 13 november (med Ela Orleans [UK/POL] och Leda), på Koloni på Studio Chanslös i Göteborg den 14 november (med Ela Orleans [UK/POL] och Death And Vanilla) och på Mother på Fylkingen i Stockholm den 15 november (med Ela Orleans [UK/POL], Morbida [IT], Kali Malone [US] och Marta Forsberg).

Brittiska FKA Twigs har släppt ett par uppmärksammade EP:s och singlar sedan hon dök upp i slutet av 2012, varav låten »Water me« omtalats för sin konstnärliga och snygga video. Nu är Tahliah Barnett aktuell med sitt första album LP1. Viss tvekan är befogad med tanke på förhandshaussen, men lyckligtvis besannas den inte. LP1 är utmärkt och en stark debut som rör sig ledigt och självklart i gränslandet mellan r’n’b, ambient och elektronika. Det är drömskt, souligt och progressivt. Tahliahs ljusa och snirkliga röst ledsagar en genom det elektroniska landskapet och de finurliga rytmerna. Själfull konstmusik om man så vill. LP1 släpps på Young Turks i mitten av augusti.

Fujako består av producenterna Jonathan Uliel Saldanha från Portugal och Nyko Esterle från Frankrike. Duon bildades kring ett gemensamt intresse för eko, bas och rytmer från jordens inre och arbetar ofta med MC:s från hiphop-genrens mer experimentella territorier. För ett par år sedan gav Fujako ut första skivan Landform på Bryssel-baserade etiketten Ångström Records. Nu följs den upp av EP:n Soul buzz. Det är sex låtar med sönderfallande, trasig och skitig dub där MC:n Black Saturn rappar över tunga och långsamma beats.

På Fujakos Discogs-sida står det att duon är inspirerad av »mineral landscapes, mental fog, old percussion apparatus and Rap«, och det är Soul buzz ett strålande exempel på. Musik lika mörkt angelägen som nytänkande. Släpps på Ångström Records i slutet av augusti.

Annat bra

Aybee & Afrikan Sciences – Sketches Of Space (album)

Zongo Junction – No discount (album)

En mix som inte hade varit så anmärkningsvärd om inte duon även inkluderat gitarrfigurer i musiken som doftar Mark Knopfler. Upplägget fungerar förvånansvärt bra. Mycket beroende på den genomarbetade produktionen och det faktum att såväl Harrington som Jaar är två extraordinärt begåvade musiker.

Ändå har jag en del farhågor inför spelningen på Debaser Medis i Stockholm. Skulle det som låter så bra på skiva gå att överföra i ett liveformat utan att det blir platt? Kommer gitarrinslagen att gå att förena med det dansanta och elektroniska utan att gitarrerna bara blir utsmyckning utan substans?

Det visar sig att min oro är obefogad.

Darkside lyckas med att låta både storslagna och nytänkande. De får musiken på albumet att växa flera storlekar live.

Nicolas Jaar står böjd över en laptop och olika moduler. Dave Harrington är vänd mot honom med en elgitarr och växlar mellan att spela inlevelsefullt och skruva på diverse reglage. Båda följer varandra med blicken och jobbar fram musiken gemensamt och fokuserat. Det är som om varje del av repertoaren vägs på guldvåg. Ändå är det allt annat än en stel upplevelse.

Ackompanjerade av rök och en stor roterande spegel som reflekterar ljuskäglor i olika färger bygger Darkside upp konserten. Efter en lågmäld och lite trevande inledning växer musiken successivt.

Nicolas Jaar vrider fram elektroniska mattor, sjunger till och från och höjer tempot med beats som får en entusiastisk publik att släppa tyglarna. Dave Harrington är något mer anonym på scenen men hans gitarr tillför det sväng och subtilt studionördiga som gör Darkside till en så annorlunda dansmusikakt.

Låtar som »Paper trails«, »Heart« och »Golden arrow« från Psychic ges i maffiga versioner. De förlängs och expanderar och är fyllda med så mycket musik att de bildar små allkonstverk i sig.

Det är ljudkonst, expressionistisk elektronika, AOR-rock och house i en och samma lockande paketering. Lokalen är knökfull, varm och badar i ljus och vackra ljud. Och trots att pulsen växlar under konserten finns det hela tiden en spänning i musiken som är väldigt tilltalande. En spänning som bryter ut i små lyckorus bland publiken gång på gång.

När extranumret tar vid och avslutas i en ljudmässig tornado finns det inte mycket mer att tillägga. Kvar är en känsla av att man fått ta del av ett flödande samarbete som bara kommer att fortsätta. Som en organism som hela tiden hittar nya former.

Läs TMAs intervju med Darkside.

När jag införskaffat albumet, som visade sig vara den självbetitlade debuten med White Poppy, fick jag mina signaler bekräftade. White Poppy är en strålande skiva. Den är fylld med vackra ljudlandskap, snirkliga gitarrer och en varm puls som formar skivans tio låtar.

Musiken bärs fram av starka melodier och lager på lager av synthar och mångskiftande brus, med White Poppys röst som en svävande del i ljudbilden. »Terapeutisk pop« är en etikett som förekommit, och även om det kan tyckas vara en fånig beskrivning så finns det något lugnande och hoppfullt över musiken.

White Poppy är kanadensaren och British Columbia-bon Crystal Dorval. Hon har hållit på med musik sedan tonåren och har spelat i en rad olika projekt. Förutom debutalbumet har hon gett ut kassetterna I had a Dream och Drifter’s Gold.

Vid sidan av musiken har hon bloggen Sanity Soap där hon delar med sig av tips och tankar kring psykisk hälsa och välbefinnande.

Jag skickade iväg ett gäng mailfrågor till henne nyligen.

Du kommer från staden Victoria i British Columbia i Kanada. Hur var det att växa upp där?
– Det var en fin plats att växa upp på. Över lag har Vancouver Island där Victoria ligger ett väldigt skiftande landskap. Jag gjorde mycket utomhusaktiviteter under min uppväxt.

Staden ligger nära Stillahavskusten. Har detta haft någon betydelse för din musik?
– Jag kan inte direkt precisera på vilket sätt som Stilla havet har påverkat mig men jag vet att jag inspireras av det. Jag älskar stranden. Jag antar att jag märker vilket inflytande havet har på mig när jag reser eftersom det känns som att det är något som saknas då.

Nelly Furtado kommer också från Victoria. Har hon haft något inflytande på staden och har du lyssnat på henne?
– Jag har hört hennes musik, men inte på grund av att hon kommer från Victoria. Jag känner till henne mer som en känd person från MTV. Jag känner inte till om hon har haft någon sorts påverkan på Victoria och dess kultur.

När började du göra musik?
– När jag var 15 år, det var då jag lärde mig att spela gitarr.

Var du med i andra band innan White Poppy?
– Jag har varit involverad i ett par andra projekt. Jag var med i ett samarbete som gick under namnet Vincat under sex år. Jag slog mig sedan in på en egen bana och gjorde musik som My Friend Wallis och höll på med det i ett par år innan jag startade White Poppy. Jag har även spelat bas i andra band.

White Poppy är ett bra namn. Vit vallmo (white poppy) kan ha olika betydelser. Det är en fredssymbol som har sitt ursprung i Storbritannien. Det är också en blomma vars frön kan användas till att producera opium. Varför valde du det namnet?
– Jag valde det för att jag gillade att det är en fredssymbol. Det känns som det är ett passande tema för min musik.

Din musik är en fin mix av distade gitarrer, ambienta ljudlandskap och pulserande basgångar. Men i stället för att bara handla om ljud så finns det hela tiden genomarbetade poplåtar i musikens kärna. Hur kommer det sig att du vill kombinera dessa två sidor, popmusiken och det elektroniska?
– Jag gillar att skriva poplåtar men jag har blivit så utled på popmusik på grund av all förfärlig och andefattig musik som svämmar över i mainstreamfåran. Jag vill aldrig komma i närheten av att göra musik som låter som det. Därför tenderar jag att begrava mina poplåtar i lager på lager av experimentella ljudvävar. Jag hade även kommit till en punkt då jag var trött på att begränsa mig genom att särskilja på de olika musikstilar som jag gillade att arbeta med.

Foto: Sara Hembree

Din röst är flyktig och ganska långt bak i ljudbilden i din musik. Det är mer ett ljudlager än ett instrument i förgrunden. Jag tycker det funkar perfekt så. Varför har du valt att använda din röst på detta sätt?
– Jag sjöng inte förut, jag var rädd för att sjunga. Jag spelade gitarr under många år men ville inte sjunga. När jag till slut bestämde mig för att sjunga så gjorde jag det endast om det vara en massa reverb på sången. Så småningom testade jag att använda en delaypedal på sången och gillade hur det lät. Det låter himmelskt. Jag tycker att det är lugnande. Nu är jag fäst vid det.

Det första som du gav ut som White Poppy är Song a Day från 2011. Ett släpp som består av 18 låtar som är tagna från 30 inspelningar som gjordes under 30 dagar. Vad är bakgrunden till detta släpp?
– Song a Day-projektet är faktiskt från tiden innan jag startade White Poppy. Men mina vänner som har Green Burrito Tapes återutgav materialet 2012 som White Poppy. Projektet började som ett nyårslöfte. Jag startade det i januari 2011 och hade tänkt att spela in något varje dag under ett helt år. Jag insåg sedan att jag skulle bli galen om jag struntade i alla andra delar av mitt liv, så jag slutade det hela efter 33 dagar. Det ursprungliga projektet (med namnet Owakookoo, reds anm.) finns fortfarande på Soundcloud.

Du har släppt kassetterna I had a Dream på Not Not Fun och Drifter’s Gold på Constellation Tatsu. Två inspelningar som är mer lo-fi- och sovrumsartade om man jämför med ditt debutalbum. Hur kom dessa två släpp till?
– I had a Dream spelades in kort efter att jag hade avslutat Song a Day-projektet. En del av idéerna på I had a Dream är faktiskt från det projektet. Jag kommer inte ihåg så mycket från den perioden, det var en väldigt spontan och kreativ period. Jag testade mig fram med nya instrument och konsumerade ny musik och var i ett väldigt inspirerat tillstånd. Det bara rann ur mig. Jag hade också väldigt lite erfarenhet av att spela in och ingen direkt tillgång till riktig utrustning. Men jag var entusiastisk och lät det inte hålla mig tillbaka, så som det hade gjort tidigare.

– Vad gäller Drifter’s Gold så spelade jag in det direkt efter att jag hade blivit färdig med mitt självbetitlade album, debuten. Jag hade ägnat så många månader åt att tjafsa med och vara besatt av arbetet med mitt album. När jag var klar med det så ville jag ha lite roligt och göra något helt annat. Jag gjorde Drifter’s Gold under mindre än en månad med väldigt få omtagningar och lite pillande.

– Det var svårt men jag försökte att inte överarbeta det och göra det perfekt, utan tillåta det att låta lite ruffigt. Det var ett sätt för mig att göra något som var motsatsen till det intensiva arbete som jag lagt ned på albumet.

Drifter’s Gold är döpt efter den amerikanska 1900-talspoeten Don Blandings diktsamling med samma namn. Ett arbete som var inspirerat av Hawaiis skönhet. Inspireras du av klimat och väder i det du gör?
– Definitivt. Jag valde det namnet på kassetten på grund av det. Jag är väldigt observant över hur vädret påverkar min sinnesstämning och motivation. Jag är också lite besatt av tanken på ett paradis, en utopi, och att fly från det vardagliga livet. Jag känner ofta att mitt förhållande till musiken jag gör är min flyktväg. Med Drifter’s Gold ville jag skapa ett ljudlandskap som omfamnade idén om paradis eller eskapism.

I september 2013 släppte du ditt självbetitlade debutalbum på Not Not Fun. Sångerna är stora och produktionen är vacker och stark. Jag tycker det är ett fantastisk debutalbum. Vad hade du för mål med skivan?
– Jag ville verkligen anstränga mig så att jag åtminstone känner att jag lämnat något slags avtryck som jag är stolt över i denna värld. Det var också viktigt för mig att skapa ett enhetligt och genomtänkt album. Jag börjar känna att album som format inte är så viktigt längre. Det är väldigt förekommande att lägga ut singlar eller digitala EP:s på bloggar. Eller att musiklyssnare har en sång av ett band i sin iPod och att de inte vet något mer om albumet eller bandet heller för den delen. Jag själv är en av de som är skyldiga till det.

– Det är okej, jag är inte upprörd över det. Men jag uppskattar klassiska album så mycket. Sådana album som kan lyssnas på om och om igen genom åren och som är bra från början till slut. Jag säger inte att mitt album är ett sådant, men jag skapade det med inspiration från den typen av skivor.

En av låtarna på albumet heter »Emotional intelligence« vilket stämmer överens med skivan väldigt väl. Musiken är stimulerande på ett sätt som talar både till ens tankar och irrationella sida. Är det möjligen en drivande kraft bakom allt du gör som White Poppy? Att du strävar efter att skapa det mentala tillståndet?
– Ja! Exakt så! Faktum är att jag funderade på att döpa albumet till det, »Emotional Intelligence«, eftersom det är ett starkt tema på albumet och i musiken över lag.

Hur skriver du dina låtar? Börjar du med en basgång eller synthslinga och bygger upp låten från det?
– Ibland skriver jag låtarna på gitarr, ibland bygger jag upp dem från en trum- och bas-loop. Andra gånger börjar det med att jag improviserar något som jag senare återvänder till och omarbetar till en låt. Det varierar hela tiden. Jag har inte en fast mall för hur jag skapar en låt.

Vid sidan av musiken har du bloggen Sanity Soap, en plats på nätet för personer som är intresserade av psykisk hälsa och välbefinnande. Hur kom det sig att du startade denna sajt?
– Innan jag startade bloggen postade jag ofta råd och tips på hjälpmedel och mediagrejer rörande psykisk hälsa på min facebook-profil. Jag tror att det var det som triggade mig att starta bloggen. Jag insåg att det är lika bra att skapa en plats för dessa inlägg än att bara lägga ut dem på facebook.

– Den djupare orsaken till att jag startade projektet var ett behov som jag hade av att dela med mig av mina erfarenheter i ämnet. Detta med förhoppningen om att andra med liknande erfarenheter kan känna sig okej med det de gått igenom. Jag vet från egna upplevelser hur mycket det hjälper att höra om andra människors berättelser och strategier när man går igenom något.

Du skriver på Sanity Soap att genom att skapa innehåll på sajten så kan du hålla koll på din egen psykiska hälsa. Du nämner också att du identifierar att du har en betydande depression med borderline-drag. Hur har Sanity Soap-projektet hjälpt dig med att hantera dina psykiska problem?
– Som med vilken annan störning eller sjukdom som helst så handlar det om att hela tiden hantera vardagen. För mig är det viktigt att fylla mitt liv med positiva saker, självhjälps-strategier och nya terapier. Genom att arbeta med inlägg på Sanity Soap så hjälper det mig att fortsätta på en bra bana och att prioritera min psykiska hälsa. Jag har också inspirerats och blivit upplyft av att höra andra personers berättelser. De kopplingar till andra människor som har uppstått genom bloggen är ganska underbara.

Vilken respons har du fått på Sanity Soap?
– Responsen har varit fantastisk. Jag har fått höra från många människor som kan relatera till det jag berättar. Mer människor än jag hade trott har öppnat upp sig och delat med sig av sina berättelser till mig. Jag är väldigt tacksam och inspirerad av det.

Har du lärt dig mer om dig själv och din psykiska hälsa genom din musik och det faktum att du arbetar kreativt?
– Ja, det har jag. Jag har lärt mig mycket om mig själv genom mina kreativa projekt. Jag tror att när du engagerar dig i personligt arbete så kommer du att upptäcka saker om dig själv eftersom du ägnar så mycket tid med dig själv.

Förutom musiken så arbetar du även med annan multimedia. Använder du bildspel och projiceringar under dina konserter?
– Jag gillar att använda projiceringar när jag uppträder men jag äger inte en projektor för tillfället så jag har bara visuals när det finns utrustning till det. Jag föredrar definitivt att ha ett visuellt element som ackompanjerar livemusiken.

Vilka kommande projekt har du på gång, förutom den Europaturné som du är ute på nu?
– Jag har gjort ett samarbetsalbum med Samantha Glass som kommer att släppas nästa månad på Moon Glyph.

/

White Poppy inleder sin Europaturné med en spelning tillsammans med The Hanged Man (Rebecka Rolfart) på Mother på Debaser Strand i Stockholm i kväll, torsdag den 6 mars.

Mer om Crystal Dorval/White Poppy.

Höstmix by Tatti Persson on Mixcloud

Om Stefan Jaworzyn gillar tystnad låter jag vara osagt. Klart är att de musikaliska projekt som han varit involverad i sedan mitten av 80-talet är raka motsatsen till lugn och harmoni. 1986 var han med och startade Skullflower, en grupp som blev en del av den tidiga experiment- och noise-scenen i London vilken kretsade kring skivbolaget Broken Flag och band som Ramleh.

Under ett par år gjorde Skullflower sitt bästa för att störa det allmänna luftrummet med tjutande och rå noiserock. Utifrån trummor, gitarr, bas och rundgång skapades en musik som var lika ogästvänlig som intensiv. Det är musik med vissa kopplingar till tidig amerikansk oljudsrock och Butthole Surfers men som är mycket mer aggressiv och uppgiven. Oljud som inte gör några som helst anspråk på att representera ett »sound«. Skullflower är cement som stelnat i en blandare och som stinker.

Efter en EP och några album lämnade Stefan Jaworzyn bandet, dels för att jobba som soloartist och lite senare som medlem i de utmärkta friforms-akterna Ascension och Descension. Skullflower fortsatte sin verksamhet och är aktiva än i dag.

I sommar släpptes så en retrospektiv över Skullflowers första år, mellan 1986-1990. En box med namnet Kino I-IV som ges ut på Stefan Jaworzyns återuppväckta etikett Shock. På fyra cd-skivor har singlar, första EP:n Birthdeath, albumen Form destroyer och Xaman samt två timmar av tidigare outgivet material samlats. I en lång och läsvärd intervju med The Quietus nyligen berättar Jaworzyn om de första åren med Skullflower och om hur Thatcher-styre och boende i squats i 80-talets London formade bandets musik. Läs här och skaffa boxen här.

Annat bra:

Group Rhoda – 12th House (album)
Mara Barenbaum följer upp förra årets fina debut Out of time – Out of touch med ett album där hon förädlar sin dansanta sida. Bubblande pop och tidiga diskobeats varvas med studsig cocktail-house. Allt med en känsla för det suggestivt febriga. Och en låttitel som »Coral castle« förtjänar all respekt.

Roly Porter – Life cycle of a massive star (album)
Roly Porter följer en stjärnas utveckling från dess födelse till död på sitt nya album och gör det på bästa tänkbara sätt. Muskulös och hotfull ambient där mäktiga ljudpassager avlöses av finstämda och klassiska partier. Som om Ben Frost och Lustmord gick i vänskaplig klinch.

Afrobeat Airways 2: Return flight to Ghana 1974-1983 (samling)
Analog Africa gör det igen. En samling med några av Ghanas främsta funk- och rockartister under 70-talet. Uppers International, sångaren K. Frimpong, The African Brothers och highlife-stjärnan Ebo Taylor som kompar sin son är bara några av de namn som gör denna samling.

Bodil Malmsten – Undergångarens sånger (bok)
Ett antal korta berättelser av Bodil från 1998. Om kärlek, besatthet, död och författarens olika kval. Med en träffsäkerhet och formuleringsförmåga som sätter sig direkt.