Goswell är djupt engagerad i de här barnens rättigheter,men inläggen på bloggen – som kunde gälla lamppyssel på hembygdsgården, trädgårdsarbete eller olika välgörenhetsprojekt – var alltid så älskvärt lågmälda och ljusa i tonen. Endast i en bisats nämnde hon sitt förflutna som sångerska i Slowdive. Nu möts vi av budskapet »busy rehearsing« på hennes blogg.

För Slowdive är tillbaka. Herregud, vi tar det en gång till: Slowdive är tillbaka. Det har gått några veckor sedan tillkännagivandet och inte för en sekund har jag kunnat släppa tanken på det. Biljetterna till deras återföringskonsert i London i maj tog slut på en halvminut. Mina försvann någonstans när det var dags att betala, men det kommer fler datum.

Slowdive är det bästa band jag aldrig har sett live. De bästa spelningarna jag har hört är alla Slowdive-bootlegs som jag aldrig har kunnat sluta lyssna på. Den nedklippta livekonserten som P3 sände 1992; svensk radiohistorias tjugofem mest omvälvande minuter? För mig, utan tvivel. Den ljudrymden hade inget annat band varit i närheten av.

Gruppen släppte sin första självbetitlade EP 1990 när medlemmarna var 19 år gamla. Neil Halstead. Rachel Goswell. Christian Savill. Nick Chaplin. Simon Scott. Magiska namn. Responsen var inledningsvis hygglig, till och med i pressen. Den följdes snart upp med Morningrise och Holding Our Breath. Ett halvår, tre tolvor, samtliga solklara tiopoängare. Så unga och redan i besittning av en perfekt känsla för ljuds sammansättning.

»Avalyn 1«, »Shine«, »Losing Today« rusar i ilfart rätt in i hjärtat. Det var tacksamt att bunta ihop Slowdive med ett gäng generationskamrater med långa luggar och ett golv fullt av effektpedaler trots att det egentligen bara var Ride som hade liknande musikaliska ambitioner och kvaliteter. Ride, som jag förvisso älskar nästan lika högt som Slowdive, var till slut dock de som blev pressens gunstlingar.

I ärlighetens namn var de i grunden mer av ett klassiskt popband. Sådana som skrev riktiga melodier. Slowdives dragning åt eteriska, katedralstora delayutflykter var för abstrakta för kritikerkåren att greppa. Det resulterade snart i att de angreps från alla håll. Skivorna sågades, deras uppträdanden hånades och Manic Street Preachers menade att de var värre än Hitler.

Kvar satt vi som älskade dem och förstod ingenting av omvärldens reaktioner. Det här bandet var ju soundtracket till all mödosamt förvärvad hjärta och smärta, för mig var de den största musikaliska förälskelsen sen, well, The Cure. Och de flesta av mina vänner höll, i viss utsträckning, faktiskt med.

Debutalbumet Just For A Day är rakt igenom perfekt och samtidigt ett av de mest konsekventa album som gjorts. Det var helt omöjligt att begripa hur de kunde frammana den ljudvärlden bara med gitarrer, bas och trumma. My Bloody Valentine hyllades, med rätta, för sin Loveless men där handlade det mer om ett massivt dån, en ljudattack som ändå kunde härledas till rockmusiken – vilket förstås var förklaringen till att de gick hem hos kritikerna.

Slowdive arbetade med finare redskap och tycktes mer intresserade av att skicka ut ljuden i rymden än att slänga dem rätt mot oss. Från debutalbumets inledande låt »Spanish Air«, en svävande galaktisk folksång, över hjärtskärande »Waves (»you’re knocking on the door I closed today«)«, till avslutande reverborgien i »Primal« är det här ett fullödigt mästerverk av fem 20-åringar.

Redan här var det lättare att se släktskapet med technonamn som Seefeel än måttligt intressanta rockband förklädda till shoegazers (läs Telescopes, Swervedriver).

Givetvis var Brian Eno en referens och han bjöds in till bandets andra album, deras mest älskade – Souvlaki. Det är en bitterljuv skiva, med djupa personliga konnotationer. Jag minns att jag fick hem den samma dag som en klasskompis begravdes efter tragisk olycka. Jag minns för evigt hennes mamma där jämte kistan, hur jag kämpade för att hålla tårarna tillbaka och misslyckades. Hur det i sorgen ändå kändes rätt att spela Souvlaki om och om igen när jag till slut kom hem den dagen.

Slowdive går en svår balansgång med ljudbilden på albumet. »Alison« och »40 Days« låter nästan som ett lite mer noggrant och eftertänksamt Jesus And Mary Chain, medan »Souvlaki Space Station« är rena effektbadet. Smärtsamt vackra »Dagger« visade sig vara en tveeggad dolk, då den fick tjäna som språngbräda för Neil Halsteads singer-songwriter-aspirationer och i förlängningen ledde till förspillda år med intetsägande Mojave 3.

Det var här, efter Souvlaki, som jag skulle ha sett Slowdive live i Göteborg. Men jag hade inte åldern inne. Det var 18-årsgräns, jag var 17 år och ringde och tiggde om att de skulle göra ett undantag för mig och min 16-åriga vän, men nej.

Souvlaki borde naturligtvis ha lett till ett kommersiellt genombrott men pressen ströp skivan och fortsatte att efterlysa pang på rödbetan-poprock och de fick ju snart sitt Oasis. Flera generationers ölhävare kunde nu förenas i villfarelsen att de hade bra musiksmak. Slowdive styrde istället längst ut i periferin med den stämningsmättade technon på 5 EP.

Om Slowdive hade varit ett konventionellt indieband skulle utvecklingen kanske ha setts som oväntad, men det var ytterst få som överhuvudtaget brydde sig om dem. I själva verket var det nya spåret helt logiskt. Mina technovänner respekterade inga band med rocksättning, förutom Slowdive, som de alltid tyckte var musikaliskt intressanta och nytänkande. »In Mind« är en förkrossande låt, en ambientbombmatta rullas ut under Rachels överjordiska sång i en totalt orädd brytning med det förflutna.

Väl framme vid Pygmalion började det knaka i fogarna, både band och musik föll sakta sönder. Det är en extremt långsam skiva, ljudet av ett skivkontrakt som rivs mitt itu. Samtidigt är det förmodligen den modigaste skivan som Creation någonsin släppte. Jag gick i månader och fantiserade om hur den skulle låta, men kom aldrig riktigt i närheten. Den var bara väsenskild från allt annat.

På min gamla blogg (som hette slowdivejocke, incidentally) brukade jag nämna den i samband med Talk Talks lika kommersiellt omöjliga och mästerliga skiva Laughing Stock, en jämförelse man ser allt oftare i dag. I spåret »J’s Heaven« låter Slowdive musiken vittra ihop till flagor, så här i efterhand tänker jag på William Basinkis Disintegration Loops, en fyra timmar lång studie i sönderfall. Det här är förstås inte lika extremt, men Pygmalion skiljer sig på alla punkter från föregångarna.

Den kan kännas skissartad, isolerad, på samma gång skör och ogenomtränglig. Men det är fantastisk, djupt egensinnig musik. Lyssna exempelvis på »Rutti«, »Crazy For You« eller »Blue Skied An’ Clear«. Och givetvis fick den bottenbetyg i musiktidningen SA.

Slowdive är ett av de tre-fyra viktigaste banden i mitt liv. De var antitesen till Exile On Main Street. Det krävdes inte ens något kontextuellt prålverk, det var bara att dyka ner i en musik som var rikare, rymligare, vackrare än allt annat. Total själslig kompatibilitet. Slowdive öppnade upp en helt ny ljudvärld och blev, om inte inkörsporten, så åtminstone bryggan över till ambient och konstmusik.

Ni ska veta att jag tog alla sågningar personligt och jag har inte glömt. När återföreningen blev officiell fick det en makalös respons. Pendeln har förvisso svängt sedan 1995. Slowdive har sedan länge tilldelats en helt ny status och omvärderats på flera håll. Ändå var det så oerhört skönt att bevittna all kärlek de möttes med. Det var en demokratisk seger, dels för oss som alltid har haft rätt om dem, men även för alla nytillkomna lyssnare.

Det är alltid vackert när det goda tillåts vinna. Slowdive är i dag hjältar för en helt ny generation musiker. Rafael Anton Irisarri, som jag tycker är samtidens främsta musiker, dyrkar Slowdive och det hörs, inte minst på The Sight Below-skivorna. Slowdives diskografi är helt unik, så till vida att den inte innehåller något som helst dödkött. Precis allt är fantastiskt bra, det mesta är helt enastående.

Även allt outgivet material som har sipprat ut under årens lopp är rent magiskt. Det skrotade soundtracket I Am The Elephant, U Are The Mouse, ovanliga livenummer som »Bleed« och »Silver Screen«, Pygmalion-demon »Yesterday«… Fenomenala saker.

Engelsk indie från början av 90-talet har inte alltid åldrats med den äran. Men Slowdive står helt opåverkade av tidens tand. Om möjligt låter skivorna ännu bättre i dag. Deras ljudvärld ter sig, med facit i hand, än mer unik. Under musikåret 2014 kommer inget att vara viktigare än att få se Slowdive live.

Onsdag 10 januari 1990
I kväll när jag satt och lyssnade på ”Life is life” med Laibach kom mamma in och sa att Kajsa (vår hamster) var död. Min lillasyster hade redan börjat gråta. Jag kontrollerade. Kajsa var mycket riktigt stendöd. De svarta ögonen var tomma och hon tittade ut ur sitt hus som om hon ville få en sista skymt av världen.

Torsdag 23 maj 1991
Jag intervjuade Blixa Bargeld för New Life! Vi sågs före Neubautens spelning på Elysée Montmartre i Paris. Bandets utrustning låg spridd i lokalen. Stålbalkar, metallspiraler och mystiska maskiner. Jag lyssnade på deras soundcheck. Grannarna klagade. Trummisen FM Einheit blev arg när arrangören undrade om de kunde sänka volymen. Jag intervjuade Blixa tillsammans med två fanzinejournalister som pratade dålig engelska. Blixa var snäll. ”Beers for the gentlemen as well as for me”, sa han till tjejen från skivbolaget. Konserten var bra. ”Zerstörte Zelle”, ”Yü-Gung” och ”Haus der Lüge” lät bäst.

Tisdag 1 december 1992
Telefonen ringde när jag höll på att stryka kläder i fredags. Det var J, New Life-medarbetaren som går på alla konserter. Han föreslog att jag skulle följa med på en popfest i en källare på Söder. Det tog mig en timme att spraya luggen, dra på mig skinnjackan och hitta dit. Dessvärre smälte jag inte riktigt in bland alla popnördar som skuttade runt i gigantiska t-tröjor, pottfrisyrer och pipskägg. På dansgolvet brusade Ride och My Bloody Valentine ur högtalarna, vilket inte riktigt gav mig lust att dansa.

Söndag 10 oktober 1993
Efter besöket på Moderna Museet gick vi till Mega där S lyssnade på technoplattor som han avgudade, men jag i ärlighetens namn inte blev så imponerad av. Lars Sundh, designgurun på tidningen Pop, dök också upp och bar på en gigantisk trave cd-skivor. Vi hamnade slutligen i S lägenhet på Rörstrandsgatan där vi spelade skivor i flera timmar.

Min skivsamling är minimal i jämförelse med S som omfattar minst 2000 LP:s. S beklagade sig över att han inte hänger med i utvecklingen på technofronten. Jag försökte övertyga honom om att det nästan var omöjligt, att man skulle vara tvungen att tillbringa all sin vakna tid i skivaffärer för att lyckas med det. Det verkade inte ge honom ro.

Söndag 27 november 1994
Konstfack hade fest i fredags. Jag stod lutad mot en pelare på dansgolvet och drack min öl. Tung ragga pulserade ur högtalarna, starkt vitt ljus strömmade genom rökmaskinens dis och mitt i infernot studsade en liten figur fram och tillbaka. L dansade bredbent, böjde på knäna och tog ibland ett skutt framåt så att hennes Get-A-Grip-kängor lättade från marken. När basen var extra markerad, när högtalarna verkade morra likt stora odjur, slängde hon överkroppen framåt och hennes skruvlockar for genom luften som hysteriska serpentiner.

Tisdag 2 maj 1995
På Pop fick jag en Marvin Gaye-box, ringde skivbolag och tjatade om skivor, försökte kolla upp när Jan Gradvall kunde göra en Cypress Hill-intervju i Los Angeles, faxade till sura, tyska technoetiketter, lyssnade på förhandskassetter, intervjuade rapkvartetten Sherlock som kom upp på redaktionen i sina säckiga jeans, bläddrade i gamla Mix Mag på jakt efter en artikel om dj:n David Holmes, drack kaffe, funderade på min Atlanta-artikel, faxade till Fanzine Media och tjatade om min lön, pratade med E om en eventuell Infinite Mass-artikel och hälsade på en ny praktikant (en flicka vars namn jag glömt) som hade kort, svart hår och en ros tatuerad på högerhanden – samt några mystiska skärsår på vänsterarmen som hon inte ville prata om. Hon älskade Manic Street Preachers.

Måndag 22/1 1996
Upptäckte anteckningar som en PRAO-flicka gjort i ett övergivet kollegieblock på Pop. Det var utkast till ett brev som hon skulle skicka till en väninna. Hon berättade om hur jobbigt det var att bära korgen med post från Döbelnsgatan till Sveavägen varje morgon. Hon skrev att det var roligt att gå på förhandsvisningar. ”Snittåldern på Pop måste vara runt 23-25 år. Det gör att man inte får tråkigt de stunder man är sysslolös. Väldigt intellektuella är hela bunten också. Alla dricker café au lait.”

Måndag 17/3 1997
Vi dansade på Expressen Fredags fest på Centralbadet, dränkta i vita bubblor från en skummaskin. Drum’n’bass, sprit och klor. Leila K slängde sig raklång på dansgolvet och slickade L:s skor.

Onsdag 10/6 1998
En avdankad punkare i 30-årsåldern muckade gräl med mig i tunnelbanan vid Skanstull. ”Din jävla skit. Jag ska nita dig. Du sitter där på Pop och Z-TV och tror att du är något. Fy fan. Du vet inte ett skit om Chumbawamba!” Jag fick lust att kasta honom på rälsen men gick bara därifrån medan han kastade glåpord efter mig.

Söndag 20/6 1999
Hultsfredsfestivalen var okej trots att Atari Teenage Riot gjorde en oengagerad spelning (dessutom strejkade deras sequencer). Det var jobbigt mycket folk på Marilyn Manson, Suede och Hole. Under den senare konserten dog en 19-årig flicka och kvällstidningarna skrev att det var svårt att hitta någon festivalstämning efter det hemska som hänt. ”Men varför recenserade ingen konserten?” undrade A. ”Rockjournalistiken får inte låta sig tystas!” ”Det är häftigt när människor dör på rockkonserter”, sa S. Vi kom fram till att tragedin trots allt var ganska passande eftersom det gått exakt 30 år sedan Rolling Stones konsert i Altamont.

Jag drack öl med DJ Sleepy och Rusiak. Jag dansade till Chemical Brothers. Alec Empire vinkade till mig från scenen. Och jag lyckades få Jenny Wilson i First Floor Power att tro att jag är bisexuell (det klassiska raggningsknepet funkade dock inte). Alla var trötta sista dagen. På väg hem till Stockholm i hyrbil stannade vi i Linköping där mina föräldrar lagat köttbullar och potatis. Vi satt på altanen. Det var skönt att lyssna på fågelkvittret och vindens sus.

Fredrik Strage är författare och skribent, aktuell med antologin ”Strage Text”. Dessutom är han bra på att mixa gothrock med flickpop i sina DJ-set.