9. Sophia Somajo feat. Seinabo Sey – »The last summer«
Denna låt släpps officiellt först i februari nästa år men då Sophia Somajo lade upp den på sin Soundcloud i år kan detta magiska samarbete inte ignoreras. »The last summer« har en vacker kontrast och ett fint samspel mellan Somajos och Seinabo Seys röster. Men det är kombinationen mellan det och slingan under som får mig att gå upp i varv. Jag älskar hur den prickar in alla de element som jag gillar inom denna typ av dov elektro. Det är mörka vibbar, korta och kalla synthar och djupa basgångar. Hade den haft en mer definierad och fokuserad basgång och kanske till och med inslag av acid hade den legat högre upp.

8. Skepta – »Shutdown«
Den börjar och slutar med två ljudbitar från Drakes vineflöde – mellan det finns låten som fick grime att bli en grej igen. »Shutdown« har otroligt många citerbara rader och Skeptas leverans med ett flow både i takt och i otakt är riktigt tung. Men det är den knivskarpa produktionen med hårda trummor, en fet basgång och synthblås som gör den bäst.

7. Nidia Minaj – »Limite«
Nidia Borges aka Nidia Minaj släppte tolvan Danger på Príncipe Discos tidigt i år. Det är åtta ganska korta spår av stökig bass, kuduro, zouk och house som fick mig att gå i taket. Just spåret »Limite« är en av de mer strömlinjeformade och mindre stökiga spåren men den är ytterst tung. Med en rivig basgång och hårda trummor får den igång mig extra mycket.

6. Jessy Lanza, DJ Spinn & DJ Rashad – »You never show your love (Teklife remix)«
Detta samarbete mellan den kanadensiska producenten och sångerskan Jessy Lanza och Chicagoproducenterna DJ Spinn & Taso är en underbar exercis i vad som händer när man kombinerar r&b med juke-estetik. På ytan låter det som FKA Twigs i en modern r&b/hiphopproduktion och låten är riktigt fet. Men det är footwork-remixen på b-sidan med den bortgången pionjären DJ Rashad som stjäl showen. Originalets lunkande vibb får en stark energikick av en hel drös med snabba Roland TR-808:or. Det jag älskar är hur stråkarna får mig att tänka på remixen av DJ Traces »Lost Entity« från 1995. En jungle-klassiker som har en djup plats i mitt hjärta.

5. Megatronic – »Delicate«
Megane Quashie och Marcus Prices projekt började med mer pratande sång från Megane och en gnutta hårdare beats från Price. Här blir det emellertid mer melodiskt och djupare. Jag föll pladask för denna låt och kunde inte sluta lyssna på den under en period. Jag vet inte om det är Megatronics sång om kärlek och känslorna som hon känner inför en romans som får mig att tänka på Tracey Thorn, eller om det är Marcus Prices beat som är sparsmakat och har en subtilt knorrande acid-slinga. Hursomhelst är den helt magisk för att använda ett klyschigt uttryck.

4. Rizzla – »Black Jacobins«
Rizzlas känsla för att kombinera trance-element och estetik från bassmusiken blir inte bättre än på detta spår från EP:n Iron Cages. Här möts influenser från moombahton, baile funk, bass och trance och bildar en både djup och drivande banger. Det är tajt programmerade trummor och en subbas som känns i bröstet. Magiskt bra, helt enkelt.

3. Fono – »Real Joy (Machinedrum Remix)«
Fonos »Real Joy« är i originalversionen ett hårt 4×4-monster med en ganska statisk och studsande takt, en slö wobblande basgång och en riktig pärla vad gäller sången. Jag gillade den men hade lite svårt för en sådan rytm kombinerat med basgången i det tempot. I Machinedrums händer blir den estetiken logisk i mitt huvud. Med ett snabbare tempo kommer studsen mindre i fokus och bytet från wobblande basgång till wobblande synth och djup subbas känns ännu mer självklar. Fono själv tyckte inte om remixen och nekade den från släpp, men jag tycker att den trumfar originalet.

2. Megan Hamilton & Ghost Channels – »Haunting me«
»Haunting me« letade sig in i mina öron under våren och jag blev snabbt kär i låtens garagekänsla och pianohook. Den inleds som en låt som rider på den så kallade deep house-vågen men vid det första breaket dyker ett piano upp med ett breakbeat och Megan Hamiltons sång. Breaket efterföljs av en basgång som låter som både MK och konstigt nog Steve Angello och tar låten till en ny nivå – jag älskar det. Det enda som hade gjort den bättre är om den hade kommit i en riktigt saftig och rivig 2-step version istället. Breaken ger intrycket av att »Haunting me« hade blivit hundra gånger bättre i ett sådant mode, men det är bara önskedrömmar.

1. Cherrie – »Tabanja«
Det är den 30 oktober och jag är på Red Bull Weekender som detta år (2014) äger rum på Södra Teatern i Stockholm. Det är ett väldigt intressant spelschema med artister och dj:s men surret bland mina vänner handlar främst om ett uppträdande som ska ske i det lilla Cornelisrummet på Södra Teatern. Det är Leslie Tay och Cherrie, som tillhör produktionsbolaget YouMeh tillsammans med producenten Amr Badr, som ska sjunga. Det som ska äga rum är nästan ingen redo för. Leslie Tay har nyligen släppt singeln »Vems fel« och ska ge ut en EP året efter, men det stora surret kretsar kring Cherrie.

Till skillnad från Leslie Tay, som gett ut en del material några år innan, fanns det relativt lite från Cherrie. Hon hade gjort några gästinhopp på refränger med Abidaz och 24K men under hennes eget namn fanns bara ett spår. Det hette kort och gott »Intro« och var tänkt att vara just det, ett intro. Det var runt 90 sekunder men fick musiksverige att vilja ha mer. Min vän Hasan Ramic hade berättat att det fanns mycket mer och de demoversioner av låtar som han hade fått tag på var något som skulle skaka Sverige. Han hade rätt. Där och då i ett knökfullt rum sjöng Cherrie låten »Tabanja« och hela rummet flippade inklusive mig.

En hajp lik ingen annan startade och det alla undrade var när låten skulle släppas. Från Cherrie, YouMeh och RMH hördes bara ordet »snart« och intrycket var att den skulle komma innan 2014 var över. Hade den gjort det hade den funnits bland de högsta positionerna på min lista för det året. Men det var inte som att folk inte hade den. Det ryktades om läckor från Cherries lillebror men också att flera personer getts förtroende att få låten.

Andra hade fått tag på den via annan spridning. Framför allt i samband med att RMH:s ledare Babak Azarmi gästade podcasten Jenny & Vänner och premiärspelade låten nästintill i sin helhet tillsammans med flera andra då osläppta låtar. Flera dj:s spelade in låten från podcasten och hade med den i sina set därefter. Men likväl var den sommardag då »Tabanja« officiellt släpptes en stor dag.

Den här låten betyder mycket på flera plan. Dels slog den fast att det fanns något som hette svensk r&b igen och att den var samtida med den amerikanska diton. Det var något annat än den så kallade soulpopen som hade pratats om åren innan med artister som Albin Gromer, Newkid och Niklas von Arnold. Den var något helt annat än den r&b som gjordes 15 år innan med till exempel Kinnda och Awa Manneh.

Nej, trots att jag gillar mycket av den musiken var det här ett nytt steg. Textmässigt hade ingen av de nämnda artisterna pratat om det som Cherrie sjunger om. Förvisso hade det bildspråket behandlats i Aleks och Highwons musik men den var mer kopplad till hiphopen och kändes som melodisk hiphop mer än ren r&b.

På ytan målar Cherrie upp en bild av livet i orten som dokumenterats lika ordagrant av många rappare, men tittar man djupare så finns det även hopp i dysterheten. Och få av de artister som använt detta bildspråk tidigare har lyckats få ner det till kärnan som Cherrie. Hon levererar årets punchline i: »Beckna eller bli som Zlatan«. Frasen får 50 Cents snarlika »Get rich or die tryin« att framstå som en trött klyscha. Hatten av för dig Cherrie. Jag hoppas verkligen att du inte tröttnade på mina konstanta frågor om när låten skulle släppas.

Album och EP:s från året:

Holly Herndon – Platform
TĀLĀ – MALIKA
Helena Hauff  – Discreet Desires
Erik Lundin – Suedi
Lena Willikens – Phantom Delia
Grillat & Grändy – Kör Vi Tills att Dör Vi
Dasha Rush – Sleepstep (Sonar Poems For My Sleepless Friends)
Seinabo Sey – »Poetic«
Cooly G – Armz House
Kelela – Hallucinogen
Fantasma – Free Love
Stellar OM Source – Nite-Glo
Erykah Badu – But U Caint Use My Phone
The Persuader – Skärgård
Toxe – Muscle Memory

/

Tony Masuds tio låtar från 2015 är en del av en årslista med de totalt 50 främsta låtarna från året som Tony kommer att publicera inom kort på sin blogg som finns här.

Några år senare började mitt nya liv. Jag besökte min vän Billy för första gången och åkte röda linjen ut till Fruängen. Allt var annorlunda. Jag trodde verkligen det. Det är först nu jag inser att det nya och det gamla var samma sak, att det bara var jag som förändrades.

Aleks lärde mig det.

Han berättade om bråk med polisen, om att bli rånad, om droger, om familjen som dog och allt sådant på spåret Fruängen. Mina erfarenheter var inte identiska. De fanns någon helt annanstans men bestod likväl av saker jag relaterar till Aleks berättelse. Av kompisar som blev skjutna, kompisar som fastnade i skit. Jag såg samma bråk, samma gator och grät tills jag spydde när folk i min familj begick självmord.

Allt det där händer nog alla. Det är nog därför mitt hjärta känns större när Aleks berättar. När någon sätter ord på mänskliga erfarenheter och fångar något allmängiltigt. För det andra kallar ”utanförskapet” eller ”förorten” är egentligen något annat. Minnen och upplevelser. Platser för människoöden som transcenderar alla former av politisering eller statistik. Det är viktigt att komma ihåg, och än viktigare att berätta om.

Aleks lämnade Fruängen när han var 18 år, jag Borlänge i samma ålder. Jag saknar ofta de jag lämnade – min familj – men aldrig platsen jag växte upp på. Den är fylld av för många plågsamma känslor av instängdhet, av spöken ingen väljer att se.

Karen Russell beskriver i sin debutroman Swamplandia! alligatorbrottaren Avas uppväxt i den amerikanska södern. Russell fyllde genom en magiskt laddad realism ett utanförskap med spöken, reptiler och underliga karaktärer. Där, någonstans i Floridas träskmarker, tecknas även ett porträtt av mänsklig förändring. Om att slitas mellan en säkerhet i erfarenheten och en osäkerhet där allt slitits sönder och en ny horisont breder ut sig. Det är en punkt i vilken allt blir möjligt. Där nya världar blir synliga och där vi slutgiltigt förankrar oss själva i ett sökande efter kärlek och mening.

 Swamplandia! var 2011 års bästa berättelse om att känna sig utelämnad.

Någon gång samtidigt gjorde Tyler the Creator ett framträdande hos Jimmy Fallon. Det var egentligen inget nytt. Många är de artister som trotsigt levererat polemiska tv-framträdanden men Tyler the Creator markerade likväl en ny generations intåg i (eller kanske anspråk på) kulturen.

Det är nog talande hur Tyler the Creator möttes av kyla från hiphop-scenen. Hur han sågs som en barnslig skejtare med pubertala texter. Egentligen var det mest ett nytt perspektiv eller ett nytt förhållningssätt. Ett mångfacetterat uttryck som befann sig i ett mellanland av olika kulturer och som inte anpassade sig till traditionella konsumtionsformer.

När Tyler tillsammans med sina vänner i Odd Future samlade sin historia var det med fotoboken Golf Wang – ett urval av bilder från gruppens Tumblr. En reproduktion av någonting som från början tog form i ett kontinuerligt flöde – utan början och utan slut.

Det har varit tydligt hur en ny berättelse tagit form 2011. Hur en ny, redan omdiskuterad, generation påbörjade sitt narrativ. Det tar jag med mig.

Att jag inte är ensam och aldrig mer kommer att vara det.

Allt annat som var störst 2011:

En öppen landsväg en vårnatt med samtal om Arthur C Clarke.

Det ringlande suggestiva pianot i Thom Yorke, Four Tet och Burials Ego.

En skakande Zola Jesus i logen innan spelningen på Way Out West.

Att rymdhjältinnan kom till världen.

Alla nyanser i Julianna Barwicks röst.

Trummorna i Wiz Khalifas Roll Up.

Öppningsscenen i Drive.

Svansjön i romantiska färger på Lincoln Center.

Harpan i Active Childs You Are All I See.

The Tree of Life.

Några minuter av tystnad efter orkestreringen av William Basinskis Disintegration Loops.

All romantik på Washed Outs Within and Without.

Lana Del Reys ständigt sorgsna blick.

Alla saxofonsolon.

All outtömlig kärlek från och till C.