1. The Triffids – »Save what you can« (1987)
Bubbles har länge varit min favoritkaraktär i tv-serien The Wire. Han är den slitne knarkaren som ramlat ner på samhällsbotten men ändå inte är helt utslagen. En svag människa? Visst. På sätt och vis. Men han har ett gott hjärta och försöker, i den mån hans viljestyrka och sociala situation tillåter honom, göra bra saker. Han pratar vid ett tillfälle om sitt förflutna och konstaterar att han alltid varit en »fuck-up«. En fuck-up som kämpar på, en fuck-up som försöker rädda det som räddas kan.

Att misslyckas är något av det mänskligaste som finns. Att falla igenom, känna hur mörkret sänker sig över en lika tungt och snabbt som självförtroendet sjunker genom marken. Alla upplever det – ändå känns det ofta som att det bara är en själv som inte kan någonting, inte kommer framåt, inte lyckas med sitt projekt. Ibland behöver vi bara se saker ur ett annat perspektiv för att förstå att det inte är så farligt ändå. Men ibland, för många människor, är det verkligen illa. Det handlar inte om att skaffa sig en jobbcoach och »rycka upp sig«. Förslagen från kompisarna om att hänga med ut och dricka lite öl »så blir allt bättre« blir bara hånfullt och oförståeligt. Ibland mår vi faktiskt dåligt på riktigt och vill att någon ska förstå det.

Det är så lätt att i sådana situationer vända sig till cynism och bitterhet. Men vill vi verkligen det? Cynism kan vara lite sexig när man är ung, bitterhet och nihilism lätt att misstolka som någon slags visdom man gärna visar att man tagit del av. Ha! Jag har minsann sett igenom hela skiten och nu tänker jag med vass humor odla min nya, coola image.

Men det där håller till slut inte längre.

Istället vill vi ha riktig tröst. En fantastisk låt som Sam Cookes »A change is gonna come« får oss att drömma om ljusare tider och kan ibland vara det enda läkemedel vi behöver. Men lika ofta känns löftena om förändring som bara drömmar. Då vill vi inte höra någon säga att det kommer bli bättre, för kanske blir det inte det. Men finns det inte något kvar? Någon form av… hopp?

The Triffids menar att det gör det. När »Save what you can« börjar – när de första tonerna från världens finaste piano smyger igång – förstår jag genast att det inte är någon obetydlig bagatell att vänta. Det finns heller ingen tunga i någon kind här, inga dubbellager av ironi. Det som följer är ett uppriktigt och väldigt vackert allvar.

»Well, it doesn’t look much like we’ll see the new year…«. Dave McComb är på »Save what you can« mer högstämd men också varmare än någonsin. Någonting har gått förlorat och sorgen är på riktigt. Den förlöjligas inte, förenklas inte, fördöms inte. Den finns där och den gör ont. Berättarens hjärta sörjer för någon som står väldigt nära, någon som är djupt olycklig.

Med något som liknar den religiösa trons ologiska men sublima hoppfullhet uppmanar han oss att ändå, trots allt – trots ALLT – inte ge upp. Det finns något kvar att rädda och detta något är värt att famla tag i och hålla fast vid. »If you cannot run, then crawl. If you can leave, then leave it all…«

Har han rätt? Jag vet inte. Men jag hoppas det. Annars vet jag inte vad det är för mening med någonting.

2. Dexys Midnight Runners – »This is what she’s like« (1985)
Kevin Rowland har alltid varit väldigt uppslukad av sig själv. Dexys Midnight Runners var ett band, men det vore skrattretande att hävda att deras musik är resultatet av en gemensam vision. Det är och har alltid varit Rowland som bestämt vad som ska göras och hur man ska gå tillväga. Vi får därför ett personligt uttryck (och bandmedlemmarna får en krävande och manisk egoist) men det är bara en fördel om man lyckas intressera sig för Kevin Rowlands värld.

Många som haft svårt för deras senaste skiva är helt enkelt inte tillräckligt intresserade av personen som skapat den, och det är antagligen ungefär samma personer som har svårt för bandets tredje album, Don’t stand me down, där »This is what she’s like« finns med.

Det är inget konstigt med det. De har inte nödvändigtvis missuppfattat något. Men ibland är det paradoxalt nog så att det mest personliga och självupptagna är det som bäst kan representera en allmän känsla. Om man ser till kärlekslåtar till exempel, så kan det mest allmängiltiga och svepande bara kännas banalt och trist. Av alla tusentals låtar om förälskelse som jag har hört är det ytterst få som lyckas förmedla den verkliga upplevelsen av att vara kär. Vad händer egentligen när vi blir förälskade? Kan vi med välformulerade meningar – på vers dessutom! – hitta de bästa orden för att förklara hur vi känner? Kan vi över huvud taget peka på varför vi är kära i personen, vad det är som gör henom speciell?

Kevin Rowland kan i alla fall inte det. Han lovar gång på gång att förklara hur hon är, men kommer oftast inte längre än bedyranden om att hon inte är som snobbarna från Mosley och att hon inte – det får ni inte tro om henne! – veckar sina Levisjeans. Allteftersom musiken böljar vidare – det är ett flerdelat, mångskiftande popepos fyllt av stråkar, pianon och gitarrer vi bjuds på – blir bandkollegan Billy Adams mer och mer otålig: »C’mon, what’s she’s like?!«.

Kevin fumlar efter orden, prövar nya sätt att förklara det på, menar ännu en gång att han så småningom ska komma till kärnan. Stackarn, känner jag bara. Han är ju förälskad och förvirrad, låt honom vara. Men jag lyssnar förtjust vidare.

Slutligen så inser han att ord inte är särskilt bra lämpat för att förklara den här sortens känslor och hänger sig istället åt ordlös sång. Först då förstår Billy – och vi alla – vad han menar. När Kevin sedan återgår till orden för att berätta hur det hela hände har han återigen ingen aning om vad han ska säga. Det hände liksom… allt på en gång. Han tror att italienarna har ett ord för det. Typ »blixt« eller något sådant. Kevin vet inte riktigt. Han pratar inte italienska.

Det är den ärligaste låten om den här sortens kärlek jag vet. Det är dessutom ett musikaliskt fyrverkeri som leder oss igenom alla de underbart förvirrade tankegångarna utan att tystna eller tveka. När kompet ungefär tre fjärdedelar in i låten bygger upp den ömmaste extasen man kan tänka sig så känner jag plötsligt att jag – likt Rowland i videon till låten – lättar och börjar sväva fram. Precis som det känns när man är kär, med andra ord.

3. Another Sunny Day – »You should all be murdered« (1989)
»You should all be murdered« jämförs av uppenbara skäl ofta med The Smiths musik. De flesta tycker att det är en jämförelse det berömda Manchesterbandet går segrande ur. Another Sunny Days låt är mest en billig kopia, heter det, och saknar den rätta stunsen. Det finns en poäng att titta närmare på bandens respektive frontfigurer eftersom skillnaderna illustrerar mycket av det som gör Harvey Williams popprojekt speciellt.

The Smiths leddes av den flamboyante cynikern Morrissey, ständigt redo att leverera vassa kommentarer. Harvey Williams är en liten blygsam småstadsbo som långt mer liknar en insnöad bibliotekarie än en flärdfull artist. Hans sång är inte rivande och bitsk utan tunn och ganska färglös.

Därför gör Williams ett mycket bräckligare intryck. Kritikerna kallar det menlöshet och mjäkighet – jag kallar det identifierbar vanlighet. Denna skillnad i attityd och utstrålning mellan artisterna är fundamental för upplevelsen av »You should all be murdered«. Hade Morrissey stått bakom låten – med texter som »One day, when the world is set to rights, I’m going to murder all the people I don’t like … The people who talk too much, the people who don’t care, the people who’s lives are going nowhere« – hade den framstått som syrlig och kanske hatisk.

Men nu är den istället en av de mjukaste låtar med ordet »murdered« i titeln som finns. En livräddare för människor vars missnöje är långt större än deras viljekraft. Harvey hotar ingen, han dagdrömmer. Han vill inte se någon död. Han är bara ledsen.

Men »You should all be murdered« är inte bedövande och deprimerande – det är den alldeles för vital för. Det finns en känslomässig sprängkraft i varje ton, en drömsk skönhet som ibland påminner om shoegazemusikens bästa stunder.

Det finns ingen poplåt jag lyssnat på mer än »You should all be murdered«. Jag vill inte ens tänka på hur många gånger jag gått hem mitt i natten och tagit omvägar för att hinna spela låten ett par gånger till. Alternativet att inte spela den igen och igen har ibland helt enkelt inte funnits.

Vad ska man säga? Världen kan sannerligen behöva fler bleka The Smithskopior.

4. The Joubert Singers – »Stand on the word (Larry Levan remix)« (1985)
Även människor som är djupt troende faller gång efter annan för jordiska frestelser. Den sinnliga extasen konkurrerar med den himmelska och har därför genom historien ansetts livsfarlig. Sex. Okontrollerbar dans. Droger. Ja, egentligen vad som helst som man kan bli hög på som inte är av andlig sort. Samtidigt finns det också hos de allra flesta icke troende en genuin längtan efter något högre och större, något som kan skänka mening och vitalitet åt ett uttorkat själsliv. Det är inte bara Kendrick Lamar som dör av törst.

Tänk om man kunde kombinera det här? Tänk om något högst sinnligt och jordiskt kittlande kunde kombineras med upplyftande och livgivande andlighet? Det är en mix som skulle kunna resultera i att det attraktiva med båda världarna försvinner – men förbluffande ofta når den istället magiska höjder. (Det är antagligen därför gospelhouse är en av världens bästa genrer.) Det absolut bästa exemplet jag känner till på en sådan fusion är den oemotståndliga glädjeexplosionen »Stand on the word«, remixad av Larry Levan.

Discjockeys pratade ofta – gör de fortfarande det? – om att skapa en samhörighet på dansgolven som de inte tvekade att jämföra med den kyrkliga gemenskapens motsvarighet. Målet för många dj:s var att nå liknande spirituella höjder. Kanske var det därför Levan vände sig till gospeln. Det kan ses som den ultimata kollektiva upplevelsen: en stor kör sjunger för ett fullt dansgolv. Individen är utsuddad, för tillfället irrelevant. Den gemensamma kraften är vad som spelar roll och varje enskild person kan glädjas åt att vara en del av något mäktigt och transcenderande.

Det är i alla fall så jag ser Levans fullsatta klubb framför mig när jag hör låten hemma i mitt vardagsrum. Jag ser mig själv stå där i vimlet med händerna uppsträckta, en i mängden. Lyckligare än någonsin.

5. The Go-Betweens – »Quiet heart« (1988)
The Go-Betweens är bandet man vänder sig till när man tröttnat på att snurra The Queen is Dead och inte längre vill gråta i kudden. När man känner att man inte vill frossa i den känslan längre men inte riktigt är redo för den allra mest sofistikerade vuxna popmusiken. Själv föll jag handlöst för gruppen just i en sådan period i början av tjugoårsåldern. 16 Lovers Lane blev genast en av mina absoluta favoritskivor och än idag ger den mig allt jag kan tänkas vilja ha av romantisk popmusik.

Det är fortfarande svärmisk indie, men med en större värdighet än hos många andra. Allting är stilrent och klart – aldrig ligger charmen i att det är skevt, ofärdigt eller på något annat sätt risigt. Nej, Grant McLennan – som sjunger på jag-längtar-så-det-gör-ont-i-magen-balladen »Quiet heart« – har en fin och stolt röst. Han besitter den sällsynta förmågan att sjunga starkt och suckande på samma gång. Det är inte en ostyrig tonårsdesperation utan en vacker och mogen längtan som bryter igenom i varje stavelse.

»Quiet heart« är det oändligt mycket mer älskvärda indiesyskonet till U2:s »With or without you«, en låt den delar vissa likheter med till struktur och anslag. Men »Quiet heart« är storslagen, inte pompös, den är självsäker, inte självgod. Det finns så mycket att älska med låten: Ömheten man direkt sveps in i av Amanda Browns stråkar, Robert Forsters melodiska munspelssolo eller gitarrsolot två minuter och fyrtionio sekunder in – och hur alla dessa enskildheter smälter samman i en outgrundligt vacker ballad.

Det ryktas att »Quiet heart« handlar om relationen mellan bandmedlemmarna McLennan och Brown. Jag vet inte om det stämmer, men det spelar ingen större roll. Det är inte en låt för bara dessa två. Det är en låt för alla som vet hur det är att längta och sakna – med andra ord, en låt för alla människor.

Låtar 30 till 26 på Sånger från 80-talet, här.
Låtar 25 till 21 på Sånger från 80-talet, här.
Låtar 20 till 16 på Sånger från 80-talet, här.
Låtar 15 till 11 på Sånger från 80-talet, här.
Låtar 10 till 6 på Sånger från 80-talet, här.

10. Taana Gardner – »Heartbeat [Party mix]« (1981)
Det lönar sig att vara envis. Paradise Garages resident-dj Larry Levan hade redan spelat »Heartbeat« ett par gånger i rad den kvällen, och mottagandet hade varit svalt. Folk lämnade dansgolvet och klubben och gick och åt mat istället. Någon med bara en gnutta mindre självförtroende (och ego) hade antagligen sett slaget förlorat och bytt till ett säkrare kort. Dansar inte människorna gör ju discjockeyn något fel, eller hur? Så resonerade inte Larry. Han bestämde vad som var bra och inte. Ännu en gång satte han igång låten. Fortfarande ingen större reaktion. Då lät han dansklientelet få veta vad som gällde: »Jag tänker spela den här tills ni dansar.« Till slut ville ingen vara utanför dansgolvet när »Heartbeat« ljöd ur högtalarna.

Snart ringlade sig kön lång till den populära skivbutiken Vinylmania. Alla ville få tag på en kopia av Taana Gardners låt.

Kanske är det inte så förvånande att den initiala reaktionen från Paradise Garages besökare var en skeptisk sådan. »Heartbeat« är en ganska långsam låt. Men det finns något förföriskt och suggestivt som gör att man sugs in i stämningen. Låten smyger igång med några försiktiga men fast pulserande hjärtslag, för att sedan sakta växa till ett oemotståndligt discomonster. Takten ökas egentligen aldrig, men fler och fler instrument dyker upp.

Drömska syntar bildar en vacker fond till de briljanta gitarrslingorna, alltmedan ett taktfast handklappsbeat håller kvar groovet på dansgolvet. I mitten av detta står Taana Gardner själv, med sin perfekta discoröst. Hon tar plats när låten så kräver, men vet också när det är dags att luta sig tillbaka och låta musiken få träda fram i ensamt majestät.

»Heartbeat« är en perfekt balanserad och evigt hypnotisk nattpärla. Kanske kommer du inte att dansa till den vid första lyssningen, men snart kommer du bli varse om vad Larry Levan visste hela tiden: när man väl fastnat för denna discoklassiker är det omöjligt att få den ur huvudet, kroppen och hjärtat.

9. Joy Division – »Love will tear us apart« (1980)
Någon som hade tröttnat på alla uttjatade anekdoter kring Ian Curtis legend kommenterade i ett forum att »Ian Curtis ate a hotdog three weeks prior to his suicide.« Personen i fråga tyckte sannolikt att alla mytologiserande historier kring Curtis och Joy Division var irrelevanta och onödigt överskuggande. Man kan vara böjd att hålla med, men samtidigt är ju musik aldrig riktigt bara musik, och vetskapen om att »Love will tear us apart« släpptes precis före Curtis självmord har gett låten en speciell aura.

Jag tror ändå inte att det är alla dessa intressanta kringfakta som är anledningen till att jag i många år alltid har behövt sätta mig ner när jag hört låten spelas ute. Joy Divisions musik var alltid tungsint och desperat, men här – i skarven mellan Joy Division och det som skulle bli New Order – finns samtidigt en sorts värme och mjukhet. Den melodiska syntslingan är för ljus och skön för att vi bara ska drabbas av mörkerkänslor. Joy Divisions ångestfyllda desperation tycks här nästan ha övergått i vacker resignation.

Det är svårt att säga om låten gör mig mest lycklig eller ledsen. Det är som att allting omkring mig blir lite mer intagande men jag själv lite mer sorgsen. Det finns såklart något vackert i all tragik, och kärlekens tragedi är kanske den största av de alla.

Att »Love will tear us apart« har blivit bandets mest kända låt kan förutom av rena kvalitetsskäl också bero på att den lämpar sig ganska väl att spela i festsammanhang. Den är medryckande på ett sätt som ytterst få Joy Divisionlåtar är. Jag ser fram emot den dagen min kropp inte blir till spaghetti varje gång jag hör låten – då ska jag också dansa.

8. Prefab Sprout – »Appetite« (1985)
Du kan peka på hur många specifika anledningar som helst: den lilla pausen hen gör innan hen sätter kaffekoppen mot läpparna, den extatiska rodnaden som uppkommer när hen pratar om prerafaeliterna, hårstråna som alltid fastnar i hens krage, sättet hen säger »mhm« på som du inte trodde fanns – men hur fullständig du än försöker göra listan kommer den inte kunna förklara blodets intensiva rusande som sätter igång i din kropp när du ser hen.

Så är det med kärlek och så är det med en hel del popmusik. Är Prefab Sprout oerhört mycket bättre än alla andra väloljade och sofistikerade 80- och 90-talsband? Det går att peka på små fina melodier och eleganta kompositionella lösningar och allt möjligt annat, förstås. Men när man skriver ner det på papper så framstår det inte som extremt unika egenskaper.

Dina kompisar lyssnar och erkänner att det är en mycket kapabel musikgrupp, precis som ett antal andra framstående band. De nämner Sade, The Blue Nile, Scritti Politti. Man förstår dem, men blir samtidigt lite frustrerad. Det är ju inte samma sak, säger man uppgivet.

Det Prefab Sprout har som de andra inte har är Paddy McAloon. Det är han som man förälskar sig i, det är hans värme och finurlighet som bryter igenom alla analytiska lager. Det är han som skänker musiken genuin personlighet. Paddy har en mjuk intelligens och en medkännande ådra som färgat av sig på nästan allting han spelat in, solo eller med sitt band. Faller du för det så är du fast.

Om man sen tycker att »Appetite« – en liten historia om när slösande livslust till slut måste gå över i verkligt ansvar, och ett av mästerverken på den centrala Prefab Sprout-skivan Steve McQueen – är bandets absoluta höjdpunkt eller inte är en smaksak. Den stiligt återhållsamma men ändå kraftfullt bitterljuva popen i »Appetite« är svårslagen. Men pekar du hellre på »When love breaks down«, »Doo-wop in Harlem«, »Andromeda heights« eller någon annan så är jag inte svår att övertyga. Att rangordna olika saker hos sin förälskelse är ju ändå en rätt meningslös syssla.

7. The Smiths – »There is a light that never goes out« (1986)
Morrisseyland består av välplöjd mark. Det är så många som länge har haft starka åsikter i endera riktningen när det gäller den legendariska outsiderbritten – eller bara förblivit upprört likgiltiga, om ni förstår vad jag menar – att man inte riktigt vet hur man ska skriva om hans eller The Smiths musik längre. Så mycket har sagts och så många tankar har uttryckts. Musikälskare har sin bild klar av mannen sedan länge.

Jag tänker därför inte prata om alla de där intima men storslagna känslorna som »There is a light that never goes out« är förknippad med för så många. Ni har säkert själva lyssnat på låten när ni berusade och ensamma promenerar hem från ännu en klubb ni gick till i hopp om att finna något slags kärlek, så det är ingen mening att ge ännu en version av den upplevelsen.

Jag vill istället att vi fördomsfritt lyssnar på musiken. Visst är den bra? Jag menar det bokstavligt talat: visst är den välkomponerad, stiligt arrangerad och smakfullt utförd? Det är kristallklart och vackert. Varje instrument gör sitt jobb utan att göra för mycket. Jag vill på fullaste allvar mena att »There is a light that never goes out« är lika mycket sofistipop som gråtindie. Men kalla det vad ni vill: först som sist är det helt enkelt fantastisk popmusik – utan några särskilda prefix.

6. Madonna – »Into the groove« (1985)
Rösten är det mest intressanta instrumentet. Det är klart att John Coltranes saxofon eller Neil Youngs gitarr – för att bara ge två tydliga exempel – är fyllda av lika mycket unik personlighet som vilken sångröst som helst. Men när någon sjunger händer det ändå något speciellt. Ganska mycket musik kan låta ungefär likadant, men ändå få helt olika karaktär beroende på vem sångaren visar sig vara.

Vad som är en bra röst är förstås långt ifrån självklart. Jag älskar att lyssna på Mark E Smith och Joanna Newsom trots att deras stämmor är extremt okonventionella. I vissa fall, som när det gäller New Order-sångaren Bernard Sumner, kan man inte ens säga att rösten har en sensationellt unik karaktär. Den är mest platt och på gränsen till menlös, men ändå passar den perfekt till musiken.

Madonna hade varit en bedrövlig soulartist, om man med soul menar Aretha Franklin och hennes grovkorniga kompisar. Madonnas röst har inget vidare djup, är ganska tunn och äger ingen klassisk svärta – men banne mig om det inte är en av de bästa röster inom popmusiken som jag vet. Där finns så mycket neon och storstadssexighet att det får mig att vilja spontanåka till New York varje gång jag hör henne sjunga. Ska jag plocka en favorit ur bunten av klassiska danspopsinglar får det bli den jublande »Into the groove«.

Man kan bli tonårsförälskad och barnsligt glad för mindre, men det finns ingen anledning att nöja sig med något annat när en av popvärldens mest ofelbara stämningshöjare finns tillgänglig bara ett knapptryck bort.

Låtar 30 till 26 på Sånger från 80-talet, här.
Låtar 25 till 21 på Sånger från 80-talet, här.
Låtar 20 till 16 på Sånger från 80-talet, här.
Låtar 15 till 11 på Sånger från 80-talet, här.

15. Talulah Gosh – ”Talulah gosh” (1987)
Tweepop är en ganska perifer musikgenre som sällan tas på allvar fullt ut. Många popintresserade har haft någon period när de lyssnar oproportionerligt mycket på gulliga trallsånger om myggor och skolförälskelser. Men med lite distans är det få som vill hävda att det är bra på riktigt, på det där sättet som Stor Konst är. Det är ju inte ”Astral weeks” direkt.

Jag har läst någonstans att japanskan har samma ord för vacker som för ledsen, och nog är det så att vi har svårt att verkligen älska det som inte också innehåller någon tragisk dimension. Konst som är helt renons på smärta och svärta – som till exempel genomglad popmusik – fångar in en för liten del av vår upplevda tillvaro för att vi ska kunna ta till oss den helhjärtat. (Det är möjligt att några av Stevie Wonders låtar utgör undantag här, men den jäveln är ju rätt unik). Det alltför tweeiga saknar helt enkelt nödvändig tyngd. Oftast. För det finns förstås undantag.

Talulah Gosh gjorde mycket som är ganska menlöst, mycket småcharmigt skrammel som glöms bort snabbare än de cirka två minuter låtarna brukar pågå. Men där finns också pärlor. Där finns den självbetitlade singeln ”Talulah gosh” – så svidande underbar att bandet skulle vara legendariskt om det var det enda de någonsin lät spela in.

Den handlar om Talulah Gosh, en flicka som uppenbarligen lever i något slags självbedrägeri (”pretend her life’s exciting”). Som jag tolkar det drömmer hon om att vara en filmstjärna, så till den grad att hon helt fastnar i sina omöjliga fantasier. Denna dröm går i uppfyllelse i den sockersöta och osannolikt upplyftande refrängen. Men den avslutas snart med sångjagets oroliga kommentar: ”You can lie to everyone, but please, please don’t lie to me.” Sen återgår vi till versen med det långsammare tempot och det fruktlösa dagdrömmeriet.

Den extatiska glädjen håller bara några sekunder. Vi påminns om att det inte går att vara så här lycklig en längre tid – vilket får oss att njuta än mer intensivt, än mer desperat, varje gång refrängen slår till. Nu, för några sekunder, kan vi också vara filmstjärnor, nu kan vi också låtsas som att livet är spännande.

Vi passar på att njuta, för vi vet att vi snart är tillbaka i ensamheten.

14. New Order – ”Round & round” (1989)
”I don’t wanna die, without shaking up a leg or two, yeah, I wanna do some dancing too.” Om inte “Hellhole ratrace” redan hunnit bli en modern indieklassiker är det naturligtvis bara en tidsfråga innan den blir det. Girls blottande missnöjesballad är ett koncentrat av hela världens allra mest typiska popkvaliteter: den får oss att tycka synd om oss själva samtidigt som den får oss att längta bortåt och framåt. Om inte efter något fint och genuint så åtminstone efter lite förströelse. Dans, till exempel. Gott så, men just ”Hellhole ratrace” är sannerligen inte enkel att dansa till.

Det optimala vore förstås om det fanns musik som både kunde ställa frågan och komma med svaret. Musik som petar i såret bara för att omedelbart efteråt skänka lindring. Musik som lyssnar till våra grubblerier och sedan leder oss ut på dansgolvet.

New Order skapade sådan musik. Vi som älskar popmusik för att vi längtar efter disco kan i många av deras låtar få dubbel tillfredsställelse. ”Round & round” är den kanske mest öppet dansanta låten på mästerverket ”Technique”. Men den har samtidigt kvar de där lätt skeva och lidande egenskaperna vi söker oss till popmusik för att ta del av. Det blir ingen mesig kompromiss utan en fullskalig dubbelattack. ”Round & round” träffar hjärta och fötter med samma kraft.

http://www.youtube.com/watch?v=CwH8L6VCDNw

13. Valerie Dore – ”The night” (1984)
Jag förmodar att ni grubblat på samma sak som jag gjort, åtminstone någon gång: Vad hade hänt om Kate Bush – fortfarande med sin skruvade attityd och konstnärliga stil i behåll – fötts i Italien istället för England? Hur hade musiken låtit om hon tyckt det varit lättare att stava till ”disco” än ”konstpop”?

Det var den typen av frågor som fick sina definitiva svar när jag hörde ”The night” och såg musikvideon av den för första gången. Det är klart att Bushkopplingen kan tyckas rätt billig och enkel att göra när man ser Valerie Dore dansa runt i videon. Men det finns fler likheter. Den viktigaste är att musiken i båda fallen placerar sig elegant mellan personlig intimitet och storslagen teater. Eller kanske hellre: i båda lägren samtidigt.

”The night” är Milanoartisten Monica Stucchis allra första låt som Valerie Dore (hon hade tidigare sjungit i ett bluegrassband) och den gör henne direkt till en stjärna inom den evigt charmiga italo-discon. Jag är ingen expert på Valerie Dore, men jag har fortfarande inte hört något från henne som klår den mirakulöst atmosfäriska genombrottshitten. Kanske är ”The night” höjdpunkten för hela italo-discon. Fråga vad Sally Shapiro tycker. Jag tror jag skulle få medhåll.

”The night” är musiken man sätter på när man lägger sig i gräset för att titta på stjärnorna. Det låter kanske töntigt, att stirra mot himlen en stjärnklar natt. Men det är ju något människor gjort i årtusenden. Först 1984 fick den aktiviteten sitt perfekta soundtrack.

12. The Field Mice – ”Sensitive” (1989)
Diskussionen kring Sarah Records-banden brukar kretsa kring estetik, ideologi och romantik. En låt som ”Sensitive” är så extrem i sin machobefriade och kuddkramande mjukhet att man ganska lätt halkar in på samtal om vad det egentligen innebär att tycka om en grupp som The Field Mice. Frågor som vad det säger om en som person, om det är ungdomsmusik som man med nödvändighet kommer att lägga bakom sig? Är det asexuell musik (en märklig debatt i mina öron) och andra saker som kan skymma det faktum att det på ett väldigt konkret plan faktiskt handlar om väldigt skickligt utförd popmusik.

Vi har den värmande gitarrmattan som förenar drömsk pop och shoegaze minst lika bra som vad som helst av Slowdive. Vi har det försiktiga gitarrsolot – ett av de bästa, åh, verkligen ett av de bästa – som ovanpå denna svävande matta sticker små rosa nålar i själen på oss. Vi har förstås Bobby Wrattens röst som är sövande och kramgo på samma gång. Alla komponenter passar perfekt ihop. Wratten sjunger om att solnedgångar får honom att börja gråta och det känns i sammanhanget fullständigt naturligt.

Något hårdare och tuffare än så hade låtit malplacerat här.

Kanske bör vi i sann uppbyggnadsanda hålla oss borta från för mycket av sådan här självförminskande deppighet. Den lär knappast göra oss till bättre medbogare, om man säger så. Men den här typen av indiepop handlar sällan om att få oss på gott humör. Däremot kan den bidra med en sorts tröst: helt plötsligt känns det lite bättre att må dåligt.

11. The Housemartins – ”Build” (1987)
”We’re the fourth best band to ever come out of Hull.” Ja, humor hade The Housemartins förstås. I studsiga tweelåtar som ”Happy hour” befästs den godmodighet som uttalandet ger sken av. Men sen känner vi också till deras ideologiska ställningstaganden som kommer fram i sångaren Paul Heatons texter – det faktum att de sannolikt är det enda bandet som etiketterat sig som ”kristna marxister” och bandets ofta lite bitska attityd.

Inget av det här påminns jag om när jag lyssnar på den avslutande låten på gruppens andra och sista album ”The people who grinned themselves to death”. Det känns som att den handlar om något helt annat.

Det är klart att låten är politisk. Jag har inte riktigt bestämt mig för om det är en hyllning till arbetarna eller en kritik av hänsynslöst nybyggande och förstörande av gamla områden. Men det är inget som bekymrar mig särskilt mycket när jag lyssnar på ”Build”. Jag känner inte av någon underliggande aggressivitet eller sprudlande energi, jag hör ingen indignerad ilska här.

Allt jag känner är en störtflod av förtröstansfull ömhet, som knockar mig. ”Build”  är omöjlig att tröttna på eftersom det är omöjligt att tröttna på pianots värme, omöjligt att tröttna på tryggheten som låten skänker. Det är omöjligt att vara så cynisk att Paul Heatons fina ba-ba-ba-ba-build inte får oss att känna något slags… tacksamhet.

Låtar 30 till 26 på Sånger från 80-talet, här.
Låtar 25 till 21 på Sånger från 80-talet, här.
Låtar 20 till 16 på Sånger från 80-talet, här.

20. ABBA – ”One of us” (1981)
Det är klart att man alltid har älskat ABBA. På något plan har vi väl alla det. Även på den tiden då jag var ett rockfan som ännu inte fattat att jag hade en popsjäl så njöt jag i hemlighet av ”Dancing queen” och ”Knowing me, knowing you”. Hur skulle man inte kunna göra det? Man kan ha tusen åsikter om vårt största popband genom tiderna, men att förneka att de var mästare på att snickra ihop förtjusande poplåtar är omöjligt.

Samtidigt är jag säkert inte ensam om att tycka att den emotionella kraften har saknats i mycket av deras musik. Den åsikten präglade länge hela min uppfattning av ABBA som band, ända fram till det att jag lyssnade på ”One of us”. Där föll den allra sista barriären, det sista hindret från att älska ABBA på samma sätt som jag älskar det allra bästa av Smokey Robinson, Go-Betweens, Beach Boys eller Håkan Hellström.

Vi vet att relationerna gruppmedlemmarna emellan var allt annat än oproblematiska när den här låten släpptes. Äktenskapen hade kraschat och hur Agnetha och Anni-Frid tyckte det var att sjunga de ofta bitska texterna som Björn och Benny hade skrivit kan jag bara spekulera i. Men det är möjligt att dessa omständigheter bidragit till låtens känslomässiga tyngd.

Det kan förstås lika gärna bero på den oemotståndligt bedårande melodin. Bakgrundshistorier, samtidskontexter och låttexter är en del av det musikaliska pusslet, men utan en bra låt blir det ändå inte mycket mer än kuriosa.

När refrängen i ”One of us” slår till försvinner alla smygande tankar om att det finns något sterilt över ABBAS musik. Det enda som finns kvar är en nyvunnen respekt för Sveriges största band någonsin. Och – det inser jag om inte annat varje gång jag lyssnar på ”One of us” – ett av de allra bästa.

19. D. Train – ”You’re the one for me” (1981)
Vi människor behöver sällan leta anledningar till att behöva uppmuntran. Men i en tid som denna – omfattande ekonomisk kris, kris i herrarnas fotbollslandslag, allmän regnkris istället för sommar och sol – ja, då går det knappt en dag utan att man behöver trösta sig med lite lättare syntfunk och disco boogie. Var kan vi återfinna glädjen om inte i en charmigt ploppig 80-talsproduktion? Vad jag försöker säga är att vi åtta dagar i veckan behöver lite mer D. Train i våra liv.

”You’re the one for me” har en syntslinga som redan vid första lyssningen kryper in i hjärnan och skriver h-i-t-l-å-t i minnesbanken innan den skickar vidare signaler till munnen att le stort. Keyboardisten, producenten och kvalitetsbäraren Hubert Eaves III skapade ett på samma gång tidsbundet och tidlöst litet funkmonster, för alltid fast i 80-talet men (hoppas jag!) för evigt uppskattad.

Tillsammans med ett taktfast old school-beat virvlar olika nostalgiska syntljud runt alltmedan D. Train själv går loss med sin ibland smått rytande men oftast stilfullt kostymklädda r’n’b-röst. Jag blundar och ser honom dansa armkrok med Luther Vandross. Jag öppnar ögonen igen och det är fortfarande ekonomisk kris. Sverige är inte kvar i EM. Ute regnar det.

Men vad sjutton, tänker jag, vi överlever det också.

18. Pet Shop Boys – ”Always on my mind” (1987)
Diskussionen om Pet Shop Boys kretsar inte sällan kring deras verkliga eller påstådda ironi, deras smartness och mer eller mindre tydliga statements. Det kan vara intressanta aspekter som tas upp och jag är inte allergisk mot diskussionen som sådan, men ibland är det skönt att slippa hela den biten. ”Always on my mind” är ”bara” en kärlekslåt, en cover dessutom, men uppblåst till ett grandiost och lustfyllt dansgolvsepos. ”I smell youth” kommenterar en äldre man (spelad av Joss Ackland) i inledningen av videon till låten. Det är en förvarning så god som någon om den ungdomliga romantik låten genomsyras av.

”Always on my mind” är så storslagen att den får ens minnen av gamla kärlekar att framstå som något långt mycket större och viktigare än de egentligen var. Detta intensifierande av känslor är en förförisk och ibland manipulativ kraft hos popmusik som jag tycker mycket om. Kan vi inbilla oss att vi levt ett mer dramatiskt liv än vi verkligen gjort – om så bara på ett emotionellt plan – så ger det ju en liten extra krydda till tillvaron, n’est pas?

Det är klart att ”Always on my mind” är oerhört bombastisk och uppsvälld. Vill man störa sig på det har man alla chanser i världen att göra det. Personligen är jag svag för den fullständiga romantiska satsningen som Pet Shop Boys gör i låten.

Det är lite som med ”Den unge Werthers lidanden” Klart den är överdriven. Men det är också en av de bästa böckerna jag läst.

17. Kate Bush – ”Cloudbusting” (1985)
Wilhelm Reich var en mycket märklig man. Det viktigaste i det här sammanhanget är inte hans insatser inom det psykoanalytiska fältet, utan det påhitt hans pseudovetenskapliga teorier om kosmisk energi ledde fram till: en maskin som skulle framkalla regn på beställning. Det som på engelska kallas ”cloudbuster”.

I ärlighetens namn är väl inte regnmaskinen det viktigaste i sammanhanget heller, även om det förklarar titeln till Kate Bushs klassiska spår från likaledes klassiska albumet ”Hounds of love”. Det är snarare förhållandet mellan Wilhelm och hans unga son Peter som Bush berättar om i ”Cloudbusting”. Och den känsla som barnet drabbas av när han tvingas se myndigheterna arrestera sin far medan denne experimenterade med sin nya uppfinning.

I låten är det den vuxna Peter som minns tillbaka på händelsen och låten förmedlar berättelsens logiska känslor: bitterljuvheten som följer av nostalgiskt tillbakablickande, kärleken han känner till sin far, känslan av förlust – men också hoppfullhet. Kanske framförallt hoppfullhet.

När Peter ser att det regnar tänker han på sin döda far (Wilhelm dog i fängelset av ett hjärtfel) men fylls inte endast av sorg. Peter intalar sig att det kommer bli bättre, någon gång, på något sätt. ”I just know that something good is gonna happen. And I don’t know when, but just saying it could even make it happen.”

Man behöver inte ha en död far som experimenterade med regnmaskiner för att ta till sig av de raderna.

16. Bobby Womack – ”If you think you’re lonely now” (1981)
Bobby Womack är för tillfället aktuell med en ny skiva han gjort tillsammans med Damon Albarn. Det är en trevlig skiva, tycker jag, och det framgår rätt tydligt att det är en erfaren och ärrad gammal man det handlar om. Den gode Bobby har ju varit med ett tag – och varit med om en hel del längs vägen. Inblandad i arbetet med nya skivan var också Richard Russell som producerade Gil Scott-Herons sista skiva ”I’m new here”. Jämförelsen skivorna emellan ter sig självklar: I båda fallen känner man en intuitiv respekt för det som framstår som en himla massa erfarenheter samlade i en skrovlig gammal mans kropp.

Men den där rösten som skvallrar om ett långt liv präglat av såväl med- som motgångar, den som vi inbillar oss har plockat upp visdomar längs livets långa stig – har Bobby inte alltid haft en sådan? När han 1981 släppte albumet ”The poet” hade han visserligen redan en lång och framgångsrik karriär bakom sig, men han var inte äldre än 37 år.

När han på skivans höjdpunkt, den skamlöst storvulna midnattsballaden ”If you think you’re lonely now”, går känslomässigt all in låter det som han redan levt minst hundra år präglade av svärmeri och romanser.

Egentligen handlar låten om att han tycker sin tjej kräver lite för mycket av honom och han varnar henne för den ensamhet hon kommer känna när han inte längre är hos henne. Men är det någon som tycks lida av kärlekskrankhet är det Bobby själv. Man kan tycka att hans inställning är osympatisk (klart hon behöver mig!) men sådana invändningar smulas sönder av en patetik och storslagenhet som jag bara måste kapitulera för.

Till viss del handlar det om att våga köpa konceptet, att inte vara för självmedveten och ironisk i sitt lyssnande. Det är lite som med de bästa R. Kelly-balladerna; de balanserar på gränsen till det löjliga och osmakliga, men om man bara vågar omfamna dem så kan de kännas större än livet självt.

En nyckelorsak till att det fungerar är förstås också att Bobby Womack själv aldrig tvivlar på det han gör. Hans självsäkerhet och trygghet gör att han kan framföra ett sådant här grandiost stycke musik med stor självklarhet.

Därför blir det ingen pekoral. Det blir istället 80-talets kanske allra mest hjärtekrossande soullåt.

Låtar 30 till 26 på Sånger från 80-talet, här
Låtar 25 till 21 på Sånger från 80-talet, här

25. The Pale Fountains – ”…From across the kitchen table” (1985)
Många band och artister har en image som påverkar vår bild av dem. The Housemartins var kristna marxister och The Cure uppsminkade popgothare – det känner vi till och det förhåller vi oss till på något sätt. Vad vi vet om Dan Treacys tragiska liv kan mycket väl påverka vår syn på Television Personalities. Vår kännedom om Kevin Rowlands personlighet spelar roll när vi lyssnar på Dexys Midnight Runners, och så vidare.

För mig är The Pale Fountains inte ett sådant sammanhangsskapande band. De släppte två bra men lite ojämna album i början av 80-talet. De slog aldrig igenom, men en hel del popfans kan nog hitta någon låt eller två signerade The Pale Fountains i sina MP3-arkiv. Sångaren Mick Head gick senare vidare och startade bandet Shack.

Detta vet jag, men inte så mycket mer, och ur de flesta perspektiv är The Pale Fountains bara ett vanligt band för mig.

Vad ”…From across the kitchen table” handlar om vet jag inte. Jag uppfattar några rader här och där men har aldrig riktigt ansträngt mig att förstå vad Mick Head egentligen menar med låten. Vi har alltså att göra med ett band som jag inte har någon särskild relation till.

Men det behövs inte heller. Det är detta som gör musik så fantastiskt. Det må vara hur intressant och givande som helst att reda ut betydelser och sammanhang, men det är sällan nödvändigt. När Head med sin säregna röst – som nästan, bara nästan, slår knut på sig själv – inleder låten med ”In a cheap hotel room, the miraculous way you bucked up when I said you’re incredibly beautiful” så räcker det alldeles utmärkt.

När trumpeterna lite senare än en gång bevisar vilket fantastiskt instrument det är i poplåtar så kan jag inte bry mig mindre om någon jävla kontext. Det är musik som inte behöver ta några omvägar via intellektet för att nå hjärtat.

24. Change – ”The glow of love” (1980)
Det finns så mycket lidande och extas i popmusiken. Eller med andra ord: det finns så mycket lidande och extas i sånger om kärlek. Jag har gråtit ikapp med den olyckliga indiepopens dåliga självförtroende och den djupaste södersoulens grymma hjärtesorger. Jag har hämtat sexuell energi från rusiga riff och dansat mig lycklig till upplyftande kärleksprofetior.

Det är fint förstås, men det är egentligen inte den kärleken jag vill åt. Jag blir ofta trött på känslokickar, de gör mig utmattad. Jag vill ha frid. Något mjukt, tröstande och lugnt. Jag längtar efter en kärlek som är odramatisk och stabil. Kanske har det med vuxenhet att göra, vilket i så fall skulle förklara varför popmusiken sällan velat ägna sig åt den här typen av längtan.

Mina favoritord från “The glow of love”, titellåten från discosensationen Changes omistliga debutalbum, sammanfattar min längtan i en koncentrerad textrad: “time will always be our friend”. Att bli kompis med tiden, att sluta vara rädd för att bli äldre, att inte längre frukta att åren kommer slita på kärleken – vilken underbar känsla det måste vara!

Visst, de första verserna tyder på en hastigt uppblossad vårförälskelse men ju längre låten lider desto tydligare blir det att de lyckliga två hoppas kunna hålla ihop för evigt. Att det är Luther Vandross lena och värdiga stämma som sjunger om detta gör knappast saken sämre.

I mina öron är ”The glow of love” inte alls representativ för den förgänglighet vi ofta kopplar samman med popmusik och förälskelse. Den varma trygghetskänslan som låten skänker mig förmedlas av de underbart vänliga gitarrerna, det medkännande pianot och den lagom lyckligt puttrande basen. Det är aldrig passionslöst (stråkarna bidrar med lättare dramatik) – men det är alltid väldigt ömsint.

Jag väljer att höra ”The glow of love” som en hyllning till den beständiga kärleken, som väl ändå är den finaste av alla.

23. The Cure – ”Just like heaven” (1987)
Jag har förstått att man som fan av The Cure ska älska ”Disintegration”, med alla dess långa och svepande stycken. Jo visst, det är en bra skiva. Särskilt singeln ”Lovesong”, den kanske minst representativa låten för skivan. Det är nämligen så jag vill ha mitt The Cure: så mycket pop som möjligt. Korta, koncentrerade utfall av ren och skär energi, naturligtvis starkt präglad av bitterljuvhet.

”Just like heaven” är allt det där. Den lite mörka stämningen som The Cure är berömda för bildar här en fond för en av decenniets allra mest förtjusande synthpopunder. Jag tror det är omöjligt att räkna alla djupa kärlekssuckar som låten gett upphov till.

Jag har en vän som inte klarar av att lyssna på låten längre eftersom det gör för ont, och jag kan förstå det. Det är verkligen en låt att ha minnen till, såväl smärtsamma som underbara. Människor har så klart personliga minnen till alla möjliga låtar. Men det är lätt att föreställa sig att extra många har en inte helt okomplicerad relation till denna indieklassiker, som renodlade och maximerade allt det där som känsliga själar älskar med alternativ popmusik.

Klart att folk blivit svikna på diskotek till ”Just like heaven”. Klart ungdomar gett varandra sin första kyss med låten spelandes i bakgrunden. Klart att den fått vara substitut för verkliga romantiska äventyr. Jag har inga konkreta exempel att ge, men jag är helt säker på att den figurerat i sådana här situationer för många människor.

Det är en sådan låt, det hörs i varenda ton.

22. Whitney Houston – ”How will I know ”(1985)
När Whitney Houston dog tog musikjournalister förstås varje tillfälle i akt att älska henne så det syntes. Det kan därför verka beräknande att ha med henne på en sådan här lista, och ni tänker förstås att det är ännu en obligatorisk hyllning till en bortgången legend.

Nej, faktiskt inte. Det fanns en tid när ”How will I know” var en av de tre, fyra poplåtar jag höll högst. Örebro hade bytts mot Linköping och jag fyllde studentrummet med singlar av Madonna, Tina B, Cindy Lauper och tidiga Kylie Minogue. Jag tror jag hade tröttnat på ledsamhet. Det var roligare att vara glad.

När Minogue längtade efter kärleken i ”I should be so lucky” hade hon kunnat göra det på samma deppiga sätt som vilket popband som helst. Men hon fokuserade inte på att hon just nu var ensam, utan på hur otroligt glad hon skulle bli om hon fick som hon ville. En liten perspektivförskjutning med väldigt stora skillnader i resultatet. ”How will I know” gör ungefär samma sak men är helt enkelt ännu bättre.

Låten utspelar sig under den där upprymda perioden när man förälskat sig i någon men är osäker på i vilken utsträckning känslorna är besvarade. Det älskvärda är att den gnagande osäkerheten aldrig tillåts ta överhanden – hon är ju kär, och det är det viktigaste här. Låt oss ta den lilla klumpen av oro som man ofrånkomligen känner och låta den explodera i en jublande smällkaramell, typ. ”How will I know” inspirerade mig till att våga se förälskelser som något positivt.

Just ja: allt detta förmedlat genom en av de bästa rösterna man över huvud taget kan tänka sig. Så klart.

När jag lyssnar på ”How will I know” vill jag inte tänka på vad som hände med Whitney sen. Jag vill inte göra tolkningar av låten som har med problemen som kantade hennes karriär att göra. För mig handlar den här danspärlan om lycklig förväntan och förhoppningsfull glädje. Det är så jag vill höra låten och det är så jag vill minnas Whitney.

21. Pixies – ”Debaser” (1989)
När jag hör ordet ”rock” sträcker jag mig efter min revolver – detta trots att många av mina favoritband och artister tveklöst kan skyfflas in under rockbeteckningen. Sannolikt grundar sig en stor del av denna aversion på den ganska allmänna synen på rock som något macho och poserande, en syn som är svår att inte dela när man plågat sig igenom ännu ett rockklassikerprogram på VH1.

Ett enkelt faktum är ju också att sanslöst många rockband är precis så tråkiga som min revolver vill göra gällande.

Även den lite finare och kreddigare indierocken har en dålig klang i mina öron nuförtiden. Bilder av fyra allvarliga män som med pannan i djupa veck utövar något livlöst, blodlöst och könlöst experimenterande (men inte för experimentellt!) fyller mitt huvud. Eller också bilder av lätt neddrogade, slackiga Pavementkopior som framför någon halvbakt trudelutt. Lite lätt ironiskt, förstås. Hela saken känns obotligt trist.

Men när man för länge sen tröttnat på den stora mängden av rockband finns det ett som är lika underbart roligt, fräscht och uppiggande som vanligt. Pixies är rock – indierock till och med – men de ger mig samma lyckliga kick som den bästa popen, soulen och hiphopen gör.

Musiken sliter och drar, stannar upp och springer iväg, gör små hopp hit och dit, är försiktigt mjuk för att sedan bli högljudd och smått galen. Det är dynamisk rockmusik när den är som allra bäst. Att lyssna på bandet är lite som att åka berg och dal-bana utan att må illa – och aldrig känner man att det är en berg och dal-bana som vill vara störst och viktigast i världen.

Jag älskar pretentioner men hos många rockband slår det över i självgodhet. Om Pixies var dödligt allvarliga så var de det med glimten i ögat. En bisarr glimt, ska erkännas, då Black Francis texter var nästan lika märkliga som sättet han framförde dem på. Viskandes, skrikandes och gnyendes tar han oss genom resor av surrealism och utomjordingar.

Den kanske mest älskvärda och direkta rocklåten gruppen gjorde var ”Debaser”. Det är ren popenergi i punkförpackning – eller är det tvärtom? – och man är obotligt fast i lyckoruset redan efter det inledande basintrot.

När ”Debaser”  tonar ut har jag fått min dagliga dos av antidepressiv medicin. Vad jag har gjort av min revolver har jag ingen aning om.

Låtar 30 till 26 på Sånger från 80-talet, här

Det är ett klassiskt knep som känns igen från så många andra briljanta låtar: ”Shout to the top”, ”I wanna take you higher”, ”Up the ladder to the roof”, och så vidare. Och jag faller mer än gärna för det gång efter gång. Är det något jag vill att min dansanta soulmusik ska göra så är det att förflytta mig uppåt, bort från den trista gravitationen, bort från jordens hårdhet. Närmare något högre.

I ”Top of the stairs” tar det en minut innan första refrängen. Det är ingen transportsträcka men det är då jag förbereder mig för avfärden. Jag klunkar snabbt i mig den sista skvätten öl och letar mig fram till dansgolvet, allt medan pianoriffet sakta ökar spänningen mer och mer. När refrängen slår till är jag borta, har försvunnit till en annan värld. ”We’ll get lost in the darkness”. Ännu ett klassiskt knep, vanligt inte minst inom discon. Viljan att släppa taget och glömma allt som inte har med NU att göra. Lost in music.

”Top of the stairs” framfördes först av låtskrivarduon Ashford & Simpson. Deras version är len och elegant, inte alls dum. Men det finns en opolerad glöd i Collins & Collins cover som gör den ännu mer oemotståndlig. Den får mig att vilja snöra på mig skorna och ge mig ut i natten. Kanske får någon fantastisk DJ för sig att spela ”Top of the stairs”. Jag ser då fram emot att tillsammans med andra få lätta från marken och komma en liten, liten bit närmare soulhimlen.

29. Electribe 101 – Talking with myself (1988)
”I natt smed jag tusen planer, men i morse gjorde jag som vanligt.” En liten broderad tygbit som satt på väggen hos min mormor hade dessa ord insydda. Jag var väldigt liten när jag såg den för första gången, och jag tror inte jag förstod riktigt. Jag skulle snart bli varse.

Det är så otroligt lätt att romantisera natten: mörkret, tystnaden, kärleksstunderna, de evighetslånga promenaderna ensam i skogen eller den berusade dansen som aldrig tar slut. Är vi ensamma kommer vi på idéer, funderar på livet och fullföljer tankar som vi dagtid är för distraherade för att ägna oss åt.

Är vi tillsammans med andra lever vi ut, på ett eller annat sätt. Oavsett så är det på natten som livskänslan är som starkast, vare sig det handlar om vemod, lycka eller längtan. Det är först när vi vaknar morgonen efter som vi bagatelliserar våra upplevelser och sätter oss med DN och vårt kokade ägg, precis som vanligt.

Det är därför inte så konstigt att musik som suggererar nattliga stämningar är så tilltalande. Electribe 101 var världsbäst på att skapa sådan musik. ”Talking with myself” är en av deras absolut finaste stunder. Det är melankolisk och djupblå house som visserligen är möjlig att dansa till men som passar bra mycket bättre i lurarna på väg hem från nattens vimmel.

Som en perfekt integrerad del av ljudbilden svävar Billie Ray Martins drömska röst runt: ”a wonder world… stars so bright… perfect time for loving”.

Med Electribe 101 som sällskap vill jag inte att den där långa, ensamma vägen hem från festen ska ta slut. Jag uppslukas av vaga nostalgiska minnen, av vemodiga drömmar, av tusen nattliga planer…

28. The Replacements – Androgynous (1984)
Jag hoppas inte ni ser mig som antiintellektuell nu, men för mig har den bästa poplyriken alltid utgjorts av kanske-inte-extremt-djuplodande rader som ”na-na-na-na” och, typ, ”be my baby”. Det finns naturligtvis poetiska ordsmidare inom pop, rock och hiphop som jag uppskattar lika mycket som alla andra gör. Men då handlar det nästan alltid om att förmedla en känsla, ett själstillstånd, eller att bygga upp en atmosfär av något slag.

Vad jag däremot alltid känt en viss aversion mot är musik som försöker förmedla ett specifikt, intellektuellt tankeinnehåll. Uttalat politisk musik har jag ofta svårt för eftersom det är så svårt att lyckas med (indirekt politisk musik är en annan sak). Den typen av idéer tycker jag allt som oftast förmedlas bättre på papper.

Om någon hade sagt åt mig att en låt som tydligt behandlar teman som kön och könsroller, sexualitet och identitet, skulle kunna bli en av mina favoritlåtar – ja, då hade jag sannolikt förhållit mig ytterst tveksam till sanningshalten i det uttalandet.

Men när Paul Westerberg – ni vet, han som har den där riktigt klassiska rockrösten som man ändå, av någon anledning, verkligen gillar – med största ömhet sjunger en vers som: ”Here comes Dick, he’s wearing a skirt /Here comes Jane, y’know she’s sporting a chain/Same hair, revolution /Same build, evolution /Tomorrow who’s gonna fuss?”, då kapitulerar jag direkt.

Ackompanjerad endast av piano och maraca är det omöjligt att inte drabbas av känslan i Westerbergs röst, omöjligt att inte ta till sig av orden. Det är fint och uppriktigt rakt igenom, men också varmt humoristiskt, vilket gör att det aldrig känns styltigt eller predikande.

Det är bara en historia om personer som inte är typiskt ”kvinnliga” eller ”manliga”, och som tycker mycket om varandra. Det borde inte behöva tolkas som politik över huvud taget, men som världen ser ut gör det naturligtvis det.

”Androgynous” är en hjärtskärande ballad, en dröm om en lite finare och rättvisare framtid där sådant som inte spelar så stor roll inte heller ska behöva spela så stor roll. Kärlek är naturligtvis alltid viktigare än kön. Vi borde prata mer om den biten, jobba lite mer på att bry oss om varandra på riktigt. För det känns ärligt talat som att det finns en hel del att göra där. Eller, för att citera en av de bästa raderna i låten: ”He might be a father, be he sure ain’t a dad.”

27. Lloyd Cole And The Commotions – Lost weekend (1985)
Jag är fruktansvärt konservativ i mitt musiklyssnande. Inte nödvändigtvis i vad jag lyssnar på, men hur jag lyssnar. Jag erkänner utan omsvep att jag inte på något sätt kommit över konceptet med album. Naturligtvis älskar jag att göra spellistor och blandband lika mycket som alla andra hopplösa musiknördar.

Men när jag utforskar ny musik – om det inte alldeles uppenbart är en genre där album inte är ett huvudsakligt format – vill jag gärna lyssna på fullängdare från början till slut. Det känns fortfarande mest, jag vet inte, rätt och riktigt. Kalla mig tönt. Jag kan ta det.

Det var därför självklart att min enda bekantskap med Lloyd Cole länge var det odiskutabla mästerverket ”Rattlesnakes”. Jag föll så mycket för den skivan att jag inte orkade kolla upp något mer. Det kunde ju knappast klå ”Rattlesnakes” ändå. Och visst, något bättre album skulle Lloyd Cole och hans mannar aldrig göra. Men allt det man älskar med deras debut: Coles litterära stil och fyndiga texter och The Commotions oemotståndliga janglepop – det kommer till koncentrerat uttryck i singeln ”Lost weekend”, släppt ett år efter ”Rattlesnakes”.

Bara själva titeln är förstås perfekt. Den väcker tankar om något förgängligt och förlorat – den är väldigt mycket pop helt enkelt. När man sedan lyssnar på låten visar det sig att denna förlorade helg dessutom utspelade sig i Amsterdam. Jag tänkte avstå från att romantisera det bitterljuva som följer av detta upplägg; det kan räcka med att konstatera att den finns där och att den är lika tilltalande som vanligt.

Lloyd Cole vet att den bästa konsten alltid är öppen för tolkning och möjlig att närma sig från flera olika håll. Han uttrycker sig medvetet något oklart, ofta med hjälp av referenser och smarta allusioner. ”Lost weekend” är inget undantag. Men i slutänden handlar den om något väldigt klart och allmängiltigt: kärlek. Om det starka behovet av det och hur svag man känner sig utan det.

”Drop me and I fall to pieces, so easily”, sjunger Cole med sin snirkliga, lätt lidande röst. Det känns skönt att veta att andra är lika bräckliga som en själv.

26. Jamie Principle – Waiting on my angel (1985)
När Frankie Knuckles packade sina flyttlådor och bytte New York mot Chicago hade han redan hunnit bli hyfsat framgångsrik som DJ under discoeran. Han hade säkert funnits representerad i de mer specialiserade historieböckerna även om han hade lagt av efter flytten (snubben hade ju vänt skivor tillsammans med Larry Levan, för sjutton!).

Men den rent legendariska status Knuckles har beror nästan uteslutande på det som hände efter flytten. Kortfattat, och som ni säkert vet: han var en av de viktigaste figurerna i formandet av det vi kallar för housemusik.

Som DJ hade Knuckles stor makt över vilka låtar som skulle bli populära bland den danspublik som inte ville köpa att discon var död. Vi ett tillfälle fick han tag i ett stycke musik skapad av en ung kille vid namn Jamie Principle. Folk matade ständigt Knuckles med hemmagjorda danslåtar som de hoppades att han skulle spela och därmed göra kända för en större publik. Men denna var speciell.

Knuckles gillade låten så mycket att han lät den bli en standard på Warehouse – klubben där han var DJ och varifrån många menar att musikgenren fått sitt namn. ”Your love”, som låten heter, räknas i dag som en av de tidigaste houselåtarna.

Knuckles hjälpte till att få ”Your love” utgiven på riktigt. Ett samarbete var inlett. Flera briljanta houselåtar följde. Men min personliga favorit är det hypnotiska vidunder som är ”Waiting on my angel.” Det finns ingen lång uppbyggnadsfas. Via en syntslinga som inte går att värja sig mot slungas man direkt in i nattklubbens dimmiga mörker där man – för att prata med Principle i den här låten – letar efter den kärlek och de illusioner som speglas i våra drömmar.

Någon gång kanske vi hittar rätt.