20. ABBA – ”One of us” (1981)
Det är klart att man alltid har älskat ABBA. På något plan har vi väl alla det. Även på den tiden då jag var ett rockfan som ännu inte fattat att jag hade en popsjäl så njöt jag i hemlighet av ”Dancing queen” och ”Knowing me, knowing you”. Hur skulle man inte kunna göra det? Man kan ha tusen åsikter om vårt största popband genom tiderna, men att förneka att de var mästare på att snickra ihop förtjusande poplåtar är omöjligt.

Samtidigt är jag säkert inte ensam om att tycka att den emotionella kraften har saknats i mycket av deras musik. Den åsikten präglade länge hela min uppfattning av ABBA som band, ända fram till det att jag lyssnade på ”One of us”. Där föll den allra sista barriären, det sista hindret från att älska ABBA på samma sätt som jag älskar det allra bästa av Smokey Robinson, Go-Betweens, Beach Boys eller Håkan Hellström.

Vi vet att relationerna gruppmedlemmarna emellan var allt annat än oproblematiska när den här låten släpptes. Äktenskapen hade kraschat och hur Agnetha och Anni-Frid tyckte det var att sjunga de ofta bitska texterna som Björn och Benny hade skrivit kan jag bara spekulera i. Men det är möjligt att dessa omständigheter bidragit till låtens känslomässiga tyngd.

Det kan förstås lika gärna bero på den oemotståndligt bedårande melodin. Bakgrundshistorier, samtidskontexter och låttexter är en del av det musikaliska pusslet, men utan en bra låt blir det ändå inte mycket mer än kuriosa.

När refrängen i ”One of us” slår till försvinner alla smygande tankar om att det finns något sterilt över ABBAS musik. Det enda som finns kvar är en nyvunnen respekt för Sveriges största band någonsin. Och – det inser jag om inte annat varje gång jag lyssnar på ”One of us” – ett av de allra bästa.

19. D. Train – ”You’re the one for me” (1981)
Vi människor behöver sällan leta anledningar till att behöva uppmuntran. Men i en tid som denna – omfattande ekonomisk kris, kris i herrarnas fotbollslandslag, allmän regnkris istället för sommar och sol – ja, då går det knappt en dag utan att man behöver trösta sig med lite lättare syntfunk och disco boogie. Var kan vi återfinna glädjen om inte i en charmigt ploppig 80-talsproduktion? Vad jag försöker säga är att vi åtta dagar i veckan behöver lite mer D. Train i våra liv.

”You’re the one for me” har en syntslinga som redan vid första lyssningen kryper in i hjärnan och skriver h-i-t-l-å-t i minnesbanken innan den skickar vidare signaler till munnen att le stort. Keyboardisten, producenten och kvalitetsbäraren Hubert Eaves III skapade ett på samma gång tidsbundet och tidlöst litet funkmonster, för alltid fast i 80-talet men (hoppas jag!) för evigt uppskattad.

Tillsammans med ett taktfast old school-beat virvlar olika nostalgiska syntljud runt alltmedan D. Train själv går loss med sin ibland smått rytande men oftast stilfullt kostymklädda r’n’b-röst. Jag blundar och ser honom dansa armkrok med Luther Vandross. Jag öppnar ögonen igen och det är fortfarande ekonomisk kris. Sverige är inte kvar i EM. Ute regnar det.

Men vad sjutton, tänker jag, vi överlever det också.

18. Pet Shop Boys – ”Always on my mind” (1987)
Diskussionen om Pet Shop Boys kretsar inte sällan kring deras verkliga eller påstådda ironi, deras smartness och mer eller mindre tydliga statements. Det kan vara intressanta aspekter som tas upp och jag är inte allergisk mot diskussionen som sådan, men ibland är det skönt att slippa hela den biten. ”Always on my mind” är ”bara” en kärlekslåt, en cover dessutom, men uppblåst till ett grandiost och lustfyllt dansgolvsepos. ”I smell youth” kommenterar en äldre man (spelad av Joss Ackland) i inledningen av videon till låten. Det är en förvarning så god som någon om den ungdomliga romantik låten genomsyras av.

”Always on my mind” är så storslagen att den får ens minnen av gamla kärlekar att framstå som något långt mycket större och viktigare än de egentligen var. Detta intensifierande av känslor är en förförisk och ibland manipulativ kraft hos popmusik som jag tycker mycket om. Kan vi inbilla oss att vi levt ett mer dramatiskt liv än vi verkligen gjort – om så bara på ett emotionellt plan – så ger det ju en liten extra krydda till tillvaron, n’est pas?

Det är klart att ”Always on my mind” är oerhört bombastisk och uppsvälld. Vill man störa sig på det har man alla chanser i världen att göra det. Personligen är jag svag för den fullständiga romantiska satsningen som Pet Shop Boys gör i låten.

Det är lite som med ”Den unge Werthers lidanden” Klart den är överdriven. Men det är också en av de bästa böckerna jag läst.

17. Kate Bush – ”Cloudbusting” (1985)
Wilhelm Reich var en mycket märklig man. Det viktigaste i det här sammanhanget är inte hans insatser inom det psykoanalytiska fältet, utan det påhitt hans pseudovetenskapliga teorier om kosmisk energi ledde fram till: en maskin som skulle framkalla regn på beställning. Det som på engelska kallas ”cloudbuster”.

I ärlighetens namn är väl inte regnmaskinen det viktigaste i sammanhanget heller, även om det förklarar titeln till Kate Bushs klassiska spår från likaledes klassiska albumet ”Hounds of love”. Det är snarare förhållandet mellan Wilhelm och hans unga son Peter som Bush berättar om i ”Cloudbusting”. Och den känsla som barnet drabbas av när han tvingas se myndigheterna arrestera sin far medan denne experimenterade med sin nya uppfinning.

I låten är det den vuxna Peter som minns tillbaka på händelsen och låten förmedlar berättelsens logiska känslor: bitterljuvheten som följer av nostalgiskt tillbakablickande, kärleken han känner till sin far, känslan av förlust – men också hoppfullhet. Kanske framförallt hoppfullhet.

När Peter ser att det regnar tänker han på sin döda far (Wilhelm dog i fängelset av ett hjärtfel) men fylls inte endast av sorg. Peter intalar sig att det kommer bli bättre, någon gång, på något sätt. ”I just know that something good is gonna happen. And I don’t know when, but just saying it could even make it happen.”

Man behöver inte ha en död far som experimenterade med regnmaskiner för att ta till sig av de raderna.

16. Bobby Womack – ”If you think you’re lonely now” (1981)
Bobby Womack är för tillfället aktuell med en ny skiva han gjort tillsammans med Damon Albarn. Det är en trevlig skiva, tycker jag, och det framgår rätt tydligt att det är en erfaren och ärrad gammal man det handlar om. Den gode Bobby har ju varit med ett tag – och varit med om en hel del längs vägen. Inblandad i arbetet med nya skivan var också Richard Russell som producerade Gil Scott-Herons sista skiva ”I’m new here”. Jämförelsen skivorna emellan ter sig självklar: I båda fallen känner man en intuitiv respekt för det som framstår som en himla massa erfarenheter samlade i en skrovlig gammal mans kropp.

Men den där rösten som skvallrar om ett långt liv präglat av såväl med- som motgångar, den som vi inbillar oss har plockat upp visdomar längs livets långa stig – har Bobby inte alltid haft en sådan? När han 1981 släppte albumet ”The poet” hade han visserligen redan en lång och framgångsrik karriär bakom sig, men han var inte äldre än 37 år.

När han på skivans höjdpunkt, den skamlöst storvulna midnattsballaden ”If you think you’re lonely now”, går känslomässigt all in låter det som han redan levt minst hundra år präglade av svärmeri och romanser.

Egentligen handlar låten om att han tycker sin tjej kräver lite för mycket av honom och han varnar henne för den ensamhet hon kommer känna när han inte längre är hos henne. Men är det någon som tycks lida av kärlekskrankhet är det Bobby själv. Man kan tycka att hans inställning är osympatisk (klart hon behöver mig!) men sådana invändningar smulas sönder av en patetik och storslagenhet som jag bara måste kapitulera för.

Till viss del handlar det om att våga köpa konceptet, att inte vara för självmedveten och ironisk i sitt lyssnande. Det är lite som med de bästa R. Kelly-balladerna; de balanserar på gränsen till det löjliga och osmakliga, men om man bara vågar omfamna dem så kan de kännas större än livet självt.

En nyckelorsak till att det fungerar är förstås också att Bobby Womack själv aldrig tvivlar på det han gör. Hans självsäkerhet och trygghet gör att han kan framföra ett sådant här grandiost stycke musik med stor självklarhet.

Därför blir det ingen pekoral. Det blir istället 80-talets kanske allra mest hjärtekrossande soullåt.

Låtar 30 till 26 på Sånger från 80-talet, här
Låtar 25 till 21 på Sånger från 80-talet, här

Jag är långt ifrån någon ABBA-expert men här är i alla fall fyra lite mindre kända låtar som med lätthet passar in i tvåtusentalets vurm för episk proggrock och balearisk nydisco:

”Eagle”

Öppningsspår på LP:n ”The album” från 1977. Har en svensk grupp någonsin kommit såhär nära Fleetwood Mac? A Mountain of One strävade också hit på sina första EP:s.

 ”I see red” / Frida

Från Anni-Frids soloalbum ”Something going on” från 1982. Det låter som en prototyp till Studios jamaicanska baktaktsgung. Lisa Milberg lyfte fram denna för ett tag sedan på sin Rodeo-blogg.

”Wrap your arms around me (Villa edit)” / Agnetha Fältskog

En riktigt bra edit från i fjol som hyllats några gånger på den här sajten. Orginalet från 1983 är också bra, belgiska Villa lägger framför allt på lite mer tyngd och längd.

”Should I laugh or cry (Turkish retouch by Peter Nilsson)”

Peter Nilsson från CDOASS gör också en elegant edit av en bra orginallåt. De där Lindstrømska discobeatsen är rätt oemotståndliga i all sin återhållsamhet.